onsdag 21 januari 2009
Lediga-dags-fönstret ...
"Kanske inte världens bästa skärpa med mobilkameran!
Denna kalv är snart ett år men får fortfarande slaska i sig från mamman ...", skriver Tove med sina getter.
Vilket underbart fönster! säger jag.
I dag ....
Ett vykort hoppas jag i alla fall på.
... fyller vännen Kent i Småland år, men han är på semester i Thailand, så det blir lite svårt att gratulera honom.
Kent, som följde Emil och hans mormor som är jag, till Samos, är en av mina allra bästa vänner.
Varje gång han ringer säger han "Hello Darling!" och han menar inget annat än "hej, min vän!"
Jag blir alltid lika glad av dom orden.
Om födelsedagsbarnet nu skulle råka läsa här på sidan, så vill jag i alla fall säga:
S t o r t G r a t t i s K e n t!
tisdag 20 januari 2009
Ett kvällsfönster från Frankrike ..
... och jag är absolut övertygad om att jag har lagt in det tidigare, bara häromdagen, men jag hittar det inte.
När sidan krånglade fick jag ta bort en hel del inlägg, - alla länkar hamnade längst ner -, kanske var det då?
Nåja.
Det här fönstret kommer i alla fall från Monica, som skriver om livet i en by i södra Frankrike.
Tack snälla!
Men kycklingfond har jag i kylen.
Den blivande hyresvärden.
I hela mitt vuxna liv, förutom de senaste sex åren som mer eller mindre ensamseglare, har jag inte arbetat heltid.
Inte, alltså.
Så när det orangefärgade kuvertet varje år anländer och jag ska få se hur mina besparingar har skjutit i höjden .., då har jag valt att inte öppna brevet.
Det kallas för strutsmentalitet.
En av mina mågar arbetar som aktiemäklare och han var den som hjälpte mig med fondplaceringarna.
När han, till sin förskräckelse, hör att jag inte har kollat hur det har gått .., då ler han lite plirigt och säger att ..."ja, svärmor .., har du inte kollat det på dom här åren .., då tycker jag nog att du ska låta bli just nu när det är såna här tider .., för annars kanske du inte vill ha med din måg att göra nåt mera ..:", och då tar jag honom på orden.
Inte heller har jag pensionssparat.
Inte ett nickel.
Jag har liksom aldrig trott att jag ska få leva tills det är dags att tacka för sig och lämna igen den röda ica-tröjan till chefen och eftersom det hoppet inte har funnits, då kan man lika gärna leva loppan under tiden, så de senaste sex åren har jag, i stället för att spara i fonder och annat, rest upp mina pengar.
Precis så.
Men tänk .., att det finns ju snällingar på vår jord.
Till exempel har en pensionatsvärd från Halland erbjudit bloggmadamen att, när och om hon når pensionsåldern, så får hon hyra ett rum eller en Friggebod i landet Halland till den behagliga summan av tre kronor.
Det är månadshyran, alltså.
Tre kronor.
Visst låter det bra!
När seglet hissas ..!
Och här sitter jag i soffan och tittar på kanal 8 som visar något från Washington .., kan det verkligen vara direktsändning .... och det är massor med musik och massor med färgade människor och jag blir så glad, så glad, så glad över valet av Barack Obama och att åtminstone hälften av det amerikanska folket har så gott omdöme och nu är det bara att hoppas att alla gevärsförsedda galningar håller sig borta .., åååå, tänk om vi alla kunde få leva med hoppet kvar!
Och framför allt: att den blivande presidenten får leva.
Det känns som om det här kommer att bli en sån där dag som man alltid minns, så där som när Kennedy blev skjuten .., den första månlandningen .., Arne Thoréns röst från Washington och Dallas .., Ingemar Johansson som världsmästare ..., natten då Olof Palme blev mördad .., just såna stunder som man minns så väl, så väl.
Nu håller vi tummarna!
Och ...
Emma och Emil kappspringer på stranden.
Lillebrorsan har fått försprång och kommer att bli upphunnen innan han kommer i mål.
