Tid hos distriktssköterskan klockan 10.00 och vi kör via Steninge och längs vägen ser det ut så här ..., den allra vackraste och skiraste bokskogsgrönska!
(Jag varnar redan nu för en läbbig bild på slutet .., den som är känslig kan sluta läsa här).
I väntrummet är det ombonat och hemtrevligt .., det märks att där nog är många småttingar på besök.
En docksäng finns .., och jag minns hur jag själv lekte med dockor långt upp i åren .., bäddade och bytte blöjor och lade dem fint tillrätta under täcket!
På byrån i mitt flickrum fanns en burk med puder .., det användes också till dockornas rumpor.
Vid ett litet bord sitter två mjukisdjur och väntar på kaffe.
Blir man varm i hjärtat av allt detta?
Svar: ja, det blir man.
I alla fall jag.
Selfies hit och dit, jadå, det kan man bjuda på när man är så glad för att bli av med agrafferna!
Det som ser ut som smuts på linnejackan, är knapparna.
Såå lortig är jag ändå inte!
I bakgrunden sitter pv och väntar .., han är lite orolig, vill väl helst inte titta på när agrafferna ska tas bort .., det här med sjukhus, sprutor, blod, sår .. njaaaa, det är liksom inte hans cup of tea.
Nu kommer hemska bilden.
 |
| Där till vänster ligger agrafferna .., liiite nyps det när dom tas bort. |
Det har gått tre veckor och en dag sedan mitt vänsterknä sprättades upp och nu är det så här bra.
Allt är okej ..,, häftklamrarna plockas bort av sköterskan som heter Eva och känns trygg och lugn.
Nytt plåster sätts på .. ,och näää, jag får inte bada ännu, i havet alltså, det måste vara helt läkt först, allt för att inga bakterier ska hitta vägen in och ställa till något elände!
Sist av allt blir det ett besök hos sjukgymnasten.
Jag får böja och sträääcka och tänja och han säger att det ser jättebra ut; fantastiskt, säger han.
Tänk, jag som aldrig tränar (då menar jag så där som pv) eller håller på, att det - detta till trots - kan bli så bra!
Nu fattas bara tio grader till, så är det helt perfekt ..., och så måste jag lära mig att inte vila på högerbenet, det som jag har gjort i ett par års tid och när han visar mig, så blir det alldeles extra tydligt att det är det jag gör.
När jag berättar att jag ibland släpper kryckorna, så säger han att det är helt okej, jag känner själv hur det går och om två veckor tror han att jag kan sätta mig vid ratten, ja, egentligen redan nu, men för att vara på den säkra sidan så ...
Och sen åker vi hemåt och dricker kaffe och tar en skiva sockerkaka - sen kör pv iväg till jobbet - och jag ska lägga mig raklång på soffan och fira allt detta.
Med vad?
Jo, Svensk Damtidning!
7 kommentarer:
Vad skönt att det läkt så fint och att det går så bra med din rehab!
Snart både bad och bilkörning. Och kanske moppe? Perfekt.
Mian: med inte tränar .., menar jag så där som pv, rebabgrejset gör jag förstås.
Härligt/Babsan
Skönt Elisabet att du kommit så här pass långt efter opet! ...jag vet själv att det är en slags befrielse när agrafferna tas bort. Att "man" sedan ser ut som en fläskstek som är färdig för ugnen, med fyllning och allt, blundade jag för. nu har jag inga mer höfter att operera...var rädd om dig och träna inte fööör mycket. Kram o trevlig Valborg.
Jaha, å här laddade jag upp för en läbbig bild och vad får man se?
Jo ett fint och vällläkt ärr på ett knä och en agrafftång. Lite mer får du allt ta i för min del ;-))
Men skämt åsido. Så roligt att det gått så smidigt och att det läkt så fint. Men håll dig från badet för protesinfektioner är inte att leka med!
PV ser lite obekväm ut. Tur han blev lärare och inte sjukvårdspersonal....
Fin Valborg till er båda!
Babsan: ja, absout!
Biggan: men det blev ett aber .., plåstret, det här långa som sköterskan satte ovanpå stripsen, lossnade bums. Jag får åka och köpa nytt i morgon, men det är ju ingenting.
Turtlan: ja, du ..., ja ,-)
Pv är VÄLDIGT obekväm med allt vad sjukhus heter och skulle lätt svimma om han såg när det syddes ,-)
Vilket bra läkkött du har. Jättefint sår! Och tänk, nu blir det bara bättre och bättre.
Skicka en kommentar