Vet ni vad jag tycker är underligt?

Jo, att när man pillrar i örat med en Topz, så börjar i alla fall bloggmadamen att hosta.

Alltid.

(och ännu konstigare tycker jag att det är att jag ibland tycker att det känns som om jag har medelhavssand i örat .., ett halvår drygt sedan jag simmade i det turkosblå havet!)

Prick hela kvällen ringer telefonen.

Det är helt underbara samtal från Hamar i Norge .., från Växjö .., Alingsås .., Stockholm .., en bil utanför Upplands Väsby .., från Ystad .., och sist av allt, från ett pensionat i landet Halland.

Vi pratar om ingenting egentligen, men lite om läkarbesöket.

"Var hon skånska ..?" frågar pensionatsvärden och syftar på den unga läkaren.

"Jaaa .., ja, det vet jag inte ...?" svarar jag.

Det är då det slår mig .., att jag inte längre tänker på den saken.

För mig är numera skånska det n a t u r l i g a.

Det är bara när jag hör ett annorlunda prat, som idag, den där kunden som visade sig komma från Västergötland, som jag reagerar.

Kanske betyder det att man har acklimatiserat sig?

Kanske.

Mågen ute på äventyr ...

Det är väl detta som kallas för att vara optimist.



Och vid dom röda pilarna skymtar den hurtfriske svärsonen.



Jo, jo.

Så kan det gå.

Säger svärmor och ler lite plirigt.

(Men vinterbad lär ju vara hälsosamt ....)


Sen är det dr Böhlanders tur.

Ja, men det hade man väl kunnat räkna ut .., kvinnor kan.



Kvinnor Kan.

Just det.

Och så börjar ett nytt liv. Igen.

Rusningstid .... är inget för bloggmadamen.

Läkaren heter Malin och är knappt fyrtio år .., hon är ytterst saklig och har en varm blick.

Det verkar faktiskt som om hon bryr sig.

Vi pratar om blodtryck och kolesterol och jag får berätta om mina föräldrar (pappa, vältränad och icke-rökare som dör i en hjärtinfarkt när han är 66 år ..) och mamma med sin Alzheimer (men hon lever länge .., dör bara några veckor före sin 86-årsdag) och vi pratar om mina halvsystrar som förstås är pigga som nötkärnor (och magra ... inte att förglömma ...) och vi pratar även om vad som är livskvalitet och inte ..., och kan jag tänka mig att gå ner i tid arbetstmässigt .., har jag den möjligheten?

Upplever jag stress på jobbet?

Jag säger att det gör jag .., jag är verkligen en sån som helst vill ha allt undangjort redan innan jag börjar .. min mamma var precis likadan, det kanske är nåt genetiskt?

Om tidningsreturerna blir gjorda i dag eller i övermorgon spelar egentligen ingen roll, men själv vill jag helst ha dem gjorda igår.

"Men jag upplever dig som en väldigt lugn människa ...?" säger läkaren.

Ja, det gör jag också.

Min yngsta dotter sa en gång att "mamma är som tjuren Ferdinand ..".

Kanske kan man vara allt på en gång?

Och sen, när besöket är tillända och jag har fått recept som ska hämtas ut på apoteket och kört tillbaka till affären (tack snälla Malin för lånet av bilen!), så är det som att börja om igen .., man sitter i bilen och tänker att jaha .., nu måste man ta tag i sitt liv på riktigt om man alls vill ha ett liv och det vill man ju.

Fyra timmar senare är arbetsdagen tillända och jag cyklar hemåt och solen flödar från en ljust blå och bara aningen molnig himmel och jag ser humlor och hör en koltrast och när jag har kommit hem till min lilla etta, hittar jag nedanför brevkinkastet ett kuvert från kapten Lintott .., och där inne i kuvertet gömmer sig en liten påskduk där han har broderat så fint .. "Glad Påsk" står det som överskrift och så är där en liten nykläckt kyckling där under.


Mormorshjärtat blir alldeles varmt.


Lilla Kycklingen.

Den här duken måste förstås ramas in.

Den nyblivne pensionären ...

... han, Hasse från Ö-vik .., han har nu all tid i världen att fotografera och när jag kollade mailen igårkväll, ja, efter bortavaron i landet Halland, då hittade jag till min glädje en hälsning från Hasse.

Så här skriver han:

"Hej Elisabet.

En bild från Höga Kusten.

Den höga ön rakt fram är Högbonden En gammal lotsplats.

Hasse."

Tisdagsfönstret ...

Från Solveig kommer det här helt underbara fönstret susande!

"Det gamla fönstret i norr blickar ut över vattnet ....", skriver hon.

Och apropå gatukonst som jag skrev om för några dagar sedan, så bifogar Solveig en länk och när man har klickat på den och tittat .., så sitter man nästan och bara g a p a r av pur förvåning!

Det var den här.

Tack snälla! säger jag.

Om och om igen ...

Som vanligt har jag svårt att bestämma mig .., lift med unge herr Rörmokare till Malmö .., Öresundståget .., eller pv:s röda Volvo från landet Halland till Ystad.

