... skulle min mamma ha fyllt 89 år.
Här är hon t.h. på bilden.
I två års tid har hon varit död.
På bilden sover hon bara.
Hon ser ut som en stolt indiankvinna, precis som dom hon arbetade med.
Jag tänker på henne nästan dagligen.
Mamma.
Gulle-mamma.
Och Anders som leker doktor med mormor.
"Nu du mormor, nu ska jag allt lyssna på hjärtat ditt ...", säger han.
Och jag minns besöket på geriatriska kliniken.
Mamma, som då bott på Ejdern i flera år, skulle nu vara på ger.avd.i en veckas tid för "utredning".
Hon hade då varit deprimerad en längre tid.
Här är första besöket av den unge och så vänlige läkaren .., och mamma har precis fått eget rum och allt är nytt och underligt för henne.
"Du lämnar mig väl inte Eliza ...?" säger hon.
Mamma är då rejält dement, men ååå, så hon försöker att skärpa till sig.
Läkaren frågar henne om tiden i Sydamerika .,. säger att dom ju nästan är eller har varit kollegor ., och han talar med henne med respekt i rösten .., inget barnprat .., han bemöter henne värdigt.
Mamma försöker och försöker .. , hon letar ord och letar förståndet.
Jag sitter på sängen intill och lyssnar.
Som en stor klump har jag i bröstet .., jag anar mammas ångest och rädsla för allt det här nya.
Efteråt, när den vänlige läkaren har tagit henne i hand och tackat och gått sin väg, slår mamma händerna för ansiktet och gråter tyst.
6 kommentarer:
åå...vad gjorde du då? Du berättar så fint.
Har en mamma som har Alzheimer, bor ensam där borta i stan, pappa är död sen snart två år och det känns så jobbigt så många gånger.
Så maktlöst.
Åsa .., ja, vad gjorde jag?
Satt intill och lät henne gråta.
I en veckas tid var hon där .., och det var som ett mirakel hur mycket mer alert hon blev. Där var bara fyra patienter totalt och tre personal .., ingen tv, ingen radio .,. bara lugn och ro.
Nästa kväll när jag kom dit, satt mamma vid matbordet och pratade ungefär som när hon var frisk och man trodde knappt sina ögon.
Sen .., blev förstås allt som vanligt igen och hon skulle komma att leva ytterligare ett par år.
I sju år bodde hon på ett gruppboende. SJU år.
Du skriver så fint om henne så här kommer tårar under ögonlocken och jag saknar min mamma så otroligt mycket. Fem år sen hon dog med sin hand i min och jag tänker på henne varje dag. "Pratar" med henne i mina tankar.
Vi har dem med oss eller hur? Även om de inte är kvar här så har vi dem i våra hjärtan för alltid.
Detta liv som tar sina egna vägar. Inget vet man och det är bara att följa med. Du skriver fint och känslor av igenkännande stockar sig. Kramar
Hej jag blir så rörd av dina fina ord om moster Ann-Gerd. jag saknar min mamma jättemycket fast det var 11 år sedan hon dog, endast 68 år och då hade hon varit änka i 19 år. Jag tänker på att jag i dagsläget är äldre än både min pappa som blev 54 och min svärmor som bara blev 52 år.
Kram från kusinen
Londongirl: ja, det tror jag att man har .., har dem med sig. Pappa dog när jag var 22 år och nyss hade fått en liten dotter till. Han hade fått hålla i henne och han satt i hammocken och sa .."men hon är ju så fiiin ....".
Fyra månader senare var han borta.
Och värst är det vid högtider; när barnen tar studenten och gifter sig och får egna barn och man tänker ...,men åååå, om pappa och mamma hade fått vara med!
bettankax: i love you!
älskad kusin: ja och tänk, moster Margit och moster Gunvor och morbror Olaf .., alla borta och så mamma då ...! kram, kram.
Skicka en kommentar