Gladast i stan ....

.... är jag kanske inte, men det ska jag säga, att glädjen är såååå stor, så stor!

S o m  jag har längtat få slippa gipsen; den som klämt åt och irriterat och gjort ont. 

Nu är den väck. 

Rar undersköterska tyckte att sömnadskonsten var utsökt och gissade rätt på vem som gjort det hela .., "ja, hon ja, hon är fenomenal!" 

En hel del hann vi småprata ., att flytta långt hemifrån (allt är som bekant relativt) och detta att bryta upp och börja om. Och att tycka om att segla, även om man börjar lite väl sent kanske. 

"Du har ju suturer även på ovansidan handen .., gick benet igenom huden?" frågade sköterskan. 

Jag sa att det tror jag väl ändå inte, men det trodde hon. 

Det tog en dryg halvtimme innan jag fick komma in i gipsrummet och bli befriad. 

Under tiden beundrade jag den här skulpturen av ett kvinnohuvud. Så till synes enkel. Så vacker! Så  o ä n d l i g t  vacker! 

Ofta vet man inte vem som är upphovsman/kvinna till ett verk, men här fanns en liten plakett och det var ju kanonbra! Konstnärens namn är Peter Mandl, född 1947 och ursprungligen från forna Tjeckoslovakien, numera boendes i Påarp. 

Längs nästan hela kortsidan av väntrummet, hängde den här vackra tavlan med motiv från Stockholm. 

Hur jag än letade, hittade jag ingen signatur och jag tycker att det är så oförskämt mot konstnären, att inte ens ha minsta lilla upplysning om vem som hållit i penseln! 

Tänk, så enkelt med en liten lapp/upplysning vid sidan om där allt sånt står, det kan ju inte vara svårt. Dessutom är det ju så nonchalant mot konstnären, tycker jag. 

Tänkte att kanske Sven Ljungberg .., men jag vet inte? Här anar man skymten av en signatur nere till höger. 

Hemskt var det också när jag satt i väntrummet och hörde hur en äldre dam bara rasade ihop i korridoren och personal rusade fram och ropade "Är du med? Hallå, är du med?" och jag kunde höra höra hur det rosslade, å, det var inget trevligt. 

Döm om min förvåning när damen en halvtimme senare åkte hem!! 

Nåja, här på bilden sitter jag i ett annat väntrum, nämligen det till arbetsterapeuten. 

Å, så vackert det var!! En grön fondvägg med naturmotiv (verkar vara skir bokgrönska!) och så möbler i grönt! Man blev glad. 

Som så många andra i den genren (arbetsterapeuter) ja, sjukgymnaster också för den delen, visade detta sig vara en effektiv kvinna som hade fart i sig. 

Vips, hade jag förevisats (och fått träna) på diverse hemska övningar, vilka ska upprepas x gånger dagligen. 

"När du tycker att det är stopp, att du inte kan böja eller sträcka handen mera, så fortsätt lite till!" sa hon. 

Jag har nu utsett pv till förste pt, så han håller koll på att allt verkligen blir av och om två veckor ska jag på återbesök och då ska den effektiva kvinnan mäta hur mycket jag förbättrat mig, vad gäller rörlighet. Aj, aj. Det är till detta gradskivorna i hennes bröstficka är till för. 

Och i en anteckningsbok noterade hon prydligt dagens siffror. 

Hon hade snygg handstil - sifferstil - och jag frågade om hon hade tyckt om teckning?

Jo, verkligen, hur kunde jag gissa det!? 

Efteråt .., blev det "äntligen-av-med-gipsen-fika!" hos Sonja och där var även hennes dotter Maria och tvillingarna Alfred och Elliot, två härliga sjuåringar. Därefter Skallkroken, där pv kämpar med att montera sladden till solcellsgrejen; det är den som han har täckt över med en pappskiva. 

Och tänk .., jag drog lite slarvigt en plastpåse över ortosen (ja, jag fick en suverän sådan!) och tog två dopp, nej, tre! Jag till och med doppade huvudet! 

