.... skriver Anna i Sheffield som förslag till önskerubrik.
Ja, vad saknar jag mest?
Kanske känslan att vara en del i ett större pussel?
Att människor känner till ens bakgrund; att man inte behöver förklara.
Jag längtar sällan hem, men skriver ofta om Malå.
Malå är liksom bjälklaget i mitt hjärta.
När jag tänker på Malå, då tänker jag på människorna.
Jag tänker på grannarna (varav många inte länge finns kvar) .., tant Margareta som arbetade på biblioteket och som älskade att fiska och gick med ena foten inåtvänd .., tant Sylvia som odlade ärtskidor och kokade mormorssaft .., Marianne Sidén som hade stor och härlig rumpa och en Carl-Larsson-tavla ovanför kökssoffan .., jag tänker på den alltid så vänlige farbror Mauritz och jag tänker på klasskamraten Gunilla som jag dagligen i sju års tid väntade på var morgon när det var skoldags och som alltid - åtminstone vintertid - letade efter sina vantar!
På vår väg till skolan passerar vi Lundgrens Café och bageri.
Där, ute på gården, står högar med backar fyllda med nybakade limpor, förpackade i något som liknar vaxade påsar.
Det doftar övermåttan ljuvligt!
Jag tänker på Eva Hedströms mamma Dagny som rökte Bill utan filter och jag tänker också på Eva och mig själv ståendes i hennes rum och så spelar vi den här låten och har kastrullock som instrument och det är bara så himla roligt!
(I Evas rum finns nämligen en radiogrammofon där man kan ladda flera vinylskivor samtidigt .., en efter en faller dom ner och det är som ett litet mirakel!)
Gudrun vid kassadisken.
När man kommer in på Burwalls, plingar en liten klocka som sitter fäst vid dörren.
Och jag tänker på Burwalls Bok & Pappershandel med Åke som var fotograf och mest satt inne i det lilla kontoret.
Precis på pricken kan jag komma ihåg doften där inne!
I ateljén på Burwalls.
En liten boggmadame med nötta skor.
Nu arbetar dottern Gudrun i affären och Gudrun var min klasskamrat genom hela grundskolan och ingen hade vackrare handstil än hon!
Jag tänker också på Karlssons Livsmedel .., och gamla Pressbyrån med telefonkiosken där dörren hade ett runt handtag .., jag tänker på grannarna Kalle och Mimmi Forsberg som hade något så fantastiskt som ett s i t t b a d k a r (och därtill en häst!) och Verner och Naima Marklund vars radioapparat hade något som liknade elfenbensknappar - fyrkantiga sådana - och ååå, så läckert det såg ut och när man sålde majblommor hos Verner och Naima bjöds man alltid på godis och medan Naima hämtade karamellskålen, fick jag titta på den fantastiska radion!
Jag tänker också på mejeriet - inte långt hemifrån - där vi köpte mjölk i tillbringare.
Jag tänker på skoltiden som en bra tid och min egen uppväxt som trygg.
Och jag tänker - leende - på grannens pojke Bo Sandström (som långt senare skulle gifta sig med den här idogt hantverkande bloggerskan) som hade en sån fin och häftig stereoapparat och inte bara det; han hade även HÖRLURAR och det är en stor händelse när kompisen Rolf och jag själv får testa att lyssna på musik i dessa hörlurar och vi turas om att lyssna och skriker högt när vi ska prata och Bosse, som ju har testat detta redan, skrattar gott åt oss.
Det är den här låten vi lyssnar på.
Men saknar jag allt detta som jag tänker på?
Nej.
Det jag saknar är nog själva känslan att vara del av ett pussel; mer som en självklar del.
När pv och jag själv för två år sedan besökte Malå, bestämde vi oss för att köra till Solviksbadet, beläget några kilometer utanför samhället.
Precis när vi ska gå över vägen, kommer en bil körande och tvärbromsar och ut hoppar Greger Lycksell, en tidigare arbetskamrat till mig - och bra mycket yngre - och han kommer emot mig och brer ut armarna och ger mig en sån varm kram!
"Men Elisabet, jag tyckte väl att det var du!" säger han glatt och strålar med ansiktet.
Det är då fjorton år sedan jag senast såg honom.
Och senare samma eftermiddadg när pv och jag själv närmar oss hotellet där vi ska övernatta, ser jag en kvinna på cykel och i samma ögonblick upptäcker jag vem det är .., det är Vega, hon som var en sån underbar dagmamma till Anders .., och jag skuttar ut ur bilen och Vega säger ..."du förstår, jag var ute och letade dig, ja, jag hörde att du skulle vara på byn!"
Den känslan kan jag verkligen sakna.
Pusselbitskänslan.
10 kommentarer:
Det är ju helt otroligt som du minns? Människor, musik, bygden, detaljer som de flesta faktiskt tappat bort efter många år.
Vilken glädje för dig!! Och så härligt du beskriver din uppväxt, det är nästan så man önskar man fått en lika dan däruppe i Norrland och inte i Skåne!
Monet: grattis som orkade läsa till slutet! Härmed tilldelas du tapperhetsmedaljen i guld!
Och ja, ibland minns man mycket. Ju mer man tänker bakåt, desto mer kommer man ihåg.
Väldigt spännande att läsa! Det är helt underbart att nån kan vara ute och leta efter en för att de hört att man är på byn :)
Sittbadkaret som du nämner har jag faktiskt badat i, vi köpte ju det huset och de första åren hade vi kvar badkaret men bytte sedan till dusch. /Agnetha
Nu har du precis skrivit hur en utlandssvensk kan känna sig titt som tätt. Precis så! Att inte vara en del av pusslet...
Steel City Anna: ja, visst är det! Fantastiskt, alltså ,-) (det där med letandet).
Agnetha: ja, det hade ju glömt!! Att ni bodde där ett tag ,-)
Ulrika: det kan jag tänka mig att det är .., och frånvaron av en gemensam/folklig uppväxt, typ Kalle Anka på julafton.
Absolut. Små, oviktiga saker som gör att man inte riktigt känner att man tillhör till en hundra procent. Tex att absolut alla engelska tjejer i min ålder minns tillbaks och pratar om när de som unga läste en tidning som hette 'Jackie'. Själv läste jag Veckorevyn och Min Häst, men det är det ju inte ens lönt att nämna, hihi. Och så fort jag öppnar munnen och börjar prata med svensk brytning så blir jag ju en utlänning. Även om engelsmännen inte bryr sig om det så känns det ändå som om det är i Skåne, Sverige som jag hör riktigt hemma.
Nu ska jag ta en tur till London stad och se om jag kan hitta ett riktigt fint (eller kanske ett fult, du verkar gilla dem också) fönster att foto åt dig. :)
Tänker också på att du minns så mycket och många detaljer, roligt att läsa:-)
Ulrika: ja, sånt vet man ju ingenting om när man inte har bott utomlands .., så det är intressant att du berättar. Jag måste fråga min syster i Australien, hur hon känner det?
Monica: Det var det värsta vad du har hunnit med att läsa ikväll ,-)
Elisabet jag tror bara att det är jag som är så ynklig och reagerar på allt småttigt! :)
Skicka en kommentar