Världens bästa Emma fyller 13 år ...

Och längst inne i mormorshjärtat har Emma Elisabet ett eget litet rum.
Det har hennes lillebror också, så ingen tror nåt annat.

Tänk, så mycket glädje den här tösen givit sin mormor!

På bilden här ovanför är vi i Grekland, på ön Kefalonia.

Två veckor tillsammans och bara en masssa ljuvlig glädje!

Vi hyr moppe och kör uppe i svindelhöga bergen och vi äter vinkokta musslor med pasta och sista veckan fixar Emma luncherna och bjuder mormor på grekisk sallad och toast.



Och här, Allsång på Skansen - Emma och mormor -, några år tidigare.
Jag satt där och höll plats från tio på morgonen och fyra timmar senare anslöt Emma.
När klockan var halv tio på kvällen, gick vi hand i hand över Djurgårdsbron och på Strandvägen kom Emmas mamma och hämtade oss.



Kefalonia igen och kassörskan Anna i lilla kvartersbutiken.



Och Kreta, augusti 2006.
Förhållandet med helsingborgaren hade kapsejsat och Emma fick ta hans plats.

Vi bodde i Chania och gick vilse första dagen och vi bevittnade ett grekiskt bröllop och Emma höll i en stor orm.



I badrummet jämförde vi våra fötter.
Mormors med låtsasmålade tånaglar och Emmas till höger.

Och idag blir den här tösen tretton år och jag älskar henne så mycket så det gör ont i magen!

Grattis, grattis Emma!

Måndagsfönstret ...

"Medan vissa gottar sig i vårsolen finns en annan verklighet längre norrut.

Det här är utsikten från köksfönstret i stugan vid Storavan.

Snön räcker upp till taket.

Senaste dygnet fick vi ytterligare 15 cm nysnö...

Skyll dig själv kanske någon tycker.

Javisst, jag har gjort ett val som bor här.

Hälsningar Jom."

Sedan kommer ännu ett mail.

Då skriver Jom så här:

".....men jag måste erkänna att det kan kännas litet tungt ibland.
Jag längtar efter bar asfalt..."

Litet möte på tåg ....

På tåget.

Till höger om mig, vid fönstret, sitter en ung man i 30-årsåldern, kanske.

Hela tiden tittar han ut genom fönstret och sin vänstra hand har han lagt på en stor kappsäck som liknar en resväska eller ett musikfodral, modell stooort, och jag sitter och funderar på vilket instrument det kan röra sig om?

När vi är nästan framme, kan jag inte hålla mig längre.

Så jag frågar honom.

"Vad är det du har där egentligen .., är det ett instrument ..?" frågar jag.

Då ler den unge mannen och skrattar lite och så säger han att näää, det är inte alls något sådant .., det är en sån här pryl och den ska han använda sig av när han nu kommer till Frankrike, ja, det är dit han är på väg.

Till Fontainbleau inte så långt från Paris.

"Det är en crash-bad, den ska förhoppningsvis göra så att jag inte bryter alla ben om jag faller .., jag ska nämligen klättra, det är det jag ska göra i Frankrike ...", förklarar mannen.

Och han berättar - när jag har talat om min höjdskräck - att det är precis vad han själv är.

Höjdrädd.

"Men jag bestämde mig för att utmana den här rädslan och började klättra från väldigt låga höjder och jag är fortfarande inte i himlen och klänger, men det här har gjort mig stark, det att jag tordes se rädslan i ögonen", säger han.

Det är ungefär då som tåget rullar in på stationen.

Och jag önskar honom lycka till och trevlig resa och väl ute på perrongen, som översvämmas av människor som skyndar till eller ifrån sina tåg, så ler den unge mannen så vänligt och så tar sin han sin stora crash-pad och lunkar iväg och jag tänker att alla utmanar vi våra rädslor på olika sätt.

En säger upp sig från ett fast arbete och flyttar norrut, en annan ska klättra i ett berg i Frankrike.

Just så kan det vara.

Vid vattenhålet ...

När man har bestämt sig för att lämna det invanda och flytta till nånting nytt, nånting annorlunda .., då är det himla skönt att på den nya savannen hitta ett vattenhål.

En oas.

Det är precis vad biblioteket i Halmstad är för mig.



