"Man kan göra mycket under påsken, trots 120 cm snö.
Igår först fisketävling och på kvällen knytkalas i byalokalen med över 40 personer och idag det mest spännande: hundslädesutflykt med Pelle Renlings från Lövberg, samt släkt från Malta och andra släktingar och vänner där även jag får räknas in.
Skickar några foton. Så du kan längta hemåt.
Även jag fick åka hundspann och satt främst så jag kunde fota.
I det som en gång var mitt hem, sitter jag nu och äter tårta.
... frågar jag sonen om vi ska ta en promenad vid havet, ja, innan efterrätten?
Jo, det vill han gärna, men först vill han hem och hämta Meja, hunden.
Så jag gör honom sällskap och väl framme tittar jag in till mina barns pappa och hans fru och det blir en längre paus än vad vi har tänkt oss, för Karin bjuder på en jättegod tårta som hon plockat fram ur frysen och så sitter vi där och småpratar och det blir mycket skratt.
Det finns människor - jag säger inga namn - som har tur när det gäller hästar och spel.
Men ingen vinst idag.
I soffan sitter Karins mamma Ingrid.
Det är hennes hand ni ser här ovanför.
"Å, vilken vacker hand du har!" säger jag och stryker lite försiktigt över den.
Alldeles len och mjuk är den.
(Ingrid är för övrigt nummer tre bland fyra syskon, höger tumme upp och Kräfta.)
"Är du från Västerbotten ..?" frågar hon leende när jag har surrat en stund och så är det ju.
Och det visar sig att Ingrid är född i Håsjö, Jämtland, men har tillbringat många år i Kiruna.
Ingrid fyller snart 90 år och har ett krånglande hjärta.
Snart, om Ingrid vill, vankas operation, men helt riskfritt är det inte och om det pratar vi också.
Vid en av alla badhytterna ligger en röd borste.
Sen blir det promenad längs havet och Anders kastar pinnar åt Meja (läs: en stock ...) och Meja skuttar hit och dit och vi möter en man som kommer cyklande och han hejar och säger att ..."ja, nu är det väl bara att göra upp eld ...", han menar att Meja har ordnat med veden.
Bild: en flitig Anna-Panna, som minsann har håven med sig.
... står Nilagubben och spanar ut över världen.
Det är brant på den sidan av berget, ja, det stupar rätt ner mot sjukstugan.
En gång i min barndom satt vi - mamma, pappa och några goda vänner - och fikade just vid klippkanten, då kaffetermosen råkade rulla iväg och mamma glömde bort sig och rusade fram .., jag minns ännu hur pappa skrek av någon slags fasa, ja, vi såg förstås för vår inre syn hur mamma skulle falla rakt ner och slå ihjäl sig.
Cowboy-Maria, hon som har ett inre lugn som verkar grundmurat, är makalös på att hinna med precis hur mycket som helst.
Hennes hälsning från långfredagens kväll, kan vi läsa vi som kommer lördagmorgon vid halv 7.
På en annan anslagstavla handlar det om kassan och vad som dit hör.
Detta med att få undan travar med kundkorgar är kämpigt.
Det är tungt nåt hemskt .., särskilt korgarna som man drar efter sig, så där som en liten hund.
Och å, vad mina arbetskamrater ska bli glada när jag slutar, ty då upphör det ständiga tjatet om ..."du får gärna ta korgarna om du vill ...?" när jag själv inte kommer ifrån p.g.a evighetslånga köer.
I torsdags drog jag undan korgstaplar säkert femton, tjugo gånger. (Det är inte tungt att dra dem, men att lyfta upp och ställa samman bland de övriga.)
När jag kom hem var knäet i dubbel storlek och jag hade så ont så jag knappt kunde röra mig.
Nu har jag sett sex avsnitt på raken av den här totalt underbara serien och nu är den slut.
Det första såg jag då det sändes, de övriga alltså ikväll, i SVT-play.
Och om jag finge bestämma, då skulle den här dokumentärserien få vilket stort filmpris som helst.
Tack ”kvartersdoktorerna” Magnus Eriksson och Lotta Brohult och tack till dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren och tack till alla härliga patienter, däribland trummisen -tillika åttioåringen -, som jag genast sa måste ha sina rötter i Skellefteå.
Gudrun i april 2010. Som vanligt glad och pigg. Hon hade klassens vackraste handstil.
Det är 60-tal hemma i Malå.