Detta var en sån ofattbar glädje så jag surfar ännu - flera timmar efteråt - på den vågen. Någon medaljutdelning blir det inte .., jag har slut på dem, men den som orkat läsa ända hit ner, får härmed en virtuell medalj av största storleken! (Och tänk, att det går så bra att skriva nu, utan gips!)

Överdåd ....

Kanske var det kogödseln - inhandlad på Hemköp - som genererade sommarens överdåd i rabatterna? Kanske nånting annat?

Den här madamen fick vi för flera år sedan av pv:s faster och farbror, Maj-britt och Stig, (bor i Bjärlöv i Skåne) och då som liten krabat. 

Här sitter Stig, denne man som talade en skånsk dialekt som för mig - i alla fall mellan varven - var helt obegriplig. En slags göingska. Här i det gamla inlägget, finns ett smakprov på den .., man får skrolla ner lite bara.

Nu är det andra bullar! Och fylld med knoppar är den! 

S o m  vi funderade på vad namnet på rosen var och under en biltur från stan och hemåt, så sa pv att "det är väl lika så bra att du kontaktar Rexxie direkt", men så kom någon annan på det i ett huj. Den kallas för polkagrisros. 

Vid sextiden i morse (jag vaknade som alltid vid fyra och låg och lyssnade till utomhusljuden .., mest från hästen i hagen mitt emot, han som är så irriterad om inte kraftfodret kommer nog fort och då står och buffar med hovarna på hinken så man tror att någon håller på att bygga!) gick pv ut med Harry som var sååå nödig. 

Själv gick jag ut och gav fåglar och ekorrar mat, hämtade DN och undrade var i all världens dagar pv tagit vägen? Det visade sig .., att han gått in i huset från andra hållet och redan låg i sängen när jag till slut gick in. Jo, jo. 

Gråmulet ute och detta är sista dagen med gips - förhoppningsvis -. 

Aldrig någonsin har jag haft så ont efter en fraktur och jag hoppas innerligt att det ger med sig efter hand. Och vi har ordnat med hus-katt-växthus-vakt .., Mymmel har fått reservnyckeln till bilen och så får vi se när vi är redo att ge oss av med båten och vad det blir för väder. Inga långa rutter i alla fall. 

Så vill jag bara säga att jo, jag vet att det är dåligt med kommentarer från min sida just nu - ja, hos er som bloggar - men det är sååå svårt att skriva med gipsad hand och värst är tangenter där man måste böja vänsterhanden, eller mer som vrida den. D och A, t.ex. Bättring utlovas. 

Dagens fönster ...

"Hej!

Jag hade med fönsterhåven idag midsommardagen på vår kul kultur tur till Deje Gamla Kraftstation som nu är konsthall. 

Där finns ett och annat fönster och ett fångade jag till dig. 

Vassego från varma Värmeland. 

Turtlan."

//Och tack! säger bloggmadamen.

Louise Odier ….

När jag skrev om rosen Louise Odier och att jag köpt ett eget exemplar, fick jag den här bilden av vännen Bente i Norge, ja, det var hon som en gång fångade just den sortens rosor i håven! Tack Bente!  Rosen har för övrigt fått sin namn efter en berömd fransk balettdansös som levde på 1800-talet.

Vår lilla Louise ser så här pyttig ut just nu, men kanske att den tar sig. Problemet var .., var skulle vi plantera den? Höjden lär bli ungefär 1.5 meter och då föll rabatten .., nja, det blev här, framför ett litet, litet plommonträd (Viktoria) som vi hoppas ska växa upp bli stort och då kan rosen bli ett fint blickfång. 

I växthuset börjar det ta sig. 

Och jag knaprar på ärtskidor varenda dag .., och snart har vi röda tomater. Jag frågade Edvin igår vad det var ..., dom här gröna tomaterna? Han gissade på äpplen, men vänta när dom är mogna, då vet han nog! 

Och medan jag skriver här, sätter pv ut små hallonplantor. 

