Dagens fönster ...

Helt underbart finurligt är det ju, det här med att man kan göra vykort från egna bilder och så åker dom iväg till en glad mottagare.
Det är Posten som tänkt till och jag har själv använt den tjänsten otaliga gånger; jag tycker verkligen att det är så finurligt.

Häromdagen kom det här fina kortet med ett så vackert fönster som motiv!

Vem som är avsändare framgick inte, men jag törs nog garantera att det är Annika i Kävlinge.

Tack snälla, rara!

Framtiden .....?

Från Christina i Norrtälje kom det här kortet och det är nog inte särskilt svårt att räkna ut
vad som åsyftas ? Kan det vara min badkompis friherrinnan och jag själv ...?

Måhända titeln är "Efter badet"?

Tack Christina!
Var gång jag ser kortet ler jag!

En vanlig torsdag ....

.... kan man omöjligt sova som vanligt, bara för att det vankas ett förmiddagspass, så när klockan är sex och jag egentligen ska stiga upp, är jag mer död än levande. Jag fattar inte .., det måste vara ett ålderstecken detta att varje liten förändring skapar sån oro inombords.

Och jag låg vaken och tänkte på kassorna och undrade hur dom skulle stämma och allt möjligt annat och det förstår jag inte heller, för jag känner mig inte som en odugling i kassan. Till min oerhörda glädje visade det sig att dom stämde nästan på   p r i c k e n!

Kom på plats fyrtiofem minuter innan ordinarie arbetstid, gräddade bröd och hade gott om tid, ja, då tog jag in kassorna och gjorde klart för Erik och tur var det, för sen ringde han och meddelade att bilen inte ville starta och nu skulle han bli hämtad av chefen och bara en stund senare ringde det igen, då var det Annika som berättade att bussen var försenad.
Ååå, sicken tur att jag var där i så god tid!

Och mejeriet är en dröm att ta hand om.
Att  g r o v j o b b a.
Att flytta mjölkpackar och snabbt registrera vad som behövs fyllas på .., att ställa i ordning och kolla datum, å, jag älskar den känslan .., den där när det nästan värker i armarna!

Slutade klockan ett .., åkte hem och rastade hundarna .., tog bilden här ovanför .., sen iväg till Halmstad där pv mötte upp och så gick vi på kvart-över-tre-bio.

Vi såg filmen om Ove.
När alla går igång och hyllar storartat och säger att "den måste du bara se!", tar det emot, men det är ju precis så jag själv gör.
Biosalongen var sprängfylld med människor i tämligen hög ålder och jag looog för mig själv och tänkte att ja, så här blir det, när någon kommer och ska in i mitten av bänkraden och alla tanter och farbröder (läs: kvinnor och män) har svårt att resa sig; det tar liksom tid.

Vad tyckte vi om filmen?
Pv skrattade och hade nog nära till tårarna också .., han gav dem bums "minst en åtta av tio!"
Själv hade jag aningen svårt för början, men från mitten och framåt tyckte jag om den.
Av mig får den ..., tja, mellan sex och sju av tio.
Att Rolf Lassgård fick en guldbagge för sin gestaltning av Ove, det förvånar mig inte.

Dagens fönster ...

... kommer från Ulrika, som alltid har fönsterhåven tillgänglig.

Tack snälla!

Ledig dag ...

Tänk, att det är sån skillnad på att vara fri från jobbet och vara frisk, än att vara hemma och må så där halvbra och få dåligt samvete om man skriver att ååå, så vackert det är ute och vilken ljuvlig dag!
Nu kan man bre på, precis som vanligt.
Tycka att tillvaron är himla bra.

Pv har varit hemma sedan före jul och det är nog bra att vi båda börjar arbeta och jag säger ibland att men hur ska det gå när vi går i pension, för båda är vi ju vana vid att ha ensamtid. Det finns människor som vill vara tillsammans precis varenda sekund av dagen, men dit hör inte jag och då tänker väl människor att .. "men så hemskt, hur kan hon ...!"
Ja, det kan man fråga sig.
Och det är ju inte så att jag på något enda vis är förhindrad att göra precis vad jag vill, nej, så är det inte, det är bara det att .., ja, att det är skönt att ibland vara ensam hemma.

Sigge är nog också en ensamvarg.
Mest hela dagarna ligger han i den rottingfåtölj som han utsett till sin och nu fick jag flytta den närmare fönstret, ty där vill han också vara .., sitta där på fönsterbrädan och titta ut på domherrar, koltrastar och nån nötväcka som springer upp och ned på trädstammen, men det där med gos är helt överreklamerat tycker han och bäst som man stryker honom över pälsen kan han sätta tänderna i ens händer, jo, jo.

Och vi tar bilen och kör till Haverdal.
Vattnar pelargonian hos Ulf och Eva och tar bilder som visar hur fint det blir, nu när deras stuga renoveras.
Det är iiiisande kallt på stranden!
Nelly lullar på lite efter oss andra, som alltid.

Att ta fram kameran och ta några bilder innebär stelfrusna fingrar ....