Nog tycker jag att ni ska klicka på bilden.
... nu är man ledig tills på torsdag klockan 11.
Det blir ingen extra fridag och kanske är det lika så gott .., det gäller att "leva med siktet inställt på lönen ..," som min mamma brukade säga och smajla filurigt.
Mamma arbetade a l l t i d.
När pappa knorrade och sa att han inte skulle protestera så där våldsamt om han hade en fru som satt i soffan intill honom om kvällarna .,. då sa mamma alltid just detta .., hon sa det i lite biblisk ton, för det är förstås därifrån det kommer, men hon menade nog lönebeskedet.
Och jag fick lite dåligt samvete.
"Ska du svika mig på torsdag igen ..?" sa Maria H som är min kvällsjobbarkompanjon.
Och Hanna som hade erbjudit sig .., började ångra att hon varit så schangdobel med att anta alla "ja-gärna-jag-vill-vara-ledig"-anhopningar.
Så nu inriktar jag mig på i morgon.
Himlen är ljust blå just nu.
Och tänka sig, vi har sett solen!
Tisdagsfönstret ...
måndag 19 januari 2009
Om pussbrist ...
Detta är min mammas farfars far.
Bildtext: Klockaren i Dikanäs, Per Erik Vesterlund "Klockarfar" (1845-1926) med sin hustru i andra giftet 1910, Anna Erica Vesterlund f Eriksson 1850.
Man kan hoppas att det inte rådde pussbrist mellan Per-Erik och hans hustru.
Klockarens son, Per-Johan, min mammas farfar, fick tolv eller tretton barn.
Ingen brist på kärlek där inte.
Såja.
Nu har jag beställt underbara Anita Nilssons bok "All denna pussbrist".
Den handlar om just pussbrist och brist på närhet hos singlar.
Från tidningen Ud og Se .., någon gång år 2006.
Och dylikt finns hos gifta par också.
Tänk, att jag känner par som inte har haft något samliv alls på tio år.
Bokhyllan Billy hos Barack Obama ...
Hyllplan och tavelramar från det påhittiga företaget.
Älskar jag påhittiga reklammakare?
Svar: ja!
Tycker jag om Ikea?
Absolut!
På jobbet ..
I pantrummet.
Någon har blivit döless på att plocka upp petflaskor.
Det där "antagligen jag" ..,. får mig alltid att le.
Nästan alla tycks trötta när det är måndagmorgon.
Cowboy-Maria har återvänt efter en veckas vila .., tänk, att vara så ung och ha hjärtproblem ..., och på bordet i personalrummet står en vas med rosa rosor och där har någon skrivit "Välkommen tillbaka Maria!"
Alla är glada att se henne igen.
Och nu är det ny vecka och dom som har arbetat helg längtar bara efter ledig dag .., och vi som har arbetshelgen framför oss, vi tycker att det är som enda lång raksträcka fram tills där nästa helg.
På anslagstavlan har Malin och då båda Hannorna erbjudit sig att arbeta extra, ja, just den här veckan.
När Hanna E kommer in i personalrummet blir det rena huggsexan; "du Hanna .., kan du ta ett par timmar på fredageftermiddag för mig!?" ropar Rickard och jag hoppar också på tåget ..."Hanna ., torsdag .., elva till åtta .., skulle du kunna tänka dig det ...?"
Det kan hon.
Det blir gott om gapskratt åt denna vår glädje över en extra ledig dag.
(Faktiskt är pengar inte allt. Att få vara l e d i g en hel dag, utöver den vanliga onsdagen .., ååå, men vilken lycka!)
På lunchen pratar Fredrik och Filip handboll och mera handboll.
Ikväll är det match .., Sverige mot Spanien och i det handbollsgalna Ystad torde detta vara samtalsämnet nummer ett idag.
Det diskuteras målvakter och vänstersexor och såklart pratas det om stadens egen son Oscar Carlén som ska spela .., för att inte tala om den här reslige mannen som brukade handla i lilla kvartersbutiken där Karina och jag själv arbetade i så många år.
