Bortaplan ..

Som vanligt är Öresundståget som ska ta oss passagerare från Malmö till Göteborg absolut fullsmockat med resenärer och från Malmö till Lund trängs jag med ett tjugotal andra resenärer som har inbillat sig att det kanske i "lågvagnen", den där man sitter elva och elva mot varandra .., möjligen ska finnas ett ledigt säte, men det gör det inte.

Efter stopp i Lund norpar jag mig en sittplats och det är ungefär samma lycka som att vinna på Lotto.

Intill mig en mamma och hennes dotter som har varit på semester eller bor i Turkiet.
Mitt emot mig en kvinna och en man i 30-årsåldern .., båda blonda, med ett otroligt giftastycke.
Mannen tar upp en stickad halsduk från sin ryggsäck och visar kvinnan att nånting har blivit fel och så får han utav henne en stoppnål och börjar helt enkelt att sy.

Paret verkar så lyckliga och harmoniska .., och på golvet står en stor shoppingkasse med texten Amsterdam.

En bit därifrån sitter två unga kvinnor; uppenbarligen ett par.
Dom löser korsord tillsammans.
Kånken-ryggsäck .., Fjällrävenjackor .. kort, stubbat hår.
Kyssar och kel.

Intill dem en ung man med rött hår .., brun manchesterjacka .., stickad halsduk och jeans.
Kortvuxen.
Han håller ett underligt föremål i handen .,. som ett hjul i trä .., med ett handtag i mitten.
Å, vad jag funderar vad detta är!!
Till slut kan jag inte bärga mig, utan frågar rakt ut.
"Jaha .., det är en sköld ...", förklarar den unge mannen som sover mest hela tiden.
Jag frågar om han tänker dra ut i krig .., men det ska han inte .., det är nån slags rollspel.

I Ängelholm uppenbarar sig serveringsvagnen.
Det är en rostfri historia med tre plan och liknar såna vagnar som finns på sjukhus och där vaser står på parad .., men här är det chips och salta nötter, vin och öl och smörgåsar.

Kvinnan som är säljare, är rundlagd och har snäv kjol och väst och så snart hon böjer sig ner kasar strumpbyxorna på henne och hon måste draaaaa till och ordna och ibland går hon ut på perrongen och hissar upp mer ordentligt (i Laholm, till exempel ...) och jag tänker att ååå, om hon hade fått ha en vid klänning som hon kan röra sig i och detta måste ju vara fasan själv, men kvinnan är glad och sprallig och duktig på att sälja och till mannen som kanske är från Somalia, säger hon att "han ska ta det försiktigt så han inte spiller varmt kaffe på sig!"

Mannens familj är slanka och tjusiga och har alla hilkor och det måste vara praktiskt .., inte behöver man bekymra sig om lockigt hår eller nåt sånt .., bara att dra hilkan om sig.

När klockan är nästan nio prick, rullar tåget in vid Halmstads Station.

"God Jul på dig!" säger kvinnan som har flugit med ett turkiskt flygbolag men talar göteborgska och jag säger också god jul och sedan är jag framme.

Kortläsaren har jag glömt i Ystad och minneskortet också och ni får allt tänka er själva hur det var.

Just så.

Men en härlig resa var det och i bilen, på väg till pensionatet, säger jag till mannen vid min sida att .., tänk dig själv ., allt det där blir som en film i min hjärna och det är nästan så att det känns som om huvudet ska sprängas .., inom loppet av tre timmar hinner man se och höra så mycket att det är nästan verkligen som en film!

Dagens glädjeämne ...

Och nu ska jag snart cykla till stationen och ta tåget till Malmö.
Eva på Frösön målade detta.


Lååånga köer i kassorna.
Framför mig två män som handlar godis i parti och minut och betalar med utländskt kort.

"Kasse ...?" frågar jag.

Mannen tittar frågande på mig.

"Kasse ...? Reklamufka ...?"

Det senare betyder kasse på polska och mannen strålar med hela ansiktet och en hel svärm med polska ord strömmar ur hans mun och han tittar på mig och säger ..."polska ..?"

"No, no .., bara reklamufka och Elzbieta ...!" svarar jag.

Då ler mannen med hela ansiktet och när han har packat sina varor klart ropar han högt och ljudligt nånting som slutar med Elzbieta och så vinkar han glatt.

