Återvändsgränd ...

Tittade igårkväll på alltid så intressanta Vetenskapens Värld; det handlade om årets Nobelpristagare i kemi och fysik. Kemipristagarna är ju två kvinnor: Emmanuelle Charpentier och hennes kollega Jennifer A. Doudna. 

Då handlade det om gensaxen; detta att klippa och klistra bland våra gener. 

Ofta när nobelpristagare intervjuas, slår det mig vilken otrolig  e n e r g i  dom uppvisar! Så var det också med dom här båda kvinnorna, särskilt den sistnämnda. Och säkerligen är det just oceaner av energi - och kanske ännu mera: tålamod - som erfordras, ja, om man ska orka forska år ut och år in och måhända inte se resultat förrän man nästan är färdig för pensionering - om forskare nu alls tackar för sig -?

Pristagarna i fysik presenterades också; två män och en kvinna. ¨

Expressen skrev så här: 

"Den andra hälften tas emot av Roger Penrose, Reinhard Genzel och Andrea Ghez ”för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum.”

De upptäckte att något osynligt och extremt tungt styr stjärnornas kretslopp, och att ett supermassivt svart hål idag är den enda kända förklaringen till det.

”Deras pionjärinsatser har försett oss med de mest övertygande bevisen hittills för att ett supermassivt svart hål finns längst inne i Vintergatan.”, skriver Nobelkommittén i sin motivering.

– I dag accepterar vi att de här objekten har en avgörande roll i hur vårt universum byggs upp, sa Andrea Ghez i samband med presskonferensen.

Obs! 41:30 in i programmet berättar Roger Penrose (bilden) om sin skolgång och om hur han räknade matematiska tal - inte med siffror - utan med tecknade bilder! Det var (är) ju helt sanslöst! 

Ja, och det var när det här med det svarta hålet diskuterades, som jag kom att tänka på bilden längst uppe i det här inlägget. Återvändsgränden nere på ängen, inte långt från havet. 

Men .., också en symbol för att det blev totalstopp i min hjärna när vi hamnade i det avsnittet av programmet. Till min glädje erkände även pv att "nej, nu hänger jag inte med längre!"

Här finns en länk till programmet, om någon känner för att tappa lite självkänsla.

(Kan ses i hela världen, fram till den 6:e juni nästa år). Lycka till!

Dagens fönster ...

... kommer från Mimmi i Motala. 

"Från ett regnigt Motala med 3.9 plusgrader kommer mitt oputsade fönster, men titta hellre på den lysande röda virkade stjärnan som min mamma i himlen gjort. 

Den hänger alltid i köksfönstret." 

Så skrev hon, Mimmi. 

// Elisabet skriver lite mera: jag var aldrig nån dansmadame .,. tyckte inte om att stå längst framme vid scenen och bli synad och vald, nej, det var inte min melodi. Det kom jag att tänka på när jag googlade på Motala för att se vad som kom upp ., jo, då blev det detta. Casanovas på Statt och en massa olika dansstilar, somliga mer vågade än andra. En långbent herre övar sig nog inför nattens eskapader, det är vad jag tror.

Ja, det var rent av spännande det här.

Sånt som gjorde mig glad ...

Bilden från Maja till familjechatten. 

Å, så den fick mig att le. 

Och längst uppe i granen sitter en dinosaurie. 
Älskar att någon är så frigjord i sinnet! 

Hos Antikkulan brukar jag alltid hitta nånting som jag faller för. 

Det gjorde jag nu också - en hel del - men det blev den här lille grönfinken av manligt kön, som liksom talade till mig. 

Och jag svarade "ja, men du vill kanske få en annan utsikt än den i lilla butiken ..?"

Man kanske kan tänka så här att "fy, att uppmuntra till att stoppa upp djur!"

Å andra sidan äter jag gärna kyckling och tjäder och orre (åtminstone förr i tiden). 

Om nu herr Grönfink ändå är död och uppstoppad, kan den lika gärna få bo hos oss. 

Först tänkte jag sätta den med utsikt över gården, men det blev nästan ångestfyllt. 

Så där så att den är fången där på pinnen och tvingas titta ut över all frihet och andra fåglar som flyger fram och åter.

Nej, den får titta in mot köket och mot mig, när jag diskar. Det här är ett gammalt och tämligen luggslitet exemplar. På undersidan pinnen har någon skrivit fågelns namn med blyerts och vacker handstil, även det latinska namnet. 

Här kan man läsa lite om grönfinken och att den numera är rödlistad som hotad art, mest på grund av sjukdomen "gulknopp".

Och så en stilla reflektion. 

Kommer vi någonsin att hamna i det läget som vi var innan pandemin; det vill säga, att vi står nära varandra? Eller blir det här - per automatik - normaltillståndet?

Det här var när pv hjälpt Tommy med båten och vi var på väg hemåt. 

Mannen i permobilen visade sig vara en till åren kommen före detta anställd inom marinkåren och han var långt mer pratglad än jag själv, vilket inte vill säga lite. 

En trevlig prick som nog pratade med herrarna Göransson och Eikedahl i säkert minst tjugo minuter!

Sjunde december ...

Idag är det fyrtiofyra år sedan min pappa dog. 

Det skedde på Lycksele lasarett och mamma höll om honom in i det sista 

När hon- någon timme senare - körde dom nio milen hem - det var i trakten av Vormsele - knöt sig hela hennes kropp och fingrarna spretade rakt ut. Hon sa att det var ett smärre mirakel att hon inte körde av vägen.

Och jag har - vart år - skrivit så mycket om honom, så det ska jag inte göra nu. 

Men däremot ska jag tända ett ljus för den här underbare mannen som blev min pappa och som hade sån vacker handstil.

Det här ljuset ska få brinna, men med ett nytt ljus.

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Här är vår adventsstjärna! Jag har sett många vackra stjärnor i olika material, men det är så här en "riktig" adventsstjärna ska se ut, enligt mig. Kanske skulle jag kunna ha en starkare glödlampa i den?" 

Och den som hade håven redo och som har så fina blommor, det är ingen mindre än ellem i Skellefteå. 

Tack! säger jag.