Mitt på dagen kommer Dennis in och handlar.
Han är en före detta arbetskamrat från den lilla affären och han har varit sjuk länge och väl, men nu ser allt så mycket ljusare ut och i mars ska han bli pappa för första gången och hur glad blir man inte över en sån sak .., att det vänder från mörker till ljus?
Och när jag frågar chefen hur det blir med min sökta ledighet, säger han att jo, det är okej och sååå himla roligt tyckte han inte att mina x-alternativ var ...., men nu kan jag således boka biljett till Stockholm .., för jag ska vara barnbarnsvakt åt Emil och Emma från torsdag till söndag; det är då som pensionatsvärden åker Vasaloppet och Emils mamma och pappa är bortresta.
Alltså kan vi sitta uppkrupna i deras soffa Ektorp och med filtar över våra ben titta hur det går för honom och alla de övriga i småländska släkten.
Det blir nog bra.
Ett litet tips ....
Säg att du har handlat för 100:50 och till kassörskan lämnar fram en 500-kronorssedel.
Och så frågar kassörskan om du möjligen har en femtiöring, så där så hon kan ge dig fyra hundralappar tillbaka.
Nej, ingen femtiöring i sikte.
Så du säger "nä, tyvärr".
Då frågar kassörskan om du kanske har en 1-krona eller en 5-krona i plånboken?
Det är just vad du har.
Perfekt.
Då ska du veta en sak .., det är oftast inte femtioöringen i sig som kassörskan frågar efter, det är bara småpengar så man får behålla så mycket som möjligt av den övriga växeln; så att man kanske bara får ge ut hundralappar och några småmynt.
Det är nästan ingen kund som tänker så.
Men nu vet ni.
Jag hoppas att intresseföreningen noterade.
Säg att du har handlat för 100:50 och till kassörskan lämnar fram en 500-kronorssedel.
Och så frågar kassörskan om du möjligen har en femtiöring, så där så hon kan ge dig fyra hundralappar tillbaka.
Nej, ingen femtiöring i sikte.
Så du säger "nä, tyvärr".
Då frågar kassörskan om du kanske har en 1-krona eller en 5-krona i plånboken?
Det är just vad du har.
Perfekt.
Då ska du veta en sak .., det är oftast inte femtioöringen i sig som kassörskan frågar efter, det är bara småpengar så man får behålla så mycket som möjligt av den övriga växeln; så att man kanske bara får ge ut hundralappar och några småmynt.
Det är nästan ingen kund som tänker så.
Men nu vet ni.
Jag hoppas att intresseföreningen noterade.
Dagens fönster ...
"Detta är utsikten från rum 204 på Pensão Residencial Roma i Lissabon.
Det här är inga sensuella obäddade sängar i förgrunden och fladdrande gardiner i en öppen dörr mot ljuset, utan en ruff januaribild ur verkligheten.
Jom."
// Nej du Jom .., det sensuella står ju fru Manilat för och för detta är vi damer oändligt glada och tacksamma!
Så här skriver Jom:
"Christina: om man lutar sig ut genom fönstret finner man till vänster en liten trädgård med ett träd fullt med gula citroner och bredvid finns ett träd med apelsiner.
Några våningar upp, i ett öppet fönster, brukar en man stå och röka och titta på utsikten."
söndag 18 januari 2009
Hilda ...
Lunch i pv:s segelbåt.
Det är en härlig dag på ön Ven; i hamnen.
Ellis är också med.
Benet till vänster tillhör Patrik, pojkvän till Hilda.
Det är hon som har lagat maten och sitter till höger.
Idag har pensionatvärdens dotter Hilda namnsdag.
Hilda är nog den lugnaste unga madame jag någonsin har träffat och hon är snäll och rar och när vi första gången träffades så var hon så vänlig mot mig och själv var jag förfärligt nervös.
Hon är otroligt duktig på att teckna .., hon är vegan .., och tycker, som jag tidigare har skrivit, om att sortera saker.
"Att sortera saker" .., jag tycker att det är så helt underbart!
