Resa med förhinder ...

Det är precis lika vackert som vanligt när tåget tar mig från Skåne till Halland.

Men jag blir sjuk.

I ett par dagars tid har jag haft våldsamt ont när jag har kissat och nu blir det akuta och rent av djävulska smärtor på höger sida ryggslutet eller mer som där man sätter tummen när man står med händerna i sidan .., och ideligen får jag besöka den äckliga tågtoaletten och jag har så ont så jag knappt kan ta mig upp.

Ååååå, det skär som en kniv i sidan!!

Jag tillhör inte dem som i onödan uppsöker en akutmottagning, men nu ber jag pv att köra mig dit .., eller han frågar och jag säger inte nej.

Sjukhuset, vissa delar av det, är gammalt och underbart vackert, men själva akuten är modern och i luckan möter en sååå vänlig sköterska och fort går det att man hamnar i ett undersökningsrum (under tiden sitter pv i väntrummet och kollar på hockey-VM på tv .., himla smart att ha en sån - tv, alltså - till väntande anhöriga ..) och en lika vänlig manlig sköterska kommer med smärtstillande spruta, i väntan på läkaren.

"Det är väl inte morfin .., för det tål jag inte ..?" frågar jag.

"Nää .., det är det inte ...", säger sköterskan och så får jag ett stick i rumphullet.

Det tar inte lång tid förrän taket börjar snurra och kallsvetten rinner .., och jag översköljs av illamående och sedan kommer det som på beställning: ååå, jag kräks av och till och känner mig som den minsta människan i världen och jag, som gått in själv i undersökningsrummet, hasar iväg i korridoren och ropar på pv .., jag vill inte vara ensam längre .., och han blir sittande intill mig och är så underbart rar och omtänksam så det är inte sant.

Från nio till ett blir vi där.

Vad det handlar om?

"Jag är helt övertygad om att det handlar om njursten ..", säger läkaren som kommer från Island.

Jaha, ja, det var ju bara det som fattades.

Nu kan man x:a i den rutan på sjuklistan också.

Innan vi tackar för oss .., med plast-kräkpåse i min ena hand - utifall att - (och det kommer att behövas under resans gång och så fort vi kommer hem ...) får jag några smärtstillande piller att ta med hem och den vänlige sjukskötaren visar sig ha en faster i Arvidsjaur och en farmor i Glommersträsk och en varm kram får man bara därför.

Och nu är det lördagmorgon och livet har återvänt.

Tror jag.

Iväg igen ..

Bilden togs av Jom.
Är den inte makalös ...?

Vilken underbar dag det här har varit!

Rara kunder och lika rara arbetskamrater och full fart hela tiden!

Tack till dig Inga-Lill som förgyllde min eftermiddag.

Hon berättade om vilken succé pv:s heta räkgryta hade gjort och hon berättade det med ett enda soligt leende!

Jag var glad låååångt efter att du hade lämnat affären!

Nu mot tåget!

(Och Bert, du har som vanligt helt rätt. Inte ligger Stensjö i södra Halland. Det ligger i Falkenbergs kommun, däremot.)

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Har varit i Stockholm/Danderyd under underbara Valborg och första Maj där jag bla fotat "statyfönstret."


Avsändare är den här rara madamen.

Tack snälla! säger jag.

"Åt å fram ..."

.... så ser mitt liv ut just nu.

"Åt å fram" från sydöstra Skåne till nordvästra Halland.

I morgon arbete från halv åtta till fem och så sexnollåttatåget till Malmö och byte och framme vid niotiden.

En helt ledig helg väntar.

Och Håkan Nessers tjocka kriminalroman.

Och lördagmorgon med äggröra och stekt bacon, så där som accompanjemang till Ring så spelar vi.

Det blir nog bra.

(En klicka-på-bild, tror jag bestämt. Från där jag tog bilden, är det kanske 10 minuters promenad, max, till pensionatet.)

En kommentar om hårt jobb ...

Och här har någon också mycket att göra.
På ett annat sätt.