"Vad betyder det ..?" frågar den rara Marianne som står i tur att betala .., hon har jobbat på apoteket i alla herrans år, men har nu gått i pension.

"Inte en aning .., kanske önskade han mig god jul .., eller trevlig helg ...?" svarar jag.

Glädjen sitter i länge efteråt.

Och nu är det fredag ...!

Bilden: människor som träffas.
Det var hos pensionatsvärdens storebror, det är hans hand som är längst nere till vänster.
Längst till höger ser ni handen som jag tycker så mycket om.
Och i mitten, en 54-årig bloggmadames skrynkliga hand.
Dom tre uppe är pv:s svägerska Lenas hand .., dottern Kajsa och så mannen från England som vikarierade som organist i den lilla småländska kyrkan och kom cyklande förbi på vägen, just när vi var där på besök ..., och Kajsa som i språngmarsch lämnade fikabordet .., rusade ut på vägen och rop-hojtade på den cyklande organisten ..., så där så att han skulle få fika, han med.


Och nästan direkt efter jobbet tar jag tåget till landet Halland.

Där väntar .., hopefully ..., en god middag .., i morgon blir det Olssons Skafferi tillsammans med den rara Anna-Karin .., senare på kvällen blues med Sven Zetterberg och Louise Hoffsten i Halmstad teater.., och sen är det söndag och dags att åka hem igen och då är sonen på hemmaplan!

Mycket att se fram emot, alltså.

Och nu ska jag susa iväg till affären .., det tycks vara regn och rusk ute.

Fredagsfönstret ...

..., det var sommaren 2006 och jag hade varit ute på husletarrunda med mannen som letade ett hus och som sedan fann det.

Vid en kyrka i en skånsk by, blev det paus.

Och jag tog fram kameran.

På kvällen.

Mamma på rehabiltering.
Det var ett par år sedan.
Den unge läkarkandidaten visade henne en otrolig respekt och mamma tittade på honom med sådan varm blick och hon skärpte sig allt vad hon kunde och svarade vettigt på hans frågor.
"Jag ser att du har varit sjuksköterska .., att vi har varit som nästan-kollegor ..?" sa han och mamma log.
Och han frågade henne om tiden i Sydamerika.
Mamma försökte verkligen.
Efteråt, när han hade lämnat rummet, slog hon händerna för ansiktet och grät tyst.
Så kämpigt hade det varit att hålla fasaden uppe.


Man undrar ju verkligen var dom tar vägen, alla dom som har gått före?

Var finns dom?

Ser dom oss?

Inte en enda gång har jag känt nån slags närhet .., att mamma skulle ha visat sig eller ..:?

Aldrig.

Och jag vill så gärna tro att det fortsätter .., att det inte bara tar slut .., att där finns en annan dimension .., det är vad jag vill tro.

Jul .., river upp känslor.

Så är det.

Blodtrycksförhöjning ....

Det beror säkert på utanförskap och trassliga uppväxtförhållanden och gud-vet-allt, men hade det varit mina barn som ställt till sånt här elände och kastat stenar och annat på brandpersonal och poliser, då vet jag vad jag hade gjort.

Just det.

Ett jäkla oskick är vad det är!

Och vad är det för föräldrar som inte fostrar sina barn?

I morgonkväll ...

... kommer älsklingssonen, han den ende sonen i familjen, hem till Ystad, men då åker jag förstås norrut, till pensionatet i Halland.



Men på söndagkväll och på måndag .., då får man kanske strääääcka på tårna och krama om den blivande konstapeln.



Alla tre barnen firar jul i Stockholm och dit kommer även deras pappa.

Själv arbetar jag till två på julafteon och kör sedan hyrbilen till min syster och hennes familj och efter nyår blir det barn och barnbarn för min del och åååå, så jag längtar!

Förmiddag ...

Balkongen på Samos.
Emil och hans mormor som är jag, sitter där tillsammans.
Havet tjugo meter bort.

Näst sista arbetsdagen den här veckan och då blir det sovmorgon och några timmar i frihet innan klockan elva då det är dags att ställa sig bakom kassan.

