Idag är det dragning ...

Följande är med i utlottningen av nobelpristagaren Mo Yans bok "Vitlöksballaderna" och den vinsten är en gåva från den storartade madamen i Göteborg.

S t o r t  tack, Ann!

Det här var vad som gjorde våra hjärtan varma ...

Ingela i Malå skriver så här om sin glädje:

"Jag har ett litet egoistiskt och ytligt glädjeämne i veckan. 
Det gäller kläder och den som känner mej lär bli förvånad över att det kan vara ett glädjeämne. Jag har klätt mej tråkigt länge och känt mej lika tråkig också. 
Jag har varit urless på mej själv och att jag inte orkat bry mej om mej. Sist jag var i stan tänkte jag att nu måste jag spotta upp mej. Jag köpte lite nya kläder i starka färger. Benen är inte den kroppsdel jag är mest stolt över men jag tänkte att om benen är fula blir de ju inte snyggare i fula strumpor. 

Så jag köpte två par ombréfärgade strumpbyxor. Ett par som börjar i vinrött längst upp och blir gradvis ljusare till knallrosa nere vid foten. Ett par av samma sort men gröna till knallturkos. I dag hade jag de rosa för första gången till en tunika med svart botten och stora vinröda och rosa färgsjok på framstycket. 

Massor av komplimanger har jag fått, mest för strumporna. Så ett par strumpbyxor för 89 kronor är mitt glädjeämne denna vecka. Eller kanske hellre den känsla de väcker."

 

Ann i Göteborg berättar ...

"Det bästa i veckan var när jag  träffade på en gammal elev i stan.

Jag var på väg till Knapp-Carlsson för att köpa lite sybehör och hör plötsligt någon ropa: – Aaaannn!

Jag vänder mig om och där står en kvinna med en liten pojke och ler som solen. Jag brukar komma ihåg de allra flesta av alla tiotusentals elever jag haft och visst känner jag igen henne – men namnet?

Jag letar och letar i mitt numera vitfläckiga minne. 

Till slut blir jag tvungen att fråga...Sabine! Jamenvisst!

Hon är nu en vuxen kvinna med två små barn och är lärare – inspirerad av mig, sa hon. Jag nästan spricker av stolthet.

Hon hade det inte så lätt i skolan. En lite udda fågel, lite lillgammal, påstridig och med inte så hemskt många kompisar – men stark!

Och nu står hon här, 13 år senare, framför mig, och berättar glatt och stolt om sin man, sina barn, sitt jobb och jag blir tårögd."

I Skellefteå bor ellem och hon brydde sig mindre om Skellefteå AIK:s vinst i hockeyfinalen, nej, det som verkligen värmde hennes hjärta, det var julrosen nu var på väg upp! 

mossfolk slog till en blåsippebild som genast blev till skrivbordsunderlägg, bland annat hos anne i mantorp, ja, säkert hos många andra! 
Helt underbar var den! 

Och nog gladdes mossfolk över blå, - och vitsippor, men även över utflykten till Kilsbergen, till koltrastens flöjtande  och att Cosmos magsjuka nu hade gått över.

Ingen konst att gissa vems glädje det här handlar om! 
Just det. 
Ulrikas.  

Hos Eva på Frösön handlade glädjen om ett besök i vännernas verkstad och all den kreativitet som flödade där och Eva berättade om hur hennes kropp och själ liksom bara slappnade av! 
På plus-sidan fanns även den första hundträningskvällen och Otis som skötte sig så bra.  
Och så glädjen över att det snart bär av till Skottland. 
Förstås. 

Ingela i Ystad gladdes åt nya golvet på balkongen!

 
Och Gunnar i Jämtland, han hade deltagit i Skutskjutet i Åre och berättade att han var helt ledbruten i minst två dagar efteråt! 
"Lämmen", som vi säger hemma.
"Träningsvärk", skulle väl någon annan säga. 

Från Jämtland till Skåne! 
Där hade hedgrenskan varit på kosläpp tillsammans med barnbarnen.
Tala om glädje!
Och spänning!  