Själv har jag vattnat i rabatter och krukor, fyllt på med badvatten i fågelpoolen (såg fyra pilfinkar ta morgondopp där!) och solrosfrön förstås ..., och konstaterar att eken fäller blad; det är ju så vanvettigt torrt ute!

För övrigt tipsar jag om en underbar bektraktelse över livet .., och det hittar man här. 

Dagen därpå ....

Kanske har jag aldrig i hela livet varit någon festprinsessa, så är det nog, men igårkväll slog vi (ja, såväl pv som jag själv) rekord. Först firande tillsammans med Sonja, Hilda, Mymmel och lille Edvin och det var det bästa tänka midsommarväder, med blå himmel och vindar som fläktade lite skönt. Utomhus hela tiden och mina nyligen inköpta solstolar, visade sig komma väl till pass. Perfekt! 

Och treåringen sprang omkring och vattnade blommor och blader och ibland även gräsmattan eller sina egna fötter .., han hade vattenpistolkrig med sin morfar .., letade jordgubbar i växthuset och tycktes nöjd med vattenflaskan som jag köpt till honom, den som hade en sån finurlig öppning. Den skulle han ha "i mammas hut" - i mammas hus -, alltså. 

Och så fick han gå och titta på hästarna, äta glass och smaka av Sonjas goda tårta.

Vid sju, halv åtta skjutsade pv hem tre fjärdelar av sällskapet, Sonja hade egen bil. Och jag plockade undan och diskade och sen blev det soffan Ektorp. 

Något röjarliv var det öht inte här i trakten, i alla fall inte nånting som vi stördes av. En bit uppe i backen spelades högljudd musik, men det var härlig musik och inget som störde. 

Vaknade som vanligt på tok för tidigt, vid halv fyra. Lyssnade till smällen från ekorrmatarna, då, när locket fälls ner .., för övrigt var här tyst och stilla. 

Bara imorgon kvar nu med gipsen. 

Ååå, så jag ska fira när den klipps bort!! Igår kliade det så jag höll på att bli vansinnig!! Med en lång topspinne kunde jag lindra lite i alla fall och jag tänkte på mina barns pappa som på 70-talet hade gips från ankeln och upp till ljumsken och jag minns hur han satt med en lång linjal instoppad i gipsöppningen på så sätt försökte uthärda klådan. (Avslitet korsband i en handbollsmatch). 

För övrigt?

Pv tänker väl sig att försöka montera solcellerna på båten (men just nu korsordet i DN) och kanske ger vi oss av till havs i mitten av veckan?

 Dan före dan ...

.... ser det ut så här när vi står i kö inne i affären, men alla tre kassor är öppna och en äldre dam är upprörd och tycker att det borde öppnas ännu en kassa. 

"Men det finns bara tre .., dom gör så gott dom kan!" säger jag. 

Och fort det går det också. 

Det är inte så att vagnarna dignar av varor ., det är mest det vanliga matjessill med tillbehör. Och hur glad blir jag inte när jag upptäcker att Philip börjat sommarjobba. Det var Philip som började en utbildning i Kalmar - inom filmproduktion - om jag minns rätt. 

Vid tvåtiden åker vi till hamnen i Skallkroken, där Eva med hennes halvlånge man - plus barnbarnet Lill-Karin - väntar på oss. Så blir det kaffe och prinsesstårta och Lill-Karin är sååå förtjust i djur av alla de slag, även Harry, och säger att hon ska bli veterinär när hon blir stor. Jag tror henne. 

Så här ser det nya teakdäcket ut och pv är stolt och glad som en tupp, då, när förbipasserande båtgrannar passerar och säger snälla saker. Jo, jag tycker också att det är fint, men jag längtar ....

... tills det har fått den här kulören. 

"Det går på en sommar!" sa båtgrannen som även han bytte trädäck, men för ett år sedan. 

Sååå fint det blir! 

(Och ja, vi är den enda båten i hamnen som ligger med aktern inne mot kaj. Pv:s båt är högre i fören än andra och det blir så mycket enklare att ta sig av och på, framför allt för Harry, på det här viset. Ja, även för mig.)