Och om jag inte minns alldeles galet, så är hon dessutom Oxe.
Grattis på namnsdagen! säger jag.
Åååå, jag bara älskar SVT!
Tack för detta!
Det bästa jag har sett på evigheter i musikväg!
Såååå glad jag blev!
(Och Lars Ekborg är superduper! För att inte tala om Michael Weinius!)
Tack för detta!
Det bästa jag har sett på evigheter i musikväg!
Såååå glad jag blev!
(Och Lars Ekborg är superduper! För att inte tala om Michael Weinius!)
Bilder från landet Halland ...
Hos Anna-Karin.
Om man får barn när man är arton år och vid nitton års ålder flyttar till Stockholm och flera år senare återvänder till sitt barndomshem, då är det inte alldeles så enkelt att hitta tillbaka till dom som var ens bästa vänner.
För då lever dom ett Annat Liv.
Dom har flyttat till Umeå eller Stockholm och när dom under stora högtider hälsar på hemma i Malå och vandrar omkring med nyfödda småttingar i barnvagn, då har ens egna barn börjat skolan.
Och man har liksom glidit ifrån varandra.
Och om man därtill lever tillsammans med samme man i trettiofyra år och därefter, vid femtio års ålder, seglar iväg på egen hand .., ja, då finns en risk att man kan bli sittande alldeles solokvist där nere i kajutan.
Särskilt stor är den risken om man inte är och aldrig har varit någon föreningsmänniska.
Någon gruppmänniska.
Eller nån som är på krogen om lördagkvällarna.
Om man aldrig har varit nån som ihärdigt hälsat på hos grannarna, utan rätt mätt på smajl-och-prat på jobbet mest har velat sitta just under korkeken när man väl har kommit hem.
Och om man är en sån som har behov av stunder av ensamhet.
Om man är precis en sån .., då kanske ni förstår hur glad man blir, när man längs livet krumeluriga väg hittar människor som blir till så rara vänner.
Så där som Anna-Karin i Halmstad.
Här sitter hon mitt emot mig när vi äter lunch på Olssons Skafferi.
Hemma hos Anna-Karin känner jag mig hemma.
I var sin soffa ligger vi och kollar på "Amelie-filmen" och hon ser samma saker som jag själv.
Mellan varven kommer hennes hund Frida och nosar och hälsar på och visar upp gosedjuret.
Hur mycket som helst betyder det att ha såna vänner, särskilt när man är på en främmande plats och särskilt om man är den typen av människa som tycker om när det känns tryggt och som inte ideligen vill ha nya utmaningar; som inte nödvändigtvis vill byta arbete vart tredje år.
Tillsammans besöker vi biblioteket som är det vackraste jag har sett i den vägen!
Det är nästan vårligt där utanför.
I alla fall s e r det vårligt ut.
Mannen som tar betalt på Olssons Skafferi, där vi äter lunch, visar sig komma från Canada.
Från Quebec.
"Var kommer du ifrån .., från norr ..?" undrar han.
Medan vi sitter och äter, pratar vi, Anna-Karin och jag själv, om varför vissa människor blir så lyckliga av mat.
När jag föddes blev min mamma sängliggande i ett par månader och jag hamnade hos faster Anna-Maria och mamma berättade att första gången hon kände riktig moderskärlek, det var när hon åkte tåg från Bastuträsk och skulle hämta hem mig ..., då, efter förlossningen och att hon tillfrisknat.
Och jag säger till Anna-Karin att det kanske är därför .., ja, att jag är så beroende av att det ska kännas tryggt ..., och mat för mig är just trygghet.
Och g l ä d j e.
Att det sen inte är riktigt lika roligt när jeansen stramar, är en annan sak.
Filmen Amelie från Montmartre går helt i grönt och rött.
Det gör filmen "Tillsammans är man mindre ensam" också.
Och "Station Agent", men inte lika mycket.
I Halmstads bibliotek finns samma gröna färg.
Och hemma hos Anna-Karin kollar jag lite bland böckerna i hennes bokhylla.
Man kan nog säga att vi tillhör samma generation, tänker jag.
