Dagens fönster ...

Ett fönster (och en skjutdörr) i ett sommarhus i Haverdal. 

Av påskliljorna att döma har det varit påsk och det har bjudits på mat och som vanligt sitter jag i soffan efteråt (har, sedan knäoperationerna svårt att sitta  på en stol rakt upp och ned någon längre tid), allt medan den halvlånge och pv diskuterar något .., man kan fundera över vad det handlade om? En är mattelärare, den andre har undervisat i bland annat kemi, då kan man lika gärna sitta i soffan ,-)

Det här fönstret tillägnas Eva i Tyresö. 

Inte bara har hon besvär med sina lungor, nu har hon också drabbats av ledgångsreumatism och har så ont, så ont, så ont mellan varven!

Kanske Eva .., att tillvaron ska bli som förr någon gång och då ska det bli så roligt att ses igen!

Kväller ...

Vad gör man då?

Jo, vi löser DN:s korsord och tidningen går hela tiden mellan oss. 

"Här, nu får du ta över en stund!" och så gör man nånting annat och så är det dags igen. 

Och Pv har varit med bilen på verkstad och fått den hjälpligt lagad, då dom inte hade tid att ta den just nu. Nåja, det var inga större bekymmer. En plåt undertill som fästes med buntband och det fungerade. När bilen står på uppfarten inspekteras den  v ä l d i g t  noga av Harry, ja, där framme. Som han nosar ...! 

Ja, han känner förstås doften av rådjuret. 

Själv har jag gjort fint i växthuset, stället in en trädgårdsstol och ett bord, fyllt två krukor med enris och ändrat om ljusslingan som vi lade på stenmuren, till äppelträdet nere vid vägen. Jo, de blev mycket bättre. 

Och eftersom jag är så himla barnslig, har jag även gjort - nej, ingen julkrubba - men väl en egen liten bondgård med en massa djur i hagen Nu måste jag köpa ännu en ljusslinga (tog den från ljusstaken), men det får bli senare. 

Sist av allt ringde en sprallig och såååå glad AP. 

Det blev prat om mat.

Pv köper en låda med kyckling-curry-med-ris hos Kinaboxen, alldeles mitt emot där han arbetar och den lådan räcker till  t r e  luncher (den är verkligt stor, den portionen!)

Anna äter lax eller kyckling med hälsosamt tillbehör när hon är på jobbet.

Detta, att hon delar hans enjängdhet, gör honom alldeles salig.

Eller kanske mer: att någon förstår precis.

"Ja .., hade du nu inte redan varit gift Anna, så hade jag nog friat!" sa pv glatt. 

Jag looog. 

Nu slår väggklockan fem, men den är kvart över sex. 

Hoppsan, det får nog åtgärdas.

Ps. Och Monet skickar en länk till en film som jag nog har sett minst tio gånger. 

Här är den. Länken.

 Nästan-helg ....

Lite snö igår, men nu är den borta och termometern visar på 1 plusgrad ute. Ingen sol. Bilden är från i fjol och jag blir inte ens klok på var jag stod när den togs? 

Det har varit aningen omtumlande sedan igåreftermiddag, då jag - på väg hem från Sonja som fått nybakat bröd och lite annat - krockade med ett rådjur. 

Så här gick det till och det mest absurda (för mig) var att när jag upptäckte den andra bilen som stod på motsatta sidan av vägen med varningsblinkers, så trodde jag att hon stannat för att se hur det hade gått (jag fick ju tvärbromsa och stod med varningsblinkersen igång). Då visar det sig att  h o n  tackar mig för att jag stannat. Hon hade kört på rådjuret först, sen kasade det väl över vägen och under vår bil. Men hjälp, vilken smäll!

Ja, ja. Förutom att nånting  i underredet gick sönder (pv är på väg till Toyotas verkstad med bilen, ja, den går att köra om man kör varsamt), så gick det ju bra. (Utom får det arma rådjuret).

Inga fler råttor eller möss har fångats på en dryg veckas tid. Hur är det möjligt? Det kan ju inte ha varit alla? Och trots att jag nästan varje vecka upptäcker överkörda ekorrar på kustvägen, så finns där fortfarande kvar krabater som kommer på besök. Underbart!

Och vilka akrobater dom ändå är! 

Den här bilden togs i fjol. 

För övrigt kan meddelas att jag igår fick fatt i  p r e c i s  en sån adventsstjärna som jag letat efter; den finns i koppar eller mässing (jag valde mässing, mer som guldaktig) och just en sån hade vi hemma i Malå. Då .., tyckte jag att alla andra stjärnor var långt mycket finare! 