Inga rosor direkt .. men jag hittade ingen bild.

Eva i Tyresö hade besökt Soppteatern och där lyssnat till hennes favoritdragspelare, Niklas Sundén. Rosor hade hon med sig och glädje blev det över tackmailet från herr dragspelaren som berättade att rosorna nu stod på hans köksbord.  

 

En irländsk pub .., fotograferad av Turtlan.

 
"Hej!

En lördag i april blir mitt Veckans Bästa. den blev så bra, kul och såna ord.

Började med att jag och bästa kompis B samåkte till Uppväxtstaden för att hälsa på.

Först ett - Hej och hur är det till hennes nyligen höftopererade 84-årige pappa som bor kvar i fina huset ute på landet. han så kry ut trots tuffa dagar efter sin operation.
Sen åkte jag vidare till min bror och där hojtade grannarna till när jag kom och det blev kaffe på deras veranda i vårsolen. Prat om ditt och datt om både långt bort och nära. 

Hämtade upp mamma för en tur till affären och lite annat. Sen blev det middag på matstället runt hörnet. Herre je vilka portioner de har där! Hälften är nog! Lämnade ungefär hälften....
Hämtade åter upp bästa kompis B för hemfärd. Vi svängde in till M på hemvägen och där var käre tvillingbror A på besök. De hade varit på en spännande sak på dagen men än så länge hemlig. Mycket hemlig!

Sen hoppar vi till kvällen och mat ute på en irländsk pub här i staden med M, bror A, lillasyster och så jag. Servitrisen log lite pilimarigt när ingen av oss beställde öl på puben. -Vi är väl lite konstiga sa vi.
Men de hade ingen glass när det var dags för dessert så vi vandrade bort till McD. Där finns det i alla fall glass! Med chokladsås!

Där satt vi och åt glass vi fyra och avrundade en lördag som blir min veckans Bästa!"

Min egen glädje handlade bland annat om ringen som kom med posten; ringen som jag tappat i stugan i Sälen.

Hjärtevärmarglädje blev det också när jag i kassan fick ett leende av lille Algot Sixtensson, tre år ..., och när arbetskamraten sa att hon kände glädje när vi arbetade tillsammans.
Det blev till en slags tacksamhetsglädje.

Resumé ...

Fredagkväll och det annars så stillsamma gula huset är fyllt av prat och skratt.
I vardagsrummet sitter tre främmande män, tillsammans med pv och hans storebror.
Det pratas ekonomi och vindkraft.

I köket, på en brun pinnstol, sitter pv:s svägerska och river upp det som var början till en filt.

Och det bjuds på räkgryta och efteråt ost och vin och pratet fortsätter.
En av männen, han har som en tunn guldkedja runt halsen och guldring runt tummen, har tio syskon och är den som kom sist.
En "ättapjött" är han. 
Två av de tre männen är från Gotland.
En av dem funderar på att pilgrimsvandra.

Fram och åter går pratet.
Själv är jag trött och slut på och vanvettigt förkyld - det är som en evighetsförkylning - och går och lägger mig vid elvatiden.

På morgonen dyker ännu en föreningsmedlem upp; ja, hon hämtades vid tåget i Halmstad nästan vid midnatt och har nu vilat ut i Gunnars Rum.

Hon berättar om dagens kommunikationer .., fyra byten mellan Härnösand och Göteborg, det gäller att man har friska ben och är pigg och kry.

Vid åttatiden tar jag moppen och susar iväg till lilla bageriet i Slöinge.
Det är isande kallt mot kinderna och nej, just det ., säkerligen inte så hälsosamt för den som redan är förkyld, men härligt ändå.

Måhända uppväger själva glädjen .., den där att se hästar i hagarna .., och dimslöjorna över bergen längre bort.
Vid Ullarp ser jag en äldre kvinna komma gående i morgonrocken.
I bakhasorna springer en lurvig hund.

Sånt.
Morgonglädje.

Och nu är det ledig dag och alla har åkt sin väg.
I väntan på årsmötet fäller pv en fläderbuske, modell mindre träd.

