Just nu ....
...medan jag försöker att diska med en hand, lyssnar jag till den här härliga och kloka människan.
I repris.
Såå mycket tyckte jag om hennes sommarprogram.
Mänskligt .., öppet ..., chosefritt.
Rekommenderas å det varmaste.
måndag 7 februari 2011
Flera gånger ...
Träskålen på byrån har min morfar gjort.
Den är kantstött, men betyder så mycket för mig.
... på morgonen har jag tittat in i lilla gästrummet och blivit stående där och beundrat den nyinköpta byrån och väggklockan -som ännu inte kommit på plats -.
("Mönstret i lådans botten var finast ...", skriver en av döttrarna, som tydligen inte delar mammas smak ,-)
Någon har lagt plastat papper i alla lådorna.
Och jag känner mig så lycklig över allt detta!
Första och sista ...
... gången är det, ja, det kan jag lova er, som jag ska leka rådjursmamma.
Alla rara bloggvänner som oroade sig för att dom hungriga rådjuren skulle äta ihjäl sig av ensillaget, kan känna sig lugna.
Det är knappt vi har sett rumporna av dem sedan höbalsrullen kom på plats.
Ja, ja ... vi får väl elda upp den i sommar ?
Och pv, som var måttligt intresserad av det här spektaklet, bara smajlar när jag pratar om att vi borde ha nån slags gårdsröjning och frakta bort fyra begagnade cyklar, en fender, en rostig utegrill som snart tippar omkull, samt diverse annat rat på gården.
(Vi kan snart konkurrera med den rare herr Sivertsen i Lainejaur ...).
Jo, jo ... han vet nog vad som borde försvinna först av allt.
Ensillagebalen.
söndag 6 februari 2011
Fler bilder från auktionen ...
Läckra speglar som jag var rätt sugen att buda på och gott om teakmöbler.
Sånt man minns från sin barndom.
Här syns väggklockan som jag köpte.
Den sitter just till höger om fönstret.
Och soffgruppen som gick för 1300 kr!
Byrån som har en häst på ovansidan, blev min.
Stor lycka.
Lådor med allehanda porslin, elkontakter, sladdar, lampor, handdukar, bestick, kopparpryttlar, cd-skivor i hundratal ..., ja, dessa lådor gick ofta för bara 50 eller 100 kronor/lådan!
Dessa bilder kommer från auktionsfirmans hemsida.
Premiär ...
Hon som säkerligen varit med förr ..., hade med sig ett sittunderlag.
Idag har jag för första gången i mitt 57-åriga liv varit på en riktigt stor auktion, nämligen i Heberg, kanske en mil härifrån.
Klockan var kvart över tio när vi kom dit och Gud vare lovad att vi fick sittplats, ty det hela tog tid!
Sju timmar (och en varm korv senare) åkte vi hemåt igen!
Där fanns inte så där våldsamt mycket som jag ville ha; den här lampan föll dock oss båda i smaken, en flamskvävnad budade jag på, plus en Alvar Aalto-vas, ni, vet den där klassiska för tulpaner!
Vasen.
Det var den minsta modellen, perfekt till vårblommorna.
Men se min ..., blev den inte, trots ihärdigt viftande.
Inget av detta fick jag.
Herr pv var sugen på en luta, men köpte en tavla föreställande en karta där Skåne fortfarande tillhörde Danmark. På köpet fick han ännu en tavla.
Där fanns gott om möbler; den här soffan plus två fåtöljer gick för 1300 kronor!
"Kusinerna ..."
Några fåtöljer vilka säkerligen var släkt på nära håll till pv:s guldbrokadsoffa, fanns också.
Och lampetter, som någon mig närstående säkerligen hade köpt, om denne någon hade varit ensam på plats.
Utan sambo, om man säger så.
Gott om spekulanter var där och efter sju timmar kändes somliga som bekanta från förr.
Så här lät det.
Auktionsförättaren stod i sex timmar nonstop och tog emot bud!
Fantastiskt snabb var han!
