På jobbet ...

"Haj Bettan .., du samlar på inköpslistor än va ..., jaha, va bra .., du, här får du min lista som jag hade med mig till affären idag .., ja, det är mamma som har skrivit .., här, här har du den!"

Den som säger så och räcker mig handlingslappen är Olof, han som arbetade hos oss och som jag kallade för "Alfons-Åberg".

Olof är en sån där arbetskamrat som man blir så glad av.

Han går nästan alltid omkring med ett leende och han är snäll och omtänksam och så är han himla sprallig!

Åååå, vad jag tycker om honom!

Och titta på listan!

"Mat finns utanför dörren ....", har hans mamma skrivit ..-)

Och så ska han plocka ur diskmaskinen.

Ahaaaa.

Det är alltså nånting herr Åberg inte gör så där av sig själv.

Dagens fönster ...

"Ett kyligt fönster från Vaplan i Jämtland.

Minus 25 grader nu på morronen - jäkligt kallt!"

/gunnar/


Tack snälla, rara! säger jag.

På pricken ett år sedan ...

Bild: på stranden nere på Råå i Helsingborg.
Bloggmadamen tog bilden.

... är det sedan jag träffade en pensionatsvärd från Halland.

På den tiden har hur mycket som helst hunnit hända.

Jag har, i början av april förra året, förlorat min mamma .., två veckor senare ramlat på lagret och brutit handleden .., ytterligare en vecka senare fått veta att syster nummer två har dråsat ner från en stege, slagit huvudet i en stenmur och då befinner sig på intensiven i Adelaide ..., jag har firat midsommar i landet Halland, varit kräksjuk av nervositet och gått i Samlad Tropp .., besökt Alingsås ett flertal gånger .., haft såväl Leina som Ellis och före detta svägerskan på pensionatsvisit .., jag har hälsat på i landet Småland och träffat en energimedveten storebror och hans fru och dotter, samt en mörkhyad organist från London .., och tillsammans med pensionatsvärden har det blivit besök hos barn och barnbarn i Stockholm och vi har rest till Irland och kört på vänster sida av vägen och tappat bort oss i en rondell och kvällspromenerat i staden Westport .., vi har ätit wokmiddag hos Kjell och Gerd på en campingplats och hälsat på hos hemifrån-kerstin, hennes väninna Maja och kerstins man Svenne i en hyrstuga ... och vi har spelat När och Fjärran och övernattat hos ellis och hennes sambo i landet Västmanland .., ätit middag hos Hans och Ingrid i Falun och suttit nära havet med Eva och hennes man och med Kent och Gunilla i segelbåten och vi har varit på konsert (närapå kräkläge då med ...) i Halmstad och lyssnat till Sven Zetterberg och ätit grillmiddag med Anna-Karin, Hanne och hunden Frida och vi har tittat in hos den inte alldeles purunge Axel Jonsson i Heberg och fått en provtur i hans gröna Cadillac .., vi har pratat en hel kväll med hemifrån-Torun och varit på personalfest med affärsarbetskamraterna på Öja Krog och jag har närapå lyckats skrämma livet av pensionatsvärden när jag körde på fel sida av motorvägen.
Och tänk, att den annars så sjösjuka bloggmadamen, har suttit ombord på en segelbåt .., från Ystad till Kåseberga och med en liten lintott som Kapten!

Och varannan helg kommer pensionatsvärden hit och varannan helg åker jag norrut.

Det är inte klokt så mycket som kan hända på ett enda år!

Och alldeles förfärligt tomt blir det efter en helg tillsammans.

Alldeles tyst i min lilla lägenhet.

Ingen att kura intill i sängen.

Ja, förutom Pelle, förstås.

För så är det, att man vänjer sig snabbt.

Om Carl-Olof ...

Här sitter han Carl-Olof, min före detta lärare i tyska och engelska.
Intill honom, sonhustrun med småttingarna.

Under min högstadietid var Carl-Olof Sjölund min lärare i engelska och tyska.

Han var den i särklass bästa lärare jag någonsin har haft.

Sträng, rättvis och på något vis besjälad av sitt yrke.

Det märktes att han tyckte att det helt enkelt var viktigt, det här med språk.