Ystadresan är uppskjuten till i morgon.

Solen flödar.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti .., just det, landet Halland.

Och tänk ....

... att man kan bli så glad över ett vykort! 

Avsändare var den storartade Ann i Göteborg.

Glöm inte att titta på hennes film om vad som roar en katt.

En hjärtevärmarfilm.

T a c k! säger jag.

Det bästa för Hedgrenskan ....

I Stockholm stod ungdomar i kö för att få en glimt av Idolen.

I Skåne är det kosläpp som gäller.

Och kosläppet tillsammans med barnbarnen, det var det bästa för madame Hedgren, skriver hon.

Projekt Växthus ...

Att pensionatsvärden har arbetat idogt med grunden, det kan ni ju förstå.
Handgrävt, förstås.
Och säkert har han - i alla fall inombords - knorrat över alla rötter som skulle dras upp.

Själv serverade jag flädersaft och gick sedan in och lade mig i sjuksalen.

Ibland ..., men inte ofta, strålade solen.

Och tur att husse hade harry som sällskap.

Så här ska det se ut, alltså.

Och nu ser det ut så här.
För en liten stund sedan ringde en vänlig kvinna från Skånska Byggvaror.
På torsdag i nästa vecka - på förmiddagen -, då kommer växthuset Odla.
Det känns ungefär som om vi ska få tillökning i familjen.

Fredagsfönstret ...

... finns i ett franskt vinslott av den mer medeltida sorten.

Det händer att Pv oroar sig lite för att få räta vinklar när det efterlängtade växthuset ska sättas upp.

Jag undrar vad de som murade upp detta funderade på?

Hur såg deras arbetsdagar ut?

Deras liv?

Längtade dom efter våren?

Fönsterfångerska var madame Monet.

Fredagmorgon i landet Halland ...

Livet känns bra.

Efteråt ...

Jobb från åtta till två.
Första timmen är inte på schemat - bara min egen tid - allt för att slippa stressa.
Aldrig har jag väl fått så mycket input som just då.
"Kom nu ihåg!"
"När du ska ...!"
"Glöm inte att grädda två grekiska lantbröd till klockan ett ...!"
"Och bonuskundskyltarna måste vara uppe och på plats innan två, då kunderna kommer!"
"Vi fick dubbelbeställning från Wapnö igår .., jag tror inte att du behöver beställa därifrån!"
"Jaha, du fixar Skånemejeriers nu ...?" (tänker på lindalotta varje gång)

Fika vid tio.
Prat om människor som är på gränsen till giriga.
Det är för mig nästan den sämsta egenskapen av alla.
Girighet.
Så där som tonårspojken i Ystad som alltid såg till att kompisarna fick betala för hans varor .., och oftast en och samme kompis, han som såg så förskräckt ut och alltid stod sist i kön och ingen verkade prata med honom, utom just då, när det skulle betalas.

I charken är A-M ensam och fixar smörgåstårtor, modell mindre.
Som smör i solsken går dom åt!
När hon har rast, får jag ta över och expediera och jag känner mig som bocken utsedd till trädgårdsmästare.
"1 hg berlinerkorv i skivor ....", visar sig vara det vi hemma i Malå kallade för kokt medvurst.
Jaha, ja.

När klockan är två är jag hysteriskt trött.
Orkar inte handla.
Tar moppen och susar hemåt .., har motvind och kapuschongen på min anorak fylls med luft och vore man en älva i kroppen - och det är man inte -, hade det varit risk för luftfärd.

Väl hemkommen gör jag ingenting.
Sitter ute på altanen och tittar på harry som inte heller gör nånting.
Jo, han ligger på rygg i gröngräset och jonglerar med en pinne.

Funderar på middag, men orkar inte ens tänka tanken.
Sen in igen.
Betalar räkningar, sätter undan till Greklandsemestern, funderar på om vi verkligen behöver ha DN ..., skickar pengar till Guy/EM i Thailand ..., och ska nu bara ligga raklång på soffan Ektorp.

