Lediga-dags-fönstret ..

"Hej Elisabet,

Idag har vi åkt längs Havet. Det ser du snart du snart på bloggen.
Inte många fönster.

Men det finaste jag såg får du.

Vill förstås gärna veta historien om gravstenen med det franska "Je t'aime".

Monica."

Kvidevitt!

Fågelbordet i Jämtland som ger oss så mycket glädje.

Nu är det så här alla rara bloggvänner, att bloggmadamen, hon är i total avsaknad av det som hemmavid kallas för "farstu" .., så när hon tre gånger på raken via sin mobil har försökt att överföra fågelfröbidrag till Gunnar i Jämtland och det hela tiden misslyckas, då ger hon upp ..., skuttar i stället bums till www.eniro.se .., skriver in namnet på fågelmataren .., får fram hans telefonnumer och så slår hon honom en signal.

Och jag säger bara en sak: vilken trevlig karl!!

Så här står det på hans sida.

Skänk 20 kr: Sms:a "mata 20kr" till nummer 72550.

"Men du Gunnar .., ska man ha såna här " " tecken runt mata 20 kr, ja, när man sms:ar? frågar jag.

"Näää ...", svarar Gunnar.

"Men .., varför har du satt dit dom då ..?" säger jag lite förvånat och det kan fågelmannen inte riktigt svara på och han skrattar gott åt frågan.

Så nu är det så här .., alla vi som har så himla roligt framför fågelbordet i Jämtland, vi kan väl hjälpa honom med lite fågelfrö?

(Egentligen går väl pengarna till bloggträffen i Halland, troligen vecka 21 .. ja, Gunnar ska väl ha fickpengar ..., men vi är ju generösa och bryr oss inte om den saken. Nej, jag skojar bara,-)

Alla som vill hjälpa Gunnar med fågelfrö .., skriv bara in mata och så x-antal kronor och sänd sedan till 72550

Alltså bara mata 20 kr osv.

Skänk 20 kr: Sms:a "mata 20kr" till nummer 72550.
Skänk 50 kr: Sms:a "mata 50kr" till nummer 72550.
Skänk 100 kr: Sms:a "mata 100kr" till nummer 72550

Ett kvällsfönster från ....

"Det här fönstret skulle kanske finnas ute på landet med lummiga träd och gröna gräsmattor utanför, men i verkligheten finns det i centrala Saigon med ett oändligt antal tvåtaktsstinkande motorcyklar (mopeder)på gatan nedanför ...", skriver vännen Jom från Arvidsjaur.

Vill ni se världens goaste lilla vänsterhand?

Här finns den.

Pip-pip!

Vad jag ska göra i morgon på min lediga dag?

Lätt som en plätt.

Bevaka detta.

(Men nu jäsiken lindalotta ....!)


gunnar i vaplan sa...

OBS!

Meddelande från tävlingsledningen:
Tolv (12) dagar och ca 10 kg solrosfrö återstår av tävlingstiden.

Nu får ni nog spurta på lite mot slutet, ser fram emot massor av kort eller skärmdumpar på pippisar.

Vinnare utses på söndagkväll den 30:e november.

Den trettonde dagen ...

Och så är långjobbarpasset överstökat!

Tretton dagar på raken .., och det har gått riktigt bra och jag inser att man orkar långt mer än man tror, ja, om man är frisk och kry .., och om man lägger sig i vettig tid på kvällarna.

Men vilken lycka nu att ha en Ledig Dag framför sig!

Och så ringer telefonen!

Det visar sig vara vännen Kent från Småland (han som följde Emil och mig till Samos för två år sedan) och vi pratar länge-länge och jag ligger raklång på soffan och har anoraken på mig och Pelle på magarna .., allt medan vi surrar om böcker som vi har läst och Kent frågar om jag har någon favoritförfattare och efter en stund säger jag att .."jo, Frank McCourt", han som skriver om sin uppväxt i ett fattigt Irland, han är nog min store favorit och jag vet varför .. han skriver med en sån härlig självdistans och humor .., jo, just därför!