Långt senare har jag tänkt ..., att dom lärare som jag har tyckt väldigt bra om, det har varit såna som förmedlar en glädje till sitt ämne.

Att dom helt enkelt tar det på allvar.

När vi slutade nionde klass åkte vi till Hamburg på skolresa.

Carl-Olof var en av reseledarna och han, som i klassrummet var så bestämd,visade sig vara så underbart snäll och rar under den här resan!

Carl-Olof var också den som jag genast kontaktade när jag ville få hjälp med "sponsring" av den judiske mannen Zioma Zubicky, då, många, många år senare när vi hade återvänt hem igen.

Och när vi hade flyttat söderut, till Ystad, kom Carl-Olof på besök.

Jag skulle bjuda honom på hemlagad fisksoppa och så till den milda grad gick jag upp i denna soppa, att jag - när vi (exet, Carl-Olof och jag själv) just hade börjat äta och precis tagit oss ett glas vin och hälsat gästen välkommen - , drabbades av våldsamma bröstsmärtor och hamnade på intensiven under några dagar.

Långt efteråt skojade vi om det här ..., "jo, jo, du förstår att man har respekt för en före-detta-lärare när man blir så till sig att det närapå slutar med hjärtinfarkt!" sa jag och Carl-Olof log genom luren.

För några månader sedan fick jag veta att Carl-Olof hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.

Jag tänkte att här finns ingen tid att spara .., så jag ringde omedelbart upp honom och sa, precis som det var, att jag hade fått reda på att han var svårt sjuk och skulle det nu gå alldeles galorum, så ville jag i alla fall tala om för honom hur oändligt fin jag tyckte att han hade varit som lärare och framför allt, som medmänniska.

Han var torr i munnen och det lät som om orden trilskades och knappt ville lämna honom.

Jag tänkte att han nog var rejält sjuk.

Nu är han död.

Och när jag får mailet från hans fru Kerstin, blir jag verkligen så ledsen.

För mig var Carl-Olof en så rejäl människa .., en hedersman .., filurigt plirande .., med ett litet snett leende.

Alltid när han pratade, harklade han sig lite .., alltid likdadant under alla år.

Han var ingen snabbpratare .., tvärtom .., det kunde ta tid innan han kom till det som var väsentligt .., och längs vägen dit blev det ofta lite småskratt och leenden som kom genom luren.

Jag minns Carl-Olof med sin pipa.

Och i alla fall under skoltiden, var han annorlunda klädd.

Sticketröjor och kavajer .. , han hade en egen stil och han skulle ha platsat hur bra som helst i England .., som lärare på ett universitet.

Just så var det med Carl-Olof Sjölund.

Och jag tyckte verkligen så oerhört mycket om den mannen.

Carl-Olof finns inte mera ...

"Lite av hans kläder som låg framme har jag kastat, en del vill jag klippa upp till mattrasor.

I mattor finns gott om minnen!"



Så skriver hon som sedan några dagar tillbaka har förlorat sin man.

Mitt-på-dagen ...

Så här ser ett gäng Änglar ut.
Bara så ni vet.

Först åker vi till Olof Viktors i Glemminge och tar en söndagsfika och jag köper två exemplar av det jättegoda fruktbrödet som bara blir ljuvligare ju längre det får ligga.

Och jag tänker på mamma och hur roligt det var att låta henne smaka på alldeles nybakat bröd.

"Snälla, sväng förbi Ejdern ...", ber jag pensionatsvärden.

Så det gör han.

Och jag ringer på dörren som jag har gått ut och in genom så många gånger under sju års tid och det är Birgitta som öppnar.

"Men kom in! Ejdern firar 15 år idag!" säger hon och förresten finns det post till dödsboet och jag tittar in i köket/allrummet och där nästan alla ur personalen .., utom den rara Ingrid som kanske är ledig?

Så roligt det är att se dem alla!

Det blir ett kramkalas och mycket värme och som alltid blir jag så rörd när jag ser Marie som var mammas kontaktperson och där står Eva-Lena som var den som ringde när mamma bara hade minuter kvar .., det var hon som satt så stilla i en fåtölj när jag senare på kvällen kastade mig på den då tomma sängen,, då när mamma inte längre fanns i livet och Fonus hade hämtat henne .., det var då jag grät så hejdlöst och försökte känna doften av mamma i kudden!

