sigge är hemma ..!

Åååå, sicken glädje!

Och jag hör bilen komma och världens snällaste pensionatsvärd har låtit sigge nilsson komma ut ur buren, ja, i bilen alltså ..., ("jag tyckte så synd om honom ...", säger han) och sigge har en strut av plast runt halsen och kommer skuttande runt altanhörnet och när han ska ta sig över tröskeln, så slår han i plasten och jag ler för mig själv och känner hur mycket jag älskar den lille krabaten!

Halskragen åker av och från köket kommer pElle och noooosar och nooosar, såväl på sigges rygg, som i rumpan .., och sigge är jättehungrig och slukar maten och jag bara ler och slappnar av och pElle, han går och lägger sig.



Och när jag står där hukad med kameran, kommer sigge fram och vill kolla.

Som vanligt.

Tjocka släkten ...

Vid x:et befinner bloggmadamen sig.
pElle inspekterar.


Lockad av andra bloggvänner och mer för att se hur långt jag kommer - utan kurs - börjar jag med ett släktträd.

"The Nilsson Family".

Å, käre värld!

Till slut, medan jag sitter här och funderar hur det går med sigge nilsson och tankarna irrar hit och dit, upptäcker jag att min mormor plötsligt är syster med min mamma.

Aj, aj, aj.

Det blir till sudda och rätta och nu har jag huvudvärk!

En slags insikt av något slag ...

På dejtingsidan, där fanns en ruta där man kunde klicka i om man hade ett djur eller kunde tänka sig att ha ett.

"Har inget och vill inte ha nåt heller", stod det.

Om mannen i fråga såg aldrig så trevlig ut, men hade satt ett x i den rutan, då brydde jag mig aldrig, ja, det spelade ingen roll om han så hade varit vacker som Pernell Roberts eller haft sjuttio miljoner på banken eller precis vad som helst som kanske lockar kvinnor.

Jag hade ändå aldrig brytt mig.

Det är när jag, av en ren händelse, hittar den här bilden som jag kommer ihåg den rutan.

Bilden visar en liten matglad bloggmadame.
Året är 1955 eller 1956 och platsen är Solviksbadet utanför Malå.

Vad taxen heter, den som nosar den där lilla madamen i det lockiga håret, det kommer jag inte ihåg.

Men genom hela min barndom fanns det djur med i bilden.

Det var de allra mest ljuvliga små stövarvalpar, nu och då en katt .., en foxterrier (som användes som grythund) .., en spets ., en långhårig tax som hette Snobben och så småningom - dom som blev mina egna -, en gul labrador från Krägga utanför Kungsängen .., den engelska cockerspanieln Linte .., plus x antal kattor, tretton hönor och en tupp.
Ibland två.

Några vandrande pinnar hann någon av döttrarna med också.
Och två marsvin.

För mig, så är det verkligen, är ett liv utan djur nästan en omöjlighet.

Tänk, så djur berikar ens tillvaro!
(Ja, inte pinnarna).

Och nu är det sigge nilssons tur ...

Klockan halv nio i morse skulle sigge infinna sig hos veterinärskan Karin mot Tylösandhållet till.

Stackars lille sigge!

Och hur väl minns jag inte hur pElle deppade den där dagen när hans mandom åkte all världens väg ......

Hur han, efter att ha sovit nästan hela dagen, satte sig framför ytterdörren och hela kroppsspråket skrek ut ..."ta mig härifrån! vad är det som har hänt!?"



Och där låg han som en klubbad oxe i den lilla kattsängen .., med ena tassen hängande utanför.

Klockan tre i eftermiddag ska pv hämta hem sigge nilsson.

Då har han, sigge, dessutom fått en spruta mot kattpest.

Upphittat ....

Aromat ...

Jag minns när min mamma köpte Aromat och tyckte att det var höjden av lycka.

Men det var länge sedan.

Njaaaaa ....

Anonym sa...

"Såg precis väderrapport i TV4 o det skulle bli kanonväder i Halland, hoppas det stämmer.

Njut.
Kram Fru Grå."

Bilden visar utsikten från pensionatets fönster mot väster, kl. 8.25 nu på morgonen.