Och så är där ju Torgny Lindgren, förstås, hemifrån-Torgny ..,, alla hans böcker har jag tyckt om - några mer än de övriga -. men Pölsan och Norrlands Akvavit .., ååå, så jag älskade dem!!

Och vi pratar om den stundande helgen då jag åker till landet Halland och dit kommer även Leina från Uddevalla och jag berättar om personalfesten där-nästa helg och lite pratar vi även om den stundande julen.

Vänskapsprat .., så där i all enkelhet.

Utanför mitt fönster har mörkret lagt sig.

Från gatan hörs bildäcksplask mot våt asfalt.


Och detta lyssnar jag till just nu.
Det var den psalmen som spelades (höööögt) när vi tillsammans (två av mina barn, mina barns pappa, jag själv, vännen Gösta från Malå och äldsta dotterns man) bar ut mammas kista till den väntande bilen. Ååå, mamma, vad jag saknar dig!

Christina och Stefan ...

Av alla fönster som jag har fått under årens lopp, har nog det här varit ett av de allra mest sinnliga, jo, det tycker jag nog.

Hon som tog bilden har skickat massor med såna här ljuuuuvliga och fantasieggande fönsterbilder och tänk .., nu har den madamen inte enbart en egen hemsida, utan även en blogg!

Spännande!!

Här finns hon nu.

I ett annat liv skrev jag kåserier i hemtidningen Norra Västerbotten.

Där skrev också Stefan Holmberg och nu har han en egen .., tja, hemsida .., och där man kan klicka i vänsterspalten och välja lite från det dukade bordet .., t.ex så finns där ett "dialektlexikon" och där kan man bland annat läsa följande:

(Texten på hans sida är otroligt pyttig, i alla fall för mig ..., men jag kanske håller på att förlora synen ...?)

En "garvtacktjikk" = ett beskäftigt, tvärsäkert barn. -
Jag har egentligen aldrig hört någon annan än min mamma använda detta ord. Svårt att förstå hur hon konstruerat det, om det nu var hennes eget.
En "garv tacka" skulle möjligen kunna vara ett bräkande äldre får, och då blir väl "tjikk" det fårets lamm. Synd att jag inte frågade mamma medan hon levde!

"Rattåt" = någonting är lätt att få tag på, komma åt, nära till hands, att det ligger "rätt till".



Såja.

Det var lite nytt från bloggvärlden det.

Trettonde-dagen-på-raken-fönstret ..

Älsklingsbilden numero uno: Madeleine tog den i Skottland.

Idag är det äntligen slut på maratonpasset .., nu återstår endast arbete från halv åtta till tre.

Åååå, så underbart det känns!

För att alls kunna masa mig upp om morgnarna har jag gjort - för mig - rekordtidiga kvällar!

Igår kröp jag under täcket vid niotiden och så lockade jag på Pelle som efter en stunds krusande hoppade upp hos matte och lade sig alldeles vid väggen .., jag hade min högra hand under hans haka och det kändes bra.

En slags närhet.

Och när jag låg där och plötsligt blev lite mindre trött, tänkte jag på hur filurigt livet är.

Jag tänkte på mamman till den döda flickan Malin, och så tänkte jag på detta att världen är så liten, så liten mitt i allt det stora!

För tänk, att det i går visade sig ..., att pv:s bästa kompis, som jag aldrig har träffat, hon känner den här mannen!

Som ett enda pussel är hela livet!

En slags lycka.

Under mitt första år som ensamseglare på livets stora hav, betalade jag inte tv-licensen.

Kanske inte under det andra året heller?

Alldeles förfärligt skämdes jag när det dåliga samvetet då och då angrep mig och när jag väl beslutade mig för att bli ordentlig och ringde till ovan nämnda bolag för att anmäla mig som tv-innehavare, då blev det så att kvällen därpå knackade det på min ytterdörr och tro det eller ej, men där stod en kontrollant.

Jag nästan svimmade!

