Spridda skurar ...

Kanoting, scouterna, fåglar, pingis, badminton, insekter ...

Måndagkväll.
Kommer hem från jobbet och i posten hittar jag ett ljuvligt collagebrev från Eva i Tyresö.
Så sällsynt det är numera, detta att få ett alldeles riktigt brev! 

Och Evas barnbarn Erik - han som tillsammans med pv var med om ett vådligt fiskafänge i fjolsomras -, har på en teckning visat vad som intresserar honom mest av allt. 

Ååå, så glad man blir av sånt!
Den teckningen ska hamna inom glas och ram, modell mindre.

På Instagram lägger jag upp en bild och visar hur det ser ut när rutinerna förändras. 
I vanliga fall cyklar pv iväg till jobbet vid sextiden på morgnarna, men på tisdagar är det annorlunda, då kan han vara hemma längre. 
Så nu på morgonen tar han bilen och åker ner till lilla hamnen för att ge sig ut till havs och hämta upp nätet som - olyckligtvis - legat i havet sedan natten mot lördag (hjärtflimret ställde till det och sedan blåsten). 
Harry förstår ingenting.
Va? Tog husse bilen? Ingen cykelhjälm hade han heller?
Så .., i stället för att ligga kvar hos mig i sängen, skuttar han ner och lägger sig på spaningsplatsen, dvs, ovanpå soffdynan på soffan Ektorp. 

När husse sedan kommer hem, en dryg timme senare (ena bojen hade försvunnit och just som pv fick upp nätet, lossnade det från fästet och sjönk till botten!), visste harrys glädje inga gränser.

Det blir tillsammansfika vid köksbordet och jag berättar att idag tar Lina nästan hela mitt arbetspass  - jag har fortfarande så ont - och det känns bra .., endast två timmars arbete för mig blir det då och sedan ska jag bara njuta.

 

Och sen får vi veta att Emma - trots att hon kämpat med en lårmuskelskada - är uttagen till EM-kvalet för flickor födda 1997! 

Tänk, vad hon och övriga töser får vara med om!

Det har spelats matcher i Israel, Litauen (eller var det Estland?), Island och nu ..., blir det kval igen, i Dublin på Irland! 

Heja töser och heja Emma!

// Sen tittar jag på Gomorron-tv och ser rapparen Petter. Honom tycker jag om. Min systers barnbarn, underbara Nathalie, intervjuade honom (när hon gick i mellanstadiet) och jag minns att hon tyckte att han var så snäll. Sånt betyder mycket. Just därför tycker jag också om Eric Gadd (som skrev ett personligt brev till AP) och fotbollsspelaren Jesper Blomqvist (som skickade foto och autograf och liten hälsning till Anders, det var när vi nyss hade flyttat till Ystad).

Dagens fönster ...

"Sitter just nu i soffan med en kopp kaffe och är fortfarande lite nyvaken efter nattpasset.

På fönsterbrädan är det lite huller om buller nu när fatet med mina balkongtomater behövde få plats.

Sprättivägblommor (jag kallar dem så) små pyntsaker från olika delar av världen och lite diverse annat. Sen blomman längst till höger som heter.... ja just det? Den blommar med vita fina blommor.

Å vad jag är dålig på blomnamn.

Ute på balkongen står mina tomatplantor kvar och till höger skymtar min hängpelargon som blev enorm i år.

Det var mitt fönster fångad exakt i detta nu en måndageftermiddag i september."

Turtlan 

//Tack snälla! säger jag.

Mitt eget bästa ....

Ingenting kan rimligen slå detta.
Inte för mig.

Bad i havet (och då menar jag inte bara ett dopp, utan ett riktigt bad och simma under ytan och upp igen och ett bad till ...) i Steninge idag, för en halvtimme sedan.

När jag klivit upp kommer en kvinna gående ut på piren och hon frågar om det är kallt i havet och jag säger att nä, bara jätteskönt!

"Var är du från ...?" frågar hon.

"Västerbotten ...", svarar jag.

"Men var där ..?" fortsätter hon och då vet man att dom har lite koll.

"Malå ..", svarar jag.

Det visar sig då att kvinnan är uppvuxen i Kalix, bor på Öland, har varit på besök i Göteborg och är nu på väg till Öland igen, men på väg dit upptäcker hon Steninge och havet som idag är nästan turkosfärgat och då kan hon inte bärga sig, utan parkerar vid Göstas Café och här är hon nu.

Efteråt pratar vi en stund om glädjen i att ha havet så nära.
Och alla baden.

Hon har illröda tånaglar och jag tycker att hon är så fin.

Och tänk, det är den 23:e september och den här ljuvliga sommarhösten tycks aldrig ta slut.

Det som gjorde hjärtat glatt ...

Det här är veckans vinster i uppmuntringslotteriet! 

Förstapriset är en alldeles bedårande liten lunchväska - perfekt att ha matlådan i -, skänkt av den här madamen.

En ask innehållande en tjusig kortlek är tröstpriset; det kommer från Anne i Mantorp! 

Tack snälla till er båda! 

Sist av allt, ännu ett kort av Lars Danielsson i Falkenberg, inhandlat på torget i Varberg.

Nu är det bara att sätta fart med glädjespridandet! 

Lunchväskan sedd från sidan ...

Vad var det nu som gjorde att hjärtat värmdes lite mer än vanligt ...?

Kommer du på det, så mejla bara till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt eftersom.

När dragningen blir, beror på hur många som är med i lotteriet - så det håller jag öppet -.

Välkomna nu allesammans!

Släktträff ...

Nu är dom väl i himlen allesmmans?

Tänk, att en solig måndagmorgon i slutet av september - då, när lönen närmar sig -, kan man få titta in (eller ut) hos moster Gunvor och morbror Jim, i Dikanäs.