Jag ska lyssna till vacker musik och bara ta igen mig.

Hämta hem själen, liksom.

Vid 7-tiden ....

Morgonpromenad.
Bofink, skator, kråkor, rödstjärtar och en lövsångare.
Vitsippor och snödroppar.
I en solglänta: blåsippor.
Äldre herre i morgonrock hämtar tidningen.
"Underbar morgon!" säger han.
"Ja, men det lär ska bli regn i eftermiddag ...", svarar jag.
Nästan hemma.
Vit bil utanför vitt hus.
"Familjeläkare i Skrea" står det på långsidan.
Jaha, ja,
Där bor ju ett läkarpar.
I huset intill bor herr Nilsson.
Tre hus bort bor fröken Nilsson.
Hemma.
Coops tandkräm som smakar mint.
Lockig lugg.
Röd Hemköpsskjorta.
Mopednyckel.

Dagens fönster ...

... kommer från Ystad och från innergården där jag så många gånger passerade.

Dels på väg till eller från tvättstugan, men oftast på morgnarna, på väg till jobbet.

Där inne satt ofta herr Koltrast och flöjtade så vackert.

Och till Ystad tänker jag åka i helgen .., mest som en utflykt, men även för att besöka och strosa omkring i självaste paradiset, nämligen här.

Det bästa för Turtlan i Värmland ...

Foto: Turtlan .., en annan pub - i Dublin -.

Hej!

En lördag i april blir mitt Veckans Bästa. den blev så bra, kul och såna ord.

Började med att jag och bästa kompis B samåkte till Uppväxtstaden för att hälsa på.

Först ett - Hej och hur är det till hennes nyligen höftopererade 84-årige pappa som bor kvar i fina huset ute på landet. han så kry ut trots tuffa dagar efter sin operation.
Sen åkte jag vidare till min bror och där hojtade grannarna till när jag kom och det blev kaffe på deras veranda i vårsolen. Prat om ditt och datt om både långt bort och nära. 

Hämtade upp mamma för en tur till affären och lite annat. Sen blev det middag på matstället runt hörnet. Herre je vilka portioner de har där! Hälften är nog! Lämnade ungefär hälften....
Hämtade åter upp bästa kompis B för hemfärd. Vi svängde in till M på hemvägen och där var käre tvillingbror A på besök. De hade varit på en spännande sak på dagen men än så länge hemlig. Mycket hemlig!

Sen hoppar vi till kvällen och mat ute på en irländsk pub här i staden med M, bror A, lillasyster och så jag. Servitrisen log lite pilimarigt när ingen av oss beställde öl på puben. -Vi är väl lite konstiga sa vi.
Men de hade ingen glass när det var dags för dessert så vi vandrade bort till McD. Där finns det i alla fall glass! Med chokladsås!

Där satt vi och åt glass vi fyra och avrundade en lördag som blir min veckans Bästa!

Tack för mig :-)

Turtlan

Ulrika .., så här ser den ut!

Den allra mest ljuvliga skapelse vi någonsin har smakat, ja, det gäller såväl pv som jag själv.

På lördag ska den kanske inhandlas.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... som kommer från Nora och får mig att bli sugen på glass.

 På en Igloo-apelsin till exempel.

Den där underbart läskande isglassen som fanns i min  ungdom.

Här är den ..., trea från vänster och kostade bara 75 öre.

Fönsterfångerska var Ulrika.

L ä n g t a n ...

Tänk, nu är det bara på pricken en månad kvar .., sen kommer den fina tavlan hit!

Målad av mians mamma, Lisette Friberg.

(Och det är inte bara tavlan som kommer, även mian, samt Annika från Kävlinge!)

Välkommen!

Bilden från Naturhistoriska muséet.

Såja, nu har även Rödstjärten anlänt!

Vintern lär den ha tillbringat i nordvästra Afrika och under andra halvan i april ska den dyka upp .., och det stämmer ju som bäst.

Det är en hane som är här på gården och den är lätt att känna igen: mest sitter den på vedstubbar eller annat som är en liten bit från marken och så dallrar den med stjärten.