Men hjälp, så fint där är!
Efteråt tittar vi in i affären och handlar sånt som är extra billigt.
Falukorv för 10:- /400gram .., färsk kyckling (kokas just nu) för 29:95/kilot och så lite annat.
Barilla pasta för 5:-/paketet.

Och vi svänger förbi friherrinnan som har ringt och meddelat att hon har en present till mig.
Hon bor i sina morföräldrars hus i Steninge och där, i köket, är det varmt och gott från vedspisen och i den bakar hon bröd ..., känner ni doften, tro ...?
Tänk, att man kan bli så själsligt jordad av en vedspis!
Vi säger ofta att en sån borde vi ha .., så praktiskt om strömmen tackar för sig och vilken härlig värmekälla.
Hur många av oss har inte haft mor, - eller farföräldrar (eller rent av föräldrar) som haft en vedspis i köket ..? Jag minns mormors .., och hos pappas kusin Sigge i Kalvträsk ..., och jag minns där där spiralformade spiskroken .., vattenkranen som satt där på ena sidan ...,  och jag minns också vedspisen hos min före detta mans mormor - hos Anna i Gargnäs -, bakade hon inte mjukkakor i just den ...?

Nåja.
Presenten visar sig vara ett sååå fint nattlinne i allra lenaste bomull ..., ja, det blir nånting att möta grannarna i när fåglarna ska få mat!  Tack snälla, rara Lena!

Skräcken ...

Från Cruella/Helena kom det här lilla klippet susande genom rymden.
"Gissar att du förstår känslan ...", skriver hon.

OM jag gör!!

Detta är fasornas fasa och jag kan för mitt liv inte begripa att det inte finns nån slags "flash" som dyker upp med  s t o r a   bokstäver på datorskärmen när man råkar knappa fel, eller när det blir en orimligt stor beställning.
Att den som gör i ordning lasten till chauffören ska hålla koll, nej, det går förstås inte ., dom har väl en lista på vad som ska iväg och så är det bra med det. Men en tydlig varning eller signal eller vad som helst som väcker den som beställer, det vore bra.

Och sånt här har alla som arbetar i butik varit med om, om än kanske inte i såå stora mängder.

Själv råkade jag knappa fel när jag - i lilla kvartersbutiken i Ystad -  skulle beställa två flak jordgubbar (24 askar) och i stället fick 24  flak! Jag höll på att dåna!
Nå, jag tänkte att här gäller det att tänka till, så inom tio minuter slog jag mig ned på kontoret och ringde runt till alla Ystads äldreboenden och frågade om dom inte kände för att bjuda sina brukare på färska jordgubbar ... (ja, dom skulle såklart säljas, inte ges bort) och så tog jag min egen bil, packade in jordgubbarna och körde runt och levererade. Det funkade! Vilken oerhörd lättnad!

Och Joakim på mitt nuvarande jobb, han skulle beställa två kartonger kex och när leveransen kom, ja, då visade det sig att vi fått två pallar med kex och det kan jag säga att det är många kexförpackningar det ,-)

Det är mycket som kan gå fel när man sitter där med beställningsdosan.
Man kan råka knappa in fel datum (så mejerileveransen kommer första veckan i mars, i stället för första veckan i januari ...., men jag upptäckte det i tid ... huvva!) , någon kund kan komma och fråga var ströbrödet finns just som man ska avsluta beställningen och så kommer ytterligare någon och frågar var rostad lök finns och vips, har man fått för sig att man klickat iväg beställningen, men det har man inte alls gjort.

Så där kan det vara.
Nu vet ni.
Och tack Helena för klippet!
Jag håller tummarna för Martin Henrysson.

Dagens fönster ...

Ja, undrar just om ni kan gissa var det här fönstret kommer ifrån?
Vad tror ni ...?
Titta riktigt noga.

Här kommer svaret:

Hej Elisabet,
Förstått av vad du skrivit att du firade födelsedag i fredags.
..och vad skickar man då - ett fönster naturligtvis..
Detta kommer från England och sitter på ett hus från 1800-talet.

Avsändare är min namne i Värmland, hon som är gift med Eilert, min före detta lekkamrat i unga år.
Du får gärna berätta var i England det här fönstret finns, om du vill.

Ortosen och jag ...

Igår hade jag den där skenan på mig från elva till sex.
Det var bara hemskt.
Varmt, svettigt, klumpigt.

Idag har den varit på sedan niotiden i morse och tills jag kom hem kvart över åtta.

Varmt, svettigt, men det har fungerat och stundvis har jag nästan glömt att den är där.
Jag kan inte längre sitta i kassan, då skenan går så långt upp på låret, så det blir till att stå som ett A mest hela tiden. Bredbent, fördelandes tyngden.

Jag har varit i mejeriet och tagit hand om såväl Wapnös som Arlas leveranser och det var många tunga mejeribackar att lyfta ner och placera rätt, men peppar, peppar, så har jag inte haft ont i knäet och det är inte mer svullet än vanligt.

Over and out.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster i dubbel bemärkelse.