Där står moster Gunvor till vänster och ler mot kameran och Jim - som var så duktig på näverslöjd -  står som tuppen i hönsgården längst uppe på trappan. Ja, näst längst uppe då.

Plastbaljor agerar blomkrukor .., där finns en gul vattenkanna och strumpor hänger på tork.

Vem kvinnan till höger är, har jag ingen aning om.
Och inte vad hunden heter heller, men det vet säkert kusinen.

Sydamerikansk dagbok ....

Puntana 2:a januari 1979, kl. 18.30

Jag har haft mycket jobb sedan i tisdags när jag kom hit. Vi reste från Tartagal kl 4.30 på morgonen och kom hit vid elvatiden.
Här såg ut så jag jag skulle ha velat sätta mig och gråta. Hela huset var en enda sandhög! Ändå hade jag bett Elma att städa medan jag var borta, men hur kan man begära att de som bor med jordgolv ska reagera för att det knastrar när man går på ett cementgolv?

Elma och jag gjorde middag - "quiso" -, en härlig risrätt, till Pedro, Roberto och Kanoto som varit bussiga och kört mig de femton milen. Ingen reser ensam mellan Tartagal - Puntana , det måste alltid vara några mannar om bilen fastnar i gyttjan.

Senare kom en fru med ett barn på 1.5 år.
Det kändes som hjärtat stannat när jag såg den lilla flickan. Man såg bara ögonvitorna, hon flåsade, var mager, uttorkad så huden satt som klistrad på benen.
De hade suttit bakpå den cykel som en bror till mamman trampat ett par mil i den lösa sandmodden, i 30 - 40 graders hetta!

Barnet hade diarré i två dagar och jag trodde att hon skulle dö i händerna på mig.
Skickade den bil med vilken jag fått åka ner de tre kilometerna till Hito Uno - där gendarmerna är posterade vid gränsen till Bolivia -, de har nämligen radioförbindelse med läkare till klockan 17 på dagarna.
De skulle sända ambulans, så jag satte dropp på flickan och vi väntade och väntade och väntade.

Vägen Sankta Viktoria - Puntana befanns vara oframkomlig, så jag stod ute i den becksvarta natten och upplevde vad total hjälplöshet är.
Pappan, som sänts efter, var så artig. Tackade för allt, tvättade de kläder som flickan smutsade ner, bad och läste.
Men när sedan flickan dog på måndagsmorgonen var de helt beredda att ge "offret".

"Gud vet om det", var hans enda kommentar.

Han hade tagit av flickan de kläder hon haft och satt på "reskläder", dvs mössa, kofta, klänning, sockar och skor. Det hade han gjort redan vid tiotiden kvällen innan och jag förstod då att de själva visste vad som väntade.

Här ska folk i jorden inom 24 timmar.
På måndagkvällen stod jag och tittade på den lilla "kistan" - en låda av vinda, skeva brädor - och jag tänkte på att det hade fordrats mod av mig att köpa den billigaste kistan till Ivar.
Här, lade de sitt enda barn i en ruffig låda. Jag tog Argentinas flagga - en liten en - och svepte in kistan med och lade små blommor ovanpå, så det blev riktigt vackert.

I resten av mitt liv ska jag se pappan framför mig.
En verklig indian - sådan man ser på film -, gracil med mustasch och högburet huvud som han kastade bakåt på ett stolt sätt.
När han hoppade ner i graven, cirka 1.5 meter djup, och ordnade för "facket" som var grävt i gravväggen och dit kistan sköts in ..., och när han kom upp igen och stod där tyst och sammanbiten, med röda, trasiga byxor, mössan i bakfickan och en ljusgul skjorta.

Både mamman och pappan kramade mig hårt.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa dem på något sätt.
På morgonen, innan de ordnade med kistan, tömde jag en stor säck gåvokläder och skor och de plockade tacksamt för sig stora högar.

Jag är helt tagen av dessa människor.

Kram från á mor.

// Elisabet skriver: av en händelse - jag letar efter en bild till det här inlägget -, snavar jag över något helt annat, nånting som jag inte hade en aning om! Ibland frågar människor mig hur mamma var beskaffad som bara gav sig av så där hipp-som-happ när hon blivit änka och hur hon vågade arbeta själv där ute i bushen, femton mil och närapå en heldagstur med bil för att ta sig till närmaste sjukhus.

När jag då läste detta, tänkte jag .., att nu förstår jag.
Man är helt enkelt skapt på olika vis.
Och en sak är säker: att mamma ägde handlingskraft, det är jag övertygad om.

Dagens fönster ...

Här dök plötsligt upp ett fönster som gjorde att tankarna flög iväg mot hallandskusten.

Gunnar.

Sånt man blir glad av ...

Gatukonst av amerikanen David Zinn.

Helt ljuvligt, om jag får säga det själv.

Men hej på dig du, moster Gunvor! 

Mormor fick först tre barn, sen tre till. Den första av andra omgången var moster Gunvor.

Det är klart att hon hade mängder med andra egenskaper, men för mig var moster Gunvor förknippad med fräknar, skratt, blommor, mera blommor, getter och en massa glädje.

Det var på köksbordet hos moster Gunvor som kusinerna fick ta in en liten killing, bada honom, ställa honom på bordet och sen föna honom torr.

Och så var hon så snäll mot en då liten Elisabet, som kände sig aningen bortkommen där i fjällvärlden, tillsammans med alla kusinerna - det nästan vimlade av dem - tyckte man.

Moster Gunvor var som en stor famn.

Ett stort tack till hennes barnbarn Lotha som har skickat flera bilder från släkten i Dikanäs!

Long time, no see ...

