"Hemkommen från yogajobb på en paradisö. 3 veckor med yoga i soluppgången, 39 grader i skuggan, svettiga nätter under myggnätet, söt ananas, vänlighet, långsamhet, sandslott och en känsla av att tiden står stilla.
Fysiska behov som blir så tydliga.
Törst, mat & sovklockan är påtaglig.
En signal om att det är så vi fungerar.
En sårbarhet vi inte alltid lyssnar till.
Vår överlevnad.
Kroppen är i rytm. Med naturen, sej själv och omgivningen.
En slags långsamhet som växer sej starkare och ibland blir en irriterande tråkighet.
Det finns inget att bedöva den med.
Inget internet, tv, affärer eller annan konsumtion som kan ta bort den gnagande långsamheten. Pulsen.
Livets puls.
Jo man kan kanske bläddra lite i de tyska kvarlämnade damtidningarna.
Äta en extra frukttallrik. Lyssna på iPoden. Tugga tuggummi som smält ihop till en geggig massa i hettan.
Kanske längta till att äta garlic prawns till middag.
En eftermiddag beställer jag en en dubbel americano även om jag redan druckit en efter lunch. Kanske det hjälper. Hämtar min torra proteinbar som jag lämnat i kylskåpet hos killarna i köket till "emergency".
Sitter vid havet och dricker mitt kaffe och tuggar den torra chokladen.
Lite kick får jag väl? Visst.
Men jag återgår till att samla snäckor på stranden och lyssna till havets brus några minuter senare.
Snart börjar yogan. Sen är det middag. Sen läggdags.
Så vakna i gryningen. Det är det bästa på hela dygnet.
Yoga under stjärnorna på stranden.
Sakta vaknar dagen.
Snart skall jag dela den med de andra yogisarna.
Tidvattnet går ut & in.
Det är det som händer på min paradis ö.
Maria i Oslo."