Lite trubbel ...


Av för mig någon outgrundlig anledning, är det stört omöjligt att ladda upp små filmer på pv:s bärbara dator.

Jag förstår det bara inte, för det har inte alls varit så tidigare.

Nu laddar den en tredjedel, sen kommer ett utropstecken upp och så är det finito.
(Är det nån som har en aning, så kom gärna med förslag ..., vad det kan bero på.)

Nåja .. , men o m jag hade kunnat .., då skulle ni ha fått höra vilken orkester som ljuder här utanför!!

Det är koltrastflöjtande så det går rakt genom fönsterrutorna och landar i köket.

Lediga-dags-fönstret ....

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Och i det gula huset går en liten grårandig kisse omkring och jaaaaamar och vill ha mat och vill gå ut .., men inget av detta är möjligt, ty strax ska den lille kissen hamna i en kattbur och sedan blir det färd mot Tylösand till, till veterinären Karin ..., och sedan blir inget längre sig likt.

Inte vad beträffar kärlekslivet, alla fall.

För övrigt plockades just vårens första fästing från den lille krabaten.

Fra Bente i Norge ...

... kommer den här bilden.

Och jag tror nog alla kvinnor som varit med om mammografi känner igen sig.

En slags lycka ...

Mjällomslandet. Som paradiset.

... det är när hemifrån-Birgitta dyker upp i affären just som jag står och kämpar med att få in alla veckotidningarna som har kommit - säkert åtta buntar - och med sig har hon inte bara ett varmt leende och en lika varm omfamning, utan också SLÄPPTRÄSKBRÖD!

Ååååå, så glad jag blir!

Det finns helt enkelt inte i någon butik ett bröd som är godare än det som bakas i Släppträsk och som väl egentligen heter "Stenbergs Bröd".

Det är himmelskt.

Lite småsegt .., men inte mjukt .., och inte frasigt .. utan precis lagom.
(Nu var jag tvungen att gå in i köket och göra mig en macka ..., frestelsen blev för svår.)

I somras köpte jag ett paket när vi var förbi hemma och jag minns hur härligt det var när vi sedan satt i Mjällomslandet, nere vid bryggan, och drack pulverkaffe och gjorde mackor med det här tunnbrödet och det var alldeles lugnt och stilla och bara så mycket s e m e s t e r.


"I säkert en timmes tid kämpar pojkarna med att försöka fånga fisk med en håv.
Då ber pv att få testa och tänka sig, han lyckas!
Då tittar en av pojkarna på honom och utbrister på bred västerbottniska: men du är ju en GUD!"


Det var likadant i Villvattnet, på väg mot Burträsk.

Pensionatsvärden som fångade fisk med småkillarna och jag som satt på stranden och ordnade med fikat och tänkte att lyckligare än så här blir jag nog aldrig.

Då var det tunnbröd med Kalles Kaviar.

Och en massa glädje.

Och mossfolk, alldeles rätt fick du .., för nu packar jag ihop och tar tåget till landet Halland!

Åter torsdagmorgon och sen blir det rally av ., jobbar Skärtorsdag eftermiddag och kväll, långfredag, påskafton, påskdagen, annandagen och tisdag ...,. därefter stundar en fri onsdag.

Halleluja!

Nu har jag bestämt mig!

Det blir resa till landet Halland ikväll.

Från fem till åtta sitter jag på tåget.

Och i morgonbitti ska sigge nilsson förlora sin mandom.

Bilden togs för två år sedan, i maj.

Tisdagsfönstret ...

... finns hos Kerstin i Svedjan, inte långt från Malå.

Inte så långt från Släppträsk heller, för den delen.

Det vävda trädet är ett idealiskt skydd för såväl stark sol, som insyn, skriver Kerstin.

Måndag är längsta dagen.


På jobbet, alltså.

Klockan sju stämplar jag in och tio timmar senare cyklar jag hemåt.

Oftast är jag då trött så där som till medetslöshetens gräns.

Nu har jag ätit middag ..., vaskat golven .., tänt ljus .., och inväntar arbetskamraten Karina som ska sova på soffan Ektorp i natt.