Skulle jag ha fått bestämma, hade den fått namnet "darrstjärt".



Så här fint sjunger den.

Om Alfhild från Norsjö ....

"Vår finaste lilla mamma har kvällen den 17 april lugnt och stilla somnat in vid en ålder av 90 år.
Mamma växte upp i ett torp på Näset tillsammans med mamma, pappa, farmor och tre syskon.
Senare gick flytten till Sörbyn.

På en badstrand 1939 ropade en yngling till henne ”kom och var med på ett kort”.
Det var pappa.
Tycke uppstod och det blev bröllop 1 augusti 1943 och sedan kom vi tre barn, 1944, 1946 och 1959.

Mamma har alltid funnits hemma hos oss. Hon har under årens lopp hjälpt pappa på bilverkstaden med både kontorsarbete och ibland även vid pappas reparationer av bilar."

Lyyli från Bastuträsk ...

"Vår fina älskade lilla mamma Lyyli somnade in på den vackraste av vårvinterdagar, lika ljus som minnet av henne.
Men livets villkor var hårda till en början.

Hon föddes 1926 i Saukkoniemi, Finland, näst yngst av åtta syskon, varav tre dog som barn.
När Lyyli var tre år avled hennes mamma Hilja och pappa Matti förolyckades två år senare.
Syskonskaran fick växa upp hos farbror Kalle och hans fru och barn.
Skolan låg i byn Saukkojärvi, där barnen fick bo på internat under de sex skolåren.

Som 13-åring följde mamma en äldre syster till boden där hon bland annat jobbade på kafé.
Ett barnlöst par ville adoptera henne och låta henne få fortsatt skolgång men mamma valde att följa systerns familj till Bastuträsk.

Där träffade hon sitt livs kärlek, vår pappa Göte, och de gifte sig 1948 i Skellefteå landsförsamlings kyrka."

Och Anna, 92, från Norsjö ...

"Anna, född Andersson, var född och uppvuxen i Älgliden, Jörns församling, i en syskonskara på nio barn, varav endast fyra uppnådde vuxen ålder.

I unga år arbetade hon som piga i flera olika familjer. Därefter arbetade hon med finska flyktingar som kom till Norsjö under kriget.

1951 gifte Anna sig med Karl-Johan Olofsson från Gumboda och bosatte sig där.
Året efter föddes jag och blev deras enda barn. Hon förblev hemmafru resten av sitt liv.

Anna blev farmor till två flickor födda 1981 och 1985, som hon värnade mycket om.
Hennes fritidsintressen var handarbete av olika slag, korsord samt att vistas ute i naturen."

Jag har sagt det förut och säger det återigen: vilka människoöden som finns runt omkring oss!
Detta var bara några rader - några glimtar - från hemtidningens familjesida, avdelningen dödsfall.

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...

Det roligaste på länge var när jag åkte Skutskjutet utför Åreskutan.
Blåste såååå hårt uppe på fjället att även fast det var utför blev jag tvungen att staka.
Ner kom jag.
Ingen bil vann jag.
En djävulsk träningsvärk fick jag som höll i sig i tre dagar...!

Gunnar.

Ett baklängesinlägg ...

Morgonpromenad (egentligen börjar inlägget vid dagens fönster).
Nu har vi passerat kustvägen igen och är på hemmamarker, bara en bit ovanför det gula huset.
Här är rejält kuperat, för att inte säga brant på vissa ställen.

Ovanför dom idoga grannarnas hus, precis rakt ovanför, finns en sliten bänk av trä.
På den slår jag mig ner.
Jag känner mig så alldeles oerhört mycket piggare än tidigare i veckan .., har sovit gott och drömt att jag promenerat på Storgatan i Lycksele .. , tittat in på Apoteket och i en affär som sålde smycken .., och ändå ..., hela tiden kände jag mig förvirrad och bortkommen.

Eckes fönster ..

