S E M E S T E R

Bara så ni vet .., så har jag nu åtta dagars ledighet framför mig.

Åtta hela dagar!

Som en ocean av tid är det och jag vet att det inte alls är så och att tiden går fort, men ändå.

Åtta dagar.

En onsdag fylld av tvätt och lite förberedelser .., träffa sonen .., handla .., gå till biblioteket.

Torsdag flyg till Bromma.

Och hela helgen med Emil och Emma och träffa Gunilla som jag mötte i somras.

Liljevalchs Vårsalong.

Pendeltåg.

Vänsterhänder.

Fredagväll middag på Ljungvägen i Väsby.

Måndag X 2000 och hoppa av i Alvesta och bli hämtad av en säkerligen "lämmen" vasaloppsåkare.

En republikan och miljövän.

Och hjälp, vad jag längtar efter honom!

Många äro intresserade ....


Broderfolket bara några mil bort ...

Och norrmännen ...

Och danskarna igen ...

Men min störstasyster, hon är mest upprörd över att man bröt sändningen från skid-VM för en sådan bagatell som ett prinsessbröllop.

Tronen ....

Pensionatsvärden, han är ingen större fan av kungahuset.

Det är inte jag heller, inte av själva systemet som sådant.

Men sånt här .., det gillar jag s k a r p t!

Har vi nu ett kungahus, så tack och lov att vi får en härlig man till Victoria!

Tänk, om hon hade valt nån sprätt från dom Rätta Kretsarna .., nej, här kommer en till synes trygg och enkel karl från Gästrikland, ja, med lite god vilja kan man ju säga att han är nästan-norrlänning.

Ja, jag är villig att flytta norrlandsgränsen långt söderut en sån här dag.

Faktiskt.

Alldeles nyss har jag pratat med pensionatsvärden, han republikanen .., och jag meddelade honom att han har full ångerrätt när det gäller förhållandet med bloggmadamen .., jag ska minsann låta skriva ut ett riktigt dokument, så kan han kryssa i önskad ruta.

Alternativen blir som följer.

Alt. 1.
Jag, pensionatsvärden från landet Halland, säger härmed upp bekantskapen med den för tillfället alldeles euforiska bloggmadamen som, genom sin glädje över det stundande kungliga bröllopet, uppvisar sådant dåligt omdöme.
Usch och fy!


Alt 2.
Jag pensionatsvärden från landet Halland, bryr mig inte ett skvatt i det kungliga levernet och absolut inte i bröllopet och jag bryr mig inte ett dugg i hur "trevlig och humoristisk herr Westling är", men eftersom jag tycker att den västerbottniska bloggmadamen är så trevlig och rar .., så kan jag ha överseende med den biten av hennes personlighet, ja, det här att hon blir så ..., "till sig" vid såna här spektakel.

När jag berättade om all den här glädjen och pv bara fnös, så sa jag till honom att "sök dig du vidare .., kolla i vindkraftföreningen, där finns nog massor med damer som tycker sånt här är tjafs .., eller på dejtingsidan där du hittade mig .., där kan man också söka!"

Så det skulle han göra.

Men tänk .., efter en liten stund ringde han och sa att ..."ja, jag hittade ingen bättre!"

Se där ...!

Då behöver man inte skicka nån ångerlapp!

Sicken tur ..-)

Heja Sverige!

Att kronprinsessan Victoria och Daniel förlovar sig .., det bryr jag mig inte ett dugg om, säger jag till PV.

Då, för en timme sedan.

Nu, efter presskonferensen, sitter jag framför tv-rutan och smajlar så mungiporna möts bak i nacken .., för guuud, vilken härlig man hon får Victoria och åååå, så lyckliga dom är och åååå, vad jag är rörd!

Så humoristisk denne man visade sig vara!

Så var det med mitt o-intresse.

Här ska tas ledigt när det blir bröllop!

Ättapjötten ...,

Är jag världens stoltaste mamma?

Svar: ja.

Skriver jag och smajlar stort.

Och från Norge ....