Det har varit mörkt ute ovanligt länge .., det tycks som om ljuset knappt kan ta sig igenom .., och jag står vid fönstret och tittar ut på människor som cyklar förbi eller rastar sina hundar .., och jag läser mail och ser att min australiensyster, hon som dråsade i backen och nästan slog ihjäl sig i våras, att hon och hennes man tänker hälsa på sonen som numera bor på Isle of Wight och efter besöket hos honom blir det visit hos systrarna i Skåne i hela tio dagar, ja, allt detta i maj månad och det känns som en extra rolig julklapp!

Det blir då andra gången på drygt trettio år som hon kommer hem.

Och telefonen ringer och en glad och lycklig pensionatsvärd berättar att det nu bara är någon enstaka lektion kvar innan det blir jullov .., och till eleverna som ska delas in i olika grupper har han gjort en tävling där man så snabbt som möjligt ska skriva ner svar på sånt som olika huvudstäder, bilmärken, idrottare och lite annat som jag just nu har glömt.
(När han var här förra helgen köpte han även små julklappar till elever som hade haft hundraprocentig närvaro under den här terminen och han slog in klapparna så fint och jag tänkte att ååå, jag tycker så mycket om den mannen som verkligen har ett så stort och varmt hjärta!)

Sånt, egenhändigt gjorda frågesporter, pysslade vi med om jularna när jag var liten.
(Jag vet att det inte heter "liten", utan yngre, men nu skriver jag liten).

Det var pappa, mina systrar och jag själv som tävlade (mamma arbetade som regel nästan alltid när det var jul ...) och eftersom jag var så mycket yngre än de övriga fick jag välja en egen kategori och då blev det alltid "hundraser", för var det nånting jag verkligen var intresserad av, så var det hundar.

Australiensyrran som då inte alls visste att hon skulle hamna på andra sidan jordklotet, var expert på skådespelare .,. pappa på idrottsmän och störstasyster var duktig på allting, förutom det där med hundarna.

Hur länge som helst kunde vi sitta där i vardagsrummet och skriva ner våra svar på rutiga block och sedan blev det häftiga diskussioner när något av svaren visade sig vara lite tvivelaktigt .,. pappa kunde hitta på byanamn som vi andra aldrig någonsin hade hört talas om och då sa han bara att "jo, den byn finns utanför Norsjö!" och vi var helt övertygade om att han fuskade!

Och allt detta kan man komma att tänka på en tidig morgon i december då en pensionatsvärd, tillika mattelärare, berättar vad han ska roa sina elever med.

Torsdagsfönstret ...

... är mitt.

Det är det allra bästa med min lilla lägenhet; här finns de allra mest ljufvliga fönster!

Djupa och höga!

Och som ni ser har gardinerna fått gå till den eviga vilan.

(Pelargoniorna är ännu stora och frodiga ..., den längst till höger blommar ännu!)

Och så ett godnattfönster ...

Ett som kommer från Piet Bootsma och själva fönstret är från Grudziadz i Polen.

Ååååå, så underbart, härligt!!!!

Bild: Christer Nilsson.

Det absolut roligaste hittills på bloggen .... hittar ni här!!

Kväller ...

Detta är vad jag längtar efter.
Att bada i havet.

Alldeles utmattad är jag när jag väl kommer hem.

Jag lägger mig på soffan och har en vit pläd över benen och Pelle vill sova på mina bröst men blir ivägputtad .., nej, det blir för varmt .., och han blir sur och vrång och tar ett skutt ner på golvet.

Tv-programmen fladdrar förbi.

Där är bonden som söker en fru och hittar en och där är han som påstår sig vara en hejare på att prata engelska och kanske inte är det .., och där är kvinnan som vill vara kvar hos sin bonde men som, när hon inte blir utvald, säger att det var då lika bra det och tror man på nåt sånt, nej, just det.

Pensionatsvärden har varit på krogsväng med snart jullovslediga kollegor och ringer och är väldigt glad och upprymd och halvvägs till bussen upptäcker han att ryggsäcken är kvarglömd på krogen ..., och det blir till att vända om och inte blir man särskilt förvånad över det heller.

När vi har sagt hejdå, hittar jag en bok som heter "Slagnäs" och är fylld av svartvita bilder.

På insidan av pärmen har min mamma skrivit något och jag tar på mig läsglasögonen och tar mig en närmare titt.

Så här står det.

"1/2 1981. (mamma är alltså hemma på tillfälligt besök från sitt arbete i Sydamerika).

Bara ett vänligt leende .., en hälsning varm och god .. kan vara nog.