En enda presentaffär finns och det är Burwalls Bok & Pappershandel; den är belägen i korsningen Uddvägen/Prästvägen och själva huset är gulmålat och på ena väggen sitter en godisautomat och där kan man lägga i en slant och så väljer man önskad konfektyr .., det är allt från Strong till chokladkakor.
Det finns dom som påstår att om man stoppar i pengarna på ett alldeles särskilt sätt och samtidigt rycker i den lilla luckan, då kan man få ut godiset utan att det kostar någonting, men det konststycket lyckas i alla fall aldrig jag med.
Själva Burwalls-butiken är uppdelad i flera avdelningar och är en dröm för alla småttingar i samhället!
Där är en avdelning med leksaker .., där är Barbiedockor och Barbiekläder och mot ena långväggen finns prydnadssaker .., där finns tvärställda hyllor med allehanda pappersattiraljer .,. albumblad .., gem .., gummiband .,. pennor, ja, allt möjligt!
Och så finns en avdelning lite till höger, med gitarrer och andra instrument och där är väskor och album och kameror, förstås.
Och där finns mängder med smala lådor (man ser dem på bilden) och glasbehållare med godis, typ sockerbitar och kolaremmar.
Så fort man öppnar dörren till affären, plingar det i en liten mässingsklocka och då kommer tant Linnéa fram och ställer sig bakom disken .., senare ska Lotty Lönnberg stå på samma ställe och inne i kontoret skymtar oftast Åke som sitter vid sitt skrivbord.
En fotoateljé finns också, längst inne i butiken. Där står en stor kamera och där är starka lampor och en skärm som dämpar ljuset.
På Burwalls kan man också såväl köpa filmrullar, samt lämna in film för framkallning. Det här här långt före digitalkamerans tidevarv.
Nära dörren sitter ett vykortsställ som man kan dra i .., runt, runt går det och vykorten är ofta svarvita och visar Malå sjukstuga eller ålderdomshemmet, eller dom nybyggda hyreshusen som tillhör Riksbyggen och är moderna värre. Där, i affären, inte i hyreshusen, säljs också vykort av Kristusbilden som upptäcktes i gruvan några mil från samhället.
Fr.v. Åke och hans hustru Linnéa.
Innehavare till affären är Åke och Linneá Burwall.
Deras dotter Gudrun är min klasskamrat från ettan till nian.
Det är henne ni ser på bilden längst uppe.
Med hennes pappa är det så, att han i evigheters evighet har sett ut exakt likadan och när jag nu ser bilden som Anna har tagit (hon är där på semester nämligen), så upptäcker jag att det är precis samma sak med Gudrun.
Hon ser också likadan ut som för trettio år sedan.
Åke är byns fotograf.
Tustentals och åter tusentals är de bilder han har tagit av malåborna!
Det är ocksdå Åke som har tagit den här bilden av en liten blyg bloggmadame.
Möte i kassan ....
Igår meteorologen Mats.
Idag en annan känd herre.
Och jag säger "men hej på dig du, ja, jag tycker ju nästan att vi är som bekanta numera ...." och mannen ler vänligt och hälsar glatt tillbaka.
Och så gratulerar jag förstås och frågar sedan hur länge alltsammans pågick?
"Fem veckor", svarar han.
Innan han har packat i sina varor, säger jag att .., "ja, egentligen höll jag ju på någon annan .." och då plir-ler han och börjar en utläggning om att det minsann gäller att ha den bästa konditionen och det hade han.
Och Anna träffar den ena goda vännen efter den femte, nu när hon är hemma.
Här är Greger!
Under något eller några års tid var vi arbetskamrater på Ica Nilahallen i Malå, men Greger var också en ofta sedd gäst i vårt hus.
Alltid lika glad!
Alltid lika omtänksam!
När pensionatsvärden och jag själv i somras var hemma på besök, hade vi parkerat bilen vid Solviksbadet och så gick vi mot stranden, tvärs över vägen .., och då plötsligt stannar en bil till och ut hoppar denne Greger och kommer och kramar om mig så där så att man blev varm i magen!
Det var nog femton år sedan vi senast sågs!
Och så här ser denne Greger ut idag!
(På affären körde vi ibland hem varor och en äldre kvinna som ofta fick öl och annat via leverans från butiken, hon kom att falla pladask för den då unge Greger som var vårt bil-bud. Ja, så till den milda grad började hon tycka om honom, att var gång han ringde på dörren .., öppnade hon och sa .."men älschkling ...!" och detta blev ett stående uttryck hos oss andra. Så snart vi såg Greger sa man ..."hördu älschkling ...!")
Goa, rara Adéle.