Den äldre herren som tillsammans med mig själv budade på en väggklocka, kom efteråt och lade armen om mina axlar och sa att ..., "ja, du ..., såna där ur sålde jag själv för runt 1500, ja, förr i tiden".
Och själv köpte jag en förfärlig tavla för 70 kr (jag skyller på avståndet till podiet, där den visades ...), samt en helt underbar byrå (se bilden här ovanför) för 650 kr och den lika vackra väggklockan för 200 kr (även den på bilden).
Alldeles överlycklig var jag när vi stuvade in detta i bilen och körde hemåt!
Att klockan saknar pendel och därför väl är stendöd, passar mig utmärkt.
Tiden går ändå så fort, lika så gott att bromsa den lite, och åtminstone två gånger per dygn visar den ju rätt tid.
Att bilden är suddig är jag medveten om, men jag är totalt slut på och orkar inte ta en ny bild.
Kanske som Kristina och astrakanen ...?
Bild från SVT:s utvandrarserie.
Mannen v i mötte igår, han, den pratglade, berättade att hans vänsterhänta hustru har ett enormt intresse för släktforskning, ja, hon har studerat just detta vid något universitet, mest för att lära sig tyda handskrifter från 1500-talet.
Ja, nu handlade det mest om brev som skrivits av emigranterna.
Då visade det sig, att där var en märkbar skillnad i breven hem från just svenska utvandrare.
I brev från holländare, tyskar och andra, skrevs det mest om längtan efter släktingar och vänner, medan breven från svenska män och kvinnor mest handlade om saknaden efter naturen.
Intressant, tyckte jag.
Svensk familj som kommit till Minnesota.
Och i någon artikel läste jag att för bara 160 år sedan var Sverige det fattigaste landet i Europa och när fattigdomen och utvandringen var som störst, gav sig var femte svensk av från fosterlandet.
"Under emigrationen från Sverige till Nordamerika under 1800- och 1900-talet lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige och flyttade främst till USA.
Visserligen hade den orörda jorden längs den amerikanska gränslandet en stark dragningskraft på fattiga jordbrukare från hela Europa, men vissa faktorer blev särskilt lockande för svenskar.
Den religiösa intolerans som den svenska statskyrkan utövade var illa omtyckt, och likaså var den svenska monarkins sociala konservatism och kulturella avståndstagande.
Befolkningsökning och missväxt gjorde att förhållanden på den svenska landsbygden blev allt
dystrare. Berättelser från tidigare svenska emigranter beskrev livet i den amerikanska mellanvästern som ett himmelrike på jorden och hyllade religiös tolerans, politisk frihet och alla tillfällen som fanns för att förbättra sin levnadsstandard."
Söndagsfönstret ....
... finns i Arvidsjaur och det var vden inofficiella världsmästarinnan i stickning som tog bilden.
Ja, men vännen Ulrika, såklart!
lördag 5 februari 2011
Hos Fabrikör Johansson ...
...är det minsann ordning & reda.
Det bränn bara virket ska sorteras för sig.
Snudd på styv kuling ...
Trots att jag försöker hålla för de små mikrofonhålen, tränger dånet sig in.
Den som vill titta på detta får nog skruva ner ljudet.
Och jag blir sex, sju år och sitter på sommarstugeräcket i Malå, med sjön bara ett tiotal meter därifrån .., och allra bäst är det när höststormarna viner .., det är då jag sitter där och låtsas att jag rider på en häst på prärien.
Aldrig, nej aldrig, mår jag så bra som då.
Femtio år senare är känslan exakt densamma.
Möte med en pratglad herre ....
"Det var den mannen jag stod och pratade med, du vet den där morgonen när T ringde och berättade att mojan var så sjuk ...,", säger pv.
På samma sätt som jag alltid kommer att minnas min f.d. arbetskamrat Helenes min när hon en lördagmorgon i april år 2008 räckte mig telefonen och sa ..., "det är från Ejdern, Elisabet" .
I samma stund visste jag: mamma var död.