I kväll hämtade pv ut det han köpt hos Peter i Steninge som säljer båttillbehör. Nu var det solceller det gällde och när jag lyfter blicken och ser alla öppna "fönster" på sökrutan här på datorn, kan jag läsa följande: "Koppla in solcell", "Kablar, kontakter", och "Teknik för alla väder", 

Nåväl. 

I hamnen var det tämligen lugnt, så här dagen innan Midsommarafton. 

En man kom med snapsglas i plast och ställde in dem i ett litet båthus. 

Båtar kom och gick. 

Någon skulle segla till Hallands Väderö och fira midsommar där .., andra hade varit ute hela dagen, men mest här runt omkring .., Bengt som alltid är ensam på sin båt, han hissade segel och försvann snabbt och en dansk gästbåt hittade en ledig plats och en annan dansk frågade om möjligheten till wi-fi. 

Nu är det kväller och jag räknar ner tills gipsen ska tas väck. 

Som det kliar! Och värker!

Men Ingrid-Bergman-rosen blommar som bäst - överdådigt - och idag inhandlades ännu en ros Jag blev inspirerad av Pernilla i Skåne ("kalaspuff" på instagram) som skrev om en alldeles ljuvlig ros med namnet Louise Odier! En ljust rosa/skär ros .., och inte vet jag riktigt var den ska stå, men det löser sig väl.

Britt ....

Igår skrev jag om Britt på instagramkontot, men jag lägger in bilden även här. Bara för att. 

Kanske för att hon är så fin. 

Så här såg det i alla fall ut igår, då, när pv skjutsat dem in till stan och tillbaka och vi hade ätit lunch och kalasade på svenska jordgubbar efteråt. 

Britt är Skorpion, småländska (från Nässjö), har arbetat som lärare (småskollärare, säger pv), är lågmäld, tålmodig, mamma till två söner, oerhört kreativ, målar vackert, spelar piano (vilket är svårt numera, med värkbrutna fingrar) .., och kanske kommer hon ofta i skuggan av sin man. Britt är liksom inte den som Tar Plats. 

Och här sitter hon vid bordet på altanen, med sina för dagen nyinköpta glasögon på plats. 

Efter en stund upptäckte jag att hon höll glasögonen i handen .., vilandes i hennes knä. 

Jag frågade om dom var starkare än hennes gamla? Jo, så var det.

Veckans andra dag ….

Kan man tänka sig .., sol även idag, men lagom varmt. Sneglar ut genom köksfönstret och kan notera att körsbärsträdets grenar vajar i vinden. 

Det var trivsamt hos Ecke och Britt igår. Vi satt ute i trädgården, med enorma - och utblommade - rhododendronbuskar bakom oss och en bit ifrån .., där finns en rund rabatt; egentligen under ett äppelträd (Belle de Boscop) och där vimlar det av aklejor i olika färger! 

Det blev en hel del prat om den nyligen uppkomna krisen mellan dom olika partierna och hur detta skulle kunna lösas på ett vettigt sätt .., men vi hann även med deras bilbekymmer (alltså inte politikernas) .., vådan av skilsmässor .., frisyrer och frisörer .. och Britt tipsade mig om att läsa ett antal böcker av den brittiska författarinnan Lucinda nånting och när jag då snabbt googlade hennes namn, kunde vi konstatera att hon alldeles nyligen hade gått bort i sviterna av cancer. 

Vid halv tio ska nu pv skjutsa in herr och fru Bengtsson till Halmstad. En till provtagningen på sjukhuset, den andra till optikern. Själv har jag förberett lunchen; ugnstekt kyckling med ugnsrostade grönsaker, så får herrn och frun äta hos oss. Såå skönt att kunna hjälpa varandra! 

Britt är en på alla sätt och vis kreativ kvinna och på trädgårdsbordet hade hon placerat en utblommad vallmo. Sååå fint! Såå enkelt! Så genialiskt! 