Dels vårt eget .., och så ett fönster mot Världen.
Mot Indien.

Ååå, hur roligt är det inte med ett riktigt vykort i postlådan!!

Tisdag ...

Detta är vad som möter ens ögon vid halv åtta på morgonen.
Hela världen (ja, hela och hela ...) är blåaktig. Och vit.
Och det är alldeles  t y s t, nej, inte helt .., och när jag öppnar fönstret hörs dånet från havet och det är inte ofta man hör det .., men idag, jo.

Att ge fåglarna mat är prio 1.
Ja, för mig, alltså.
"Vet du om målarna har kommit ...?" frågar jag pv.
I någon veckas tid har en målarfirma arbetat i det som en gång var Gun och Görans hus .., nu ska det målas vitt inomhus och bli modernt och jag tänker att kanske är det inte den ultimata drömmen att upptäcka en sextiotvåårig madame iklädd sitt Cellbesnattlinne och gummistövlar, ja, så där det första man gör på morgonen?
Men jag går ut ändå.
Fyller på tre fröautomater och slänger ut gammalt bröd.

Bykpojkar, heter klädnypor på finlandssvenska.

Tänker sen att det är inte särskilt länge kvar tills man kan hänga ut nytvättade lakan.
Det går fortare än man tror.
Sommarsemesterplaneringen stannade av helt när vi var som mest orkeslösa och den har inte kommit igång ännu. Inget semesterschema finns heller på jobbet.
Jag frågar lite löst när Carina och Johanna har tänkt sig vara lediga eller vill vara lediga.
Funderar över olika alternativ .., ja, ja .., man kan åka till Skottland och Cornwall i slutet av juni också.

I körsbärsträdet sitter lille ekorren, han eller hon som var morgon kommer på besök.
Inte bryr hen sig om nån semesterplanering .., viktigare är att hålla sig vid liv över vintern .., att inte bli uppäten av någon katt eller rovfågel .., eller att bli överkörd och sedan ligga död på kustvägen.

Tittar på Gomorron Sverige och tänker att den boken ska jag beställa.
Tänker också att det här med vilka programledare som sitter i soffan, verkligen spelar roll.
Och man märker tydligt hur den ene - tillsammans med en annan programledare - blir helt annorlunda; tar mer plats .., och med någon annan .., liksom tystnar och försvinner.

Så är det ju för oss alla, inte bara i arbetslivet, utan rent allmänt.

När klockan är tio tar pv hundarna och går på den lite längre rundan.
Pv, som haft lunginflammation, är snart helt återställd och funderar på att återvända till skolan och alla eleverna på torsdag. Då har han varit hemma i två veckor.
Nelly .., som varit så förskräckt var gång jag hostat .., börjar bli lite gladare.
Nu sitter hon hos oss i soffan och viftar på svansen lite mer än vanligt.
Men se .., att gå på promenad i snö .., näää, där går gränsen!
Bara fem, tio minuter efter att den här bilden tas, kommer pv tillbaka, nu med Nelly.
Sen går han vidare med den vanvettigt pilske harry, vars hjärna helt upptas av löptiken Elsa, en elegant och graciös dalmatinertik.

Resumé ...

Stiger upp vid sextiden  (men har sovit oroligt; ett tydligt ålderstecken, detta att minsta förändring i rutinerna skapar svårigheter att sova ordentligt .., ytterst irriterande är det ..) och vid åttatiden ger vi oss iväg. Det är kyligt ute, men temperaturen åker hit och dit och Radio Halland varnar för svår halka och för rådjur som hamnat på fel sida om viltstängslet, ja, kring Snapparp.

Och solen på väg upp.
Så vackert, så vackert!

Stannar till inne i Hässleholm för lite inköp på Ica Kvantum.
Vilken underbart välsorterad och fin butik, ja, jag undrar om jag någonsin har sett en så fin affär!
Och trevlig kassörska är det också .., pratglad och vänlig.

På Instagram berättar jag om besöket,detta att jag ska"tvärhandla".
Tvärhandla? undrar någon.
Och Gerd i Norsjö fyller i: man kan tvärfara, tväräta, tvärgå och tvärtittain och tvärhandla. Man kan nog tvärdiska också. Och tvärplockaundan. Vilket användbart ord!
När man tvärhandlar gör man det snabbt .., och tvärgår till man till grannen blir man inte borta länge.
Turtlan - på väg hem från värmen - berättar att det där tvär-ordet används även i Värmland.

Entrén eller foajén ser ut så här på Hässleholms sjukhus.
Ortopedteknikern heter Paul och har sin mottagning i samma plan som entrén och vi är två stycken som väntar utanför hans rum .., det är jag själv och så en kvinna som visar sig komma från Ystad och som har exakt samma dialekt som Bettankax!
Jag älskar skånska.
Och hon säger att "ibland så söker verkligen smärtan mig .. jääää, den verrkligen söker mig!"
Det uttrycket hade jag aldrig hört förrän jag kom till Skåne. Även i Halland kan jag höra det.
Vi pratar lite om Ica Supermarket och Fridhems Livs och om krånglande knäproteser och lite annat.