Bara en knuten näve och några bittra ord ..., kan släcka en människas glädje och begå själamord.

Bara två stränga ögon, en tystnad isande kall ...,
kan vara nog att bringa, en ensam förtvivlad själ på fall.

Oh, slösa med varma blickar och tala så milt, så mjukt ...
ty endast kärlek kan rädda, det som är rotlöst och sjukt.

Nils Bolander."

Jag förstår att mamma har skrivit det fritt från minnet och jag minns att vi hade haft någon häftig diskussion innan och så hittade jag det här några veckor senare, - men då var allt som vanligt igen -.

Så onödigt .., när livet är så kort!

Och om igen läser jag raderna och tänker på min mamma som sedan ett halvår tillbaka är förvandlad till aska och ligger i en liten urna av papp.

Ett eftermiddagsfönster från Malå

"Det här fotot tog jag i söndags.

Det är ju egentligen inte ett fönster, men det är taget rakt ut genom fönstret i vårt lekrum. Spetsen på adventsstjärnan syns i kanten.

Det finns faktiskt grannar där bakom och det ser man i dag, men efter helgens snöande kunde man inbilla sig att man bor mitt ute i villande skog.

Det är härligt med snö.

Jag skulle aldrig vilja bo någonstans där det inte fanns snö på vintern.

Men gärna någonstans där det fanns ungefär fyra myggor en midsommarafton.

Ingela."

// Det är mer än femton år sedan jag senast såg Ingela och för mig är hon ... kolsvart och blankt hår .., röd anorak (kan vara fel .. men det är så jag minns henne ..) eller möjligen grön Fjällräven- jacka ... och hela hon utstrålar Friluftsliv!

Bortaplan ...

Tidningen Ud og Se, som jag älskar.
Detta är omslagsbilden.

Om man en ledig dag ställer väckaren på halv sju och en och en halv timme senare sätter sig på Pågatåget till Malmö för vidare befordran till Helsingborg, då känns det kanske inte så värst mycket som en ledig dag, men det är ändå vad det är.

Utanför tågfönstret är världens alldeles grå.

Och väl framme på Knutpunkten har jag en hel timme tillgodo innan det är dags att slå sig ned i tandläkarstolen, så jag spankulerar omkring i det Helsingborg som en gång var lite mitt och jag tittar in i butiken UNO som säljer danska linnekläder och expediten visar sig vara norska, så det är nordiskt värre .., men allt jag tycker ser härligt ut i färgen är snedskuret eller längre baktill än där framme och jag säger att det är då underligt att det inte ska gå göra helt vanliga, ordinära kläder för vanliga människor som inte nödvändigtvis vill ha ett snöre som drar åt ärmen 1 dm från axeln och det håller den norska damen med om.

"Men i februari kommer nya modeller ..., då kanske ...?" säger hon och ler så där lite hoppfullt.

Alldeles helt förvissad är jag att en butik som säljer linnekläder vars modell inte nödvändigtvis ändras från den ena säsongen till den andra .., skulle överleva, ja, i alla fall om där fanns ett bassortiment som man visste att "det här hittar jag här .., självklart i olika färger, men svart och linnefärgat skulle alltid finnas ...".

Det är vad jag tror.


Hänt-i-veckan-varianten till höger.
Det är den svenska passagerartidningen.

Tandläkaren som jag går till, hon håller till vid ett litet torg som jag aldrig lär mig namnet på, det är nära Åhléns i alla fall .., och där finns exklusiva klädaffärer där manliga expediter går omkring med ett måttband runt halsen och det ser ut lite som i London eller nåt sånt .., och där ute på torget är allt annorlunda .,. där sitter nu luggslitna människor som vinglar omkring lite och när jag från tandläkarrummet säger till sköterskan att ... ojoj .., vilket öde att ha det på det viset .., så berättar hon att så har det blivit sedan Systembolaget öppnade där alldeles i närheten.

Det tar nästan en evighet att fixa fyllningen som har havererat och utan att jag ber om det får jag två små stick med Xylocain-sprutan och jag gapar och gapar och lyssnar lite förstrött till lokalradion och pratet om gårdagens jordskalv och tandläkaren säger att hon ska "bränna bort lite tandkött" och det låter ju inte så där värst härligt men man överlever förstås, men sedan blir det borttagning av tandsten och då ligger jag så där som Svävande Damen hos Joe Labero och det låter så otäckt, precis som när man drar med kritan på svarta-tavlan och jag ryser i hela kroppen och säger att "aldrig mera!, detta, ja, jag lovar, är en värre fysisk upplevelse än gårdagens jordskalv!"