ALLE SOM ER FØDT I
1940 – 1950 – 1960 OG 70 ÅRENE se her:


For det første overlevde vi å bli født av mødre som røkte og/ eller drakk mens de var gravid med oss, og vi levde i hus fulle av asbest-materiale.

De brukte aspirin, spiste muggost, rå eggeprodukter, mengder av bacon og fet mat, for ikke å snakke om mat tilsatt alskens farge og tilsetningsstoffer, tunfisk rett ut av boksen og vi ble ikke testet for diabetes eller alvorlige kreftsykdommer.

Etter det marerittet ble barnesengene og trillevognene dekket med alskens blyholdige stoffer i pastellfarger

Det fantes ingen barnesikringer på medisinboksene eller på farlige vaskemidler eller barnelås på skap og skuffer og når vi syklet på syklene våre hadde vi ingen hjelm eller sykkelsko på for ikke å snakke om den risikoen vi tok ved all haikingen med fremmede...

Som barn, satt vi i biler uten sikkerhetsbelter eller airbag.

Vi drakk vann fra hageslangen og IKKE fra flasker kjøpt på butikken.

Take away food var begrenset til pølse & ships, eller pølse og brød.

Ingen Pizza Hot, McDonalds, Tacos, Baguetter eller Kebab.

Enda butikkene stengte klokka 5 på ettermiddagen og var stengt i helgene..

På en eller annen måte var det ingen som sultet ihjel på grunn av det.

Vi delte ofte en flaske brus med våre venner og alle sammen drakk fra samme flaska uten at noen egentlig ble dødssyk av det.

Vi kunne finne på å samle inn tomflasker å veksle dem inn på butikken på hjørnet for å få nok penger til å kjøpe karameller og tyggegummi eller kinaputter som vi smalt av inn i yttergangene til folk etter å ha ringt på døra.

Vi spiste smørkaker, loff med ekte smør på, Upasteurisert helmelk, brus med
sukker i og vi var ikke overvektige fordi .......

VI VAR ALLTID UT OG LEKTE !!...

Vi kunne gå ut om morgenen og ikke komme hjem igjen før etter at gatelysene ble tent om kvelden

Ingen kunne få tak i oss i løpet av hele dagen. Og vi var OK...

Vi kunne bruke timer på å bygge en Olabil av gamle planker og vognhjul og sette utfor en kjempebakke bare for å oppdage at vi hadde glemt å lage bremser. Vi bygde trehytter og demninger, lekte ved elvebredden / sjøkanten med selvlagde korkbåter eller lekebiler i sanden

Vi hadde ikke Playstasion, Nintendo Wii, X-Box. Ingen dataspill i det hele tatt, ingen TV med 999 kanaler å velge i, ingen video eller DVD filmer. Ingen mobiltelefon, ingen bærbar datamaskin, ikke Internett, blogg eller Chat-room på nettet ...................................... VI HADDE VENNER og vi gikk ut og traff dem !!!

Vi falt ned fra trær, Skar oss på tollkniver, Brakk bein og tenner og det var ingen anmeldelser eller saksøkning etter slike skader

Bare jentene hadde hull i ørene

Vi spiste mark og leirekaker laget av søle, og marken levde ikke i oss i evig tid

Til jul og påske malte og lagde vi pynten selv.

Vi fikk luftgevær og lagde sprettert i 10 års alderen, vi syklet eller gikk til våre venners hus og banket eller ringte på døra, eller bare ropte på dem.

Mor trengte ikke å gå på jobb for at endene skulle møtes.

Fotball eller slåball-lagene hadde lag-utvelgelse og ikke alle fikk være med på laget. De som ikke fikk være med måtte lære seg å takle det selv. Tenk deg det!!!
Å komme seg på laget krevde dyktighet eller ry

Lærerne brukte å gi oss en lusing og bøllene regjerte i friminuttene på skolen

Tanken på at foreldrene skulle hente oss hvis politiet hadde tatt oss i å gjøre noe ulovlig var utenkelig.