Inne i mottagningsrummet finns förutom Paul även ortosförsäljaren - en stilig man från Småland - och så en trevlig kvinna som heter Björk i förnamn och kommer från Island.
Det blir mycket prat och skratt.
Pv - som står i ena hörnet och får instruktioner hur ortosen ska hamna rätt - (det är inte alldeles enkelt att få den på plats) blir utfrågad om Vasaloppet och all cykling.
Paul säger att han är djupt imponerad.

"Njaaaa .., det är väl ändå ingenting ..", säger pv, men jo, jag ser nog att han blir glad.

Ortosen visar sig vara gräsligt otymplig och när jag har den på mig kan man tro att jag har brädbitar under byxan! Ni ser själva .., och den går från vristen till närapå-ljumsken! Klumpig och varm. I åtta timmar bar jag den - sen fick den vila i  omklädningsrummet på jobbet .., ååå, det kändes som om mitt ben vägde 1 gram just då, när den kommit av!

Nåja, det är bara att vänja sig.
I fem veckor ska jag ha den, sen blir det röntgen i Hässleholm och utvärdering .., och så blir det väl fortsatt kämpande ytterligare någon månad.

Nu ska jag gå i säng!
Jag är så trött så att jag ser dubbelt.

Dagens fönster ...

På Ringvägen hemma i Malå, bara någon minuts promenad från vårt hus, där växte Carita upp.
Hon var klasskamrat med Äldsta Dottern och kom så småningom att hamna i Skåne.
Men nästan lika ofta är hon i London.

Carita är universitetslektor i engelska .., hon är endabarn och Stenbock, precis som jag själv.
Ja, stjärntecknet är detsamma, alltså.
Dessutom är hon sambo med en Stenbock, tillika klasskamrat från högstadietiden i Malå.

När jag i fredags klev in i sextiotvårshagen, då fick jag den här bilden av henne .., och såklart var där några fönster också.

Underbart snällt!
Och omtänksamt!

Tack Carita.

// När vi för några somrar sedan besökte Malå, då mötte vi på parkeringen bakom Ica Caritas föräldrar, Siv och Tage. Vi hade aldrig umgåtts hemma, men man hejade ju på varandra såklart.
Och då - till min oerhörda förvåning - kom denne långe Tage fram och kramade om mig  och så säger han ..."vet du Elisabet, jag läs din blogg varje dag!" Jag trodde inte mina öron. Och jag blev så glad .., så innerligt, innerligt glad och jag kan liksom inte förklara varför.
För en tid sedan, kanske en månad eller två, dog Tage. Och Carita, hon växer för var dag som fotograf. Hennes malmöbilder i svartvitt är underbara!

Hoppla pålle! 

Hälsar man på hos sin storasyster (som man fick följa till stallet när man var lillkille), då är det en uppenbar risk att man får testa på det här med att rida.

Så här såg det ut på debuten idag.

Vad ni inte ser, är när den där tjuognioåringen dråsar i backen!

(Vad han tyckte? Skitkul!, sa han).

Ett lördagkvällsfönster på en söndag ...

Hej!

Igår lördagkväll blev det middag på en grekisk restaurang. Mycket bra och mycket gott.

Där genom några glasdörrar fångade jag detta lite annorlunda fönster för på en lucka hade de "klistrat" på bilden med fönstret med antagligen det egeiska havet nedanför. På köpet kom lite speglingar med och två röda tombackar med returglas. Ja de har sånt här fortfarande.

Kvalitén är lite sådär när jag fångar med min telefonkamera.

Hola från Söderöver.

Turtlan


// Tack snälla, rara Annica!

Sjuttonde januari ...

Kallt ute, men strålande sol.
Ljus överallt, även inomhus!

Nu väntar en sån fin tid!
Solstråleskuggor ..., blommor mot en skåpdörr.
Kanske kaffe mot söderväggen.
Talgoxepjut.
Som ett nytt liv.

Och vi tar bilen och kör ner till lilla hamnen.
Efter elva dagars innevistelse känns benen darriga, men allt detta ändå .., ja, men det är som att få en injektion av livslust, glädje och styrka, rakt in i själen eller blodomloppet!

Efteråt blir det kaffe och en macka.
Pv åker och handlar.
Hans byxor hänger löst på honom .., jag undrar hur många kilo han har tappat under den här svängen?
Och nää, sånt drabbar inte mig.
Det spelar ingen roll hur sjuk jag än känner mig, matlusten finns där nästan alltid.

Men nu ska allt bli bättre.
I morgonbitti vankas bilfärd till Hässleholm för utprovande av "skenan" och så blir det träff med kirurg, sjukgymnast, ortopedteknikern Paul förstås och representanten för ortosföretaget.
Spännande!
Och tänk .., under två veckors tid har jag inte ens tänkt en sekund på mitt knä!
Inte en gång har jag haft ont!
Inte tillstymmelse till värk!

Söndagsfönstret ...

Sjutton grader kallt visar termometern nu på morgonen.
Det är nog det kyligaste jag har varit med om, ja, under mina år här i Halland.