Och där är Ilona som ställde sig nästan i givakt vid mammas säng och bugade och tänk, att vissa saker glömmer man aldrig.

Dom här kvinnorna, precis allesammans, är ingenting annat än ä n g l a r!

Just så.

Mail från australiensystern ...

"Här är det värmebölja ....eller extreme heat wave som man säger här.

Sedan förra måndagen så har vi haft minst 40C varje dag, - 46C i onsdags och sedan 44C och 43C och inte mycket svalare på nätterna och detta lär ska fortsätta en vecka till.

Hittills har 37 personer dött pga värmen här i Sydaustralien.

Som tur är så har vi AC i vardagsrummet, så där sitter vi hela dagarna och läser eller
tittar på tv och svettas ty ACn drar ju inte ner temperaturen med mer än ca 10C.

Sophia var ganska dålig härom kvällen och jag kunde inte få i henne mera vatten.
Till slut lindade jag in henne i blöta handdukar och mutade henne med en skål glass.

Det gjorde faktiskt susen och hon blev ganska normal igen.

Själv sprayar jag huvudet med kallt vatten hela tiden för när huvudet blir varmt så känns det som om hjärnan skall smälta.

Nu mot en KALL dusch.

Kramar
Birgitta."


// Ja, olika falla ödets lotter. I min lägenhet har det varit polar-isvindar natten mot idag, men det kan bero på annat än väderleken ..., jag har ju, av misstag, haft fönstret öppet hela natten.

Dagens fönster ...

... är mitt. Det som vetter mot söder.

Söndagmorgon.

När klockan är åtta, ringer det på dörren.
Där står ovanpågrannen och säger att "förlåt att jag väcker dig .. ,men vet du om att du har haft ena fönstret öppet på vid gavel i natt ...?

Nä, det visste jag inte.

Men ovanpågrannen som hade ett ärende ut, han hade puttat igen det och nu står han där med min nyckel som han har ..., ja, för hade jag inte varit hemma, så skulle han ha stängt det på riktigt.

En Riktig Vän, det är han.

Och nu blir det frukost med äggröra och bacon och tänka sig, att det är vitt på marken där ute .., men inte av något tjockt lager snö .., men vitt är det.

Och det där blå ljuset hemirån, syns även här.

Tidigare på morgonen frågar PV om jag har drömt nånting i natt?

Jo, det har jag.

Så jag berättar.

"Du drömmer ofta att du är i Malå .., eller hur ..?" säger han.

Undrar han.

Jo, så är det.

Det har jag nog aldrig tänkt på.

Litet kalas ute på landet ...

Och så tar jag Skåneexpressen till Sjöbo där min syster hämtar upp.
Hos henne och hennes dotter och systerdotter och dalmatinern Mizz blir det gemensamt "kalas" för min systerdotter och hennes moster som är jag.

Det så kallade kalaset består i att vi sitter i hörnsoffan och mumsar på tårtan som jag nu har gjort för första, men absolut inte för sista gången.

Åååå, så fin den blev!

"Ja, somliga har då inga problem med att berömma sig själva ...", säger störstasyster när jag tar fram herr Canon och förevigar mitt bakverk.



Vid sextiden ansluter pensionatsvärden.

Det blir kaffe och tårta för honom också och prat om vindkraft och hur mycket syrran tror att det kostar att köra en tvätt i maskinen (elkostnad) ..., vi pratar om Göran Hägglund och detta att dua kungen och drottningen och systerdottern berättar, livligt viftande och gapskrattande, om när hon hittade en död mus i sin toffel!

Allt känns hemtamt och trivsamt.

Precis så.

I landet Halland ..

.... ser det ut så här i rabatten, hälsar vännen Anna-Karin.

Det var hon som tog bilden.

Våren är på väg.

Jo. Så är det.

Nästan som i Uppdrag Granskning ....


Ska ni ha kassler till middag idag?

Inte det?

Tur för er.

Läs här!

Pelle är surast i världen ..

När inte Pelle får som han vill; det vill säga, när han inte får nykokt fisk, då blir han skitsur.