De sto faktisk på politiets side

Våre foreldre fant ikke på idiotiske navn på barna sine som vi hører i dag

Vi hadde Frihet, Feiling, Suksess og Ansvar og vi lærte Å TAKLE DET

Og DU er en av dem.

GRATULERER!

Kanskje du vil dele denne med andre som har vært så heldig å vokse opp som barn før advokater og regjering regulerer livene våre for vårt eget beste for godt.

Når du først er i gang send det til dine barn slik at de får vite hvor tøff og modig deres foreldre var.

PS- Se de store bokstavene fordi øynene dine er ikke så bra som de engang var...

Mvh. Ola Erik / Bente.

Tack!! säger jag.

Jag älskar detta.

Pling i inkorgen!

"Hej!

Med en inte särskilt bra mobilkamera tog jag de här bilderna idag.

De föreställer vår hund som gör snöänglar och några som är ute och pimplar på Nattviken i centrala Härnösand.

När jag flyttade hit trodde jag att det skulle vara vintergenväg för gångtrafikanter att gå över
Nattviken in till stan, men inte. Havet strömmar hit och dit pga lufttrycket så det är vanskligt
att isen lägger sig och att den går att gå på och att det håller i sig.

Men nu har det varit rejält kallt ett tag så nu fungerar det.
En stund.

Det hade varit roligare att ge dig skarpa bilder, men nu blev det som det blev.



Allt gott!

Cecilia/"


Tack säger jag till den rara Cecilia som nog i ett par års tid, tror jag, flitigt har kommenterat här på sidan.

Ni ska veta ni som tillhör kommentatorsgruppen och som inte har egna bloggar, att åååå, vad ni betyder mycket!

Så mycket glädje som ni sprider genom att lämna spår efter er!

Det gäller er alla .., du Cecilia som faktiskt har träffat PV för evighter sedan (Umeå universitet), Anna-Karin i Halmstad .., Bente från Hamar i Norge .., Ellem och Agnetha från Skellefteå .., Kerstin i Svedjan .., mina kusiner och kusinbarn .., "Småländsk tjej" ..., PV förstås ..., Anna-Panna .., Hilda .., ja, allesammans!

Ni förgyller verkligen ens tillvaro!

T a c k!

På jobbet ...

Lindha är aningen irriterad.



Och Rickard är tacksam.

"Tack .. till dig som frontade och sorterade i barnmatshyllan måndagmorgon.

Det gjorde mitt jobb avsevärt mycket enklare./ Rickard."

Maria Jönssons vänstra hand ...

"Syns det nu att det är Redhawks det handlar om, Bettan ...?" frågar Maria.

Det här är "cowboy-marias vänstra hand".

Som mer än hälften av mina arbetskamrater, är Maria Vattuman och så är hon född 1978.

Hon är rejält lång och hon går inte som vanliga människor .., hon liksom går som en panter .., lite bakåtlutad på nåt vis .., det är därför jag kallar henne för "cowboy-maria" .., hon är så otroligt lugn.

"Cool", skulle väl somliga säga.

Inte en enda gång har jag sett henne rusa genom butiken .., hon gör allt i samma tempo och hinner garanterat med lika mycket som någon annan.

(Kanske blir man så jordnära och trygg i sig själv om man har vuxit upp på en lantgård ...?)

Maria är född ute på Österlen .., har alltid bott i Skåne och är yngst av tre syskon.

Två bröder har hon.

På luncherna sitter hon mest och bläddrar i kvällstidningarnas sportbilagor .., ja, hon är omåttligt idrottsintresserad.

"Idrottar du själv?" frågar jag.

"Jaaa, jag håller på med luftgevärsskytte ...", säger hon.

Vad kan jag mera berätta om henne?

Att hon är lite rödlätt och fräknig ., att hon ansvarar för frukt, - och gröntavdelningen och mest äter färdigmat till lunch.

Jag frågar hur hennes man skulle beskriva henne .., ja, med vilken egenskap?

Hon tänker efter en bra stund, nästan så att jag hinner micra min mat klart innan hon svarar.

