Igår på jobbet ..., några minuter av lugn och ro och jag står där och tittar lite på förre arbetskamraten Mattias tvillingpojkar som är och handlar med sin mamma. Dom har nyss haft tvåårskalas och står vid hyllan med lösgodis.
Plötsligt tittar en av tvillingarna upp .., fyrar av ett smajl och kommer springande rakt i min famn!
Och jag lyfter upp honom och där sitter han helt trygg och när jag släpper ner honom, då kommer hans bror och gör samma sak!
Jag har aldrig någonsin hållit i dem, aldrig hälsat på hemma hos dem, bara sett dem i affären och det här gjorde mitt hjärta så innerligt, innerligt varmt!
Det var ungefär samma känsla som när en obekant katt - helt oförhappandes - hoppar upp i ens knä.
Ni vet, den där känslan av att vara ... godkänd som människa.
När jag flera timmar senare åker hemåt i kvällsmörkret, då tänker jag på dom här småkillarna och vad det där betydde .. och nu, på morgonen, när jag sitter här vid rumsbordet, blir jag tårögd bara vid tanken på dom där minuterna.
Man kan verkligen fundera varför?
Är jag så svältfödd på kärlek?
Nej, så är det inte.
Och ändå, betydde det så mycket.
6 kommentarer:
Om du är svältfödd av kärlek? Nej det är du INTE.Och du ger mycket kärlek!
Det där är en oslagbar känsla!
Ruta Ett: jag kan tänka mig att det är är något som lärare får uppleva och det måste ju vara helt underbart!?
Du ar deras "Kurt pa Konsum".
Tank som jag tyckte om honom, med sin fina bathatt och allt.
Hur gammal kan jag vart nar du jobbade dar, jag kommer ihag hur jag en gang holl mig fast i en stallning och VAGRADE ga hem med barnvakten (vem sjutton nu det var). Gammal kan jag inte vart iaf.
AP: det var Conny som var barnvakt du vägrade att gå hem; han sa att han ville avgå som dagmamma ,-)
Härligt med spontana barnkramar! Läkande o uppfriskande !
Skicka en kommentar