Landet Halland idag.
Jag känner på mig att det här kommer att bli en del av mig också.
Klicka gärna.
Hela eftermiddagen sitter vi ute vid det gula pensionatet.
Eller:
inte bara.Jag räfsar fjolårslöv och tar bort kvistar och pensionatsvärden sågar av stora och mindre grenar som ska bli till tändvirke.
Pelle, han bara ligger och gottar sig.
Och när klockan är fem hoppar jag på tåget som kommer från Göteborg och ska ta oss resenärer hela vägen till Helsingör i Danmark, men med stopp i Laholm, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö och så vidare över bron till systerlandet i väster.
Ja, om man vill, alltså.
När klockan är nästan fem, rullar tåget in i Malmö.
En kvart senare sitter jag på ystadtåget.
På min högra sida sitter en ung man iklädd grön militärjacka och en stickad toppluva och han har en stor grön ryggsäck som närapå tycks spricka av all packning.
Så snart vi lämnat Malmö, börjar den unge mannen prata med en irakier som sitter mitt emot honom.
Det blir ett samtal som varar i femtio minuter och som nästan uteslutande handlar om musik.
Av samtalet att döma förstår jag att den unge mannen, - på ryggsäcken hänger en adresslapp med namnet Matti -, är musiker, eller i alla fall försöker han försörja sig på musiken.
Han spelar gitarr, mandolin, flöjt, munspel och piano och med irakmannen diskuterar han priser på olika instrument.
"Jag var i Indien för nåt år sedan .,. där kunde man få gitarrer hur billigt som helst, men det var sämre ställt med kvaliteten, så nääää, men man kan försöka på Blocket .., där finns pianon billigt också ...", säger den unge mannen.
Och han berättar att han är barnfödd och uppvuxen i Karlshamn i Blekinge, har bott i Göteborg och tillbringat det senaste året i Malmö.
"
I Blekinge säger vi jaaaa, i Malmö jäa .... och jaha, du är från Ystad .., ja, det är ju en bred skånska som talas där ..", säger den unge mannen leende.
Hela tiden sitter jag och lyssnar och mannens energi och glädje är
så uppenbar.På nåt sätt smittar det.
Och jag tänker på hur olika vi människor tar oss an våra liv.
Det här är en människa som avstår högre inkomster och som verkligen håller på med det han tycker är
viktigt.Så strålar det om honom också.
Nu ska han vidare till Transylvanien, i Rumänien .., han ska hjälpa en kamrat att komma igång med nåt musikaliskt och den unge mannen pekar på ryggsäcken och säger att .., där inne har han mandolinen, munspelet och flöjten.
"Du förstår .., det ska bli härligt .., jag ska sitta där uppe i bergen och spela flöjt ...!" säger han.
Herremin, vilken glädje! tänker jag.
Och så är vi framme i Ystad och jag tar min ryggsäck och knatar ut i kvällsmörkret och den unge musikanten, han tar irakmannen i hand och tackar för en trevlig pratstund och jag knackar på musikantens rygg och berättar att jag med glädje har lyssnat till allt pratet och nu önskar honom all lycka i Transylvanien.
Irakmannen känner igen mig från affären, han kommer till och med ihåg mitt namn och frågar om jag har varit i Malmö?
"Nej, i Halmstad .., hos min .., ja, pojkvän ...", svarar jag.
Och jag erbjuds skjuts hem, men tackar nej .,. det är inte så långt ändå.
Och så går jag hemåt.
Ystad är hemma och borta.
Lika mycket av båda sorterna.
Och medan jag promenerar sista biten längs Regementsgatan tänker jag på den unge musikanten och hans så uppenbara livsglädje och jag tänker på mannen från Irak som har bytt land och liv och jag tänker på pensionatsvärden, på Pelle .., och på promenaden längs havet.
Sen är jag hemma hos mig.
Allt känns bra.
Det kommer att ordna sig.