Där känner jag mig både trygg och hemmastadd.



Och när jag idag har en timme tillgodo innan tåget ska ta mig till Ystad, då slinker jag in på biblioteket.

(Men först har jag, av en slump bara, träffat pv:s rara moster Sonja på Åhléns och det är första gången jag i Halmstad möter någon som jag känner och jag blir så glad, så glad!)

Just ingenting gör jag.

Slår mig ner en stund, bara.

Tänker lite.

Just så.

Nån slags projektarbete, kanske ..

"Där borta vid vedskjulet, där ska jag plantera humle längs hela väggen ...!" säger jag lyriskt.


Söndagmorgon utan regn, då blir det arbete ute på tomten.

"Om vi sätter igång nu, då har vi minst tre timmar på oss och då hinner vi mycket!" säger bloggmadamen, som, det står helt klart nu, är ämnad att bli arbetsledare.

Och pv hämtar arbetshandskar (arbetsledaren får minsann också ett par) och sedan blir det full fart i ett par timmars tid.

Pensionatsvärden sågar ner tre mindre körsbärsträd .., arbetsledaren förvandlas plötsligt till slav och kånkar och bär på tyngre och lättare grenar och det krattas löv och trampas i kattskit och det kokas kaffe och då blir det paus på altanen.



Skottkärran fylls med grenar och kvistar och multna löv.




Nästa vår .., då ska det -hopefully - stå en Friggebod just där i slänten.

Och jag pratar med herr Stare som sitter uppflugen på tv-antennen och följer vårt arbete.

"Ja, du .., så här går det när man har skaffat sig en sambo som planerar och planerar .., då är det slut med det roliga ..", säger jag.

Och pv smajlar där han står med sågen och kämpar med körsbärsträdet.

"Just så är det! Det blir ett jävla arbetande, men ibland är det värt det må du tro ...", säger han.



Hos grannarna Göran och Gun blir man omåttligt inspirerad.

Å, så vackert det är med deras stenlagda gångar!



Och på väggen sitter finurliga pinnar (påminner om den jag köpte dyrt på Hemslöjden) där Göran hänger upp sina fiskenät.



Titta, så fint det blir med blandningen av olika stenar!

"Vi skulle kunna ha en stenlagd gång från där bilen står och till ytterdörren ..?" föreslår jag.

Jag kan betala, så känns det bättre.



Och vid grannens entré, ser det ut så här.

Naturfärgerna smälter ihop perfekt med huset.

Solig morgon i ett gult hus på en kulle ...

Och sigge nilsson är hängig även idag.

Tur att det blir veterinärbesök nu till veckan.

Söndagsfönstret ...

.... är mitt och finns i Ystad.

I landet Skåne.

Mars månad ...

Och detta ska bli mitt hem, tänker jag.

Det är när jag tar en sväng ner mot havet till.

Jag hör bofinken och duvkorr och ser dimman över havet.

Hemma igen räfsar jag slänten ner mot segelbåten.

Det tar emot.

Jag har liksom ingen kraft kvar.

Ett gott råd: vad ni än gör, plantera inte Bok om ni önskar ha en lättarbetad tomt.

Under drivor av löv tittar små exemplar av Blåsippor fram.

Nu blir pv glad, tänker jag.

Sist av allt sätter jag mig på altanen (regnet har, som ni förstår, upphört) och lyssnar till Stararna som sitter uppflugna i grannens träd.

Fem stycken starar som siiiirl-flöjtar så mitt hjärta nästan brister.

Lördag ...

Det har ösregnat från det att man slog upp ögonen.

Regnat och regnat.

Och tänka sig, pv har fått strandnära tomt!



Tulpanerna på väg upp ...



Så här såg det ut för en månad sedan.



Och nu ... är all snö är försvunnen hos Gun och Göran, grannarna.

Visst är det vackert med "klipphällarna" som är i dagen.



Och slänten ner mot lilla slingervägen, är även den snöbefriad!

Här har för övrigt varit strömavbrott i ett par timmars tid.

Som jag har försökt leka elektriker!