"Jaaaa, du Bettan .., han skulle nog säga att jag är b e s t ä m d av mig ...?" säger hon.

Själv skulle jag säga att hon verkar så orädd.

Då ler hon.

"Ja, det är inte så dumt .. jag är inte rädd för nånting .., jo, jag har en jäkla spindelfobi, men inte annars ...", säger hon.

På den där berömda skalan hur man trivs på arbetet, respektive med tillvaron i stort, svarar hon åtta på båda.

Ungefär så är det med den där härliga människan som heter Maria Jönsson och som jag tycker så oerhört mycket om.

Sportlov ...

Emma och Emils mamma har tagit barnen och barnens kamrater med sig och åkt till landet.

Till en härlig sommarstuga utanför Norrtälje.

"Vi bara slappar ...!" skriver hon i sms:et.

På den övre bilden spelar Emil Fia med sin flickvän Nicole.

I flera år har dom hållit ihop.

På riktigt, alltså.



Och mamman själv .., ja, vad gör hon .., hon har ju också sportlov?

Åker skidor i flera kilometer?

Nääää.

Hon sitter framför braskaminen och gottar sig.

Härligt!

Tisdagsfönstret ..

... kommer också det från ellem i Skellefteå.

Det är Bonnstan, alltså.

Tack snälla! säger jag som nu ska arbeta till klockan tre och sen ..., har jag semester!

Den omtänksamma Tussegumman delar ut skyddsänglar och sådana får man nog aldrig får många av .., tvärtom.

Den här målningen hade jag som tavla ovanför flickornas säng när dom var små.

Åååå, vad jag tyckte om den!

Eller: å, vad jag tycker om den.

Det här var ungefär den barnatro jag växte upp med.

Att allt på nåt sätt ordnar sig.

Det känns tryggt.

Naivt?

Visst.

Men tryggt.

Och lika bra som lugnande medel.

Tack snälla! säger jag till bloggmadamen.

Tre minuter kanske ...

... från pensionatet i Halland, där jag brukar ta in varannan helg, där ser det ut så här.

Bara så ni vet.

Kväller ...

På morgonen hos Torun .., jag skriver brev på kylskåpsdörren.


Intill döden trött är jag när arbetsdagen är tillända.

Jag stupar på soffan och får nästan ingenting gjort.

I lägenheten finns spår av sonen.

Stora pojkskor nedanför elementet.

Ett mammahjärta som blir varmt.

Och Pelle är trött.

Förstrött tittar jag på danska 1:an.

En kvinna ammar sitt barn .., kvinnans bröst är som tomma påsar som vilar mot hennes mage.

Telefonen ringer.

I andra änden av luren hörs Torun som ska låna min lägenhet i helgen, ja, tillsammans med sin dotter.

Det blir surr om bageriets öppettider .., nyckelavlämning .., mat till Pelle .., att jag renbäddar innan jag åker .., och att hon inte behöver oroa sig för oordningen i mina garderober; dom som innehåller allt annat utom kläder.

Kuddar i massor, till exempel.

Hos Torun och hennes familj har jag tillbringat två nätter och jag har tagits emot med den allra största gästfrihet.

Jag har, liggandes raklång på deras soffa med katten Ciara på magen, känt mig som hemma.

Verkligen som hemma.

Och jag tänker på hur mycket vänskap betyder.

Och hur annorlunda det är, då, när man under några år har vandrat ensam ute på livets stora savann ..., och så hittar man en flock som säger ..."kom till oss, här får du sova .., vi håller vakt ., du behöver inte känna dig ensam .., kom och lägg dig här vid elden!"

Och man kurar ihop, kanske inte alldeles intill flocken, utan en bit ifrån .., men värmen når fram och man somnar tryggt.

Just så var det hos Torun och Mikael.

Det är vad jag tänker på när vi har pratat färdigt.

Sprallmusik!

Sitter och surfar runt hos bloggvännerna .., allt medan jag vickar på tårna i takt till musiken.

