torsdag 14 januari 2016

Kväller ...


I morgon är det begravning av två män som verkligen har egna små rum i mitt hjärta.
Först Hans Petré på bilden här ovanför .., Hans som var min pappas chef (jägmästare, alltså) och som nog var den förste vuxne mannen som verkligen bemötte mig som en vuxen människa, trots att jag var så ung då, kanske bara tolv, tretton år, max.

Han visade respekt ..., och lyssnade. 

I flera år har Hans kämpat mot sin Parkinson, men nu är det slut och det är nog skönt för Hans.

Och så är det begravning av den allra raraste av kunder, nämligen Christer Borlind, en före detta domare (men det hade jag ingen aning om) som mest av allt påminde om en stor och varm och go nallebjörn. Sååå glad jag var när jag upptäckte honom i kassakön!

Men det här är inte nog.
Tidigare ikväll fick jag telefonledes veta att en av våra allra, allra bästa vänner under tiden i Malå, Björn, inte längre är i livet. Han dog igår, några år äldre än jag själv.

Björn var samhällets stora original.
Han var en stor bohem .., arbetade på kommunala musikskolan .., var körledare (ofta klädd i Helly Hansenkläder) i Missionskyrkan .., rökte pipa ..., kämpade med dålig ekonomi och drömde om att kunna köpa sig en egen svets.

Vår AP var under något år dagbarn hos Björn och hans dåvarande fru Gunilla.
AP berättade ikväll (och då först kom jag ihåg det) hur Björn brukade skoja med henne när hon var där helt privat och lekte med deras dotter Erika .., att "Anna, är du dagbarn idag, ja, då får du äta gratis, annars kostar det", ja, ungefär så och han sa det förstås på skoj och med sin oefterhärmliga glimt i ögat.

Nästan varje eftermiddag kom Björn in till oss och slog sig ned vid köksbordet.
Flanellskjorta och ryssmössa.
Där satt han och fumlade med sin pipa som var trög att få fart på .., han rotade runt med tändstickor i pipan ... och så satt han där och pratade och drack kaffe och vi tyckte så alldeles omåttligt mycket om honom.

Någon månad efter att min pappa hade gått bort, det var en iskall och frostig dag i januari, var mamma på väg hem från sjukstugan. En promenad på kanske två kilometer. Och hon berättade hur hon alldeles tappat styrfarten och lusten att leva - så tomt hade det blivit utan pappa -.

Då, nånstans halvvägs hemma, såg hon på andra sidan en gatan en man med ryssmössa le stort mot henne och lyfta på mössan och ropa "Frid Ann-Gerd!" - inget mera -, och hon sa att efter det korta mötet, blev det liksom annorlunda. 

Det var Björn.

Men nu är det slut.

Tack! skulle jag vilja säga till Hans och Björn.
Tack för att ni blev en del av ens livspussel!



Och så ..., dog rösternas röst igår eller om det var idag, den brittiske skådespelaren Alan Rickman.

Det är liksom mycket just nu.

4 kommentarer:

Bloggblad sa...

Tänk om de anat hur fint du skulle berätta om dem för oss!

Visst är det konstigt, att det verkar som om dödsfall i omgivning kommer som i skov. Eller är det kanske när det blir fler än ett som man tänker på det?

Elisabet. sa...

Bloggblad: det vet dom, i alla fall dom två första. Innan Gösta dog, sa jag till honom en kväll när vi var på besök att .. nu ska jag tala om för dig vad jag ska säga om du dör före mig. Och så sa jag precis allting. Det var så himla skönt att ha det sagt. Att stå och ösa snällord vid en kista, känns tämligen meningslöst.
Och till Hans skrev jag ett brev och berättade om just det här; ett brev som hans fru Ingrid läste upp för honom.
Man ska inte vänta för länge.
I Skellefteå, på hemtidningens växel, arbetade en telefonist som alltid var så rar och trevlig, ja, det var nästan ett nöje att ringa upp Norran.
Flera gånger tänkte jag att jag skulle skicka ett vykort till henne från Ystad och berätta om hur klippt och skuren hon var för sitt jobb.
När jag väl kom till skott .., hade hon dött två dagar tidigare.

Anonym sa...

Det är så viktigt att inte vänta med att säga det man vill ha sagt eller göra det man vill ha gjort. Ingen vet något om morgondagen om man ens har någon. Som du vet kan livet förändras på ett par minuter.(Du vet vad jag menar.)
Medkännande kram.
Solbritt

Anonym sa...

Min faster (98) påstår att åren runt 70 är en farlig ålder och om precis en månad fyller jag det. Man får ta det piano några år framöver så man får hänga med ett tag till. ;-)

Tror att det är på sin plats att jag säger Grattis till dig också.

Anne i Mantorp