Alla proppar tycktes helt okej .., jag testade att dra ut olika sladdar .., kunde inte ringa .., kunde inte komma ut på nätet ..., så till sist gick jag en trappa upp och lade mig på sängen och pElle och sigge gjorde mig sällskap och så låg jag där och läste Vi i Villa .., Villa-liv .., Dagens Industri Weekend .., samt diverse reklambroschyrer.

Jag vet nu en hel del om kaminer ., och om golvvärme och nya sätt att göra ett hus större.

Men nu är tillvaron sig lik .., tv:n sprakar medan Björn Ferry återigen blir OS-medaljör och sigge nilsson har kommit ner och ligger här intill datorn.

Tanken var ...


... solsken, gräsmattekrattning .., sitta-på-stentrappan-och-dricka-kaffe .., och sigge och pElle i närheten.

Så blev det inte.

Ty ute råder ösregn.

Och himlen är dunkelt grå.

Men till påsk ska det minsann bli varmt och skönt, säger löpsedeln.

Så bra.

Då arbetar jag prick alla dagar.

Dagens fönster ...

"Tänk vilket härligt nöje det har blivit på resor att fånga fönster med kameran.

Verkligen ett trevligt nöje Du "smittat" mig med.

Här kommer två bilder från Barcelona.

De här två balkongerna med sina fönster såg vi från vårt hotellrum.

Hunden där på balkongen hade en hundkompis av samma sort, men den vovven hade gått in när jag tog kortet.

Annars så låg de som oftast där på balkongen och spanade ut över gatan.




Sen det där med krukväxter på en balkong.

Visst är det så fint!!!

Hälsningar från Turtlan."

Min gata i stan ..., del 2.

Sven sa...

"När jag läser om din vandring och ser att det finns flera små bagerier på din gata, då kan jag undra varför man bor häruppe i norr.

Det är så få människor här så allt centraliseras till stora köpcentra, nästan alla småbutiker i centrum får lägga ner. Det är trist."

Precis som Sven skriver, så är det ju.

Just därför tycker jag så oändligt mycket om just min gata .., även om den kan reta mig till vansinnets brant med allt oljudet .., alla bilar som kör som vore detta Mantorp Ring i stället för en vanlig stadsgata .., och alla berusade ungdomar som sent om nätterna krossar glas och börjar bråka just i korsningen utanför mitt sovrumsfönster.


Jonna.

Men så finns ju allt det andra.

Där är två bagerier .., puben Kings Head med den alltid så vänliga innehavarinnan som är isländska ., där är en indisk restaurang som även serverar vanlig svensk husmanskost (om dagarna sitter människor i ett hörn av lokalen och ägnar sig åt enarmade banditer) .., där är två pizzerior .., en videobutik där jag - när anden faller över mig - köper cocosprickar och gröna gelégrodor ..., och mitt emot videobutiken finns en affär som säljer lås.

Men Maggan, hon har - medan jag befunnit mig i landet Halland -, sålt sin secondbutik och aldrig mera ska Jonna ligga i dörröppningen och hålla koll på omgivningen.

pElle är kelig ...

... så när matte kommer till det gula huset på en kulle i landet Halland, då vet pElle nästan inte till sig och vill hela tiden ligga nära-nära-nära och helst under mattes vänstra hand.

Och hela tiden spinner han.

På perrongen i Malmö ...

... är det bråttom-bråttom!

Det är som om alla springer.


Britt-Maries vänstra hand.
"Få se .., du är nog Oxe?" säger jag.
Ja, det är hon.

Och jag har gott om tid och slår mig ner på en bänk och intill mig sitter två kvinnor och efter att ha hört dem samtala någon minut, säger jag ..."men var är ni ifrån?" och då svarar en av kvinnorna: "ja, inte där du kommer ifrån i alla fall, för du är ju från Västerbotten, inte Umeå, mer åt Skelleftehållet och själva är vi från Luleå, men bor söderöver, ja, jag i Båstad och min syster i Jönköping ..", säger kvinnan och då faller jag nästan baklänges.


Systern Reiduns vänsterhand.
Där gissar jag fel.
Hon är inte alls Tvilling, hon är Våg.
Och båda har dom vänster tumme upp.

En bra stund blir vi sittandes där och pratar.

Systrarna har varit på symässa i Malmö och är nu på väg hemöver.

När tåget kommer blir det smockfullt av passagerare.