Grannen tant Margareta hade en sån här rödgulorange stjärna i papp och åååå, vad jag tyckte att den var vacker! Någon annan hade en stjärna i halm. Den var också fin. 

Och nej, min stjärna (som är i mitt rum) ska  i n t e  stå så där, men vi hann inte sätta upp den igårkväll - jag fick dessutom huvudvärk när jag väl kom hem efter rådjurskrocken -. Pv som just nu är på väg in till verkstaden med bilen, har lovat svänga förbi Lantmännen i Harplinge och köpa ännu en sån här .., kanske vi kan ha den i uterummet?

Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat. 

Idag fyller förresten Guy år! 

Här kommer en stor grattiskram till dig, Guy! 

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... från Monet.

Så här skriver hon: "Vill du ha ett adventsfönster till? Så här har vi det på vår inglasade balkong mitt i centrala Norrtälje. Det är mera som ett uterum och vi äter fortfarande lunch där med en liten infravärmare som hjälp ibland."

Tack! säger jag. Det ser riktigt mysigt ut.

Tipsar om detta ....

Ifall ni vill känna hur det spritter i benen. 

Jag kunde i alla fall inte sitta stilla.

Här.

En slags resumé ....

Snålblåst och grått ute. 

Sydostliga vindar. 

Vi sätter upp ljusslingan som köptes igår ., har svårt att riktigt bestämma oss för var den ska vara. Så länge får den pryda stenmuren, den mellan grannen Ingers hus och "vårt". 

(Har fortfarande svårt att skriva "vårt", det är pv som betalat huset). 

Städar ur växthuset.

Räfsar undan löv som kommit så här på sluttampen 

Packar korgen med badkläder och handduk.

Bestämmer mig för att testa att hålla mig vattnet i fem minuter, så där som kvinnan från Halland som - peppad av en programledare i tv4 - gjort just det. Alldeles lyrisk var hon, påminde om någon nyfrälst, jo, det vet jag hur dom ser ut. 

Dom är nästan saliga.

Pv säger på en gång att inte en chans i världen att han tänker bada. 

Det blåser friskt (och iskallt) på piren i Steninge. 

Havet är så underligt .., beter sig på ett sätt som jag aldrig har sett tidigare. 

Låååånga dyningar, nästan så jag blir sjösjuk - på riktigt -, bara av att titta på.

Pv är redo. 

Håller i min badhandduk; den är som en livboj, känns det som. 

Det är absolut svinkallt i havet, men det är ju jämt när det är vinter. Och några fem minuter, nej, det fixar jag inte på några villkors vis. EN minut, då känns det som om händerna ska sprängas! Nu vet jag .,. nästa gång ska jag hålla händerna ovanför vattenytan, då kanske man klarar en halvminut till. 

Nu ser jag framför mig hur den som läser här sitter redo vid tangenterna, färdig att skriva: "är du fullkomligt galen osv ..!"

Ja, det är mycket möjligt att jag är. 

Men det handlar om att utmana sig själv. 

Mig själv.

Jag tillhör verkligen inte dom som i onödan testar mina gränser ., jag vill helst att tillvaron ska lulla på som vanligt. J u s t  därför tycker jag om att känna att jag fixar nåt som jag kanske inte tror att jag ska klara av. Det gjorde jag inte heller. Inte den här gången. 

Kanske om en månad?

Kanske aldrig?

Men jag ska i alla fall försöka.

Dagens fönster ...

Ett fönster fångat i flykten och vacker blå färg på huset .., det kom alldeles nyss nu på morgonen. Tack annannan! säger jag.

Igår ....

... körde vi in till Halmstad, då pv hade ett ärende att uträtta - ett måsteärende -. 

Under tiden besökte jag Clas Ohlson i akt och mening att hitta en guldig metall-adventsstjärna, men det fanns inte, bara en hel drös med andra - kanske mer moderna - modeller. 

Chefen för den här butiken är kund i affären i Haverdal och han är alltid så vänlig. 

Det var han nu också. 

Jag lämnade affären - inte med någon adventsstjärna - men med mängder av batterier av olika slag. 

Log för mig själv. 

(Tänkte också på dig Bert .., det blev long-life-batterier .., köp 2 förpackningar och spara 50:-, jajamensan, det gjorde jag och fick därmed en liten pannlampa!)

Aldrig någonsin under mina tio år här i Halland har jag sett Stortorget sååå öde. 

