När jag kommer hem, får harry gå ut och pinka.
Men först sluuuuurrrrpar han i sig regnvatten.
Alldeles pladask faller jag för hans blick.
Så här var det. Någon gång under helgen - det är när det är som mest med kunder och lång kö och jag är ofattbart trött - då kommer en kund tillbaka och säger att hon nog har betalat 100 kronor för mycket för sina varor och hon säger - men vänligt -, att ...
."titta här, inte kan det här väl ha blivit 246 kronor!" Och jag förstår ingenting.
Inte kan jag väl ha slagit in en hundring extra bara så där utan vidare och jag frågar om kvinnan har kvittot kvar, men det har hon inte, och jag rotar i papperskorgen, dock utan resultat.
Nåväl, jag gör en retur på hennes varor, konstaterar att det
verkligen blir 146 kronor och inte 246 kr som hon säger att hon har betalat ..., och så får hon en hundralapp tillbaka, plus min ursäkt.
Jag tänker att jag kanske är alldeles för trött och verkligen har gjort fel.
När kön har minskat, letar jag förtvivlat efter kvittot,
men icke ..., och jag förstår det inte heller, för jag brukar
alltid ge pengarna tillsammans med kvittot och har nu inte kvinnan fått det, så borde det ligga i papperskorgen.
Det gör det inte.
Senare på kvällen, när jag kör hemåt, är jag gråtfärdig.
"Nu är det nog på gång .., det är nog början på Alzheimer", tänker jag.
Och jag känner mig så o d u g l i g och eländig och förtvivlat ledsen.
Idag, någon timme innan jag ska gå hem, kommer samma kvinna tillbaka.
Nu vill hon be om förlåtelse .., det visar sig att jag har gjort
helt rätt och var hon har fått summan 246 kronor ifrån,
det vet hon rakt inte ..., och kvittot har hon hittat i plånboken och
"förlååååt, förlååååt!" säger hon och tar min hand och jag känner det som om ett ton av ångest ramlar rakt ner på stengolvet!
Den där Alzheimerångesten, den finns
alltid inom mig,
även om den inte alltid gör sig påmind.
Men var gång jag glömmer nånting, då tittar den fram!
Och det händer att jag tänker att jag måste göra en test, men jag vågar inte.
Tänk, om det verkligen visar sig att något är fel!
I och med kvinnans besök i affären och hundralappen som hon lämnar tillbaka, är det som om livet kommer tillbaka.
Och jag säger hej svejs till rara arbetskamrater och kör raka spåret till Slöinge, där jag hämtar ut boken från Adlibris och därefter blir det ett besök i antikaffären, där jag köper en handbroderad - och ganska stor - duk, till det facila priset av 150 kronor.
Undrar just vem som har ägnat timmar åt att brodera allt detta?
Vad tänkte hon på? (Ja, jag utgår ifrån att det är en hon, men det kan ju vara fel).
Vilka drömmar bar hon på?
Som en vårlig duk är det, men jag har ändå lagt fram den på köksbordet.
En bukett astrar har också fått göra mig sällskap hem.
Och nu väntar alltså nästan en veckas ledighet och jag ska lägga mig raklång på soffan och läsa en skvallertidning och bara n j u t a, allt medan pElle, sigge nilsson och harry gör mig sällskap.
Just så.