Vi ska ha kvällsfika när hon kommer och det blir säkert en massa prat och sånt.

Och så ska jag ta mig en funderare på om jag, efter arbetet i morgon, ska ta tåget till landet Halland och stanna där tills tidigt torsdagmorgon.

Det ska jag verkligen fundera på.

Igår på tåget hem, kom jag ihåg den där allra första gången jag besökte det gula huset på kullen.

Det var då jag låtsades att alltsammans var en liten semester på ett vandrarhem och jag fick eget rum och pensionatsvärden låg i sängkammaren och vi pratade högt mellan rummen och det kändes verkligen som en weekend-holiday.

När jag dagen därpå satte mig i hyrbilen för att styra kosan söderut igen, sa jag att ..."ja, men jag kommer tillbaka och hälsar på .., det tror jag säkert."

Nu är jag ju inte den där våldsamt passionerade typen, men tänk, så rätt jag hade!

Så här är det.


Jag skulle, lätt som en plätt, kunna äta tacos sex dagar i veckan.

Eventuellt sju.

Vår i landet Halland ....

... skirande åkrar i Skåne .., men i Svedjan hemma i Lappland (ja, skriver jag Västerbotten lär väl någon morra, för det är ju landskapet Lappland ..), där ser det ut så här just nu.

Bilden visar Sjölunds hus och det var madame Sjölund själv som skickade bilden.

Kerstin var för övrigt en av dem som på den s.k. "bloggvernissagen" visade upp sina favorittavlor.

Världens bästa Emma fyller 13 år ...

Och längst inne i mormorshjärtat har Emma Elisabet ett eget litet rum.
Det har hennes lillebror också, så ingen tror nåt annat.

Tänk, så mycket glädje den här tösen givit sin mormor!

På bilden här ovanför är vi i Grekland, på ön Kefalonia.

Två veckor tillsammans och bara en masssa ljuvlig glädje!

Vi hyr moppe och kör uppe i svindelhöga bergen och vi äter vinkokta musslor med pasta och sista veckan fixar Emma luncherna och bjuder mormor på grekisk sallad och toast.



Och här, Allsång på Skansen - Emma och mormor -, några år tidigare.
Jag satt där och höll plats från tio på morgonen och fyra timmar senare anslöt Emma.
När klockan var halv tio på kvällen, gick vi hand i hand över Djurgårdsbron och på Strandvägen kom Emmas mamma och hämtade oss.



Kefalonia igen och kassörskan Anna i lilla kvartersbutiken.



Och Kreta, augusti 2006.
Förhållandet med helsingborgaren hade kapsejsat och Emma fick ta hans plats.

Vi bodde i Chania och gick vilse första dagen och vi bevittnade ett grekiskt bröllop och Emma höll i en stor orm.



I badrummet jämförde vi våra fötter.
Mormors med låtsasmålade tånaglar och Emmas till höger.

Och idag blir den här tösen tretton år och jag älskar henne så mycket så det gör ont i magen!

Grattis, grattis Emma!

Måndagsfönstret ...

"Medan vissa gottar sig i vårsolen finns en annan verklighet längre norrut.

Det här är utsikten från köksfönstret i stugan vid Storavan.

Snön räcker upp till taket.

Senaste dygnet fick vi ytterligare 15 cm nysnö...

Skyll dig själv kanske någon tycker.

Javisst, jag har gjort ett val som bor här.

Hälsningar Jom."

Sedan kommer ännu ett mail.

Då skriver Jom så här:

".....men jag måste erkänna att det kan kännas litet tungt ibland.
Jag längtar efter bar asfalt..."

Litet möte på tåg ....

På tåget.

Till höger om mig, vid fönstret, sitter en ung man i 30-årsåldern, kanske.

Hela tiden tittar han ut genom fönstret och sin vänstra hand har han lagt på en stor kappsäck som liknar en resväska eller ett musikfodral, modell stooort, och jag sitter och funderar på vilket instrument det kan röra sig om?

När vi är nästan framme, kan jag inte hålla mig längre.

Så jag frågar honom.