Fort ut för att ge småfåglarna mat!
Solrosfrön och tunt skivade äpplen.

Och jag upptäcker att herr eller fru Hare har varit på besök i natt.
Och ett rådjur.

Mammaglädje ...

Såja, nu är alla tre barnen på plats i samma land.
Två i stockholmstrakten och han som i vanliga fall bor och arbetar i Malmö, kommer under ett halvårstid, om inte mera, att befinna sig i Karlsborg, i Västergötland.

Hit och dit far dom.

Igår var det syskonträff hos Den Äldsta.
Och så här såg det ut vid frukosten idag. 
Den Äldsta tog bilden.

Äntligen dragning! 

Lite blandad glädje ...

Det tog lång tid, men nu - finally - har dragningen blivit av!
Och så mycket härlig glädje ni har skickat via rymden!

Anne i Mantorp .., hon berättade bland annat så här om sin glädje:

Nu har jag klurat och klurat och kommit fram till att det bästa för mig var både jul- och nyårshelgerna. Julen var helt underbart livlig med umgänge med familjen. Nyårshelgen var också helt underbar fast lite tvärtom. Tillbringade den som ensam människa med katt och hundar ute på vischan. Ja så olika såg helgerna ut för mig och jag tyckte som sagt väldigt mycket om båda sätten

att fira.

 

Och ellem i Skellefteå hade varit på kafferep! 

Det bästa denna vecka var i söndags då vi var bjudna på KAFFEREP! En av vännerna brukar ha sån tur att hon på en av församlingens marknader brukar vinna ett julbak med 5 sorter. Tror det var fjärde gången nu. Men hon köper massor av lotter också! Så ordnar hon kafferep tillsammans med en av vännerna och bjuder in en massa trevliga människor. I år var vi 20 st och de flesta kände varandra sen förr. De år det inte funnits vunna kakor blir det knytkalas. Då tar alla med sig de sista kakorna som skramlar i kakburken och det räcker och blir över. En trevlig söndagseftermiddag när julkalasen är över och alla barn och barnbarn åkt hem till sitt.

 

Ann i Göteborg kände glädje över att hon lyckats hålla sig frisk! 

Och Ulrika har börjat träna på gym och tycker att detta är livet på en pinne!

Ja, lite så har det varit med glädjen.

 

Och till den som har annat att göra än att titta på dragningsfilmen, kan jag säga att konstkorten, skänkta av Turtlan i Karlstad, dom går till Västerbotten och till ellem, hon som gladdes över kafferepet! Grattis ellem!

Den fina burken med ringblomssalva, förfärdigad av min namne utanför Torsby i Värmland (ja, sånt är viktigt, var ni kommer ifrån ,-) ..., den går till båthuspernilla! Nu måste jag bara få din adress Pernilla, så kommer burken till veckan!

Stor tack till dom värmländska madamerna Turtlan och Elisabeth för priserna!

Lördagsfönstret ...

Ett alldeles eget födelsedagsfönster var det tänkt som, ja, det kommer från Lisbeth i Stockholm .., ni vet, hon som först hade bloggen Londongirl som blev Tankevågor och som nu vilar lite i godan ro.

Här, i den här lilla butiken/handelsboden på Svartsö, brukar Lisbeth och hennes man Anders handla om somrarna.
Då, när dom själva är ute på sin lilla pytteö.

Tack snälla, goa, rara! säger jag.

En födelsedag ...



Så mycket värme, omtanke och kärlek det blev!

Och allra mest gladde detta .., en liten pyttepyttefilm som kom via rymden från Ulf Bergström i Malå, ni vet, han som sammanställer bilder och filmer som människor hemma skickar till honom.

Nu hade han upptäckt några bildrutor där det stod "Ann-Gerd Nilsson med liten dotter".
Året skulle vara 1956 och då borde jag alltså ha varit två och ett halvt år.

Jag har nästan inte en enda bild och absolut inte någon filmsnutt från min barndom.

Och det ska säga, att jag har nog tittat på detta säkert hundra gånger.

(Musiken lade jag själv till).

Tack du underbare Ulf!

//Ps. Jag har legat däckat precis hela dagen, febrig och likblek, men har nu vaknat till liv. Kanske blir det ändå ett slut på eländet? Knappt någon hosta nu i alla fall. Halleluja! Ds.

Dagens fönster ...

Hej!

Efter en varm dag i Las Palmas så sitter vi nu på vår balkong på turistorten.
Hör havets vågor rulla in denna ljumna kväll!

Det här fönstret.... om det nu är ett fönster, snarare en ruta men hur som haver. Allra längst norrut på den tre km långa sandstranden i Las Palmas så fanns denna Madonna bakom sin ruta. Vet inte om hon heter något eller varför hon fanns just där. Bredvid låg en massa små enkla fiskebåtar. Kanske ska hon skydda fiskarna?

Jag håvade in henne och skickar nu iväg henne till det kalla Norden.
// Turtlan

Men i morgon!!

Då blir det dragning av!