Vaknar fem och tänker att om jag har tur, kanske jag kan ligga under täcket och lyssna till andliga sånger som börjar klockan sex, men det gör jag förstås inte.

Jag somnar om.

Stiger upp vid sju .., moppar till jobbet klockan nio.

Sen är det full fart hela dagen.

Det är morgontidningar och kvällstidningar .., mejeriet .., frukten .., datumkoll .., kassan förstås .., posten .., spel och ännu mera spel (den som igår köpte en ATG-andel för 125 kronor kunde kvittera ut 700 kr) ..., utlämning av bufféer .., brödgräddning .., och så kvällen då, när alla annonsskyltar ska tas ner .., och varor som står utanför entrén ska plockas in .., det tar liksom aldrig slut.

Kör hem i våldsam blåst och nästan-mörker. 

Vinden kommer från havet; det är knappt jag kan hålla mig och moppen på vägen.

Jag ser hur vågorna slår över klipporna i Steninge och just då kommer jag ihåg att jag har glömt min Iphone på jobbet och jag kommer också ihåg att en man berättade att han varit och kitesurfat i Ugglarp och där hade han sett många som badade. 

"Sjutton grader lär det ha varit i havet ...?" sa han.

Jaha. 

Då ska det bli ett dopp i böljan den blå innan det är dags att arbeta i morgon.

Allt det tänker jag på.

Och så är jag hemma och kör upp för backen .., ser pv stå i köket och harry möter i dörren.

Vi hade bestämt hemlagad pizza, men pv har ändrat på menyn och i stället blir det fisksoppa - på pv-vis -, nånting så vanvettigt gott -, med laxbitar, egna morötter och potatisar ..., och det är så smarrigt så det är närapå svimningsläge och han bjuder på ett stort glas vitt vin och jag har ont i knäna och är totalt slut på. 

T o t a l t.

Men harry är pigg och alert.
Så även herr pensionatsvärden.

Och alla vinsterna är postade, utom marmeladen till mossfolk.
Pv måste sortera alla burkarna, så det blir rätt i leveransen.

Så är det.

Ni glömmer väl inte ....

... att göra ett besök i ett av vårt lands vackraste landskap?

Uppiggningsmedicin ...



Igårkväll när jag kröp ner under täcket, ja, då låg redan den elkonverterade sambon där på sin sida och inte såg han särdeles trött ut heller .., nej, han hade sin Ipad på magen och sa ..."men lyssna, vilken härlig musik, jag hittade den mer av en händelse!"



Så det gjorde jag.
Lyssnade.



Vi spelade samma låtar om och om igen och jag sa ..."å, tänk .., tänk om man finge sitta vid en uteservering någonstans där det är ljummet och så lyssna till sånt här .., ha ett glas gott rött vin framför sig och god mat på ingång .., och syrsor som spelar så där lagom bara ..., det vore väl nånting?"

Jo, det var vi helt överens om.




Och sen kom denna!

Sydamerikansk dagbok ...

"Så sitter jag här igen.

Midsommar kom och gick och i slutet av denna regntunga midsommar kom så Kristina och hennes bror med vännen Kennet. Mycket kärt besök.

Med sig hade de 15 paket gåvokläder, varav två var utdelade på Boliviasidan.

Oj, så glad och lycklig jag blev när jag öppnade ett paket som det stod "Ann-Gerd - privat" på!
Där var handdukar, sysaker i mängd, tre stycken saxar, barnfiltar, pennor, radergummin, ja, allt man kan önska sig när man har miltals till det mesta man behöver. Oj, så bra!

Vänta bara när nu Felipe kan börja arbeta igen. Då ska jag sitta och sy barnkjolar i mängd, så många fina tygbitar som jag fick på kuppen.

Jag har delat ut till de trasigaste skolbarnen och igårkväll var Frisias här och hämtade en säck med kläder till de större flickorna som går i skolan. Givetvis har jag bekymmer att de blir arga om jag inte ger alla som tigger, men jag vill bara ge de som som jag alltid har sett har ont om .
De som bara vill ha för att få nytt, för vänta tills det blir bättre tider.

Så har det varit fint besök här igen. Idag kom någon skolchef från Salta på besök.
Jag satt och tog ett fotbad när de kom, men det störde inte att vandra runt i kvällsdressen ...

Ja, här avbröts jag igen.

Det har varit en ovanligt orolig kväll. Slagsmål mellan två familjer utanför Felipes hus - med hela mötesskaran som intresserade åskådare -.

Sedan kom de med en grabb som var sjuk och jag ljuger inte om jag säger att det var säkert 20-talet åskådare i släptåg. Jag körde samtliga utanför grindarna innan jag ens började intressera mig för den sjuke.

Så kan jag tala om att jag äntligen har hittat Sverige på radion!
Utlandsnyheterna finns på många språk, nu gäller det bara att komma på när just den svenska uppläsningen börjar. Tre gånger har jag fått in Ekot.

Hoppas att allt är gott därhemma. De fina herrarna från Salta frågade hur länge jag tänkte bli kvar i Argentina och vad svarar man på sådant?

Ikväll kunde jag emellertid ha slutat min Argentinatid fortare än kvickt.
När jag gick från Olles i mörkret, så snavade jag, och eftersom jag hade väckarklockan i handen - jag ville ha den korrekta tiden för att kunna passa radionyheterna - så när jag då föll framstupa fick jag väckarklockan rakt i solar plexus.
Jag låg i mörkret och tänkte att nu är det nog färdigt.
Inte kunde jag få luft och det brände som eld i bröstet. Sedan började det surra i huvudet, men efter en stund raglade jag hemåt.
Nu är allt över.

Ja,nu ska jag göra kväll.
Klockan är 8 minuter i elva på kvällen och utlandsprogrammet pågår från Stockholm, men på spanska.
Nej, nu är det nyheter (svenska) på portugisiska!