I vanliga brukar mer eller mindre luggslitna människor sitta bänkade lite här och var på torget och skicka flaskor mellan sig och ofta är dom så högljudda. 

Nu: tyst. 

Medan jag väntade på pv, kom Mymmel gående och det blev en stunds småprat. 

Och en man i min ålder kanske cyklade nästan på mig, bad om ursäkt och så stod vi också och pratade, mest om pandemin, men även om fotboll och var jag kom ifrån. Förstås.

På väg till bilen upptäckte jag ett brudpar vilka stod intill sina anhöriga.

Dom var inte många och jag frågade om jag fick ta en bild av den fina bruden?

Jo, det fick jag. 

Så lycklig hon såg ut att vara! 

Hon heter Sandy och den nyblivne maken Tonny - ja, med två n -. 

För övrigt har det varit en bra dag. 

Mycket glädje. 

Med posten kom ett handskrivet brev från Eva i Tyresö med ett recept på rågbullar som följde med. 

Det - brevet - spred också glädje.

(Eva tillhör dem som inte har instagram och som läser här).

Ja, det är bara att tacka och ta emot vad livet bjuder på. 

Tack! vill jag säga.

Och så ett kvällsfönster ...

.... som kommer susande genom rymden och den som tog bilden, det var ingen mindre än hedgrenskan i Trelleborg. 

Tack Kerstin!

Och tänk, allt man får lära sig! 

Det är inte enbart hur det ser ut inne i riksdagen (talmannens ig-konto) som man får ta del av på sociala medier, nej, även hur det går till att verka kossors klövar! 

På kontot malgomajgården (på instagram, det är därifrån bilden kommer och ja, jag har frågat om lov) kunde jag igår läsa att alla korna "hade blivit verkade." 

Att man skor hästar, det visste jag förstås, men det här med kornas klövar hade jag inte så mycket koll på. (Om jag alls hade nån kunskap på det området). 

Så jag frågade i kommentatorsfältet hur detta går till och hur lång tid det tar och lite annat.

Fick bums svar av självaste "verkmästaren", en man som heter Anders och bor i Vännäs utanför Umeå. Så här svarade han.

1. "Jag har en hydraulisk verkstol som är avancerad, kon går lugnt och stilla in i verkstolen, sedan får hon breda magremmar som är skonsamma för kossan, de ger stöd åt henne så att hon inte får panik då man lyfter benen för att sedan kunna verka klövarna. Hela bordet där kossan står hissas upp hydrauliskt, så jag står alldeles upprätt, behöver inte böja mig."

Så undrade jag hur man  - i dessa tider, särskilt i norr - där den ena mjölkbonden efter den andra tackar för sig, ja, om man kan leva på jobbet?

Svaret kom kvickt: 

2: Jag reser långa sträckor, har ett vitt arbetsområde som sträcker sig från Västerbotten till Jämtland, Ångermanland, Medelpad och även i Finland. Sitter mycket i lastbil. Arbetade inom det militära förut, men då militära lades ner så gick jag en utbildning i Skara SLU, och sedan dess har jag jobbat med klövvård och det är cirka 25 år sedan. Om du undrar varför man orkar hålla på så, är svaret att jag tycker otroligt mycket om kor och inte bara kor, utan djur överhuvudtaget. 

Att det tar i snitt tre minuter per ko att fixa klövarna och att kossor tycker allra bäst om att gå på gummimattor - då behöver klövarna verkas fyra gånger per år, i stället för två - det fick jag också veta. 

Nu vet ni. 

Och Malgomajgården finns även på Airbnb.

Och så dagens fönster ...

.... som speglar sig i fotoramen, den som står på pianot hos Sonja. Från vänster sonen Mats, Sonja - sååå vackert leende - dottern Ann (som inte längre är i livet) och så minstingen Maria som bor i Harplinge. 

Det var då det. 

Pratade länge med Sonja igår. Hon längtar efter besök. Och inte enbart telefon-prat. 

Vi får se om vi på något vis kan lösa det hela på ett säkert sätt.

Onsdag = lika med ledig dag ...

Ja, precis så känns det. 

Om man i nästan alla yrkesverksamma år varit ledig just onsdagar, då sitter det liksom i blodet. Alltså njuter jag extra mycket av den här dagen. 

Händer nånting?