Jag hamnar vid fönstret och mitt emot mig sitter en ung kvinna med illröda läppar.

Under loppet av tjugo mil ser jag inte tillstymmelse till leende hos henne, mest tycks hon förolämpad för att hon inte får ha två säten för sig själv, ja, där kommer en man och har fräckheten att slå sig ner på det ena sätet och den unga damen kryper ihop vid fönstret.

Hennes röda läppar speglar sig i fönsterglaset.

I Helsingborg kliver en långbent man i 30-årsåldern ombord och frågar om sätet intill mig är ledigt och jag säger att det är det.

Mannen har likadan ringsignal till sin mobil som jag själv och vi tar båda upp våra telefoner exakt samtidigt när det ringer.

Mest hela tiden fram till Ängelholm, där han kliver av, studerar han ett modemagasin och han telefonsurrar med en kvinna och berättar att han nu har lämnat Förenta Staterna och flyttat till Köpenhamn och av samtalet att döma förstår jag att han heter Mark.

Marks händer är seniga och otroligt vackra.
Länge sitter jag och funderar om jag ska våga fråga .., hans hand mot modemagsinet är så vacker, ååå, det skulle bli en så fin bild .., men jag vågar inte, det är för många runt omkring.

I Halmstad väntar bilen på mig; den står parkerad nere vid Nissan och jag letar i säkert en kvart och blir omåttligt irriterad på pv som inte har förklarat riktigt var den står och sen kör jag norrut och möts slutligen av såväl pv, som en kelsjuk pElle och så sigge nilsson.

Och räkgrytan.

Och gott vin.

Och nu är allt som det ska.

pElle ligger här intill datorn och mellan varven att jag knattrar på tangenterna böjer jag mig fram och pussar lite på hans huvud och säger ..."å, lilla pElle ., du är så fiiin .." och pElle slickar på mitt finger där jag har ett sår och jag tänker att det må vara hänt.

Jag torde överleva.

Allt känns bra.

Och så är allt som vanligt igen.


Eller o-vanligt.

Slutar tre för dagen och det är bråttom att byta om .., varm kram från Karina och hej och tack och trevlig helg till alla!

Cyklar fort-fort!

Packar ryggsäcken .., hänger upp icabyxorna och tycker att det skramlar mer än vanligt i fickan.

Jooo.

I höger ficka ligger kassa 3:s nyckelknippa.

Nu är det bråttom!

Cykla till jobbet .., och så till stationen .., tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil och sen är jag förhoppningsvis framme i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Ajöken, sa fröken!

Litet tips på frukostbrickan ...


Moster Mjölgumpa, ni vet, hon som visade sin oäkta mans välstädade garage, hon är minsann på resande fot.

Ja, hon är, tillsammans med sin familj, i USA.

Vad hennes oäkta garageman sysslar med när sömnen uteblir, berättar hon om i ett härligt inlägg.

Dagens fönster ...

... finns i Ystad.

Det är mitt.

Så här såg mina pelargonior ut förra sommaren.

När jag igår träffade frisörskan Petra här på gatan, utbrast hon: "ååå, har du kommit tillbaka, ja, jag har märkt att det inte har varit några pelargonior i ditt fönster och tänkte att du kanske hade flyttat ..:!"

Nu, är det annorlunda.

Allt som nu prunkar i mitt fönster är en enda pelargonia och intill står tre krukor med ynkliga pelargonieskott.

Idag ...

... för exakt 100 år sedan, föddes min pappa.

Det är han som syns på dom här två bilderna.



Karl Gustav Ivar Nilsson.



Och i somras besökte vi - pv och jag själv - Kalvträsk där pappa växte upp.

Tänk .., att jag traskade där i gröngräset lagården där han sprang som barn.

Alldeles obegripligt var det.

Vid havet ...

I en grop gräver Gustav ner all tång som följde med fångsten.


Solen flödar och jag tar cykeln mot havet till.

Alltid samma väg.

Och ser man på ., vem står där nere vid hoddorna, om inte Gustav (med v, ska det vara) Persson!

Ja, nu har han vittjat garnen.



Och han berättar om fisket och sånt och säger, filurigt leende på slutet .., att .. "ja, du vet ., man tycker ju om att fiska i grumligt vatten."