Men mannen visade sig vara vänligheten personifierad och jag berättade om mitt samtal till Radiotjänst kvällen innan, men hur skulle han tro mig?

Och så blev jag en ärlig tv-tittare och det var så skönt.

På samma sätt känns det när jag cyklar hem från affären och cykellyset visar vägen.

Cykellyse fram och bak .., å, sicken glädje och för ovanlighetens skull känner jag mig då som en ganska Ordentlig Människa.

Ungefär som min störstasyster som alltid bär reflex i mörker och alltid har pappersnäsdukar i jackfickan - utifall att -.

Och nu bara väntar jag på detta ....

Skillnader ...

På hemväg från jobbet ..., luften är hög och klar, nästan isig.

Jag cyklar i godan ro .., tittar uppåt och räknar till tre stjärnor på himlen.

Tre ynka stjärnor.

På pensionatet i landet Halland - i det där gula huset beläget på en kulle nära havet - där kan man, om man kvällstid står ute på gårdsplanen och vänder ansiktet mot himlen, se miljoner stjärnor!

Miljoner!

Det är sant.

Det är som om himlen vore ett durkslag just där.

Så är det.

Pensionatsvärden sa...

Stämmer bra. Just hemkommen efter tre mil på cykel i mörka natten, underbar himmel. Stod en stund och bara njöt av himlen och stjärnorna. Ett flygplan med sina röda/gröna sidoljus (precis som ett fartyg till sjöss grönt på styrbordssidan) och blinkade huvudbelysning passerade söderut bland alla ljusa prickar. En njutning så god som någon.
PV

Inkan sa...

Jag saknar också himlen ute vid havet eller där lampor inte förstör sikten.
Och jag saknar så altanen till huset ute på Kolskär där min syster och jag ofta sov under stjärnorna och sateliterna som vi räknade. Det var ganska många -men bäst var stjärnfallen som om man var med i en saga...
Men går jag ut på julikullen, en liten park vi har mellan våra hus, mitt i natten så ser jag både Karlavagnen, Polstjärnan och min favorit Cassiopeia.
Och fullmånen kikar alltid in direkt i mitt fönster. Så vackert!

Ett kvällsfönster ...

.., kommer seglande genom rymden; från Västmanland och stora, mörka skogen .., till Ystad, där det idag är isande kyligt!

Avsändare och bildmakerska är ingen mindre än vännen ellis!

Tack snälla!

Det här är den tolfte arbetsdagen på raken.

En dag återstår, sedan väntar en l e d i g dag!

Tänk, att det har gått så bra, så bra!

Och jag hade ett sådant ..., annorlunda möte med en kund idag.

Så här var det.

För två år sedan, lite drygt, skrev jag på min gamla blogg om ett besök på Gamla Kyrkogården här i stan.

Jag tog bilder av gravstenar som grep tag i hjärtat lite extra och det var särskilt en av dem, som verkligen satte avtryck .., en gravsten tillhörande en ung kvinna och på gravstensplattan stod det ..."Sjö täm ...." och det fick mig att le och att grunna över kvinnans öde.

Och jag googlade och Tobias i Finland som kommenterade hos mig sökte också, men ingenstans hittade vi något om denna för oss helt okända Malin, jo, från advokatsamfundet som torrt och livlöst berättade om kollegan Malin som inte längre fanns.



Men för övrigt: intet.

Tills i förrgår, då jag får en kommentar av denna Malins mamma som visar sig bo i Ystad.

Hon har, på dotterns dödsdag, sökt på hennes namn och hamnar av en slump (Ödet, säger mamman ...) på just det inlägget där bilden på gravstenen finns.

Och så skriver mamman till mig .., ett varmt brev där hon berättar om dottern, vars liv blev så kort och dramatiskt.

Idag på affären kommer en kvinna fram till mig och tar i hand.

Det är Malins mamma.

Snart ska vi få veta vad som hände Malin Gråberg.

Måndag ...

Idag är det dag elva av trettonpåraken.
Som synes har bloggmadamen räknat dagar förr.