Till slut väljer jag att åka tillsammans med rörmokaren, Emil.

Det blir en resa fylld med prat.

Om allt möjligt surrar vi; om yrkesval .., drömmar .., förhållanden .., om att bo på landet eller mitt i Malmö .., om musik .., och om syskon.

I Malmö är det sommarvärme.

På Centralens uteservering sitter solbrända människor och dricker öl.

Tåget till Ystad går från spår 10 och när tåget kommer in, upptäcker jag helsingborgarens bror som också har blivit lokförare och jag väntar tills tåget har stannat, så öppnar jag dörren till förarhytten och kliver rakt in och ger honom en stor kram.

Bosse är en del av en flock som jag under tre års tid tillhörde.

Ååå, jag blir så glad av att se honom!

Sedan stundar avresa till Ystad och från början till slut sitter jag och läser Håkan Nessers tjocka bok som jag verkligen inte har kommit på god fot med, inte förrän nu .., nu är den plötsligt hur bra som helst!

Stationerna bara susar förbi och när vi är på hemmaplan och sakta smyger förbi småbåtshamnen, ser jag på en balkong en kvinna som tar ner den blågula flaggan.

"Skönt att vara hemma ..:? Du vet .., borta bra, men hemma bäst ...?" säger den rara tågvärdinnan och ler så varmt mot mig.

Och så cyklar jag hemåt.

I den ena anoraksfickan skramlar ett litet röse av snäckskal, plockade på stranden i landet Halland.

I den andra vilar min nyckelknippa.

Det är väl ungefär så det är.

Ett sent kvällsfönster ...

... från Lilla Essingen i Stockholm.

Där bor Anna, Micke och lilla Nelly.

Tre barn har bloggmadamen.

Alla har hamnat i Stockholm eller i dess närhet.

Pling i min inkorg!

Det spelar ingen roll hur gamla ens barn blir, man blir alltid lika glad över deras glädje.

Eller egentligen mera så här: finns det nånting som man som mamma eller pappa blir lyckligare över, än när man vet att ens barn är lyckliga?

Så .., när jag i min inkorg får bilder från en .., kanske dressyrtävling .,. med mellandottern och hennes häst, han med Nike-märket i pannan, - Taurus -, då förstår jag hur glad hon måste ha varit.



Och så en bild på lilla Nelly som nu är frisk och kry efter operationen.

Visst är hon söt!

"Jaha .., då ska vi se här ..."

Om man nu ska ge sig på äventyret att ha solfångare på sitt hustak, då är det en klar fördel att ha en brorson som är rörmokare.

Det är precis vad pensionatsvärden har.

Och hett efterlängtad är Emil (det är han som är rörmokaren ...), när han på annandagen dyker upp.
Därtill är han, precis som bloggmadamen, Stenbock.
"Det är du också va ...?" frågar han mig, när herrarna tar paus.



Pannrummet är kanske inte nånting för Sköna Hem.

Dagen till ära kommer till min förvåning sopborsten fram och jag önskar innerligt att jag hade haft en före-och-efter-bild.

Var det inte Moster Mjölgumpa som visade upp sin mans garage ... och det var då jag skrattade så jag låg dubbel efteråt!


Så här ser ritningen ut ...., nedplitad på en kartongbit och förfärdigad av Emils pappa, han som är så duktig när det gäller detta med energi och värmeåtervinning.

Solfångarna är på plats, men nu ska kopparrören och värmeväxlaren installeras.



Emil .., han sätter sig med ett kollegieblock och filurar lite över ritningen.

På bordet intill står en kanna med kaffe och där är uppvärmda gifflar och valnötsbröd.

Småfåglarna kvittrar.

Själv funderar jag över om jag ska anta erbjudandet att låna pv:s Volvo till Ystad, alternativt lifta med herr Rörmokaren, alternativt ta Öresundståget.

Ja, det är svåra val här i livet.

Annandag Påsk ...

Solljus genom fönstret.

Avocadoblomma tackar och tar emot.

En livs levande solstråle ...

Vill ni bli riktigt, riktigt, riktig glada och lyckliga idag?

Jahapp, det vill ni.

Då ska ni klicka på den här länken och ni kan hämta näsduken också.

By the way.

Måndagsfönstret ...

... finns på pensionatet .., ja, det är badrumsfönstret fotograferat utifrån.

I den stora syrénbusken satt förra våren en liten Svarthätte-fågel och sjöng nånting så överjordiskt vackert!

Någon slags glädje ...


När solen och värmen flödar, blir sms:en liksom annorlunda.

Så här, till exempel.

Fyra kvinnor skickar små meddelanden.

"Har just gullat med ett gäng pyttesmå lamm ..-)

"Och vi sitter och äter glass. Otroligt fin kväll!"

"Jag är på cykeltur till goa vänner. Underbara dagar med detta väder! Hoppas att din hosta snart är ett minne blott! Kramar.