Och så blir det sedvanlig promenad mot havet till.
Inte långt hemifrån möter vi en sportig herre av den mer pratglada sorten.
Ååå, vad han berättar!
Vi får veta att han varit jaktpilot i det militära, att han i det civila arbetat som teknisk ingenjör, han berättar om lumpartiden och ett äventyr i Hemavan och om en terrier som var som född att leva till havs och som dök från båten och vi får veta att mannen är lillebror och att han går tio mil i veckan i motionssyfte.
Sjuttiofem år är han och heter Bengt-Egon.
"Bengt-Egon ..?" säger jag lite förvånat.
"Jaa, med bindestreck mellan ...", säger han.
"Ja, titta här, jag har blivit opererad ett flertal gånger i mina händer - dom liksom krummar ihop sig -, och en läkare i England sa att såna här defekter i händerna, det hade vikingarna också, berättar mannen, som för övrigt är Vattuman, ja, bara så ni vet.
"Hej på dig du ..!" säger pv och låter den modigare av hundarna nosa lite.
Bara sedan igår har det töat nåt otroligt!
Vid rosa pilen syns resterna av pv:s skidspår.
Ett hundratal meter från det gula huset, finns den här nybyggda villan.
Av den pratglade mannen får vi veta att markägaren - tillika bonden som rår om grusvägen till höger på bilden - nekade det unga paret att köra på hans grusväg, vilket innebar en fördyring på totalt 400 000 för nybyggarna som tvingades flytta bottenplattan på huset.
En egen liten väg har dom också fått anlägga.
Det är en energisk herre, den där markägaren.
På minst tre ställen har han spänt upp vita plastband så vi alla ska förstå att vi, på inga villkor, får gå på hans små vägar.
Ajabaja.
Men det gör vi förstås ändå, ja, på den som löper mellan åkrarna får man faktiskt promenera.
Som små sjöar är det på lägdorna!
Sist av allt går vi över ljunghedarna och ner mot havet till.
Länge står jag där och bara Tar In allt detta ljuvliga och jag tänker att våra liv är så annorlunda och så lite vet man .., ty idag är det sista dagen som Anitha har sin Perra i närheten, om så i en kista ..., och själv står jag vid ett skummande hav och ser fiskmåsar flaxa omkring i den hårda vinden.
Det är väl det som är hullerombullerlivet.
Just så.
fredag 4 februari 2011
I hagen ....
Titta! Som bomullstussar är det som flyter på vattnet!
Och så tar jag på mig anoraken - den så innerligt älskade - och jag har klänning under och kalasbyxor och halsduk virad om halsen och så ut i vinden och solen!
Det är såna gånger man är tacksam för att man bor på landet.
En enda människa möter jag och det är en joggande man med glasartad blick, måhända tror han att jag är ett spöke?
Idag svänger jag av ner mot havet till.
Grusvägen är i det närmaste bar och det frasplaskar under skorna.
Broddarna är hemma, men stavarna är med.
Åkrarna ser ut som mindre sjöar.
Det knoppas i buskarna.
I lilla båthamnen rör sig isen ..., det sprakar och har sig.
Fiskmåsar skriker.
Sista biten genom hagen, där är stigen delvis istäckt och jag får kryssa över klipphällar och ljung och jag fastnar i taggiga björnbärssnår och trampar i hästlorthögar från i höstas ..., men åh, nu känner jag mig hemma här, jag känner igen mig och vet genvägarna,och just här, där vågorna slår så häftigt mot land, stannar jag till och jag tänker att det är nästan ofattbart hur kärvt vackert här är och hjärtat fylls av en sån ofattbar tacksamhet och jag vet att man blir less att läsa om lyckliga människor, men det hjälps inte, detta är för mig inget annat än paradiset.
Och nu är kinderna varma av solvärmen och jag ska göra mig en kopp kaffe och vila vänsterhanden som värker av och till.
Ungefär så,
Igår ....