När vi tackat för och gick hemåt, passerade vi deras trädgårdsland. Å, jag drog med fingrarna genom den nästan buskliknande dragonen!! 

Och pv har plockat fläder och gör saft. 

Ja, ja. 

Det här inlägget skrevs först på mobilen, men det såg så tokigt ut, så nu har jag testat att skriv på det vanliga tangentbordet. Tja .., det går ganska bra, om jag höjer tangentbordet lite. Nu får det vara så här. Jo, det fungerar. Sex dagar kvar med gips. Halleluja, så skönt det ska bli att få det borttaget!

Fridfull … 

Så kan man nog sammanfatta den här dagen. Inte så gräsligt kvavt och hett som igår, utan ljuvlig och syrerik luft. Såå mycket bättre jag mår när det är så här! 

Pv hade många ärenden att uträtta inne i Halmstad och själv tillbringade jag tid i växthuset .., grönkålsplantan fick komma till pallkragen och får nu sällskap av mängder av ringblommor, ja, när dom väl börjar blomma, alltså och jag vattnade och kollade om där var sniglar eller snäckor .., jag hängde tvätt och diskade undan och lite sånt. 

Men lugnt och skönt ändå. 

Vid tretiden var vi bjudna på eftermiddagskaffe hos Ecke och Britt. I hörnan av deras tomt, nära bäcken, står ett ljuvligt doftande träd - en Robinia - eller Falsk Acacia som den också heter. Nej, det fungerar inte att skriva. Jag har ögonmigrän ikväll och text och bilder bara hackar, så jag börjar må illa. 

Återkommer i morgon.

 Allt på en gång …

Ungefär så är det väl med livet.

Det lullar på lite hit och dit, mest är det som det brukar vara - eller alltid har varit - och så får man covid och sen blir man övermodig och tror sig vara släkt med starke Adolf .., man ramlar på altanen, får en fraktur på vänster handled, blir gipsad och därefter opererad och man glömmer - eller lägger viruseländet bakom sig - och så uppenbarar sig besök av sonen med sambo och minsting och allt blir bara solsken. 

I dubbel bemärkelse. Planer går kanske inte i stöpet på grund av frakturen, men planerna blir aningen mer diffusa. Mer av en ”vi-får-väl-se-hur-det-blir-tillvaro”. 

Innan skånegänget återvänder söderut, tar vi en titt på båten. Inte bara en titt …, vi slår oss ned under kapellet och svettas ymnigt …, äter Pv:s rabarberpaj med glass och minstingen får  för första gången i sitt tvååriga liv fånga en krabba. 

Ja, nu är det kanske mest hans pappa som står för själva fångandet och minstingens mamma som håvar UPP krabban i hinken, men ändå! Såå spännande. Och stor var den också, krabban! 

Mera? 

Tidigt på morgonen åker vi (den minste, mamman och jag själv) till bageriet i Slöinge och köper nybakat bröd till frukost. Den minste får av sin farmor en kanelbulle som läggs i en brun papperspåse och hela väggen hem sitter någon och tittar längtansfullt ner mot bullen. 

Jag tänker att äventyr behöver inte alltid vara nåt märkvärdigt; det kan räcka med en bulle i papperspåse

En alldeles egen bulle. 

Och nu ..? 

Nu är här precis som vanligt. Vi har haft spontant besök av Hildas mamma Mymmel som kom med en skörd från sin kolonilott; en bukett med kattmynta, daggkåpa, stjärnflocka, bergklint  och rosa-röd stäppsalvia (bara såååå fin!), samt en planta grönkål som nu ska sättas ut i landet. 

Mymmel hade tillbringat ett par timmar på stranden, när åska och något som liknade ett skyfall drog in från Jylland och oj, vilket regn sen!

Nåja, det behövs sannerligen!  

Ungefär så är livet här i landet Halland. (Och nu dök Sigge upp också! Han har hållit sig borta i helgen, så som han ofta gör när vi har besök). 

Long time, no see ....