"Vad är det du har där egentligen .., är det ett instrument ..?" frågar jag.

Då ler den unge mannen och skrattar lite och så säger han att näää, det är inte alls något sådant .., det är en sån här pryl och den ska han använda sig av när han nu kommer till Frankrike, ja, det är dit han är på väg.

Till Fontainbleau inte så långt från Paris.

"Det är en crash-bad, den ska förhoppningsvis göra så att jag inte bryter alla ben om jag faller .., jag ska nämligen klättra, det är det jag ska göra i Frankrike ...", förklarar mannen.

Och han berättar - när jag har talat om min höjdskräck - att det är precis vad han själv är.

Höjdrädd.

"Men jag bestämde mig för att utmana den här rädslan och började klättra från väldigt låga höjder och jag är fortfarande inte i himlen och klänger, men det här har gjort mig stark, det att jag tordes se rädslan i ögonen", säger han.

Det är ungefär då som tåget rullar in på stationen.

Och jag önskar honom lycka till och trevlig resa och väl ute på perrongen, som översvämmas av människor som skyndar till eller ifrån sina tåg, så ler den unge mannen så vänligt och så tar sin han sin stora crash-pad och lunkar iväg och jag tänker att alla utmanar vi våra rädslor på olika sätt.

En säger upp sig från ett fast arbete och flyttar norrut, en annan ska klättra i ett berg i Frankrike.

Just så kan det vara.

Vid vattenhålet ...

När man har bestämt sig för att lämna det invanda och flytta till nånting nytt, nånting annorlunda .., då är det himla skönt att på den nya savannen hitta ett vattenhål.

En oas.

Det är precis vad biblioteket i Halmstad är för mig.



Där känner jag mig både trygg och hemmastadd.



Och när jag idag har en timme tillgodo innan tåget ska ta mig till Ystad, då slinker jag in på biblioteket.

(Men först har jag, av en slump bara, träffat pv:s rara moster Sonja på Åhléns och det är första gången jag i Halmstad möter någon som jag känner och jag blir så glad, så glad!)

Just ingenting gör jag.

Slår mig ner en stund, bara.

Tänker lite.

Just så.

Nån slags projektarbete, kanske ..

"Där borta vid vedskjulet, där ska jag plantera humle längs hela väggen ...!" säger jag lyriskt.


Söndagmorgon utan regn, då blir det arbete ute på tomten.

"Om vi sätter igång nu, då har vi minst tre timmar på oss och då hinner vi mycket!" säger bloggmadamen, som, det står helt klart nu, är ämnad att bli arbetsledare.

Och pv hämtar arbetshandskar (arbetsledaren får minsann också ett par) och sedan blir det full fart i ett par timmars tid.

Pensionatsvärden sågar ner tre mindre körsbärsträd .., arbetsledaren förvandlas plötsligt till slav och kånkar och bär på tyngre och lättare grenar och det krattas löv och trampas i kattskit och det kokas kaffe och då blir det paus på altanen.



Skottkärran fylls med grenar och kvistar och multna löv.




Nästa vår .., då ska det -hopefully - stå en Friggebod just där i slänten.

Och jag pratar med herr Stare som sitter uppflugen på tv-antennen och följer vårt arbete.

"Ja, du .., så här går det när man har skaffat sig en sambo som planerar och planerar .., då är det slut med det roliga ..", säger jag.

Och pv smajlar där han står med sågen och kämpar med körsbärsträdet.

"Just så är det! Det blir ett jävla arbetande, men ibland är det värt det må du tro ...", säger han.



Hos grannarna Göran och Gun blir man omåttligt inspirerad.

Å, så vackert det är med deras stenlagda gångar!



Och på väggen sitter finurliga pinnar (påminner om den jag köpte dyrt på Hemslöjden) där Göran hänger upp sina fiskenät.



Titta, så fint det blir med blandningen av olika stenar!

"Vi skulle kunna ha en stenlagd gång från där bilen står och till ytterdörren ..?" föreslår jag.

Jag kan betala, så känns det bättre.



Och vid grannens entré, ser det ut så här.

Naturfärgerna smälter ihop perfekt med huset.