Jo, jag klipper ner en spretig pelargonia som börjat sträcka sig mot himmelska höjder .., (förlåt fröken P .., men jag kände mig tvungen!)  .., jag har såklart fyllt på med mat till småfåglar och ekorrar .., tänt ljus och tittat på en film på familjechatten där den där minstingen i Skåne nu uppvisar en bestämdhet och ett humör som inte är av denna världen. 

Jo, jo. 

Mera?

Följer med stor glädje mannen som vandrar runt världen och nu är i Turkiet och jag slås av hur vackert där är och jag förvånas också av hur fantastiskt det är att hans tik Savannah aldrig möter argsinta andra hundar .., nej, dom springer glatt och viftar på svansen i en stor grupp och sen - tjopp bara - ansluter hon till husse, han som heter Thomas Turcich. 

Om någon har missat hans konto på instagram heter det theworldwalk.

Annat som gör en glad: riksdagens kakätande talman Andreas Norlén har även han ett konto på instagram som heter talman.andreas.norlen och jag kan säga att sååå mycket man har fått ta del av från riksdagens innandöme (sånt man inte hade en susning om, eller jag hade det i alla fall inte) och så gör han kontot så .., trivsamt. 

Nu har han - som så många andra - en kalender och när lucka 1 öppnades var där gott om kommentarer (konstigt nog enbart av kvinnor, Turtlan och jag själv var två av dem) och en skriver så här: "Har aldrig förr haft en talman som idol, men nu har jag. Du lyser upp Sverige!" 

Ja, det blev mycket om litet, men varav hjärtat osv ..

Och så ett kvällsfönster ...

... fångat av Babsan .., hon som nu är  pensionär och har lämnat Uppsala för Raggarön. 

Hon verkar trivas väldigt bra.

Tack Barbro! säger jag.

En tisdag i december ...

... går jag på promenad med harry och det är grådisigt och faktiskt inte det minsta upplyftande. Lite kyligt också, men .., vindstilla! Halleluja.

En bit bort upptäcker jag något som ligger på vägen. Något platt. 

Jaha .., det är ännu en liten ekorre som blivit påkörd och tack och adjö till det livet. 

V a r f ö r   ska ni nödvändigtvis alltid springa över kustvägen ..?! Skulle det inte gå lika bra att hålla er här på västra sidan? 

Kanske var det just du lilla ekorre som i morse satt och kalasade på solfrösfrön här hos oss?

Så ledsamt. 

Flyttar den från vägbanan till närmare dikeskanten, men kan inte förmå mig att lägga den i själva diket. 

Tittar lite på SVT:s julkalender (den här på bilden är inte därifrån) och tänker att nu blir det väl ramaskri från äldre tittare som tycker att detta - en slags tidsmaksin - är väl inget att visa? Att vi inte tillhör målgruppen för julkalendertittare, tycker jag är rätt självklart. I alla fall är den väl inte ämnad för snart sjuttioåriga pensionärer.

Den här adventskalendern beställde jag från nostalgiska.se och jag tycker att den är sååå fin. 

"Där, på det torget i Gamla Stan, där brukade jag ibland ta mig en fika!" sa pv. 

Och så har jag påbörjat julkortsskrivandet. Å, jag tycker verkligen att det är så roligt! 

Kanske blir det några färre i år?

Några är inte längre i livet ..,några har man helt tappat kontakten med. 

Nu har jag i alla fall kanske skrivit en tredjedel, som ska få stå här vid datorn och vänta på att tiden ska gå .., det blir väl om nån vecka eller två som dom postas. 

Ungefär så har den här dagen varit. 

Och om två timmar kanske, ska jag hjälpa pv att köra in till stan och bära lite möbler till den lägenhet där hans dotter ikväll flyttar in. Vi är många som har varit med om just detta och det är sååå svårt, sååå svårt, även om det känns rätt. Det är nu snart arton år sedan jag själv blev ensamseglare  på livets ocean. Knappt att man hade flytväst. Och ingen riktig kompass heller. Man fick akta sig för att gå på grund. Navigera lite på måfå. Inte efter stjärnorna, kanske mer efter känslorna.

Så var det.

Dagens fönster ....

För en tid sedan fick jag de allra vackraste och mest ljuvliga lovvikavantar, förfärdigade av en rar kvinna på sociala medier - på instagram heter hennes konto pendock_ribbon -. 

Kanske var det där jag såg det här ljuvliga fönstret! 

Det har varit tunt med fönster nu på ett tag (det är det ofta vintertid), så jag frågade helt enkelt om jag fick använda hennes bild som dagens fönster? Jo, det fick jag.  Och jag tycker sååå mycket om hela bilden!

Tack Eva!