I ett inlägg lite längre ner, berättar jag om hur knepigt det kan vara .,. det här att kanske flytta in till någon som redan har ett Färdigt Hem.

Alldeles enkelt är det inte.

Sakta mutar jag så där ..., ja, lite pö om pö ..., in lite revir på pensionatet.

Planterar blommor .., byter duk på bordet .., kommer med förslag .., får ett alldeles eget rum .., ja, sånt.

Det är apropå det som Cicki skriver följande:

Cicki sa...

Alltså! Jag blir så himla glad när jag läser om dig och PV och er kärlek. Eftersom jag själv är där sedan nio år tillbaka. Tänk att få uppleva kärleken en gång till när man blivit lite äldre och fattar vad det egentligen handlar om.

När jag flyttade ihop med sambon så bodde hans sextonåriga dotter där.

Inom ett år hade även den femtonåriga sonen kommit inflyttandes. Vi kämpade på så gott det gick. Barnen var mycket trasiga efter sitt liv hos mamman med knark och misshandel som ingredienser.

Det var jobbigt och jag kände att jag blev tokig om någon satt på min stol vid köksbordet och på min datorstol. Tills jag insåg att det var de enda ställena som jag kände verkligen var mina. Då kunde vi börja jobba med det.

När barnen flyttade efter ett antal år så valde vi också att flytta och reda oss ett gemensamt bo från grunden. Det är viktigt att man får ha sin egen plats någonstans. Kanske viktigare när man är lite äldre och levt ensam där allt bara varit ens egen.

Så långt det här blev. Ville egentligen säga att jag blir glad av er kärlek.

Och av din västerbottniska dialekt.

Själv är jag ju västernorrlänning i själ och hjärta.....:-)

På väg hem ...

Tre såna här skönheter plockade jag i slänten hos PV.


... tjorvar sig tåget mest hela tiden.

Är det inte signalfel så vi måste stanna, så är det stopp för att invänta ett mötande tåg.

Jag sitter på höger sida och får en ung man intill mig.

Inte ett ord säger vi till varandra under en timmes tid.

I Malmö står Ystadtåget och väntar på spår 12 och jag har inte lång tid på mig och läxar upp mig själv .., ååå, hur kunde jag glömma rabattkortet på pensionatet; nu får jag hoppas att tågvärden är på gott humör .., jag har nämligen köpt en biljett av Hallandstrafiken för 136 kronor ( i vanliga fall, med Skånetrafikens kort kostar en enkelresa 109:-, från Ystad till Halmstad .., tre timmar på tåg ...) och det visar sig att det är hon .., eller så är reglerna helt enkelt såna att det fungerar.

Således behöver jag i n t e betala en särskild avgift mellan Malmö och Ystad.

Vi passerar alla dom vanliga stationerna.

I vintras hittade pv på en ramsa för att enkelt komma ihåg dem: Örjan Persson (f.d. fotbollsspelare) och Strimma Svedberg ringer sällan Ystad.

Örjan = Östervärn
Persson = Persborg
och = Oxie
Strimma (legendarisk hockeyback från Timrå) = Svedala (hej LindaLotta!)
Svedberg = Skurup
ringer = Rydsgård
sällan = Svarte
Ystad = förstås Ystad

Själv hittade jag på det här .,. för att lära mig städerna på kuststräckan norrut.

"Lasse har fått vita kalsonger".

Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka.

Sånt är finurligt, tycker jag.

Och så vid åttatiden är jag hemma igen.

Hungrig så jag nästan skakar .., och jag tänker på min tomma kyl och stannar till vid Österportgrillen och i mitt sinne har jag planerat att köpa en korv med bröd.

Det är vad jag har planerat.

Vad det blev?

En ostburgare med pommes och en mugg Coca Cola.

Å, hjälp så gott!!

Och nu är det hockey på tv:n och allt är som vanligt.

Nu är jag less ...!

Hostar och hostar.

Och hostar.

Inhalerar Pulmicort och nånting som heter Otix.