Pelle leker med herr och fru Tupp som han föst ner från bokhyllan.

Ungefär så här ...

... ligger jag på soffan Ektorp, fast påklädd.

Och jag förstås är inte lika välsvarvad heller.

Kommer ni ihåg dom här kulspetspennorna från förr?

Dom som hade en pinuppa på själva pennskaftet och när man vände på pennan, blev pinuppdamen plötsligt lättklädd, hon liksom tappade behån.

Min pappa, han tyckte verkligen om såna pennor.



Själv hade han alldagliga blå kulspetspennor märkta "Tillhör Statsverket".

Inte hälften så trivsamma var dom att skriva med.

Tyckte han.

Och så här vackert skrev han, min pappa.

Grattis Torun !

Två arbetsdagar kvar ...., och vännen Torun har namnsdag.

Måndagsfönstret ...

Glöm inte att klicka .....


Hej!

På väg mot Kapstaden så lunchade vi i Swellendam.
En ort med härliga vita 1800 tals hus från nybyggaråren.

Vi satt ute på verandan och åt men självklart gick jag inomhus för att få se mer av resturangen.

Där fanns det här fönstret och ute i trädgården bakom glaset sprudlar grönskan i den varma sommaren på södra halvklotet.

Turtlan.


// Och jag säger ... tack, snälla!!

Kvällsbesök ...

För ett år sedan kanske.
Sonen på besök hos mormor .., sitter vid hennes säng.
Och han var med just när hon hade dött och ännu var varm och go.


I en vecka blir han hemma, ättapjötten.

Han, som nu är en vuxen man.

Vi sitter i soffan Ektorp och pratar om allt möjligt.

Tittar på youtube-filmer.

Skrattar.

"Den här måste du kolla på mamma!" säger sonen.




Och vi tittar.

Stackars lillkillen som är påverkad av antingen nån slags narkos eller medicin!!

Och nu blir det sängen!

På torsdag .....

Och ni må tro att mormorshjärtat längtar.

(Ja, bilderna är tagna kvällen innan Emma och jag själv åkte till Kreta.
Det var hösten 2006.)

Plötsligt ...

Liten Anna skriver brev till mormor.


Tittar på kortfilm i SVT.

En äldre kvinna står framför spegeln och målar sina läppar.

Jag tänker på mamma.

Aldrig någonsin såg jag henne använda annat smink än läppstift och det bara undantagsvis.

Och nu, när jag sitter i soffan Ektorp och lite förstrött tittar på damen som målar sina läppar, kommer jag plötsligt ihåg precis hur läppstiftet såg ut .., - mammas läppstift -, ja, själva hylsan.

Det var av märket Shantung.

Och det var 60-tal.



Läppsstiftet förvarades i en liten porslinsskål med krusidulligt lock som stod på byrån i hallen.

Det är vad jag kommer att tänka på när damen i tv-rutan gör sig vacker.

En hel rad med kvällsfönster ..

... det har den rara ellem skickat.

Titta, så vackert!

Här, var hon och tog bilden.

Nästan hemma.

Inte långt hemifrån.

Insikt nr 117. Eller nåt sånt.

När jag på morgonen får skjuts av smålänningen Kent till affären, då, precis när jag ska stiga ut ur bilen, upptäcker jag det ni ser på bilden här ovanför; ett "första-hjälpen-kit" instoppat i sidofacket.

"Oj! Är det du som har ordnat dit det ..?" undrar jag.

Ja, det är det, säger Kent.

Och plötsligt förstår jag varför jag tycker så mycket om vissa människor!

Som en aha-upplevelse blir det.

Jag är nämligen en människa som inte har gott om prylar.

Tvärtom!

När jag flyttade från huset på landet till lilla 1:an i stan, då hade jag fyra gafflar och fyra knivar ., fyra tallrikar och fyra glas i bagaget.

Två par lakan och lika många påslakan.

Det har gått sex år sedan den dagen och jag har inte så värst mycket mera nu.

Tre vinglas har jag.