Dagens el-skåp ...

... upptäckte jag på torgparkeringen i Falkenberg, där jag var idag. 

Såååå finurligt med en bild från torget, men från förr!

Till Falkenbergs sjukhus åkte jag alltså och lämnade blod för antikropp-test. Tvåhundra kronor får man betala och det kanske det kan vara värt, om än man inte går säker även om testet visar att man varit smittad. 

Det är nästan på pricken lika långt till Halmstad som till Falkenberg. 

Tjugotvå kilometer, men .., det är många fler rondeller (ja, ett otal!!) och mera trafik om man kör söderut, än mot norr. Dessutom tycker jag väldigt mycket om Falkenberg. Det är som om det är mer .."lättsamt". 

Om det är stadsträdgårdsmästaren eller någon annan som sköter om julutsmyckningen i centrum, det låter jag vara osagt, men fint är det. Tänk er bara när dom här snöbollarna lyser om kvällarna! 

För att inte tala om hur det ser ut vid Rådhuset! 

Varje december byggs där upp som en .., ja, som scen nästan, som ett eget litet tomteland och det är helt  u n d e r b a r t! 

Där finns harar, ekorrar, kaniner, en gärsgård, stora kottar ..,  och allt är så påhittigt! 

Ett smärre mirakel är det ju att det här får stå kvar - utan att någon får för sig att sabotera eller vandalisera -. 

Jag  ä l s k a r  sånt här!

På väg ut från parkeringen fick jag vänta på grönt ljus. Döm om min förvåning när ingen mindre än friherrinnan dök upp! Hon var där i ett bankärende, men det hade jag noll koll på. Nyklippt och fin var hon också. 

För tio år sedan, då byggdes det upp en sån här liten - eller stor -  täppa intill rådhuset. Så smart och så många idéer man kan få!

Här kan man läsa lite mera om Falkenberg.

Ja, det var det.

En söndag i slutet av november ...

Det är det vanliga, men ändå inte. Pv tar Harry på Kvarntorpsrundan ., sen blir det skidtävlingar hos SVT och för att jag inte ska bli sittande precis timmavis i soffan och stirra på människor som svettas, går jag själv en rask promenad till vår lilla hamn och tillbaka. 

Sonja ringer. 

Att gå och prata samtidigt är jobbigare än man kan tro, särskilt uppför. 

Det känns som en  e v i g h e t  sedan vi träffade Sonja och det säger Sonja också. 

Men att sitta utomhus i den här kylan med denna rara människa, nja, det är nog inte så lyckat. 

Väl hemma igen ringer jag till friherrinnan och frågar om vi ska träffas i Steninge och ta ett adventsdopp? Jo, hon är med! Jag kokar choklad och gör mackor och pv är med (sååå kul!) och så hämtar vi upp friherrinnan och tar sikte på parkeringen i Steninge.

För några  år sedan var vi - om inte ensamma som vinterbadade - så det var i alla fall inte många som gjorde oss sällskap. Nu är det helt annorlunda! Nu är det inte längre tal om att man är komplett galen och ska bli sjuk av iskalla dopp, nej, nu är det andra tongångar och tur är ju det. 

Så här såg det ut idag och då var inte det unga paret inräknade; dom som kom till piren i löparkläder/träningskläder och kvinna, kanske trettio år, drog av sig allt utom svarta spetstrosor och behå och tog sitt dopp och så iväg igen. 

En stund senare dök det här glada gänget upp!

Sex kvinnor, varav fem var från Halmstad och den sjätte från Laholm.

Så här glad är man när man klarat det man kanske inte förväntat sig. 

"Varför berättar du det här, det har du ju redan skrivit om på Instagram!?" kanske någon tänker. Ja, det är för att jag har vänner som  i n t e  har instagram och då blir ju det här i stället för ett brev. 

Efteråt blev det fika och den där varma chokladen, den var som balsam för ens inre. 

Såååå gott det var! 

Från vännen Eva i Tyresö kom den här bilden idag - eller fönstret - och jag frågae vad det var för slags ljusstake som står i fönstret? Jo, det är ett halländskt julaträd (alt.julträd) som har gått i arv från Evas svärföräldrar.

Så fint! 

Läser på nätet att julaträd fanns i Halland redan på 1830-talet och i Eva och den halvlånges "träd" har dom levande ljusen ersatts av elektriska. 

Och titta här ..., en annan variant! 

Tillverkad av Johan Karlsson i Bettemåla, Rödeby, 1937. 