Dessutom möter Anna en annan f.d. arbetskamrat: nämligen Adéle Söderström som nu är nittio år och jag undrar jag om hon inte är släkt med Ingela? Åtminstone ingift-släkt.
Adéle arbetade i charken och var väldigt kort i rocken.
En gång skulle hon hämta något ur frysdisken, men tippade rakt ner och allt vi såg var hennes sprattlande ben!
En härlig tid var det.
Underbara arbetskamrater!
Och Kerstin Sjölund i Svedjan, utanför Malå, skickar en bild på två små påskkärringar.
Det är nog barnbarnen det.
Och titta, så mycket snö som finns kvar norröver!
Så här skriver Kerstin:
"Killen är 6 och vill egentligen inte, men följer med för man kan ju gå miste om något gott. jag minns att i södra Sverige och likaså i Övertorneå gick man på påskafton och här är det som du kanske kommer ihåg på skärtorsdagen.
Barna tyckte när de var små att det var bra, för då gick de här och sen for vi på långfredagen, vartannat år, till Övertorneå och då följde de med sina vänner där runt och fick på det sättet ännu mera godis och ibland en slant. Man får inte vara dum!!!
Kram Kerstin."
Lite kändis kanske ....
Idag hade jag en man framför mig i kassan och jag var helt övertygad om att det var en bekant, så jag hejade så där som man gör med bekantingar och mannen log och hejade tillbaka.
Han såg väldigt avslappnad ut .,. hade en slags sjal runt halsen och var sportigt klädd.
"Jaha .., men nu ser jag ju vem det är .., jaså du är här du ...?" sade jag och mannen log och sa att det var han ju och han var också ledig i påsk.
Och så var köpet klart och jag önskade honom en trevlig helg.
Sedan jag återvände till landet Halland, har pensionatsvärden blivit sigge nilssons allra bäste vän.
Om nätterna ligger han ofta tätt, tätt intill husse.
Så också natten mot idag och han vet inte till sig av glädje var gång pensionatsvärden pratar med honom .., åååå, så han då kråååmar sig och stryker sig nääära, näära.
Och så här såg det ut igår, när sigge lämnat djursjukhuset.
Alldeles snart framme. Det är den här vyn jag kommer att sakna.
I Malmö slår sig en man ner snett mitt emot mig.
Djupt försjunken sitter han med en V65-tidning .., själv tittar jag ut över ljust gröna åkrar och jag ser kaniner springa för livet och tänker på den där eminente bloggaren som skrev ett inlägg som handlade om kaniners eller harars eviga rädsla och nu, när jag ska länka till just detta, så hittar jag det inte. (Tack för hjälpen, Sven!)
"Jaha du .., du tänker slå till och vinna storkovan ..?" säger jag efter stund till mannen mitt emot mig.
Då ler han .., jo, så är det.
Och så frågar han var jag kommer ifrån och jag säger Ystad.
"På det viset, så du har lagt till dig med norrländska, det var inte dåligt ...", säger mannen och jag förklarar att så är det ju inte alls och det blir prat om Västerbotten i allmänhet och Malå i synnerhet.
Själv kommer han från Stockholm, men har de senaste åren bott i först Limhamn (en liten 2:a) och nu har han och hustrun gjort precis tvärtom mot för vad som är vanligt, nu, när dom båda har gått i pension ("ja, Gittan sa upp sig igår ...", säger mannen och ler ..) har dom köpt sig ett hus i Skurup; ett stort hus på 150 kvm och ååå, så dom trivs.
Och mannen frågar hur det kom sig att jag själv flyttade till Skåne?
För ett kort ögonblick tvekar jag.
Ska jag säga som det är, att vi mest av allt bröt upp för att rädda ett äktenskap från att kapsejsa och att det kanske fungerade - det höll i ytterligare tio år innan skutan kantrade på allvar -, eller ska jag låtsas som om det bara var vanlig äventyrslusta som fick oss att ta steget från norr till längst i söder?
Jag väljer det senare, men utesluter äventyrslusten.
Och så berättar jag att nu stundar återigen en flytt, till landet Halland .., och så pratar vi en stund om det också .., ty mannen frågar vad som nu fått mig att söka mig lite norrut och när jag har ställt hjärtedörren ytterligare lite på glänt, så ler han så varmt och säger att det blir nog bra.
När vi närmar oss Skurup, visar mannen var han bor.
"Där, bakom industriområdet ..,. där bor vi, det tar 2 minuter bara att cykla till tåget och i helgen får vi besök och då ska vi åka till Köpenhamn och gå ut och äta gott .., ja, ja .., men ha det så bra nu och lycka till med det nya livet ...!" säger mannen och klappar mig uppmuntrande på axeln.