Men nu sitter jag på den slitna bänken och vinden är ljummen och jag hör och ser fiskmåsar och havet skymtar där till vänster .., och där är Eckes lilla gula hus där jag så ofta fångar det där älsklingsfönstret .., och där, till höger i bilden, skymtar koppartaket från Fabrikör Johanssons enorma hus, det som vi inte bryr oss i längre.

Den bruna sommarstugan - ungefär klockan sex i bilden -, tillhör en man från Stockholm.
Han kommer ner ett par gånger per sommar och klipper gräset, för att sedan åka hem igen.
Allt sker över dagen.

Stormen för något år sedan eller två, knäckte flera av tallarna i backen.

Nu har jag vänt blicken österut.

Mellan dom ihopvuxna tallarna längst till vänster, skymtar den röda lagårdstaket där gravänderna brukar sitta och tjattra.

Och mitt i bilden syns Gula Huset med solfångarna som redan är i gång .., och grannens tidigare helt underbart vackra naturfärgade hus drabbades av nån slags mögel - säkerligen beroende på närheten till havet - och i fjolsomras blev det till att måla om, ja, att välja en mer tålig färg.
Nu är huset inte längre grått som det hitre (garaget), utan vitt.

En helt annan karaktär fick det och jag tycker synd om dem, ja, att det inte fungerade med det där gråa som var så vackert, så vackert.

Så där sitter jag på den där slitna bänken och harry har satt sig alldeles intill och vi gör inget annat än bara sitter och tittar ut över den lilla plätt av världen som är - ja, inte vår - men där vi i alla fall befinner oss.

Slänten ner är brantare än man tror .., och marken är mjuk och mossig.

Mer än så .., den är  l e n.

Och nu blir det fukost ute på altanen.

Dagens fönster ...

Morgonpromenad med harry och vi går åt motsatta hållet, österut, över kustvägen och in i skogen där det vimlar av vitsippor och hasselhängen ..., vi ser två gravänder ute på åkern .., passerar det röda Bullerbyhuset där Elsa (dalmatiner) och Alice (brun labrador) - harrys bästa vänner - bor .., och han blir stående som förstenad och noooosar genom staketspjälorna, men inga hundar syns till.

En bit bort bara står en övergiven verkstadsbyggnad.
Det är där jag fångar fönstret.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Ja nu har jag varit på Soppteatern igen

och bl.a. hört på min älsklingsdragspelare Niklas Sundén.

Jag hade rosor med mig som nu pryder hans köksbord skrev han på mail.

Det var det allra bästa!

Kram från Eva i Tyresö

(Elisabet säger: jag googlade på Niklas Sundén och den här filmen var vad jag fann.
 Nåja, bättre än inget alls.)

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa i veckan var:

Lördagens besök i några kompisars verkstad. Alla satt och jobbade med sitt, jag dekorerade några krukor. Lugnt och fridfullt och mycket kreativ. Min värkande kropp blev som pånyttfödd.

Vårens första hundträning i söndags. Svåger med fru höll i träningen, de är duktiga på att lära ut. Otis skötte sig fint, han älskar dessa stunder, så även hans husse och matte.

Hoppas du börjar må bättre nu!

Kram Eva

Sallad varje dag i sommar ...

Förra året satte vi romansallat och fick en alldeles fantastisk skörd!
Vi åt av den sallaten till långt in på hösten!

Nu har vi satt från frö i var sin liten pluttbytta.

Nej, nu kommer jag ihåg .., först såddes fröna i en avlång låda, därefter i små byttor.

Här står dom misslyckade ....

När dom kommit upp lite, tog jag kanske tio stycken och flyttade dem till egna - mycket större - krukor, i akt och mening att dom skulle få bättre med utrymme.

Det fungerade inte alls!

När jag nu har flyttat ut egna-krukornas små skott (kanske 5 cm höga, lite mera på somliga), fanns där knappt något rotsystem, medan dom som vuxit i små byttor hade rejäla rötter, ja, det var hur stor skillnad som helst!

Jaha.

Nu var man den erfarenheten rikare.