Det bästa för Turtlan ....

Hej!

Mitt bidrag blir att få spreta med tårna i varm sand och se havet framför.

Sen få somna en stund i solstolen vid poolen är också helt underbart.

Livet är lyxigt just nu och på samma gång mycket värdefullt!

Turtlan

Kväller ...

I morgon är det begravning av två män som verkligen har egna små rum i mitt hjärta.
Först Hans Petré på bilden här ovanför .., Hans som var min pappas chef (jägmästare, alltså) och som nog var den förste vuxne mannen som verkligen bemötte mig som en vuxen människa, trots att jag var så ung då, kanske bara tolv, tretton år, max.

Han visade respekt ..., och lyssnade. 

I flera år har Hans kämpat mot sin Parkinson, men nu är det slut och det är nog skönt för Hans.

Och så är det begravning av den allra raraste av kunder, nämligen Christer Borlind, en före detta domare (men det hade jag ingen aning om) som mest av allt påminde om en stor och varm och go nallebjörn. Sååå glad jag var när jag upptäckte honom i kassakön!

Men det här är inte nog.
Tidigare ikväll fick jag telefonledes veta att en av våra allra, allra bästa vänner under tiden i Malå, Björn, inte längre är i livet. Han dog igår, några år äldre än jag själv.

Björn var samhällets stora original.
Han var en stor bohem .., arbetade på kommunala musikskolan .., var körledare (ofta klädd i Helly Hansenkläder) i Missionskyrkan .., rökte pipa ..., kämpade med dålig ekonomi och drömde om att kunna köpa sig en egen svets.

Vår AP var under något år dagbarn hos Björn och hans dåvarande fru Gunilla.
AP berättade ikväll (och då först kom jag ihåg det) hur Björn brukade skoja med henne när hon var där helt privat och lekte med deras dotter Erika .., att "Anna, är du dagbarn idag, ja, då får du äta gratis, annars kostar det", ja, ungefär så och han sa det förstås på skoj och med sin oefterhärmliga glimt i ögat.

Nästan varje eftermiddag kom Björn in till oss och slog sig ned vid köksbordet.
Flanellskjorta och ryssmössa.
Där satt han och fumlade med sin pipa som var trög att få fart på .., han rotade runt med tändstickor i pipan ... och så satt han där och pratade och drack kaffe och vi tyckte så alldeles omåttligt mycket om honom.

Någon månad efter att min pappa hade gått bort, det var en iskall och frostig dag i januari, var mamma på väg hem från sjukstugan. En promenad på kanske två kilometer. Och hon berättade hur hon alldeles tappat styrfarten och lusten att leva - så tomt hade det blivit utan pappa -.

Då, nånstans halvvägs hemma, såg hon på andra sidan en gatan en man med ryssmössa le stort mot henne och lyfta på mössan och ropa "Frid Ann-Gerd!" - inget mera -, och hon sa att efter det korta mötet, blev det liksom annorlunda. 

Det var Björn.

Men nu är det slut.

Tack! skulle jag vilja säga till Hans och Björn.
Tack för att ni blev en del av ens livspussel!



Och så ..., dog rösternas röst igår eller om det var idag, den brittiske skådespelaren Alan Rickman.

Det är liksom mycket just nu.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Mitt bästa är att jag (ännu så länge) hållit mig frisk trots att många i min närhet fallit offer för förkylningar och influensa.

 

Kan det bero på att jag boostar mitt immunförsvar med Omega-3, D-vitamin och LCHF?

Jag vill tro det!

 

KramAnn

Tänkvärt ....

Det tror jag på.

//Källkritik är ju bra. Det visar sig inte alls vara Buddha som kommit med detta.
Det spelar ju ingen större roll för mig - det hade kunnat stå Bertil eller Laura längst ner - jag tyckte om det ändå. 

Det bästa ...

Att hålla i en mobilkamera är ju inga problem ..., vi får se om herr Notarius Publicus kanske vill vänta med dragningen någon dag.

Mitt eget bästa ...

Det är inte det ofta det händer att jag kurar under täcket till halv tio,  men nu har det hänt!
Underbart var det också.
Sover helt gör jag inte .., nej, man ligger som i nån slags dvala .., smålyssnar till radioprat och en upprörd man som ringer till P1 och tycker att unga töser ska tänka på hormonstinna likaledes unga män (och kanske något äldre) och klä sig mera anständigt.
"Det måste man ju förstå vilka känslor det väcker."

Det var kanske då som jag vaknade till på riktigt.

Fortfarande hes och hostig, men så stor skillnad ändå .., och jag sätter mig i rummet och plitar ner en inköpslista - friherrinnan har ringt och gomorronpratat och då berättat om affärens extrapriser -.
Där är massor av tiokronorsvaror!
Falukorv 400 gram för 10 kronor, det tycker jag är billigt, liksom svenska äpplen och spanska apelsiner till samma pris, fast per kilo!

Det bästa för Eva på Frösön ...

 Hej!

Vackra vinterdagar, särskilt den på bilden. Vi var nere vid sjön och såg det fantastiska väderfenomenet halo.

