Elisabet

Handhälsningar och lite annat ...

Först kom det här mejlet, innehållande tre bilder.

Avsändare är min barndomskamrat Eilerts (han som var min äkta make, vi gifte oss när jag var sex, sju år). jo, hans fru, Elisabeth Höglund.

Så här skriver hon: 

"Hej Elisabet! 

Har varit på besök hos min dotter i England. När jag var på ett museum där tänkte jag på dig.

Se bif bild - "händer".

På samma ställe fanns också bifogade bilder + en presentation av konstnären, tyckte de var häftiga, sätter igång fantasin.. 

 Kram, Elisabeth."

Tack Värmlands-Elisaeth! Så omtänksamt av dig! Och vilka fantastiska figurer! Och händer! 

Foto: Caroline Andersson, för Aftonbladet. Liiite av handen syns allt.

En dag senare kom nästa mejl.

Avsändare är Anita, en före detta malåbo och ganska-nära-granne; hennes pappa var rektor på skolan, tillika mattelärare och hjälpte mig en gång att leta efter en försvunnen liten AP (som byggt en koja av en ryamatta och somnat där under, ute på altanen). 

Denna Anita är, som så många andra hemifrån, utflyttad och bor söderöver.

Nåväl, så här lyder hennes mejl: 

"Hej Elisabeth! Just hemkommen från författarafton med Theodor Kallifatides, för övrigt en helt underbar kväll. I början av samtalet fastnade jag vid Theodors händer, hur fina de var (kunde tyvärr inte ta nån bild). 

Av någon anledning kom jag att tänka på dig. 

Vad är det med dig och händer?"

Ja, vad är det som gör att man fastnar för händer?

Kanske för att jag själv aldrig har tyckt om mina egna.

Och kanske också för att händer säger så mycket, tycker jag.

Stort tack även till dig, Anita!