Att sätta sig på stentrappan med en kaffekoppen intill .., med sigge nilsson, pElle och en härlig pensionatsvärd inom räckhåll .., och så allt detta underbara?
Ännu är gräsmattan tufsig och borde egentligen kallas för mossmatta.
Jag har föreslagit herr pv att vi ska försöka sätta hjortronplantor på tomten, så kanske vi, till hösten, kan ha den allra ljufvligaste hjortronsylt till våfflorna.
Tjugo minuter senare passerar vi Båstad och på sluttningen lyser solen och husen ser ut som små leksakshus och allt är prydligt och tomterna närmast järnvägen sluttar hemskt och jag tänker att det måste vara kämpigt att klippa gräsmattorna och inte alldeles enkelt att ställa ut trädgårdsmöblerna, ja, utan att dom tippar omkull.
På vänster sida stupar berget rakt ner mot järnvägsspåret.
Och som alltid är pratnivån hög på Öresundstågen.
På andra sidan mittgången sitter ett sällskap smålänningar på väg till London.
Nu ska dom åka raka spåret till Köpenhamns flygplats och behöver inte ens byta tåg.
Ååå, så dom skrattar och har sig!
Åtta personer är dom .., fyra vuxna och fyra tonåringar .., och en av männen berättar i en halvtimmes tid om olika bildbehandlingsprogram och kvinnan intill honom skrattar högt mest hela tiden.
Förväntans-skratt, kanske?
I Ängelholm kliver frisöreleverna ombord.
Själv vilar jag huvudet mot fönstret och lyssnar förstrött till allt småpratet.
Och jag hör bilen komma och världens snällaste pensionatsvärd har låtit sigge nilsson komma ut ur buren, ja, i bilen alltså ..., ("jag tyckte så synd om honom ...", säger han) och sigge har en strut av plast runt halsen och kommer skuttande runt altanhörnet och när han ska ta sig över tröskeln, så slår han i plasten och jag ler för mig själv och känner hur mycket jag älskar den lille krabaten!
Halskragen åker av och från köket kommer pElle och noooosar och nooosar, såväl på sigges rygg, som i rumpan .., och sigge är jättehungrig och slukar maten och jag bara ler och slappnar av och pElle, han går och lägger sig.
Och när jag står där hukad med kameran, kommer sigge fram och vill kolla.
Vid x:et befinner bloggmadamen sig. pElle inspekterar.
Lockad av andra bloggvänneroch mer för att se hur långt jag kommer - utan kurs - börjar jag med ett släktträd.
"The Nilsson Family".
Å, käre värld!
Till slut, medan jag sitter här och funderar hur det går med sigge nilsson och tankarna irrar hit och dit, upptäcker jag att min mormor plötsligt är syster med min mamma.
Aj, aj, aj.
Det blir till sudda och rätta och nu har jag huvudvärk!
På dejtingsidan, där fanns en ruta där man kunde klicka i om man hade ett djur eller kunde tänka sig att ha ett.
"Har inget och vill inte ha nåt heller", stod det.
Om mannen i fråga såg aldrig så trevlig ut, men hade satt ett x i den rutan, då brydde jag mig aldrig, ja, det spelade ingen roll om han så hade varit vacker som Pernell Roberts eller haft sjuttio miljoner på banken eller precis vad som helst som kanske lockar kvinnor.
Jag hade ändå aldrig brytt mig.
Det är när jag, av en ren händelse, hittar den här bilden som jag kommer ihåg den rutan.
Bilden visar en liten matglad bloggmadame. Året är 1955 eller 1956 och platsen är Solviksbadet utanför Malå.
Vad taxen heter, den som nosar den där lilla madamen i det lockiga håret, det kommer jag inte ihåg.
Men genom hela min barndom fanns det djur med i bilden.
Det var de allra mest ljuvliga små stövarvalpar, nu och då en katt .., en foxterrier (som användes som grythund) .., en spets ., en långhårig tax som hette Snobben och så småningom - dom som blev mina egna -, en gul labrador från Krägga utanför Kungsängen .., den engelska cockerspanieln Linte .., plus x antal kattor, tretton hönor och en tupp. Ibland två.
Några vandrande pinnar hann någon av döttrarna med också. Och två marsvin.
För mig, så är det verkligen, är ett liv utan djur nästan en omöjlighet.
Tänk, så djur berikar ens tillvaro! (Ja, inte pinnarna).