Hrrmmm.

Till annannan ....

Nu har jag klippt ner filmen till en fjärdedels storlek.

Kanske, kanske att det fungerar.


annannan sa...

"Koltrastarna är sena även här.

Jag hade ju velat höra Gostauv Parrson..."

Torsdagsfönstret ...

... finns i en dörr i bageriet Sara & Söderberg.

Var?

Jo, på Regementsgatan i Ystad, alldeles nära Österporttorg.

På min gata i stan ....

... har det, medan jag befunnit mig utomlands, ja, i landet Halland, dykt upp ännu ett bageri!

Söderberg & Sara.

Läckert namn, tycker jag.

Och när jag har postat vykorten som vilar i min kappficka, beslutar jag mig för att titta in i bageriet.



Ååå, där är så härligt!

Från disken med bakverk ser man rakt in till en av bagarna, - det visar sig vara Söderberg som kommer från Stockholm -, men även expediten är bagare och det är förstås Sara det.

Sara kommer från Vadstena.

Ingen skånska här inte.



Jag köper två minibaguetter för 8 kronor stycket och så blir det lite småprat.



Och vilket mod, att våga utmana anrika Möllers på samma gata!



I skyltfönstret där det förut satt discoannonser, där finns nu bakplåtspapper.
Ååå, så finurligt!



Huset där bageriet ligger, tillhörde tidigare diskoteket Starshine.

Ni kan tro att det finns hyresgäster längs gatan (bloggmadamen är en av dem ...) som tackar högre makter att diskolivet nu har ersatts med färskt bröd.



I skyltfönstret ligger vackra bröd och lockar och pockar.



Det är en solig morgon det här, och när jag går till Rådhusets postlåda .,.stannar till vid bageriet .., tar några bilder - som denna till exempel, det gröna huset som en gång tillhörde Gustaf Persson -, blir det ideliga hejanden och vinkanden till och från människor som cyklar eller promenerar förbi.



Och när jag passerar Möllers, träffar jag Berit som är kund i affären.
Småprat och mera småprat

Och jag fylls av en sådan inutiglädje och värme, så det går inte att förklara i ord.

Dom här femton veckorna som återstår för mig i Ystad, ja, jag har på förhand bestämt att dom ska bli så bra .., ja, den här tiden ska få bli ett vackert paket med minnen och jag ska, när tiden är inne i mitten av juli, knyta ett glansigt snöre runt paketet och där inne ska allt småpratet .. alla vinkningar och hejanden och all värme jag har mött under sjutton år här i stan .., få kura tillsammans.

Och någon gång i framtiden när jag sitter på stentrappan i landet Halland och kanske känner mig lite ensam .., då ska jag ta fram paketet och öppna så där väldigt försiktigt och bara titta på allt det där som har betytt så mycket för mig.

Just så.



Så länge har jag min egen trappa av sten.
I sju år har den varit "min".

Igår satte jag ut vårblommorna.



Och stockrosorna - frön från LindaLotta, tror jag - är på väg upp.

"Men du inser väl att du måste ta bort alltsammans när du flyttar, hur skulle det se ut om alla hyresgäster börjar plantera blommor ut mot gatan ..?" säger förvaltaren myndigt.

Ja, hur skulle det se ut ...!


(Och brödet var ... himmelskt!)

Till akuten ....


Resultatet: 1 påse fylld med 5 cocosprickar .., 5 pollyvarianter .., 2 gröna gelégrodor .., samt 3 rosa pepskulor.

Liiiite mer än jag hade tänkt mig, men okej, det får gå.

Godast var dom gröna grodorna.

Pris totalt: 9 kronor.


Ja, akuten är förstås godisaffären.

Från vännen Bente i Norge ...

... kommer en sån härlig bild.

Den symboliserar väl vad själva livet handlar om; detta att våga öppna stängda dörrar .., att våga språnget .., att ställa grinden på glänt och verkligen förmå sig att ta klivet - vad det nu än handlar om - och om det är det man har längtat efter.

Helt enkelt (eller svårt) att hysa tillit till sina känslor.

Ungefär som bloggvännerna berättade om i ett tidigare inlägg.

Det är deras kommentarer jag tänker på.