... tittade jag in i ett av stadens bagerier och nästan som en frälsningsupplevelse blev det ju, ja, när jag upptäckte ett "levain"-bröd, ett som liknade mitt favoritbröd från Söderberg & Sara i Ystad.
Bums, köpte jag ett sådant!
(Plus en semla till pv ...)
Men ack, inte det minsta smakar det som ystadbrödet!!
Buuuuuuhu.
Det var väl detta jag drömde om.
(Kolla in glimten-i-ögatbagaren .....).
Här en annan metod, med musik till.
Och här, med fågelkvitter!
Recept från Ystad ....
missis p sa...
Å du underbara bettan!! SÅ glada vi va på jobb o läsa brevet från dej.
(Den där raden har ju sannerligen inte mycket med själva receptet att göra, men den är ju så himla trevlig, så den får allt stå kvar, hälsar Bettan ...).
Ja färsk fisk är jag själv uppvuxen med.
Minns när vi hyrde samma hus år efter år på danska ön Läsö, ja där blev ju mina föräldrar bästisar med fiskarna.
Så varje morgon stod där en korg ed div nyfångad rödspätta o´piggvar ja o en massa HAVSKRÄFTOR, så denna underbara kost är jag uppvuxen med.
O, jag saknar även detta med att kunna handla av fiskarn själv eller i en RIKTIG fiskaffär eftersom vi bodde vid Västerhavet på Jylland i 3 år.
Ja fisk är det underbaraste man kan äta!!!
Ett gott recept:
4 personer
1 st laxsida
2 st BIGGANS BÖCKLINGPASTEJ
1-2 st DILLkrukor finhackad
ca 5 dl VISPGRÄDDE o spädes
med mjölk el dyl så det blir en sås som räcker till varje person.
Blanda böcklingpastej, finhackad dill o peppar o salt efter smak.
Lägg laxen i en ugnsfast form o häll över såsen. In i ugnen.
Koka ris till, ett gott vin o en god grönsallad..........
Dagens fönster ....
....speglar sig i ett fotografi på Strandgatan i Halmstad.
Kvinnan på bilden, hon med det breda leendet, är en före detta distriktssköterska, uppvuxen i Småland och sedan länge moster till pv.
Hon heter Sonja och jag bara älskar henne!
torsdag 3 februari 2011
Man kanske skulle börja låtsas ...
Först var det så här.
Och nu minsann ..., har hon blivit som en ny människa.
(Första gången jag träffade Hilda, stod hon här i köket och streeetchade så där världsvant och jag tänkte att hjälp, hon är lika hurtig som sin far. Det visade sig att så inte var fallet. Och jag pustade ut. Men nu ....).
"Jete-snela mamma åk pappa ..."
Ni som varit med länge i mitt bloggande, så där en fem, sex år, ni minns kanske när jag bad er skicka in kylskåpsdörrbilder; först var det utsidan och sedan öppnade vi dörrarna (det var Ulrika/Ellis ide) och visade vad som dolde sig där inne.
Det var för fem år sedan.
Idag fångade jag ännu en utsida - den här ovanför -.
På pv:s kylskåpsdörr.
En kylskåpsdörr säger rätt mycket om ägaren.
På den översta finns mest bilder av barn och barnbarn och där finns också en liten magnet med texten ... "Mothers are angels in training."
Peters kylskåp, med Röda Ulven surströmming på toppen.
Jag minns att Rexxie hade gott om dryckjom i sitt kylskåp, och Peter i Helsingborg, hans kylskåp var i det närmaste en våt dröm, så mycket läckert fanns där!
Och den för mig okända Lena på Värmdön, hennes kylskåpsdörr såg ut så här.
Min egen dörr, i Ystad.
Lilla Freja ägnade en hel helg åt att plocka blommor.
Det var i Havblikk på Jylland.
Bilden till höger visar utsikten från vårt vardagsrum i Malå.
Sjön .., och bergen där på andra sidan.
Och så är där även en liten teckning från Emma.
Å, så kul jag tycker sånt här är!
Och intressant!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)