Kramar till er alla frå a´mor!"

//Elisabet säger: om du kan följa med i mitt liv här nere på jorden mamma, så vill jag bara säga en sak: som jag älskar dig och din livsglädje och humor och självdistans! 

Söndagsfönstret ...

På väg mot en fin ö i det fina vädret så passerar vi en liten fin träsegelbåt.

Där blev det ordet fin x 3.

Snabbt upp med telefonen  för att fånga fönstervyn.

Idag ett fönster till PV och hans förhoppningsvis inte flimrande hjärta.

Turtlan på båttur.

// Nu blev han glad! hälsar sambon.

Lördag med förhinder ...

Det börjar på fredagkväll, strax efter middagen.
Då har pv fått flimmer igen.

"Igen" är egentligen fel uttryck, för så ofta händer det inte och för det mesta går det över av sig själv. till exempel om han tar harry med sig ut och cyklar med vådlig fart .., eller om han gör armhävningar eller någon annan fysisk aktivitet.

Men nu hjälper det inte.
Och inte det minsta vill han åka in till akuten.
(Han har nog norrländska gener i sitt blod ...?)

"Jag har ju nyss ätit, då blir det ändå ingen elkonvertering på minst sex timmar ...", säger han.

Tidigare i veckan fick vi veta att hans svägerskas bror - bara några år äldre än pv - plötsligt hade dött när han låg och sov - nån hjärtknäpp - och med det i färskt minne  v ä g r a r   jag att ha den ärade pensionatsvärden hemma med flimmer, så jag skjutsar in honom.

Det är mörkt och dimmigt ute .., nästan spöklikt.

Och fredagkväll på akuten .., ni kan ju tänka er!

Väntrummet är bräddfyllt av människor som sitter uppradade på stolar och alla tycks titta på en tv som visar en actionfilm av något slag.
En liten tös kräks om och om igen .., en kvinna lutar sig mot sin man och stönar av och till och en äldre dam pratar enormt högljutt i sin mobiltelefon.

Minst fyra timmars väntetid, säger sjuksköterskan som har arbetat tjugo år - först på hjärtintensiven -, sedan på akuten, och han tar ett EKG som visar flimret (men det är stadigt .., låg puls som vanligt) och så säger han att pv får välja mellan att övernatta på sjukhuset eller hemma i Stensjö och om flimret då fortsätter när morgonen randas, ja, då är det bara att åka in och få en elkonvertering.

Så det gör vi.
Åker hem.

Sex på morgonen väcker jag honom (ligger han inte ovanligt stilla och tyst ...??) och frågar hur det är ställt och han kollar pulsen vid halsen och säger att ..."nej, det flimrar" och då åker vi in igen.

Det är en alldeles  u n d e r b a r t   vacker morgon!
Strålande sol och blå himmel och dimslöjor över åkrarna.
På vägen ligger överkörda harpaltar och skatorna har förstås stort kalas.

Så här ser det ut när jag kommer hem igen.

Hela vägen hem förundras jag över den här morgonen som är så vacker!
Björklöven har börjat gulna .., några enstaka träd skimrar i rött.

Och harry blir förvånad när inte husse är med .., sigge jamar och vill ha mat - helst på en gång -, jag tar mig nybryggt Zoegakaffe och slår mig ned vid datorn.

Andra frukosterar också.
AP sms:ar en bild från en morgon i Ekerö.

Och nu blir det ett skutt in i duschen!

Ps. Mossfolk - vill du ha plommon, rabarber eller björnbärsmarmelad? Ds.

Dagens fönster ...

Om man åker till Österbotten i Finland (bara på andra sidan Västerbotten), då kan man upptäcka så här vackra fönster och titta, så annorlunda utsmyckade!

Såå fint, särskilt det där lilla "taket" ovanför fönstret.

På Nybyvägen .., där upptäckte fotografen ännu fler fönster!
Det ser nästan ut som om det vore gammaldags glas i fönstren på nedre botten .., titta, så dom nästan glänser!

Det är ellem i Skellefteå som besökt sin mammas hem-by och där hade hon (ellem) håven redo!

Tack snälla!

Sydamerikansk dagbok, del 4. 

Publicerat i hemtidnigen den 5:e maj 1979
Detta är brev som mamma skrev till mig, som jag sedan kortade ner och lämnade till Norran.

Puntana den 15:e mars 1979
Skolorna började förra måndagen och Mirjam började första klass för andra eller tredje gången. Det har aldrig varit någon ordning på hennes skolgång, därför blir det till att ständigt börja om från början.
Som den beslutsamma lilla fröken hon är, tog hon samma dag, utan att någon visste om det, sin femårige lillebror Felipé med sig och tågade bort till skolan och anmälde även honom.
Så .., nu har jag två skolbarn.
Två som stjäl pennor och radergummin som dom kommer hem med varje dag. Jag har ett rysligt jobb med att få ordning på deras känsla för mitt och ditt.
Genomgoa är de i alla fall och jag tycker verkligen om dem av hela mitt hjärta!

I väntan på kläder ...
Jag har erbjudit en 14-15 årig moderlös grabb med gammal sjuk far, att arbeta mellan klockan 8 - 11 hos mig på dagarna och hjälpa gårdskarlen. För detta får han frukostthé och middag innan skolan början klockan 12. Hans far äter här också ibland, så vi är ett riktigt storhushåll.