Och ååå, så roligt det är! hälsar ännu förfärligt snuviga trädgårdsmästarinnan.

Julafton i april!

Det är inte bara paket från Dalarna som kommer med posten (eller: hämtas i Slöinge), nej, i brevlådan ligger ett brunt paket från södra Frankrike! 

Från den här generösa madamen.

Under det vackert inslagna papperet döljer sig boken "Sveriges nya landskapsrätter", som visar sig vara en present till Uppmuntringslotteriet.

Det är ju helt otroligt!

Nu finns det pyjamasar, småbyxor och en kokbok som väntar på att lottas ut och allt har kommit till det gula huset just idag!

Tack snälla, rara bloggvänner! säger jag.

Vid tjugotvå års ålder ...

... gifte jag mig och bytte efternamn, från Nilsson till Eikedahl.

Vigselringen var oerhört enkel och såg ut nästan exakt som den på bilden här ovanför.

I tjugosju år satt den på min vänstra hand.

Under alla dessa år var vigselringen mitt enda smycke, ja, frånsett enkla örhängen.

Likväl kände jag mig så alldeles oerhört naken utan ring på vänster hand .., och spåret efter den - och efter livet som Elisabet Eikedahl -, syntes i mer än ett år efteråt.

Men så fick jag av mina arbetskamrater i Ystad ett presentkort hos stadens silversmed och då beställde jag den här ringen, med initialerna från mina tre barn ingraverade på utsidan.

Och så, efter jul någon gång, glömde jag den hos mellandottern på Ekerö.

"Det är ingen fara mamma, jag tar med den till Sälen!" sa hon glatt.

Första veckan i mars fick jag tillbaka ringen.

Näst sista natten i den hyrda stugan vaknar jag av att händerna är fruktansvärt svullna, så jag tar - med visst besvär - av mig ringen och låter den sitta lite löst på ett smalare finger.

När jag kommer hem till landet Halland, kommer jag ihåg den .., och inser att den naturligtvis har ramlat av fingret och nu befinner sig i en hyrstuga i landet Dalarna!

Idag, den 23:e april, på Georgdagen, kom den åter; upphittad och hitskickad.

Det kostade mig tvåhundra kronor att hämta ut den.

Man kan beskriva det som återseendets glädje.

Verkligen.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa i veckan var när jag  träffade på en gammal elev i stan.

Jag var på väg till Knapp-Carlsson för att köpa lite sybehör och hör plötsligt någon ropa: – Aaaannn!

Jag vänder mig om och där står en kvinna med en liten pojke och ler som solen. Jag brukar komma ihåg de allra flesta av alla tiotusentals elever jag haft och visst känner jag igen henne – men namnet?

Jag letar och letar i mitt numera vitfläckiga minne. 

Till slut blir jag tvungen att fråga...Sabine! Jamenvisst!

Hon är nu en vuxen kvinna med två små barn och är lärare – inspirerad av mig, sa hon. Jag nästan spricker av stolthet.

Hon hade det inte så lätt i skolan. En lite udda fågel, lite lillgammal, påstridig och med inte så hemskt många kompisar – men stark!

Och nu står hon här, 13 år senare, framför mig, och berättar glatt och stolt om sin man, sina barn, sitt jobb och jag blir tårögd.

Bilden visar omslaget till “Udda Person” av Else Fisher Bergman – en bok min mamma läste för mig när jag var liten och som jag genast kom att tänka på när jag tänker på Sabine.

Hälsningar från Ann.

(Elisabet säger: snälla, glöm inte att klicka på Ann-länken .., den lilla filmen om koltrasten i Göteborg, den är en hjärtevärmare av rang!)

Post från Dalarna ...!

Och så tar jag moppen och kör till Slöinge för att införskaffa en flaska Nezeril.
Pv har bilen idag, så det är bara att ta sikte på dom tio kilometrarna och det blåser friska vindar och jag har bylsat på mig, ja, så där som skulle färden gå till Antarktis!

I lilla affären - som jag alltid tror hänger på repet -, köper jag middagsmat till mig själv (husets herre har körövning ikväll och kommer inte hem förrän vid niosnåret), plus den där flaskan med nässpray.