Vi har varit på bröllop. Ett storslaget sådant med kör i kyrkan. Middag med trevliga människor vid bordet, god mat och mycket sång och musik.

Kram Eva

Det bästa för Karin i Huddinge ...

Veckans bästa har varit de kvällar då jag läst högt ur Harry Potter för mitt barn. Vi har läst åtminstone ett kapitel per kväll och en del har varit rätt så tjocka och så spännande att vi haft svårt att somna efteråt.  En gång var det så spännande att han läste vidare på egen hand fast jag läste samma kapitel högt igen nästa kväll, och han visste att jag skulle det.

Det är så roligt att läsa dessa böcker tillsammans och fundera över hur det ska gå för Harry. Imorgon kväll läser vi de sista kapitlen i den här, nummer 5 i ordningen och det kanske blir en paus innan vi ger oss på nästa. Man vill ju inte äta upp alla karamellerna på en gång.

Jag hoppas att du och Pv kryar på er och framförallt att Pv inte tappar rösten helt igen. Så hoppas jag såklart att vinna den där spännande salvan.

Hälsningar Karin i Huddinge

Dagens fönster ...

Sex fönster från min mormors hus i Dikanäs.
Tre vackra fönster och tre modernare.

Om det där tafsandet ....

Det ska jag säga, att detta som det nu vittnats om - hur unga män tafsar och har sig på unga töser - till exempel vid stora utomhuskonserter, det hade jag absolut noll koll på, ja, jag menar att det sker så öppet och att töserna kan känna sig närmast omringade.

Däremot minns jag min egen högstadietid i Malå .., gånger då man kom gående i korridoren och såg några pojkar närma sig och man anade .., jaha, nu skulle man bli föst en trappa ner i källaren och där skulle dom försöka dra upp ens jumper för att kontrollera hur stora (eller små) bröst man hade.

Den där  f a s a n!
Och hur jag slogs och kämpade och   v ä g r a d e, jag som var så blyg.

Men aldrig att jag kände någon rädsla vid stora uppträdanden (hur stora dom nu var på Malåborg .., Sven-Ingvars show på utomshusscenen väckte kanske inte såna heta känslor ...?), ja, tanken fanns helt enkelt inte att det skulle kunna hända.

I tv och radio diskuteras detta nu livligt, ja, inte mina upplevelser, men andras.

Jo, jag tror verkligen att detta med vilken kultur man vuxit upp i har betydelse.
Och ja, jag tror  (och vet) också att det finns svenska män som gör samma sak.

Jag minns mannen som ibland hälsade på hemma hos oss och som - när inte mamma var hemma -, brukade jaga mig runt, runt för att få "känna på brösten" .., ja, han låtsades att det var på skoj, men det var inte ett dugg skojigt och jag bara avskydde det.
Så utsatt man var!

Vad är det som gör att somliga män tar sig dom här friheterna?

Jag minns annat .., jag minns dagarna i London tillsammans med en då femtonårig Emma och hur männen nästan  d r e g l a d e  när dom såg henne .., män i alla åldrar .., män i min egen ålder!
Och med "dreglade" menar jag .., män som nästan slickade sig om munnen och verkade tro att en femtonårig tös skulle falla i farstun av glädje för deras uppmuntran, det var ju knappt att hon kunde möta blicken hos en vanlig man för att det skulle bli så där.

Fy, jag var nästan spysjuk och hade god lust att ta en käpp och slå till dem!
(Det var väl mormors-beskyddarkänslan kanske ...?).

Vad är era erfarenheter?

Och hur få bukt med detta oskick?

En - i mina ögon - intressant diskussion om detta, fördes i morse i Gomorron Sverige.
Ungefär 21 minuter in i programmet börjar det.
Gulan Avci (Liberala kvinnor) och Svente Tidholm (projektledare för "Fatta man") tar sig an problemet.

Mitt på dagen ...

Och så ringer friherrinnan - den mest fantastiska hemtjänstpersonal som kan finnas - och frågar om det är okej att hon svänger förbi med nystekta pannbiffar och lite annat?
Det är det.
"Lite annat" visar sig - förutom pannbiffarna - vara hennes egenhändigt tillagade grönkål, ett hembakat bröd, samt en liten glassbytta med pepparkakor, bondkakor och en sort till, en som som ska visa sig smaka citron.

Nelly blir över-sig-av-glädje när hon upptäcker vem som kommit!
Åååå, hon springer runt, runt, runt och hon till och med låter sig tas upp och smågosas med. och det ska jag säga, att det är inte många som får den äran!

Så sitter vi där är en stund och dricker kaffe och pratar och livet känns nästan som vanligt.

"Det här är första dagen som du inte är kritvit i ansiktet Bettan!" konstaterar friherrinnan.

"Lilla vännen,ligger du här och sover, så skönt att du vågar vara inne!" säger hon.