Hos matteläraren tillika vänsterpartisten Tomas Jonsson i Småland, på den mannens blogg ., där kan man hitta allt från vänsterpartiprat (Kapitalet, Borgarna, Vi Arbetare ..), till härliga bilder från småbyar och de allra mest underbara naturfoton!

Man kan också hitta en ur-rolig reklamsnutt från norsk tv.

Till exempel.

Måndagsfönstret ...

"Hej!

Förrådet behöver kanske fyllas på? Här är ett från Läckö.

Nu är bara några dagar kvar av de tretton!
Håll ut!
Det finns ljus i tunneln.

/ Många hälsningar Panter."


- Och jag säger som alltid: vilka kompletta ä n g l a r ni är som skickar fönster kors och tvärs genom rymden! hälsar bloggmadamen.

Bara så ni vet ...


Det här, det är verkligen den bästa kanalen av alla i tv.

Eller i alla fall en oerhört intressant kanal.

Det kan ju möjligen bero på att jag sällskapar med en oerhört miljömedven pensionatsvärd som hellre cyklar till arbetet än tar bilen .., (vi pratar 25 km enkel väg, men liiiiite är det väl tanken på Vasaloppet också ...) .., en pensionatsvärd som satsar på solpaneler på sitt hustak för att minska elberoendet .., som hugger ved och eldar i pannan .., som sorterar sopor och är allmänt rädd om jordens resurser .., ja, det kan ju vara därför som jag nu, en söndagkväll vid tiotiden, sitter och tittar på ett program om solenergi, just i den här eminenta kanalen.

Insikt ... nr 113.

Tänk, om vi människor lade vår energi på sånt som verkligen är väsentligt här i livet.

Tänk om vi skulle kritisera mindre och uppmuntra mera!

Livet är kort.

Mycket, mycket kortare än man tror.

Nyss var jag trettiofem, nu har jag sex år kvar till sextio!

Sextio!!

När min pappa var sextio, tyckte jag att han var lastgammal, ja, stod med ena benet i graven!
(Det gjorde han nästan .., han hade då bara sex år kvar att leva, men jag minns att han berättade hur mycket yngre han kände sig inombords och så, när han såg sin spegelbild, ja, då mötte hans blick en gammal gubbe!).

Nej, jag känner mig inte som tjugo, inte som trettio, nej, det är mera så att alla åldrar tumlar omkring inne i det som är ens personlighet.

Och så tittar jag på det här programmet och då inser jag verkligen att det gäller att leva fullt ut.

Eller mera: att inte ta för givet.

Att Ta Vara På sådant som man tycker är viktigt.

(Att köpa sig en Milanokaka, till exempel ,-)

Ungefär så.


Och ni glömmer väl inte att titta in hos den här bloggerskan.
Hon vet vad allt handlar om.
Tror jag.

Några söndagkvällsfönster från Frankrike ...

"Hej!

Vi har haft olika dagar idag ser jag. Men nästan samma mat-tema på våra bilder.

De två fönster jag tog idag sparade jag åt dig.

Ett arabiskt restaurangfönster där fotografen syns i bild. Och så två stycken från en bakgata.



Inte de minsta romantiska eller pittoreska som man hittar i småbyarna.

Det här är vanliga franska vardagsfönster men en liten blompotta i ett hörn.

Men man undrar ju vad som händer bakom spetsgardinerna?

Ha det så bra i Ystad.

Hälsningar Monica."


(Och hur intressant som helst är det att klicka sig in på hennes sida och ta del av det franska livet!)

Fågeltävlingen ..

Idag, medan jag har varit på arbetet, har pensionatsvärden suttit här framför dataskärmen och drömt om att få syn på minst elva eller tolv småfåglar vid Gunnars numera världsberömda fågelbord.

Tror ni där kom några horder av hungriga fåglar?

Nej.

Däremot uppenbarar sig en snöskottande man som,ja, helt otroligt är det ju inte, kan vara självaste tävlingsledaren, ja, Gunnar!