"Men ååå, visst är arbete utomhus rena rama lyckopillret! Här doftar det vitlök från fingrar och ugn ,-) Känslan är lättsam och glad. Barfota,"

"Jobbar i G:s trädgård. Frågade vad han hade för rat längst med kortsidan av huset. Stockrosor, svarade han ,-)"

Kväller ...

Vi sitter i soffan och tittar på ett helt ljuvligt program från Gryts skärgård, i Östergötland.

Hela dagen har Pelle hållit sig i närheten av oss.

Han har klättrat i plommonträdet och lekt med en liten gul boll och i minst en timmes tid legat på min bröstkorg och sovit djupt.

Som en trasdocka är han.

Trött och slut på.

En inte alldeles purung herr Katt.

Kanske tolv år?

Mycket har han varit med om .., han blivit påkörd av en bil och kom hem vind och sned och efter ett par dagar var han sig själv igen.

Och han har utkämpat våldsamma fighter med Bjäresjös andra kattherrar och återvänt hem, ärrad och blodig.

Nu är det som ett helt annat liv för Pelle.

Pensionärslivet.

Han verkar rätt nöjd med tillvaron.

Harmoni ...

Den som har katt eller hund, vet precis hur det är.

Den där känslan.

Det bästa som finns ...

Göran Persson, ni vet, vår före detta statsminister, berättade i något pratprogram att han alltid började att lösa sina korsord längst uppe till vänster.

Det gör inte jag.

Och med lite-lite-lite hjälp av den idoge pensionatsvärden (som handtvättar tegelpannor .., och sedan kånkar upp med dem först på stegen och sedan på taket ...., ja, frånsett min mamma, så tror jag helt ärligt att han är den mest energiska människa jag någonsin har träffat ..., synd att han inte kan säga samma sak om bloggmadamen ...,-), ja, med lite hjälp av honom, så ordnar det sig.

Då blir hela krysset löst.

Jipppiee!

Och bloggmadamen blir lycklig.

Förmiddag på pensionatet ...

Då ser det ut så här i köket.

Giffelreceptet fick pensionatsvärden av mig i fjol, när vi hade träffats.

Därefter har det blivit gifflar morgon-middag-och-kväll

"Du har inte funderat på att byta till nånting annat ...?" säger jag lite plirigt.

"Ja, men jag har ju bakat kanelbullar i tjugoåtta år .., det är ju bara ett enda år jag har pysslat med gifflarna, men är det på det viset .. nog kan jag ...!"svarar herr Bagaren då.

Nädå.
Det behövs inte.




Och så valnötsbrödet förstås.

Svindelgott.

Morgon på pensionatet ...

Då blir det frukost med valnötsbröd, äggröra med knaperstekt bacon och kaffe eller te.

Till dessert 1 st hjärtmedicin (pv), 1 st antibiotikapiller (bloggmadamen), samt 2 st stora, gröna tabletter för att mjuka upp kroppens allt mer stela leder (bloggmadamen).

Sist av allt leker vi doktor och kollar blodtrycket på varandra.

En liten vit mackapär med texten "Digital blood preasure monitor HEM-403 C", visar med digiala siffror hur det är ställt med våra tryck.

Ja, ni ser ju .., det hela är romantiskt så det förslår.

En kakelsättares vänstra hand ...

På påskaftonen blir vi bjudna på middag hos Sonja och Gösta, som är pv:s moster och morbror.

Vi är många som sitter runt bordet i matsalen och till vänster om mig, där hamnar Roger.

Roger (som är måg i familjen) heter Aldrige i efternamn och kommer från England, närmare bestämt från Denham.

Det första som slår mig när jag nu för första gången träffar honom, det är att han ser så norrländsk ut .., ja, jag hade hade kunnat satsa ganska mycket pengar på att han vore uppvuxen i Norrbotten.

Alldeles oerhört påminner han om någon som jag har träffat, men vem ..?



Herr Kakelsättaren visar sig vara 48 år .., han är Jungfru .., har glada ögon och är nummer två i en syskonskara på fyra ... (det är storebror Nigel som är golftokig .., Roger själv .., Timothy som bor i Australien och så de tre brödernas lillasyster, Clare ...).

"Vad har du för intressen ...?" frågar jag.

"Jo, jag tycker om kitesurfing ..., och att flyga, ja, jag har flygcertifikat .., jag skulle ha velat bli pilot ...", säger Roger.

När jag frågar honom vad han tycker är den största skillnaden mellan England och Sverige, för det är här i Sverige och landet Halland som han lever tillsammans med sin Maria, då ler han lite innan han svarar.

"Ja, jag tycker att ni i Sverige .., ni är ofta så ..., det är som om ni tycker att Staten ska ta hand om er från det att ni är små tills ni blir gamla .., det är ganska tungrott här och ... och livet är på ett vis enklare i England .. människor är inte så ..., ja, men det kanske beror på klimatet i det här landet .., så är det kanske ...?" säger han varmt leende.

Ungefär så är det med kakelsättaren Roger Aldrige.