Det är då han puttar iväg mina pärlörhängen från lilla fatet .., det är då han vässar klorna på loppisfåtöljen .., det är då han ägnar sig åt att riva ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Det går till så här: han hoppar upp och sätter sig längst uppe på fåtöljen och så tittar han på sin matte .., så där .."ser du nu vad jag ska göra ..?" och det gör jag .., och just som jag ropar att .."hörru .., du rör inte tuppen!" ..., då, puttar han ner den.

Tjopp, bara.

Sedan tittar han ytterst förvånat ner mot golvet.

"Nej, men oj .., råkade den trilla ner ...!!"



Direkt efteråt hoppar han ner till fåtöljen och busar med skinnet och när jag läxar upp honom, då tittar han på mig med en blick som betyder ..."ja, ja .., så går det när man inte ger sin katt nykokt fisk, skyll dig själv!"

En dag på polisskolan ...

Ättapjötten, han den sistfödde .., på väg ut i iskalla vattnet.
Nog syns det att han redan nu gruvar sig ..-)

Det är klart att om man ska bli polis, då får man inte vara rädd att hoppa i plurret för att rädda liv, inte ens mitt i vintern!

Så det var det övningen gick ut på.



Och så i vattnet och simma tio meter och hämta den som ska räddas!
"Fy faaan mamma, händerna domnade bort så kallt var det!" säger sonen i telefonen.



Upp igen .., med isdubbar och fingrar som redan under jägarsoldattiden blev köldskadade.



Klart!!! Och in i bastun!

Och hjälp, vad man älskar den gossen.

(Som dessutom har namnsdag idag .., Per Ivar Anders .., och Ivar, det är efter morfar som aldrig fick förmånen att träffa dottersonen.)

Ännu ett lördagsfönster ...

För allt i världen:
Klicka på bilden och ni kliver rakt in i sommaren!

"Hej Elisabet!

Vi är på Gällnö en ö inte långt ifrån Grinda som du skrev att du varit på en gång.

När vi gick in i det här lilla huset som är en raststuga och litet café tänkte jag att det här fönstret ska jag skicka till Elisabet när det är som mest vinter.

Där utanför lyser solen, vi har nyss plockat mogna körsbär från träden, havet glittrar och sommaren är bara så där underbar som den någonsin kan bli....

Kram Londongirl."

Tack snälla! hojtar jag.


// Första åren som ensamseglare hade jag det våldsamt kärvt ekonomiskt och att då ta Emil och Emma med dutt-dutt-dutt-båt ut till Stockholms skärgård, det var som himmelriket!

Vi valde ön Grinda och hyrde en liten rödmålad stuga och på kvällen badade vi från bryggan alldeles intill och vi såg fru Skäggdopping simma i havet med sina småttingar och Emma upptäckte en orm bara någon meter från där vi satt!

Sommaren därpå gjorde vi samma sak; Grinda igen.

Nu kände vi oss som hemma.
På kvällen såg jag hur ett sällskap som paddlat kajak ut till ön satt runt en lägereld och åååå, jag ville så gärna också sitta där och småprata lite .,. men vågade till en början inte.

Så jag .., gjorde mig några ärenden så där lite förbi elden .., innan jag slutligen slog mig ner.

Det var kanske sju, åtta äldre herrar och en yngre dam och så jag och nästan alldeles tyst var jag .. men jag var med.

Vilken känsla det var!

Det allra bästa, ja, det som i alla fall Emil tyckte var mest spännande på Grinda, det var när gårdskarlen kom och tömde dasstunnorna!

Ungar i ett nötskal!

Lördagmorgon ...

På väg till havet. Också befriad. Och det är sommar.
Snart är vi där.

Lördagmorgonen är den bästa av dem.

Och jag gör nästan ingenting.

Pensionatsvärden har givit sig av mot Hässleholm och ett vindkraftsmöte .., ett fönster står på vid gavel ..., människor kommer promenerande med Möllerspåsar i händerna ... och på fåtöljen ligger Pelle och putsar pälsen.

Katter är så härliga!

Envisa.

När Pelle inte får den mat han vill ha och när han surar över att en annan herre har intagit sängplatsen intill matte, då blir han vrång och sur och hoppar upp på lilla loppisbordet och puttar iväg alla mina pärlörhängen som ligger i en låg skål .., putt-putt-iväg-bara och örhängena rullar iväg under sängen och Pelle är nöjd.