"Titta här!" säger pensionatsvärden och visar mig bilden med mannen som skottar snö och jag säger att den bilden ju är mera värd än tjugo småfåglar på samma fotografi!

Bäst det är vinner man fågelräknartävlingen, just bara för att man har lyckats fånga herrn själv på bild!

Och så surfar jag vidare och efter en stund tänker jag lägga in bilden här så alla får se.

Då är den borta!

Den var inte sparad.

Buuuuuuuuuu !!!

Spott och fräs och väs!


Jag tog fram nageltången i akt och mening att klippa Pelles klor.

Det skulle jag inte ha gjort.

Ungefär så här blev det.

Storforsen ...

Ja. Klicka!

Hasse i Ö-vik har fullt upp med Kärleken och allt sånt, (mina unga arbetskamrater är helt övertygade om att allt som har med kärleksliv och dylikt att göra upphör någon gång i 35-årsåldern .., ja, kanske 40 då .., och Hasse är ju snart pensionär och då ägnar man sig förstås enbart åt korsord och Melodikrysset och annat allmänbildande ....) och såklart har han inte längre tid att skicka bilder från norr till söder, i alla fall inte i samma omfattning som tidigare och det har jag full förståelse för.

Att lösa korsord tar t i d.

Men idag minsann .., kom den här bilden av Storforsen.

Och .., Hasse tog alltså bilden.

Söndag - arbetsdag ..

Hur mycket enklare är det inte att cykla till jobbet, när det är ljust ute!

Så känns det.

Och underbara Maria H är där och vi kämpar på .., hon har laddat kycklinggrillen och när "kycklingen-är-färdig-klockan-ringer" skyndar jag mig dit och plockar ut och lägger det nygrillade i påsar, allt medan hon härjar i mejeriet och sen tar vi frukten och färskvarorna och Hanna utan h sitter i kassan.

Det är tur att man inte är hungrig, så där när står vid grillen, för man kan lätt bli.

Bara så ni vet.


Anna i farten ..., knappt att hon fastnar på bild!

Lite senare ansluter Anna.

Anna är en flitig madame och när jag tittar in i mejerikylen, är hon i full färd med att ställa i ordning.

Ställa i Ordning.

Anna är en sån som vill ha ordning & reda och sedan hon tog över tobaksansvaret, är där helt suveränt lättöverskådligt bland cigarettlimpor och stockar av snus.

Tro inte att hon arbetar annorlunda i mejeriet.


Baksidan av mejerikylen.
Ååå, vad jag letar och letar för att hitta var lättyoughurt med Medelhavssmak ska stå!

I vanliga fall är jag nästan aldrig i mejerikylen, som är stooor, ja, som ett helt avlångt rum!
Gissa hur svårt det är att hitta rätt bland tusen olika sorters youghurt med de mest fantasifulla namn .., och till Lindalottas glädje kan jag meddela att dom flesta tycks vara från Skånemejerier.

Just innan jag tackar för mig och går hem, kommer Maria - hon som går som en cowboy -, fast idag är det som dåligt med den varan, det är mer som en skadskjuten cowboy .., ty hon har varit på personalfest tillsammans med sin man, ja, igårkväll .., och jag behöver inte fråga om hon har haft trevligt, för det har hon.


Man tappar räkningen på antalet burar .., och så är där halvpallar med vetemjöl och socker och gud-vet-allt!

På bilden ser ni Ica-bilen.

Chauffören har ett dubbelsläp och han backar så e x a k t, så lastbryggan kommer precis på pricken där den ska!


Chauffören heter Niclas och det märks att han inte är någon nybörjare.
Här kommer han med pall vetemjöl som ska in på lagret.

Vilken yrkeskunskap där finns!

Ja, det finns inte ord för hur mycket jag beundrar den yrkesgruppen!

Och nu är klockan kvart över två och det ska bli tacomiddag, innan pensionatsvärden äntrar tåget och ger sig av norröver!

Himlen är ännu blå.

Man tror knappt sina ögon!