Dagarna går och det har varit bökigt efter operationen i måndags. Att använda mitt vanliga tangentbord vid datorn (den med vid skärm som jag älskar) är hopplöst md den klumpiga gipsen och att skriva på mobilen tar sån tid. 

Men livet knatar på ändå. Pysslar i växthuset, i rabatterna, lyssnar till tre olika poddar (USA, Kina och Europapodden) och så handlar jag som besatt. Kanske för att jag nu är hemmavid så mycket och jag bestämmer mig för att strunta i att spara så mycket. Vem vet om man står på benen nästa år? 

Vad är det då som inhandlas? Allt möjligt! En solstol modell större på Rusta, rullgardiner i svart så gäster kan sova i mörker som dom är vana vid (själv följer jag dagsljuset) och när kameran lade av i min mobil köpte jag mig en ny. 

Helt klart ett annorlunda beteende. 

Operationen av handen gick bra, men halleluja för strong pills, det säger jag. Har iaf blivit bra på att duscha och tvätta håret utan hjälp, men annat är knepigt. Att skruva upp korkar, t ex …, eller att öppna ett paket kaffe från Arvid Nordqvist. Nog måtte det ha varit en fascist som utformade den paketöppningen; eller iaf någon yngre person. 

Men så finns det annat som gör en glad. Gårdagens besök av Sonja, t ex och i kväll kommer minstingen i Skåne, ja, inte ensam förstås och det är ju hur roligt som helst! S o m jag ser fram emot ett par dagar tillsammans med en tvååring med sin mamma och pappa! Och om några timmar blir det fotboll och hoppas, hoppas att det går bra för dom blågula! 

Ja, det var lite nytt härifrån!

Ajöken, sa fröken.

Ps. Bäst att förklara lite. Handen svullnade upp så mycket, så gipsen fick tas bort, handen röntgades (men i omvänd ordning) och då beslutades det om operation som blev av i måndags. Nu sitter allt på plats med hjälp av liten platta och diverse skruvar. Har haft sååå ont efteråt. Om två veckor knappt ska suturer och gips bort. Sen hoppas jag att jag håller mig på benen ,-) Ds.

Söndagsfönstret ... 

.... kommer från Cecilia N och bilden togs hemma hos henne, 

Tack Cecilia! säger jag.

Så blev det …

Nytt besök på akuten. Vänligt bemötande. Få patienter till en början. Röntgen .., träff med ny läkare (såå snäll!), borttagning av gips (började nästan gråta, så mycket mindre spänt/ont blev det!) .., samt besked om operation i början av veckan och ny gips. 

Fick skjuts dit och hem av vännerna från Tyresö, några timmar senare var jag bjuden på grillade hamburgare hos friherrinnan och Anne-Marie. Sååå gott! Och så skjuts hem efter middagen och nu är jag mer eller mindre slut på.   

Bilden visar grillmästarinnan i aktion. Det blåste nog  styv kuling och bordsduk och vinglas blåste till marken! (Dock inte mitt glas). 

Hade hoppats på seglingsbilder från Bohuslän och Pv har lovat, lovat och lovat, men han vet nog inte hur man gör, för några bilder kommer inte. Nu ger jag upp. I stället kommer en bild från gipsrummet. Ser ni kedjan nere till vänster? Med den spändes överarmen eller axeln fast, för att hålla emot när läkaren droooog i handen. Det rasslade som om man vore ett djur som skulle kedjas fast. Den gröna slangen tillhör lustgasen. Gud, så skönt att slippa detta!

Ajöken, sa fröken! 

 Berättelsen om Axel på Gillholmen ...

Och fortsättningen kommer här under.

 .....inhägnad, och var så roliga att titta på.

Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull. I vattnet, nära huset, låg en liten brygga med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade.
Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut och vadade då över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över för att kunna mjölka.

Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump, en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Ibland var det ål och ibland var det rödspätta. Axel rensade dem och sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis och de grönsaker som han tyckte passade, exempelvis sallad och rädisor. Det var alltid gott att få så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna.