Jag känner mig riktigt stolt. Jag som aldrig har kunnat sy, har lappat, lagat och ändrat kläder hela veckan till ungarna. Idag kom en liten parvel och följde Felipé hem från skolan.
Vilka trasor han hade på sig! Byxan så söndersliten uppifrån och ner och så hopsnörpt att den väl inte gick att laga mera. Jag stod där och tänkte ..., "tänk om det varit mitt barnbarn."
Så tog jag en röd flickoverall, klippte av den på mitten, satte dit en liten dragkedja framtill och ett gummiband i midjan. Vips, hade grabben ett par hela byxor! Hela tiden stod han som fastnaglad vid dörren.

Oj, oj, oj så många trashankar här finns! Vad jag längtar till dess att jag ska få klädsändning från Malå!

Födsel med problem.
 Förra måndagen hämtade vi med bil en fru, 2.5 mil härifrån. Klockan 1 på natten hade hon  fött sitt nionde barn. Klockan 6 på morgonen sändes två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp. Moderkakan hade inte lossnat.

När kvinnan väl var här hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som studerat medicin i tre år och som lossat moderkakan på sin svägerska, att komma och hjälpa mig. Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två injektioner blodstillande direkt och inget hände.
Hon har legat här en hel vecka på grund av blodbrist och infektionsrisk. I vanliga fall brukar jag ge patienterna mat, men dessa indianer föredrog att laga maten själva.
Här var full folksamlinig!
Som vårdare hade de tagit med sig grannfrun som själv har en ettåring med sig. Så var tre av de övriga nio barnen här så gott som hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och skulle ha injektioner samtidigt.

Maten lagades ute på cementplattan framför "sjukhemmet" (Elisabets anmärkning: sjukhemmet = en liten vit byggnad med ett enda rum, en slags mottagning ....) och ni kan tro att det var bökigt. Men oj, så snälla och rara de är mot mig! Kom med kött och ko-ost och bjöd på thé på indianmanér, alltså thé i en trägrej med stålsug i. Så suger alla, undan för undan.
Jag kände mig som en riktig indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chako-bor som har dragit runt och stannat här.
Ja, livet är i sanning brokigt.

Just nu är det alldeles tyst i Puntana.
Klockan är fem på kvällen. Bara någon enstaka fågel piper till och långt bort i bakgrunden hör jag barnens skratt på skolgården. Siestan är just slut, så folk har inte hunnit komma igång.

Karlote, kattrackarn som fött tre små söta ungar i en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var i Tartagal, sussar så sött i fåtöljen. Glömsk av allt elände som blev för henne på grund av hennes kull. Nu har jag beslutat mig för att  ä l s k a  Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna.

Ps. Vilka framsteg! En dag i veckan kom lille Felipé hem alldeles glädjestrålande och sa: "Ann-Gerd, idag har jag inget stulit i skolan ..!" Ds.

Och här är vinnarna ...



Tre stycken blev det!

Förstapristagaren får boken .., tröstpriset - det dubbelvikta kortet med trift på omslaget - går norröver ..., och armbanden går söderut.

Stort grattis till er alla tre och tack Gösta för att du ställde upp!

Och TACK Sonja för världens godaste crepés med den allra ljuvligaste stuvning (kräftstjärtar, dill och annat ...) och äppelkakan till efterrätt! Vilket kalas!

// Den som eventuellt inte kan se filmen, får ge sig till tåls tills senare ikväll, då ska jag berätta hur det gick.

Läsvärt ...

Tänk,att  en dag ..., är rubriken.
Just det.

Det är inte ofta det uppdateras på den bloggen.
Men när det händer, är jag där på momangen!

Och någon letar och letar och letar ...

Underbara bilder - som alltid - och läsvärt!
Finns här.

Och här finns hon som bjöd på nygräddade våfflor och soppa.
Fast inte samtidigt.
En hel hoper värme fanns där i huset i skogen.

Det bästa för Bloggblad ...

Med risk för att bli lite tjatig – så var det här doppet veckans höjdpunkt. 

Och även sommarens slutpunkt.

Jag vill inte tro att det var det ganska kalla doppet som först gav maken (alltså han doppade sig själv två gånger – fast inte frivilligt, utan för att binda fast och göra loss båten) en förkylning och sen mig. Fast han smittade nog mig… men efter alla häxbrygder känner jag mig betydligt bättre idag.

Hälsningar

Från Bloggblad i den blå soffan…

I eftermiddag ....

.... blir det alltså dragning i uppmuntringslotteriet.

Det blev ovanligt många den här gången och känn dig hedrad Gustav Fridolin .., det är ju boken som du skänkte som ska lottas ut!

På bilden anar ni något av hur det ser ut på mitt stora skrivbord.
("Mitt" ....? Det är pv:s släktklenod ...).

Där finns glasbyttan redo .., där ligger förra veckans vinnare - Cecilia N:s armband -, där är veckans tröstpris (det i mina ögon så vackra kortet, inhandlat i Varberg) .., där är ett tredje tröstpris, armbanden från Gunilla Bjurklint ... vi kan ju hoppas att Gunnar eller Guy vinner dessa, så kan dom göra sig tjusiga värre!

Kapten Haddock håller så där allmän koll och längst till vänster ser ni alla små lottlappar som vimlar omkring här i huset. Om vi hade varit enstöringar, pv och jag själv, och någon helt utomstående tilldelades den ärofyllda uppgiften att tömma huset .., och sedan fann dels små lottlappar och sen miljoner inköpslistor .., då undrar jag vad dom hade sagt? Eller tänkt ...?

Självaste Gösta har idag Notarius-Publicus-ämbetet i sin hand.

Ja, nu vet ni.

Det bästa för Annika i Kävlinge ...

...är helt klart dagarna hos mamma i Flensburg. 

 

Vi har fnissat och gapskrattat och pratat om både roliga och svåra ting, grävt i hennes trädgård, promenerat vid hamnen, tittat på kläder som mamma sparat från 70-talet, lagat mat tillsammans och druckit gott vin... 