Det är inte så att jag inte har råd att fylla ut mitt hushållsförråd .., det är mer så att jag helt enkelt inte är intresserad.

Jag har inga pengar på banken, ingen bil, jag pensionssparar inte, min skosamling är mininal .., ja, ungefär så är det, men ändå, kan man tänka sig, känner jag mig inte det minsta fattig.

Tvärtom.

Min mamma var i det närmaste exakt likadan.

Men så slår det mig, det är när jag ser katastrofpaketet, att nu vet jag varför jag trivs så bra tillsammans med människor som är precis tvärtom.

Mina barns pappa hade en t-shirt där det stod "Den som har flest prylar när han dör vinner ..." och då kan ni ju räkna ut hur det var ställt .., helsingborgaren sparade på nästan allting och jag är övertygad om att han hade minst två tusen påsförslutare i sin besticklåda och ordningen i linneskåpen gick inte av för hackor ..., (för att inte tala om hur välfyllt det var!) och pensionatsvärden .., han har nästan allting; han har serviser och massor med tallrikar ..., och i skåpen trängs glas i miljoner ..., besticklådan svämmar över av smörknivar och gafflar och såväl frysen i köket som den ute på altanen är till brädden fyllda med hem-riven ost .., rester från gårdagen, plommonmarmelad och storkok.

Och han har alltid flera paket av kaffe i skåpet och i bilen finns en reservdunke med bensin.

Och ideligen hämtar han in ved och eldar, vilket ger en skön värme.

Min störstasyster är lite på samma sätt.

I hennes jackfickor finns alltid pappersnäsdukar .., "ja, utifall-att".

Plåster, det har hon alltid hemma och säkert batterier och ljusstumpar också.

Det är sånt som jag tycker jag om.

Och nu vet jag varför.

Det blir motsatsen till mitt .., tämligen spartanska liv.

Och att umgås med tvärtommänniskor ger mig en känsla av trygghet.

Alldeles inutivarm blir jag.

Och glad.

Ja, så där som när jag upptäcker "katastrofenhetspaketet".

Just så är det.

Nedskrivet ....

Väldigt glada blir vi, vi jämna-helg-jobbare, när vi ser detta.
Det är Lindha som har fattat pennan.

Och själv plockar jag ihop dagens skörd av inköpslistor.



Att detta har "gått mig åt huvudet", råder ingen tvekan om.



När jag upptäcker Eva i affären, norpar jag henne genast.

"Men du .., du som jobbar på Willys .., kan du inte spara såna här listor ...?" säger jag.



Bakom chipspåsar och salta pinnar, ligger många listor.



Då är kunden nästan framme vid kassan och slänger ifrån sig handlingslappen.

Godmorgon världen!

Tanten som tittar ut och undrar vad som är på gång, hon bor i Rom.
Emma tog bilden av söndagsfönstret, som är en repris.


Ösregn ute och plask från bilar som kör förbi.

Ljust ute.

Kaffesörrrrrpel.

Och snart cyklar jag till jobbet.

Happiness!

Lycka = att ha fått ljud till sin dator.

Fråga mig inte vad som hade hänt.

Men nu fungerar det!

Full fart!

Den blivande vasaloppsåkaren meddelar följande:

Antal åkta kilometer idag: endast 10

Tid: 51 minuter.

Hälsotillsånd: mycket bra!

Melodifestival ...


Och här är rösterna från juryn på Regementsgatan.

Så här säger juryns ordförande; bloggmadamen.

"Ja, men det är väl ett trevligt arrangemang ni har i Leksand .,. sååå fint ni har ordnat det .., ja, ja, men jag lägger min röst på dom här unga männen i frack, ja, just det och därmed föll vännen ellis avsvimmad till golvet."

Men solklart BÄST var Kalle Moraeus och orkestern Gränslöst som spelade nåt som påminde om klezmermusik!

Storfrämmande ...

Och så kommer Kent på besök.

Kent som gjorde Emil och hans mormor, som är jag, sällskap till Samos, då, för två år sedan.