Tar hostmedicin.

Hostar så jag nästan kräks.

Det enda som verkligen hjälper är Vicks Honungstabletter.

På pensionatets matbord ...

Smala vaser är inget för bloggmadamen.

Så jag köper helt enkelt en liten blomkruka och fyller den med lite grönt och gult.

Och vitt.

Alltsammans står på en mjukt, mjukt gul duk som jag en gång har spillt vin på.

Mer än så behövs inte för att hjärtat ska börja picka av glädje.

(Jag menar förstås blommorna. Inte att spilla på duken ...)

Ojdå .....

Pelle. Mätt och belåten. Jo, jo.

På golvet ute på den inbyggda altanen, upptäcker jag massor av små hårtussar.

"Men hjälp, vad Pelle lossar hår!" säger jag förskräckt.

Och så kollar vi lite mer noga.

Eller pensionatsvärden kollar.

"Det här är inte katthår .., det är päls från en kanin ...", säger han saktmodigt.

Från en kanin?

Och jag tittar strängt på Pelle.

Jaha.

Nu förstår jag .., det är kanske därför han har sårskorpor i nacken och på huvudet.

Han har varit i slagsmål.

Och kanske ätit upp en liten söt kanin?

Hmmmmm ..

Idag för 33 år sedan ...

.... var det tänkt att jag skulle bli mamma för andra gången.

Så blev det inte.

Det skulle dröja ytterligare tre dagar.

Och på bordet hemma i Ystad ligger presenten till födelsedagsbarnet så fint inslagen, den som jag hade tänkt skicka med hennes pappa och hans Nya Fru som är på väg norrut, men se ..,. det kommer jag inte att hinna med.

Ajabaja, sicken miss.

Första gången jag kom hit till pensionatet (som ju inte är ett pensionat i ordets verkliga bemärkelse), bad jag att få ett alldeles eget rum, så där så det inte skulle kännas så pressande .., att man nödvändigtvis skulle bli förälskad i herr pensionatsvärden.

Det gick alldeles utmärkt.

Jag fick verkligen ett "eget rum" och det rummet, där man vaknar till morgonsol, det har mer som av bara farten varit "mitt", ja, i snart ett och ett halvt års tid.

Så småningom blev det även pensionatsvärdens.

Med bloggmadamen är det så, att för att bli riktigt trygg, måste hon först göra sig ett litet rede.

Precis så har det varit vid varje flytt.

Mitt ex gav sig omgående ut på långa rundor för att se vad omgivningen (Sollentuna, Kungsängen, Ystad ...) erbjöd .., själv ordnade jag med balkongen och blommorna och tog kvarter efter kvarter.

Det säger nog väldigt mycket om hur man är som människa.

Och nu när jag har varit här så många gånger och börjar känna mig mer som hemma ., då händer det ofattbara att jag ber att vi ska byta sovrum.

"Vi kan väl sova i det som är ditt riktiga sovrum ...?" frågar jag när hockeyn är slut och det är dags att göra natt.

Så det gör vi.

En riktig dubbelsäng finns där, med en glipa bred och djup som en ravin mellan madrasserna .., (ja, men nu är man kanske inte riktigt såååå het .. och förresten hostar jag så mycket ..) och där finns ett fönster med kvällssol och en varmt ("varmt"? heter det så ..?) gulfärgad tapet.

Dessutom finns där en alldeles ljufvlig liten sänglampa med små, små blommor på glaset.

Så ...., där, i det rummet, sover jag natten mot idag.

På andra sidan ravinen, ligger herr pensionatsvärden.

Och jo, det känns riktigt bra.

Dagens fönster ...

... ja, det finns inte så många fönster att ge sig på, när man befinner sig ute på landet.

Det får bli ett från pensionatet.

Skriet från vildmarken ...

Så himla modig känner man sig inte.

Vill jag lova ...

Litet möte eller stort. Vi säger STORT.

Vid sextiden bestämmer vi oss för att gå en lång sväng vid havet.