 

Helt enkelt verkligen njutit av att vara tillsammans.

Och inte kan man tro att hon är 75 år, min mamma!?

Varma kramar till dig Elisabet och fönsterleverans kommer också om en stund.

Mitt eget bästa ...

Det var nog ändå doppet i havet häromsistens ..., småpratet med Stig - som hoppade i efter mig - och surret med Susanne och Lena som satt på en bänk, en bit uppåt stranden till.

Men även morgnarna vid havet här i Stensjö.
Som idag ..., nästan helt vindstilla.
Och vid vattenbrynet spatserade mängder med strandskator!
En liten sädesärla vippade förbi.

Och när jag hade varit förbi affären (nu stundar arbete nästan oavbrutet fram till nästa fredag) och kom hem, såg jag rosen där vid husväggen och jag tänkte att så olika vi människor är ..., pv älskar sina rosor och själv föredrar jag små luktärter eller sommarens hundkäx.
Men det går ju ändå.

Allt som allt har det varit två fina veckor.
Många små guldkorn. 

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!

 

Hinner jag vara med trots att jag såsat med att berätta om mitt bästa i veckan?????

 

Det allra, allra bästa som hänt är att bästa väninnan har fått ett riktigt jobb efter att

ha varit placerad i fas 3 under minst 3 år. 

 

I måndags började hon och nu hoppas jag innerligt att det kommer bli ett roligt och trevligt jobb för henne.

 

Hastig kram från Anne i Mantorp

Dagbok från Sydamerika ..., del.3

Mamma med knäppta händer längst fram. Tänk, om hon hade anat ...

Så här står det i hemtidningen inför det följande dagsboksinlägget: 

"Utan lön arbetar malåbon Ann-Gerd Nilsson med att hjälpa indianerna i ett ökenområde i norra Argentina. Hon är enda svensk för närvarande på en hjälpstation i Puntana, en bit från Bolivias gräns. I sin tredje dagboksrapport ger hon glimtar ur vardagslivet i ett samhälle långt från vår välfärd.

"Jag har fortsatt städningen idag. Så har jag kokat soppa på anco och lök. Anco är en grönsak stor som en melon och med gult kött. Man kokar och passerar och får en härlig soppa. Anco finns i "kintan", trädgårdslandet här utanför. 

Mirjam (en tös som mamma tog hand om, så småningom även hennes lillebror Felipe / Elisabets anmärkning) har haft en flicka hos sig hela dagen, så även hon åt av soppan. Sedan kokade jag och la in rödbetor, kokade frangalla - en slags majsgryn - som vi åt ikväll med sylt till. 

Jag har haft ganska många patienter som Felipe, en av hjälpkarlarna, inte vetat någon råd med. 

Så har jag läst - min bibel och spanskan -.

Idel problem ...

Nu pyser Optimuslampan så hemtrevligt i rummet. Lena, min företrädare, fick en motor installerad. Den skulle ge oss kraft till en såg, men tar en liter olja per eftermiddag. Det blir inte så att jag använder den. 

Jani, en man från Turkiet med grekiskt ursprung, har monterat den. Han ska få sätta dit en ny för samma pris. Idel problem, så här i utkanten av landet. 

Bilden från Svenska Journalen ...

Lär barnen tacka ... 

4:e januari kl. 18.00

Mirjams lekkamrat har varit här hela dagen. Hon föll i den sjö som bildades nedanför huset när regnet vräkte ner. Jag tvättade hennes klänning i flera vatten, men den är ändå grå. De bor ju i rishyddor där det ständigt ryker, så vad kan man begära?

Männen däremot har ofta rena kläder. 

Flickan är väl tio år? Jag har lärt henne att säga "gracias". De tackar aldrig. Men nu har jag lärt dem.

Så har jag bakat bröd, stekt fårkött som "trollkarlen" prackade på mig fast jag sade att jag inte hade några pengar. Mycket gott. Så har jag läst spanska.

En  grupp på sju personer kom gående från Bolivia.

Två hade smärtor nedåt ljumskarna, barnen diarré. Tyckte det var så synd om dem, att förutom medicin, fick de av mina dagsfärska bullar. 

Jag har haft några omläggningar och Felipe håller på med patienter som går här dagligen. Dagen är fylld av bestyr.

 Flickorna har sytt dockkläder för hand. Riktigt fina. Lena varnade mig för att vänja barnen att vara inne hos mig, men jag tar risken. Livet skulle bli trist om jag bara var för mig själv.

Som oss andra ...

Indianer skiljer sig inte från andra. Ute i världsvimlet skulle många tas för vilken nationalitet som helst. Men givetvis finns verkliga urtyper. Klädda i våra kläder märker man emellertid inte mycket av skillnaden. 

Klarade Boliviaborna utan tolk. Mannen tolkade till spanska, de övriga talade mataco. 

Glädjen snart slut ...

Morgonens gudstjänst började redan kl.8.00. Senare blir det för hett.

Tänk - jag förstod mycket idag ! En man kom och ville få en tand utdragen, och jag glömde bort att jag inte kan spanska, så vi pratade. 

 Sedan har jag varit ute på kampamentet till en sjuk fru som troligen har gallstensanfall. Därefter flera andra patienter. 

Ute på cementplattan framför mottagningsrummet sitter nu fyra flickor och syr dockkläder. Verkligt fint! Nu har jag inte fler tygbitar, tyvärr, så glädjen tar väl också snart slut ...

Hälsningar á mor.

Dagens fönster ...

Skånskt fönster, taget speciellt för dig då vi vandrade runt i barndomens Torekov i somras. 

Med svenska små figurer i fönstret dessutom!

Kram från Monet

// Och tack snälla! säger jag.

Det bästa för Ingela i Malå ...