Egentligen är han född i Kristianstad, men har bott i Växjö i tjugofem år.

Vattuman.

Storebror.

Vänsterhanden skymtar där kring Pelle som genast lägger sig nära honom .., ja, jag är helt förvissad om att Pelle tycker mer om män än om damer.

"Men vad säger PV om att du har nattligt besök ...?" frågar arbetskamraten.

"Han säger nog ingenting, för han sover själv över hos sin bästa kompis Lotta nån gång per vecka, så det är lugnt", svarar jag.

Och nu är det Melodifestival.

Ikväll är fröken programledare riktigt bra, tycker jag.

Pelle väntar på kokt fisk ...

Då ligger han som en kung uppe på lilla loppisbordet och bara väntar och väntar.

Inte det minsta upplagd för skämt är han.

Vid röda pilen .., skymtar en "åååå-så-härligt-det-var-den-dagen-bild", tagen av den här madamen.

Tre dagar kvar ...

Kefalonia med Emma Elisabet.


.... sen har jag semester och blir ledig i åtta hela dagar!

Det är ju inte klokt så underbart det ska bli!

På torsdag seglar jag iväg med flyget till Bromma och dottern har ordnat med tågbiljett hem igen på måndag, ankomst Ystad vid fem .., och om jag orkar .., tar jag Pelle i buren och hoppar på tåget norrut en timme senare, till pensionatsvärden .., och blir där till onsdagkväll.

Jag planerar och l ä n g t a r.

Längtar till att få krama Emma och Emil och att få se yngsta dotterns nya lägenhet och till vårsalongen på Liljevalchs och att Göra Nånting Annat.

Det är väl mest det.

Det behöver inte vara nånting märkvärdigt .., bara detta att byta ut vardagen en stund.

Och på jobbet upptäckte jag en gul post-it-lapp med ett "Ok" från chefen.

Jag hade bett om ledigt fredagen den 22:a maj och det var okej.

Härligt!


På söndag kommer sonen hem; han den ende .., den så älskade!
Det längtar jag också till.

Och till dig som just nu sitter och tänker att ..., "ja, inte lever hon särskilt mycket i nuet inte!" så vill jag bara säga att ..."jepp,du har helt rätt!"

Å andra sidan har jag himla trevligt med all denna längtan.

Dagens fynd ....

Lördagsfönstret ...

... får, tills jag kommer hem från jobbet idag, bli detta.

Repris, jo, jag vet.

Fönstret finns i en toalett i det lilla Storm P - museet i Köpenhamn.

Här nedan ett exempel på tecknarens finurlighet.



– Emil, du pratade i sömnen i natt!
– Oj då, då får du ursäkta att jag avbröt dig!

"Bara en enda gång till Eliza ...!"

Kvällen innan mamma dör.
Hennes hand i min.
Vilken tur att jag har med mig kameran!


När klockan är tjugo minuter i två natten mot idag, vaknar jag och har våldsam hicka.

Det är en sån där hicka som gör ont och den vill liksom inte upphöra.

Då, plötsligt, åker jag baklänges i tiden.

Jag är sex, sju år och står i köket hemma i Malå .., och vid diskbänken står mamma.

Hon har på sig sitt förkläde som knäpps bakom halsen och nu hör hon att jag hickar .., - det gör jag ofta som lillflicka - och mamma slutar plötligt att diska .., hon vänder sig om mot mig och lyfter högerhanden .., viftar lite med pekfingret.

"Eliza ...! Eliza! Hicka EN ENDA GÅNG TILL ., bara en enda gång till .., ja, hicka nu ...! En enda gång till, så ska du få en krona .., titta på mig nu ..., nåå ... hicka nu ...!" säger hon och tittar på mig allvarlig blick.

Och jag tittar på henne och försöker verkligen att hicka, men inte!

Den har försvunnit!

Och nu är jag femtiofem år och ligger i min säng och hör och ser min mamma och hon viftar med fingret och säger att "Eliza .., hicka bara en enda gång till!" och jag försöker och försöker ... och tänk .., det fungerar den här gången också!