"Sluuuuta! Lägg av nu!!" hojtar jag.

Bryr han sig?

Inte det minsta.

Från radion hörs Ring-så-spelar-vi.

Idag är det den kvinnliga programledaren, hon som ofta pratar på-gränsen-till-baby-språk, men sett i ett större perspektiv är det förstås inget att irritera sig över, så jag försöker verkligen att låta bli.

Och Ingemar Johansson finns inte längre.

Jag var fem och ett halvt år när han blev världsmästare i boxning ., vi var hos grannen - ungkarlen Gunnar - och lyssnade på radio (han kunde nämligen få in Radio Luxemburg ...) och alla var glada och tänk, Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning!

Ingemar från Göteborg blev The Champ!

Flera år senare kom Ingemars motståndare Floyd med helikopter till Malå och visade upp sig för nyfikna inlandsbor och min pappa var salig av glädje.

Och pappas kusin Sigge i Kalvträsk .., han döpte sin häst till Ingo.

Soliga sommardagar var vi hos Sigge och Annie på slåtter.

Pappa körde släpräfsan ., kusinen Karl-Gunnar och jag själv låg i lekstugan och läste gamla veckotidningar eller hjälpte till ute på slåttermyren.

När vi gick hem genom skogen hördes ibland dåååånet av hästhovar .., då hade pappa befriat Ingo från dagens arbete och kusinen och jag själv ställde oss nästan som i givakt .., och så stod vi där och bara väntade .., och så kom han farande som i sken ..., till synes så lycklig.

Befriad.

På väg hem.

"Hjäääälp, nu kommer Ingo!" ropade man av nån slags spänning.

Efteråt, när vi kom fram till boningshuset, såg man Ingo stå och vänta vid lagårdsporten.

Och en stund senare .., Sigge och Annie .., deras dotter Siv .., och mamma och pappa.

Just så var det.

Dagens fönster ...

"Hej, Elisabet!

Här kommer en bild av det gamla tjärkokeriet i Visby, ett kalkstenshus insmuget bland "nyare" hus vid östra stadsmuren. Visst är det vackert? Tänk alla som arbetat där eller bara passerat genom seklerna!

Och snart får vi se sommarblommor igen...

Varma hälsningar!

Annika

Ps. Vet du, det där tjärkokeriet (jag har läst på nu) är äldre än stadsmuren! Tidig medeltid, alltså.

Hälsa Pelle! Ds.

// Och tack snälla!! säger jag.

Ännu flera fönster från herr Sjörövare ..!

Om jag har förstått det hela rätt, är den här bilden från Grenada i Västindien.

Och det är väl lika mycket hus som fönster, men det spelar ingen roll.

Jag blir glad bara av att titta på all färgglädje.

Till Ellis ...

På bordet ligger två filmer som jag har köpt.
Älsklingsdokumentärer.
"Gubben i stugan" av Nina Hedenius.
Och "Plötsligt i Vinslöv" av Jenny Bergman och Malin Skjöld.

Bara så att du känner igen dig ........

Utsikt från soffan Ektorp mot söderfönstret.

Vinterstudion ...


Just som jag pingade min blogg (mest för din skull Bloggblad ..-), upptäckte jag att någon annan också hade gjort det.

Ojdå.

Inte visste jag att han bloggade!

Helg ...

I söderfönstret står vårens första tulpanbukett.
Min första, alltså.


Och jag ligger på soffan och bläddrar i underbara Vi-tidningen som har kommit, trots att jag inte har förnyat prenumerationen, men jag ska!

Åååå, denna ljuvliga tidning!

Där finns bland annat en artikel skriven av Charlotte Pehrson som handlar om thailändska kvinnor som har hamnat i Västerbotten (läs: gift sig med västerbottensmän) och som alltid i Vi-tidningen är bilderna något alldeles extra!

Flera sidor tillägnas Göran Hägg (som tävlade och vann i På Spåret tillsammans med Caroline af Ugglas) och det är också intressant läsning.

Plus allting annat.

Medan jag ägnar mig åt denna lektyr, puttar Pelle ner herr och fru Tupp från bokhyllan.