Jag är så nöjd nu när vi (tjejerna har varit duktiga och hjälpt till) har putsat alla fönster! 

Ja, inte utsidorna förstås, det gör jag så sent som möjligt. Alla löv ska helst ha fallit av och det får gärna ha börjat frysa på, bara det är sol och nån plusgrad så man kan putsa. 

 

 Har också fått upp fräscha gardiner i alla fönster, nu fattas bara att sy kappor till köksfönstren av samma tyg som längderna på bilden. Det har legat i en garderob i snart två år och väntat på att få komma fram.  

 

Det är inte vanligt med blommiga gardiner i detta hus, tror att det är kanske den andra, möjligen tredje gardinuppsättningen i mitt vuxna liv med blommor. Stora stiliserade är OK, inte annat.

 

Jag trodde ju att vi skulle befinna oss i annat boende vid det här laget, men så har det inte blivit. Därför har jag inte varit nån särskilt engagerad home stylist och till sist blir det bara trist. Ska vi nu  ändå bo i huset ett tag till så vill jag nog att det ska vara trivsamt här.

 

Att det ligger lister på golvet och att arbetsbänken stått framme hela sensommaren och hösten ända sen jag fick tummen ur och började spika, det får vi stå ut med tills det är listat färdigt.

 

Hälsningar

Ingela

 

P.S. Ja du vet ju vilken slags människa jag är, blev kallad för "miljöhysterika" en gång av en f.d. kollega och det tog jag som en komplimang. Apropå författaren till bokpriset alltså. Ds.

Det bästa för Lena i Gävle ...

Hej,det absolut bästa för mig just nu är att ha varit i Italien i 10 dagar, kom hem på tisdagkväll.

Flög från Arlanda till Florens, där en buss mötte upp, som vi åkte med under vår vistelse, i Florens hade vi en lokal guide som berättade om stadens historia, mycket intressant, efter ett par dagar där åkte vi till Rom ett par dagar även där med en mycket kunnig svensktalande guide.

(filmen har jag lånat från Youtube, hälsar Elisabet).

Vi besökte Vatikanen där  Peterkyrkan finns, lätt att komma in när man är en grupp, speciellt när vi var där en onsdag när påven kommer ut och välsignar folket, tusentals människor ville se honom, naturligtvis såg vi fontänen där Anita Ekberg  badade, Fontana de Trevi, Forum Romanum, Colosseum och många fler sevärdheter. 

 

Vidare åkte vi till Gaeta, där vi bodde i 6 dagar, ett badparadis vid Tyrrenska havet. Gaeta är en gammal historisk stad med mysiga affärer i de trånga gränderna .

Därifrån gjorde vi dagsturer, med en svensktalande guide åkte vi till  Capri (buss+båt) där tittade vi bl.a på Axel Muntes Villa San Michele, fina trädgårdar och mycket mer, på Capri skulle man lätt kunna bo några veckor. 

En annan dag var vi till Neapel och Pompeji, staden som blev begravd under pimpsten och aska vid tiden för Kristi födelse, den är nu utgrävd till fyra femtedelar.

Helt fantastisk resa som man lever på länge! 

Dessutom hade vi kanonväder ca 25 grader alla dagar.

Hälsn. från Lena i ett regnigt Gävle

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

En av ellems rabatter ...

Hej!

 

Det bästa för mig i veckan är att jag äntligen tagit mig för att gräva om perennrabatten på framsidan. Den har med åren blivit ganska “ogrejdi” dvs rörig. Dessutom  ligger  den ganska torrt till. Nu har jag grävt upp alla växter och lökar, delat, sorterat. '

 

Nu finns ny jord och det som ska vara kvar är planterat tillbaka, i lite annan ordning. 

Jättedaggkåpan är delad i mindre delar och det mesta ligger nu i sopsäckar för vidare transport till dem som har plats för dem. Lite taklökar och krolliljelökar följer också med. 

 

Jag tar en gammal bild från ellem: Gullgentianan med humlan ....

 

Tyvärr kan det inte bli nån bild eftersom det nu blir mörkt så tidigt. Det är också därför projektet tog flera kvällar!

 

Nu blir det spännande att se hur det ser ut  nästa vår! Ska nog se om jag hittar nåt nytt att plantera också. Finns plats nu. Men det måste vara nåt som tål lite torka och helst blomma lite senare på sommaren.

 

ellem

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa i veckan för mig var de två underbara dagarna i Åre.
Strålande väder, härliga vidder och ett otroligt fint hotell (Copperhill).

Vi vandrade, låg i varmvattenbassängen på hotellets spaavdelning, åt god middag och sov otroligt skönt i det vackra rummet vi fick.

Ett fint avbrott i vardagen.

Kram Eva.

Det bästa för Ann i Göteborg ...



Det var absolut första repet med kören “Du kan sjunga gospel” för första gången här i Göteborg. Tidigare har det funnits sedan länge i Stockholm och i Malmö, men nu är det vår tur.

Körledaren är den för många kände Gabriel Forss, som har ett förflutet, i tror jag, i nån frireligiös kyrka, men också varit med i TV och Körslaget och nån gång i Melodifestivalen.

I Malmö har jag en gammal lekkamrat, som varit med och som talar lyriskt om detta och när jag såg detta så slog jag till. Det finns ju egentligen inget härligare än att sjunga i kör.

Jag hade ingen aning om hur många som kunde tänkas komma men jag tänkte att kommer det 50 så är det ju bra, eftersom det är första gången.

Alla repetitioner är i kyrkan och när jag kom dit var det KÖ vid ingången!! Och när jag väl kom in, efter att ha blivit avprickad, var kyrkan packad med folk (vi var ca 300!!). En dam från Medborgarskolan pratade litet och sedan kom han: presenterad som en rockstjärna och under rop och applåder; Gabriel!!