Hickan försvinner!

Och mamma ler emot mig och jag tänker att det är omöjligt, hon är ju död, men hon står där och ler så varmt och så plötsigt bara .., är hon borta!

Och jag sätter mig upp i sängen och tittar mig omkring ., det är som om mamma har varit i rummet .., som om hon har varit alldeles, alldeles nära!

Det är som om hon har stått intill sängen!

När jag drar täcket om mig en stund senare .., upptäcker jag att kinden är våt av tårar.

Vilket möte det blev!

Mot sängen bakåt marsch!

Pelle hälsar nog till bloggvännernas alla kattmadamer.

Om man ska stiga upp klockan 6.00 på lördagmorgon .., då kanske man borde gå och lägga sig när klockan närmar sig 22.30 på fredagkväll ...?

Tror jag.

Och så kan jag berätta att den blivande vasaloppsåkaren idag har åkt endast 10 km längdskidåkning, men det beror på att en i sällskapet insjuknat och så blev det lite krumelurigt.

Kl. 22.51.

Men nu råkar jag upptäcka en av mina favoritskådisar i SVT 1 .. nämligen den här mannen.

Ska man verkligen gå i säng då ...?

Robert DeNiro ... eller Trummisbrorsan ..

Pensionatvärden är nummer 2 av 3 bröder.

Hans lillebror är en av de absolut roligaste människor jag någonsin har träffat .., han är musiker på heltid .., spelar trummor och har sig.

I somras när jag träffade honom och hans rara sambo Ines, då sa han mer som på skoj att .."ja, jag lär vara en blandning av Peps Persson och Robert DeNiro" och jag gapskrattade, men sen .., efter en stund .., tänkte jag att .., ja, faktiskt.

Och idag hade jag ett mail från trummisens dotter Joanna, hon som bor i Dublin.

Ett brev med några bilder, där hon verkligen visar att det nog stämmer lite det där med likheten, även om hennes pappa är mycket smalare i ansiktet numera och då ännu mera lik herr Skådisen.

Så här skriver hon:

"Hej!

Visst är likheten slående??

Ville mest hjälpa pappa på traven och visa att han faktiskt har en poäng. Han har ju så mycket annat att tänka på med huset och allt att han inte riktigt har tid med att vara lik Robert DeNiro.

Eller bevisa likheten kanske jag ska säga.

Här är det kallare idag, fast det har varit runt 10-13 under dagen hela veckan! Fantastiskt.

Nästa gång jag kommer hem är 9 april, onsdag kväll, till måndag kväll (13 april).


Vi ses snart!!

Massa kärlek,

/J"

Halleluja-moment ....!


Det absolut godaste jag vet i matväg, det är stekt lever i bitar .., och så lite hackad lök som fräst med i pannan .., och massor med grädde i detta .., och så får det puttra nån halvtimme eller mera på spisen.

Kokt potatis och lingonsylt till.

Mera behövs inte.

Äter man detta en fredagkväll, finns uppenbar risk för svimningsläge.

(Som nummer två på godaste-listan kommer pensionatvärdens stekta "tåsk").

"Du har plats 85 i kön ......"

Bilden kommer från Vilhelmina kommuns fotoarkiv.
Med lite god vilja .., kan den kanske beskriva nån slags trångboddhet.

Om man är väldigt känslig och tycker att att alla som skriver ska använda punkt, komma och versaler .., och om man anser att man borde hålla inne med vad man tycker och tänker, ja, att man måste tänka sig för och inte skriva när känslorna svallar som mest .., om man tycker allt det, då ska man inte läsa vad Hannes har skrivit.

Hannes är son till pensionatvärdens musikant-lillebror.

Jag tycker, helt ärligt, att han skriver så det går rakt in under skinnet på mig.

Det var det ärligaste jag har läst på en blogg på evigheter.

Det var känslorna på bordet.

Rakt av.

På agendan.

På Spåret.

Skavlan.

Lika med superduperhärlig fredagkväll!