Med mig har jag också en avi om stort brev, så det hämtas ut av bara farten.

Väl hemkommen (det blåser nåt otroligt längs vägen, nästan så att man blåser omkull ...och vid Ullarp har stora, raggiga kossor - eller tjurar -, fått komma ut och ligger i gröngräset och tycks njuta ...) brygger jag omedelbart en kanna kaffe .., brer mig en macka och öppnar det stora paketet från Dalarna.

Det är inte klokt!!
Däri finns - förutom ett häfte frimärken -, två barnpyjamasar och flera par trosor för såväl töser som pågar, samt en liten tygkasse!

Allt från Kerstin i Dalarna och avsett att användas som vinster i lotteriet!

Nu vet ni vad som ska utlottas nästa vecka!

Ett brev följer också med.

Handstilen är prydlig och sammanhållen .., det ser ut som en någon som har ordning på sig själv och tillvaron och är innehavare av ett positivt sinnelag.

T a c k  du snälla, rara Kerstin!

Instagram ...

Så här är det: jag tycker verkligen om detta med Instagram.
Små, korta meddelanden till en bild.
Tjopp, bara.

En av mina favoriter - alla kategorier - är liz_falcon.
Jag blir glad av hennes bilder ..., bilder som ofta visar vatten, fåglar och blommor.
Och båtar.

I en kommentar eller hur det nu var, skrev bloggvännen Monet att bilder på skor eller fötter, för henne var en slags brist på kreativitet.

Så är det inte för mig.

Jag kan inte nog säga hur glad jag blev av den här bilden!!

Nu på morgonen skrev jag ett mail till denna liz och frågade om jag fick lägga upp skobilden på bloggen och visa er andra?

Så här svarade hon:

"Hello dear ,

Thank you so much :) of course you can uploud this ."

Och nu är det gjort.

Jag rekommenderar verkligen hennes instagramsida.

I sjuksalen ...

För att pigga upp mig själv, lägger jag in några bilder som gör mig glad.
Bild 1. Nere vid havet.

Bild 2. Lilla Vera Hansson i Köpingebro.

Bild 3. Harry och Nelly tittar på varandra genom fönstret på altandörren.
Harry tittar mest.
Nelly funderar nog på om hon ska morra lite.

Dagens fönster ...

.... finns i Närkeskil och fångades av Ulrika.

En sak är säker: det här är mitt drömhus.

Vilka ljuvliga proportioner och färger.

Man blir  j o r d a d.

Det bästa för Ingela i Ystad ...

Hej ack du förkylda vän,
Hoppas att du snart mår bättre.

Jag har dagen till ära i solsken efter jobbet inhandlat billig trall och lagt golv på balkongen.
Två spaljéer fick även de följa med hem. Samt ett snyggt balkongbord som passade till trallen. Penséerna som var väldigt billiga de får åka i jorden imorgon......

kram
Ingela i ystad

Vikten av storasystrar ....

När min ena dotter kom in akut på ett av Stockholms sjukhus och där fick höra sin storasysters röst i korridoren, berättade hon hur överlycklig och lättad hon blev!

Ååå, vad det kändes tryggt!

Idag har jag legat pall precis hela tiden och fått feber och känt mig förfärligt bedrövad.

Då ringde jag till min störstasyster, hon som bor i Skåne, men där var inget svar.

Och jag ringde och ringde och ringde.

Njet.

För en stund sedan fick jag tag i henne - jo, dom hade varit i Lomma och målat en lägenhet -.

"Men ååå, hur du låter! Kära värld! Är du så sjuk!" sa hon på en gång.

Sen var hon bara underbart tröstande och snäll och jag tänkte att .., ååå, så bra det är med storasystrar (som dessutom är sjuksköterskor) och som säger snälla saker och låter ömsinta på rösten.

Det var precis vad jag tänkte på.

Och sen kom pv hem med djupfryst pizza och kanske att man överlever den här dagen också.

Kanske.