Han i sin tur hade med sig en tjej, som skulle hjälpa till med uppvärmningen och det var Tess från Alcazar. Henne känner jag inte, men hon var en fena på att lära ut lite steg så att vi blev varma i kläderna. 

Vi snurrade och viftade med armarna där i kyrkbänkarna och det var riktigt roligt. Tess gick och in kom repetitören – han som skulle spela piano och ackompanjera.

Och sen bara försvann tiden – alldeles för fort. Vi sjöng unisont och i stämmor, Michael Jackson och nån enkel gospel och den här av Avicii:

Gabriel har bestämt sig för att den ska gå att sjunga i kör, andra tror inte det, men det kommer han att fixa. Jag längtar redan till nästa gång och iu slutet av november, så blir det konsert och jag önskar att ni alla kunde komma och lyssna då.

Ungefär så här var det i tisdags. Detta är från Stockholm.

Gabriel – aj lavv jo
Ann

// Elisabet säger: den 22:a november blir det konsert i Annedalskyrkan i Göteborg! Ann ska vara med och jag ska försöka få ledigt/byta pass och gå dit och lyssna.

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

...är att de senaste dagarna har familjen varit samlad och det gör mig så glad!

Andreas bor lite hos sin pappa, lite hos sin tjej och lite här. När han kommer hit och stannar flera dagar är det lyxigt. :-)

Så: alla katterna, hunden, mina två grabbar och vackre rallysnubben - alla på samma plats.
Lyx och glädje. :-)

Ulrika.

Snart dragning ...

I morgon fredag blir det dragning i lotteriet - förstapriset är Gustav Fridolins underbara roman som handlar om hans namne och morfar (jag tänker alltid farfar, men det är morfar) och som tröstpris ett - i mina ögon - vackert dubbelvikt kort, att göra någon glad med.

Vill du vara med?

Då har du idag och fram till tio-noll-noll i morgon fredag på dig att mejla glädjen till bisse151@gmail.com.

Följande ligger och skvalpar i byttan:

Guy läser igen ....

Guy - berättar om glädjen i att åter kunna läsa en bok och om sin längtan tillbaka till Thailand och till Wipharat (det sista skrev han inte, men det förstår man ju ...)

Kerstin Hedgren vittnar om glädjen med projektet "Kalenderflickorna", vars behållning oavkortat ska gå till forskning angående prostatacancer - jag har redan tingat två kalendrar -! 

Mossfolk ligger där också och skvalpar, för hennes lapp blev kvar på bordet i förra dragningen. Nu får hon en gratischans (ja, allt är ju gratis här, men en bara-så-där-chans), samt en burk med pv:s marmelad, för att muta henne lite ,-)

Det allra första mötet mellan Sally och Anita.

Anita i Ångermanland finns också i byttan!
Så här skriver hon:

Jag tycker det var så fint av Gustaf Fridolin att skicka dig en signerad bok. En bok jag också skulle vilja läsa! Därför skickar jag mitt absolut bästa de senaste två veckorna, nämligen min nya lilla vän Sally! En underbar liten Cocker spaniel valp; idag fyra månader.  Hon är född i Omsjö, uppväxt i Danmark och hämtad i Härjedalen. :) En berest liten fröken mao. :)

Hon har redan blivit min absoluta lilla favorit - hon är den goaste lilla varelse jag träffat på länge. Hon gör mig glad och vi trivs redan så bra tillsammans. Hon ska bli min kompis på skogsvandringar och skidfärder. Nästa år ska hon få följa med på fjällvandring också!

Mitt absolut bästa just nu är lilla Sally. Hon förgyller verkligen mitt liv och jag hoppas det ska vara lääänge! :)

Gunnar i Jämtland hade varit på ansträngande fjällvandring och av någon anledning - just när han stretade upp i stenskravlet - hade han tänkt på självaste bloggmadamen.

Jag föll pladask för Gunnars ritning .., klicka får ni se!

"Det bästa i veckan var när jag efter en brant vandring från Storulvån uppför Getryggen i Jämtlandsfjällen nådde toppen och fick njuta av en svindlande vidunderlig utsikt.
Fem timmar tog vandringen/klättringen och en träningsvärk utan dess like fick jag dessutom på köpet."

Monet i Frankrike kände stor glädje över nånting som påminner henne om sin mormor.

Det här är min största glädjekälla just nu. Under sommaren när vi varit i Sverige har duktiga franska hantverkare dels byggt en mur längst ner i vår trädgård, dels smitt och satt dit det vackra smidesstaketet. 

Det här är gjort för att försöka stänga ute vildsvinen som tränger in i vår trädgård men också för att slutföra trädgårdens bortre del.
Det som är den största glädjen är att staketet är en "replica" av ett balkongstaket som suttit /sitter på min mormor hus i Linköping. Det byggdes 1929 och försågs då med det här specialdesignade staketet. Som nu sitter - i mindre format -  i min trädgård i Provence. 

Min mamma som vuxit upp i huset blev så himla glad när hon fick se bild på det här och var övertygad om att min mormor och morfar är såå nöjda i sina himlar de också!

Eva i Tyresö berättar så här om sin glädje ...

Det bästa var den underbara sollördagen med trädgårdsarbete med dotter och barnbarn. Solen sken och vi vattnade för  allt var kruttorrt.

Sedan blev det varmare och varmare och Lillan  tog av sig kläderna och satt sig i en balja. Dottern planterade lökar här och där och till slut åt vi pannkaka.

Vilken höst som känns som sommar.!

Ulrika berättar om glädjen i att ha familjen samlad.

Sönerna, hunden, katterna och icke att förglömma: den tjusige rallymannen - alla är på plats -!