I rottingfåtöljen, den som står nära elementet och västerfönstret (varifrån man har en ypperlig utsikt mot fröuatomerna och alla fåglarna ...) ligger sigge nilsson och sover.
Numera struntar han helt i sin lägenhet i pannrummet, den som är högt belägen och med nästan som en säng där på toppen.
Nej, nu är rottingfåtöljen hans eget revir.

Det händer ibland att Nelly passerar, men då tittar hon åt sidan, så där som om han inte finns och sigge sover vidare.

På köksbordet upptäcker friherrinnan den lilla tändsticksasken där pv har sparat tomatfrön från årets inte alltför storslagna skörd.

Hon ler.
Det gör jag med.

Ja, är man sambo med en smålänning, så är man.
Här köps inga fröpåsar i onödan.

Man får trösta sig med Lars ....

Eländet med hostan bara fortsätter.

Igårkväll var det dags igen för den där nu-kvävs-jag-känslan och jag satte mig upprätt i sängen och gull-bad pv att dunka hårt på min rygg; ja, jag kände mig som en flämtande fisk på land och det är inte långt ifrån att paniken kommer krypande.
Till sist tog jag minsta dosen av hostmedicinen; den gjorde verkan men framkallade hemska drömmar. Vaknade kallsvettig och förskräckt.

När jag för tretton år sedan låg opererad på Ystad lasarett, hade jag som sängkamrat en kvinna som då var i den ålder jag är i nu och hon hade svår astma. Flera gånger per dag blev hon dålig och personalen kom inrusande och försökte hjälpa henne på alla sätt och vis och det var så ångestfyllt så det var inte sant, ja, bara detta att ligga i en säng intill och höra en medmänniska ropa på  l u f t!

S o m   jag har tänkt på henne och på andra människor som har det här problemet!

Pv:s pappa var under många år storrökare - från tonårstiden och kanske till sjuttioårsåldern - och drabbades då av KOL och fick ha syrgasapparat hemma. Hur mycket ångest (eller ånger)  ska man inte ha då?  

Och Bente i Norge (f.d. rökare med svår astma ...) om du läser här, lycka till!

Nu blir det frukost och sen ska jag gå runt på gräsmattan och försöka få så mycket frisk luft som möjligt i kropp och knopp. Det är isgata nere på Ejdervägen. Och pv är sämre än igår.  

Nåja, det kan förhoppningsvis bara bli bättre och ikväll väntar ju detta.

// Ps. Idag på morgonen upptäckte pv post från igår som låg och väntade i lådan. Tack rara Eva på Frösön och Mian i Falköping! Vilka fina kort ni har gjort!!!!  Ds.

Dagens fönster ...

Snart känner ni kanske igen er .., det här är också från tyska Haselünne och det var AP som var på hugget och hade håven med sig.

Tack snälla! säger mamman.

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Hej!

 

Det bästa denna vecka var i söndags då vi var bjudna på KAFFEREP! En av vännerna brukar ha sån tur att hon på en av församlingens marknader brukar vinna ett julbak med 5 sorter. Tror det var fjärde gången nu. Men hon köper massor av lotter också! Så ordnar hon kafferep tillsammans med en av vännerna och bjuder in en massa trevliga människor. I år var vi 20 st och de flesta kände varandra sen förr. De år det inte funnits vunna kakor blir det knytkalas. Då tar alla med sig de sista kakorna som skramlar i kakburken och det räcker och blir över. En trevlig söndagseftermiddag när julkalasen är över och alla barn och barnbarn åkt hem till sitt.

 

Så måste jag också räkna till det bästa att jag lyckats få igång det trådlösa nätverket ikväll. Köpte en ny router och fick noggranna instruktioner på affären. Det var inte så svårt men jag blir  svettig och stressad av sånt!

 

Nu ska jag dricka en kopp té och sen plocka undan julsakerna. Det brukar också kännas bra efteråt! Även om det som känns gruvsamt just nu är att gå ut i snöyran och hämta in lådorna som grejorna bor i.

 

ellem

Mitt eget bästa ...

Vi sitter i vardagsrummet och gör absolut ingenting, när en duns hörs mot västerfönstret.
Det visar sig vara en liten fågel (grönfink ...?) som navigerat lite eller mycket galet och nu ligger alldeles stilla på snötäckta marken.

Pv skyndar sig ut och agerar Räddningspatrull och en stund senare kommer han in med den lilla pippin som får vila i mörkret och värmen mot mitt bröst .., jag virar sjalen om mig ..,  allt medan jag  försiktigt, försiktigt stryker med fingret över fågelns huvud och säger snällord, så där som "lilla, lilla pippi .., hoppas att du klarar livhanken" .., och jag andas så lugnt jag bara kan och tänker att jag får inte hosta så den blir rädd.

I kanske en kvart, tjugo minuter får den lilla krabaten vila där inne mörkret.
Mellan varven tittar jag till den .., jo, den tycks leva .., och så småningom börjar den blinka lite och röra på spindeltunna benen.

Då tänker jag att nu har den nog piggnat på sig.

Och sen kommer Räddningspatrullen igen, tar den återuppståndne i sin hand, öppnar ytterdörren och så flyger den lilla pippin sin väg.