Se, det var mina tankar om vänskap det.
Om missförstånd ...
Min mammas mormor längst till höger.
Hon hade säkerligen också australienbesök en gång i tiden.
Hos Moster Mjölgumpa läser jag ett helt ljuvligt inlägg som får mig att tänka på detta med missförstånd.
Feltolkningar.
När jag i rätt hög ålder läste min mammas dagböcker (jag fick dem av henne när hon gav sig av till Sydamerika), stod där mest om hur vädret var .., om det var kallt eller varmt .. och man kunde läsa om bärplockning, svårigheten att vara husmor på sjukstugan .., hur mycket älgkött pappa kom hem med .., hur många koftor mamma hade stickat av moster Gunvors ull ..., där stod vad en poplinkapppa kostade och hon vittnade lyriskt om lyckan att ha köpt sig de första strumpbyxorna av nylon.
"Farväl korsett!" stod det.
Och med ojämna mellanrum stod där också skrivet med rött .., ordet .."Australienvisit".
Inte för mitt liv kunde jag begripa vad vi hade haft för besök från Australien, ja, rent omöjligt var det att komma ihåg någon sådan och ibland kom australienfrämmandet två månader på raken och så dröjde det ett tag .., så var det dags för ny visit.
Ååå, vad jag undrade!
Tills mamma en gång förklarade .., jo, men allt detta handlade om hennes övergångsålder .., "australienvisiten" betydde att hon hade fått mens .., den som höll på att försvinna!
Så var det med den saken.
Och jag bara looooog.
Såg ni ljusfenomenet igårkväll?
Inte det.
Jahapp.
Men då kan ni göra det här.
Och i Malmö, särskilt vid järnvägsstationen, råder kaos.
Så känns det.
Fast det går framåt.
Inte det.
Jahapp.
Men då kan ni göra det här.
Och i Malmö, särskilt vid järnvägsstationen, råder kaos.
Så känns det.
Fast det går framåt.
På väg ...
Båstad.
Hemresa.
Volvo från Stensjö till Båstad och bensinstopp alldeles nästan framme.
Bensindunkeräddning.
Prat om fjällresa, bensinkostnad, antal kilometer, 50.årsfest i Småland och lite annat.
Språkprogram från P1.
Tre timmar tar tågresan.
Påstigning i Båstad och detta är utsikten genom fönstret.
Gott om plats i lågvagnen.
Genom gallret på kattburen kan Pelle kolla in en annan kattherre.
Tre barnvagnar.
Mp-3-lyssnande tonåring.
Biljtettkoll.
Nästan hela vägen halvslumrar jag.
Blundar.
Att blunda och nästan-sova offentligt är att känna sig aningen utlämnad.
Ibland, när man tittar upp, möter man någons blick .., en blick som snabbt viker undan.
Och man blundar igen.
Ungefär så.
Tack Maria i Oslo!
Den här boken, men i behagligt pocketformat, kom susande med posten från Maria i Oslo.
Nu har jag läst ut den.
Den förra B-M-boken, den som skildrar sista tiden och resan från huset i Frankrike, den föll mig inte alls i smaken, underligt nog.
Men den här .., den var så typisk Bodilsk.
En hel del igenkänning och en hel drös med klokskap.
Helt klart läsvärd!
Så här skriver hon, t.ex.
"Vi steg på. Satte oss längst fram. För utsikten över fjällen och genom skogarna.
Vattnet där hemma avstängt och gardinerna fördragna. Sparken undanställd, märkt med mitt glödritade namn. Thomasine Jonsson. Nyckeln i handväskan i sitt blixtlåsfack.
Vi åkte, men inte ifrån.
Vi var tvungna att fara, men lämna gården och byn - så går det inte till.
Man åker inte ifrån.
Ingenting blir lämnat bakom, allting är med.
Allt bär du med dig, befintligt och lätt. Fotstegen i storstugetrappan, enrislukten i matkällaren, kylan i ytterfarstun som aldrig får släppas in. Norrskenets flammande."
Just så är det ju med hela livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)