Så otroligt vacker! 

Åååå, så fin! 

Bilden från Blekinge Läns Museum. 

Trädet började tillverkas till Blekinge läns hemslöjd 1937, av Johan Karlsson i Bettemåla, Rödeby.

Förebild är det julträd som samlades in av intendent Quiding till den s k Blekinge-stugan på 1890-talet. Ursprunget är okänt. Originalet är något kortare och smäckrare till utförandet, har ingen tupp i toppen och manen är vackert utskuren. Herman Gustavsson i Rödeby tog över tillverkningen av "Blekingeträdet" 1946 när Johan slutade.

I Blekinge finns  - eller fanns - också den här varianten .., tillverkad av Ronny Nilsson.

En sån skulle jag mer än gärna ha.

En annan hotellrecension .... 

The Boltons Hotel, Kensington, London.

//Detta var i juli 2016, vi hade kommit med tåg från Edinburgh och skulle "bara övernatta" och dagen därpå ta bussen till Plymouth och därefter tillbringa fem dagar i Millbrook i Cornwall. Innan vi krånglade oss i säng i det pyttelilla hotellrummet, gick vi ut och åt en helt ljuvlig libanesisk middag. En godare hummus har jag nog aldrig smakat.

Recensionen såg ut så här: 

På plussidan: Frukostbuffén var helt underbar med ett rejält utbud att välja på och fint upplagt. Trevlig värdinna som plockade undan och gjorde fint. Och tv-skärmen i hotellrummet var stor som en biografduk i det lilla, lilla rummet. 

Och så minussidan: Rummet visade sig vara extremt litet, knappt att vi rymdes. Väskorna fick vi kliva över och badrummet var i alla fall inte anspassat för matglada eller storväxta människor, även om det var rent och fint. 

Det här är ett boende för den som  m ö j l i g e n  bara bry sig om att ha någonstans att sova. 

Som pricken över i upptäckte vi att wifin naturligtvis inte fungerade. 

"We are working on it ...", sa personalen.

Dagens fönster ...

... fanns på Regementsgatan 19 A och det var mitt. 

Jag undrar hur många gånger jag visat det här fönstret just till första advent ..? Ja, det måste vara åtskilliga. I den lilla lägenheten bodde jag mellan 2003 och 2010 och den blev verkligen "ett med mig". 

Säkerligen hade jag varit på Möllers och köpt morgonbröd och så fångade jag den lilla ängeln och Rexxie skrev nog att "men Elisabet, har du lämnat ljuset tänt och gått ut!", eller så gick jag verkligen bara utom dörren och tog den här bilden? 

Och ljusslingan Glänsa - salig i åminnelse - var så fin, så fin. 

Första Advent. 

Pv har tagit Harry på längsta rundan , den vi kallar Kvarntorpsrundan och som går rakt norrut, vinklar ner mot havet och så hemåt då. Nu sitter han och läser morgontidningen och jag ska själv ta en lång runda, innan all skidåkning tar sin början i tv.

Mina recensioner .....

Under årens lopp har jag nästan alltid bokat hotellrum via booking.com. 

Efteråt har man då möjlighet att lämna synpunkter; helt enkelt att recensera boendet. 

Igår när jag inte hade annat för mig, gick jag igenom just dessa och det var nästan som att resa baklänges i tiden. Så mycket som jag hade glömt. 

Så här löd mitt omdöme vad beträffar Hotel Grosser Kurfûrst i Emden i Tyskland. 

Plus: Utmärkt läge i centrum, nära torget och alla butiker. Frukosten okej, men inte mer än så. Två olika frukostvärdinnor och det är tydlig skillnad på utbudet de två dagarna. 

På minussidan: Hiss finns inte på hotellet och det känns som om trapporna går rakt upp till himlen. Vi fick ett rum två trappor upp - mot gatan till - och det lät och kändes som om vi bodde på trottoaren! Vilket väsen! (Trafikljus just utanför). 

Och sååå varmt i rummet! Intill sängen låg öronproppar, jo, man förstod varför. Hade vi haft ett rum åt andra hållet, hade känslan säkerligen varit en annan. 

Badrummet/toaletten är belägen precis vid sidan av sängen och dörren är av frostat glas och av skjutmodell. Golvet i badrummet påminner om nån slags markbeläggning, nästan som grov asfalt och känns ofräscht. 

//För övrigt visade sig Emden vara en trivsam stad. Vi var då på väg till Amsterdam och hade kommit från Bad Doberan som vi bara  ä  l  s k a d e.