Min bror och jag kunde leka så mycket. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka. Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son.

På kvällarna satt Pappa och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer.
Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa min pappa: "Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig."

Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige.
Det han framför allt livnärde sig på var ålfiske.
Nu är Axel död, det är idag på dagen 17 år sedan. (Han levde 11/11 1904 - 8/6 1997).
Ålen är närmast utrotad och fiskarbonden är ett minne blott.

Ola Bryngelsson.

// Elisabet skriver: 

Det här inlägget i GP skrevs den tionde juni 2014 och jag föll pladask när jag läste det!

Sol och blå himmel från morgon till kväll! Och det har varit såååå varmt ute! Pv har arbetat hårt och förberett kvällens avresa till Bohuslän, tillsammans med hans bror och en gemensam bekant till bröderna. 

Imorgon ska seglatsen till hemmahamnen i Skallkroken anträdas och detta blir väl en riktig ”gubbasegling”. Pv har packat med mat och dryck och det blir säkert trevligt för dem. Förhoppningsvis är dom småländska herrarna hemma igen på söndagkväll; ja, om vindarna är med dem. 

Själv har jag inte gjort så mycket, då jag haft förfärligt ont i handen. Fingrarna liknar tjocka prinskorvar och det kan ju vara värmen som gör att dom svullnar så hemskt? 

Har i alla fall kommit på hur jag kan sätta upp håret, även om det inte blir som tidigare. Det är svårt, men det går. Med hjälp av en hemköpspåse lindade vi in den gipsade armen och då vågade jag mig in i duschen och det fungerade perfekt! 

Så här såg det ut för ett år sedan, då vi var ute på vift med båten. Ni kanske undrar hur Pv gör med bilen? 

Jo, den åker han upp och hämtar när dom väl kommit hem. Det gäller att tänka på logistiken. Ungefär så har vi det, här i Halland. (Bilderna är från förra sommarens äventyr). 

Och så blev det onsdag ....

 

Full fart hela dagen. I alla fall nästan. Först ett besök hos frissan och jag sa ”klipp kort!” men nej, det ville hon absolut inte. Kanske är hon orolig att en sådan omdaning skulle bli ångestfylld, vilket är högst troligt ..., men några decimeter kapades i alla fall. 

Det är   k n a p p t   att det går att sätta upp! 

Och hjälp, så lockigt det blev! 

Vid halv ett åkte sällskapet iväg till golfbanan och jag renbäddade och vaskade trappan till övervåningen, slängde tvätt i maskinen, vattnade i växthuset, tog hand om tvätten, kämpade så jag nästan började gråta med att få in kuddarna i örngotten (det svåraste hittills) och påslakan och täcke .., nej, dom fick vara. 

Tog Harry på promenad och satte mig sedan i solstolen och vilade. 

Fem timmar senare kom golfarna hem och då var det mesta förberett och klart. Eckes Britt hade dessutom kommit över med en rabarberpaj som var HELT olik allt vi sett i den vägen. 

”Här har du att bjuda dina gäster på ikväll!” sa Britt. 

Tänk, så generöst! Så oändligt omtänksamt! 

(Vi tog den efter middagen  och den var ner syrlig än än söt! Såååå god!) 

I nästan fyra timmar satt vi  ute på altanen och vilken junikväll vi bjöds på! Mycket prat om olika resor, brist på lokalsinne, höga höjder, minstingen förstås (”bara detta att vi pratar om honom gör mig varm i hjärtat!” sa han som är morfar) .., och rondellkörning hann vi också med, precis som när Eva och hennes halvlånge man var här! På bilden är det Monica som förklarar. 

 

Nu är jag så trött så ögonen går i kors! Ska svara på era tidigare kommentarer imorgon! Och mobilens kamera lever sitt eget liv sedan jag var på sjukhuset. Plötsligt har jag ingen kamera - det är bara svart - för att fungera bra några timmar senare! Man kan bli galen för mindre.  

Ajöken, sa fröken.