När allt är överstökat går jag till en liten restaurang som heter Tapas.

Där, på två avlånga bord, serveras en buffé med massor med smått och gott och det är överjordiskt smarrigt och kostar bara 80:-.

Och så vänder jag hemåt.

På kupébordet ligger två tågtidningar; en dansk och en svensk.

Den danska heter Ud og Se och är så läcker .., medan den svenska tågvarianten mest påminner om Hänt i Veckan.

Det är bilderna och själva layouten jag tycker så mycket om i det danska "passagermagasinet".
Titta här bara!



Men allra, allra bäst tycker jag om en tidning som jag har inhandlat på Pressbyrån och när jag bläddrar i den, då upptäcker jag en liten madame med blå ögon som ler så varmt mot kameran och tänk .., jag säger bara tänk .,. den lilla madamen som inte är så liten längre, det är min dotter och jag ser inte bara dottern, jag ser även Emma, så lika är dom!

Och sen är jag nästan hemma.

Ja, just så var den resan.

Ledigadagsfönstret ...

..... hittade jag i Helsingör, på Själland.

Men tanken var att ni idag skulle få se utsikten från hemifrån-Ingelas fönster .. men se, det gick inte att få på plats just nu .., det bara krånglar och sparkar bakut, men i morgon kanske ...?

I morgon ...

... tänker jag tillbringa min lediga dag, eller åtminstone en timme av den lediga dagen, hos dom här två madamerna, vars händer ni ser här ovanför.

Två timmar på tåg.

Därefter rask språngmarsch i fem minuter och sedan gapa stort.

Det hade trots allt kunnat vara värre.

Kanske.

Vad som är viktigt ...

Om det hade varit det största jordskalvet i Sverige på 100 år och epicentrum hade legat i trakten av Stockholm .,. tror ni då att den nyheten hade hamnat sist av allt i Rapports halvåttasändning?

Det tror inte jag.

Uppdatering: men Aktuellt visade sig på styva linan!
Det tackar man för!

På dejtingsidan ...

... valde jag konsekvent att inte involvera mig med män som visade alltför stort intresse för fester och sånt.

Jag är ju en sån tråkig typ ., en hemmasittarmänniska som gladeligen nöjer mig med att kolla på Gokväll, Fråga Doktorn och På Spåret.

Mina barns pappa var engagerad i nästan allting.

Säg en förening och han var medlem eller ordförande!

Och så seglar man iväg helt solokvist på livets stora hav och tänker att om man någonsin i livet mera ska ha en "käreste", så ska det helst vara en man som är ungefär som man själv är.

En sån där stugsittartyp.

Men vad händer?

Jo, man faller för en man som gladeligen bjuder sin stora släkt på fest ute på verandan och som av hjärtans lust till denna tillställning bakar tårtor, bröd och kakor och lagar räkgryta ..., och samme man är garanterat med i festkommitén i alla föreningar där han är delaktig och han inviterar sjuttio personer till sin stora födelsedag och av bara farten bygger han en dansbana inför den festen och såklart har han porslin så det räcker till allesammans.

Själv har jag sex tallrikar.

Och tänka sig, att den där energiske och festglade mannen åker jag till varannan helg.

Tre timmar på tåg enkel väg.

Frivilligt.

Alldeles frivilligt.

Så ..., det här med logiskt tänkande när det gäller känslor .., det finns det sannerligen inte mycket av.

Så är det.

Två fönster från Anna ....

"Hej Elisabet!

Jag skickar med två fönster idag :D

Det ena är ett riktigt julfönster, med vår julstjärna, allt för stämningen. Det andra är vår framruta i bilen, eller genom det, så det är ju ett fönster men inte ett vanligt fönster som du brukar :D



Ha en bra dag!

/Anna"


//För övrigt tycker jag att Annas blogg är nästan den läckraste jag vet.
Så annorlunda och personlig.

Men skåningarna är lugna och trygga.

Tror jag.

(Klicka på skalvet skrämde ....)

Här är fler trygga skåningar.

(Inslaget heter ..."hans hus fick sprickor av skalvet".)