Den här gången väljer vi att gå åt andra hållet .. med havet på vår vänstra sida.

Vägen går genom ett naturreservat och nu är det som allra, allra vackrast.


Pyttesmå violer som hela tiden vänder sig från kameran!

Tänk er stora sjok av små, små, små violer och där är blommande trift och några vita blommor som vi inte vet namnet på.

"Vi får ta en bild och fråga Mian ...", säger pv.

När vi har passerat båthamnen och tagit oss över två färistar, vandrar vi på nån slags hedmark.

Det är då vi ser spåren av islandshästarna.

På en skylt vid parkeringen meddelas att här går ett stort antal hästar fria sommartid och man behöver inte vara orolig, dom är snälla.

Och så ser vi dom ..., ett par hundra meter bort.

Pv räknar till tjugofyra löshästar och i samma stund vi ser dom, ser dom oss.

Ser ni dom framför er?



Tjugofyra hästar som kommer lunkande nerför hällarna och rakt mot oss!!

Det är inte långt ifrån att jag pinkar på mig.

Och vips, är dom omkring oss .., ja, som surrande flugor och jag fylls av inutivärme och blir så glad över att vi vågar stå kvar och vinden blåser och det är försommarkväll och livet är bara som bäst.

Just så är det.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på ett pensionat i landet Halland.

Ingela från Malå (som kan lägga text på sina filmer, ååå, jag ska gå en kurs hos henne när vi kommer hem i sommar!) säger i en kommentar att jag har fått mycket mörkare röst, men det är nog det här med hesheten.

I natt har jag hostat så mycket, så till slut lämnade jag sängvärmen intill pv och tog ett enkelrum i stället och där låg jag tillsammans med Pelle som tryckte sig nära-nära matte och jag strök honom över huvudet och hörde hur han spann och i det ögonblicket kände jag mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär.

Insikt nr 143 ...

"Så underligt .., plötsligt kommer din sida upp direkt jag öppnar datorn ...?" säger pensionatsvärden häpet.

"Jaa .., vad har du i vanliga fall då ... för startsida, menar jag ...?" frågar bloggmadamen.

"Ingen speciell ...", svarar den något förvånade mannen.

"Ja, men då så .., då är det ju som bäst så här ...", säger bloggmadamen.

Jaha, ja.

Jag har en bestämd känsla av att pensionatsvärden tycker att någon börjar ta sig friheter.

Faktiskt.

Också nån slags insikt ...

Ösregn ute.

Ganska kyligt.

Men någon tar på sig regnkläder och cyklar två-och-en-halv-mil till jobbet.

Enkel väg.

Det är inte jag.

Skulle aldrig vara jag.

Nej, jag eldar i pannan, tar mig frukost (uppvärmda valnötsbröd, ost och pl.marm.09) och tittar på morgon-tv.

Litet möte eller stort ...

Vi sitter mitt emot varandra, kvinnan och jag.

Hon är i min ålder, kanske?

Jag tittar ut genom fönstret .., hostar .., löser korsord .., allt medan kvinnan pysslar med ett sudoko.

Vid Ängelholm repar jag mod och frågar om vänsterhanden och kvinnan säger att det går bra.

Vad gör hon?

Vart är hon på väg?

Jo, i tjugo år har hon arbetat i fabrik, men nu, vid 55 års ålder (ja, det visar sig att vi är jämnåriga ...), bestämmer hon sig för att göra nånting helt annat.

Så hon tackar för sig på fabriken och pendlar nu från Halmstad till Malmö där hon studerar för att så småningom kunna arbeta som fotvårdsterapeut.

"Så modigt av dig!" säger jag och tänker på min egen situation.

Kvinnan säger att så modigt är det inte .., man måste en gång för alla bestämma sig .., det är det som är det svåraste .., att ta beslutet.

"Mitt största steg var ändå när jag flyttade från Rumänien till Sverige ..", säger kvinnan och ler varmt.

Hon är Fisk (pekar på sitt guldhalsband .., jaha, där syns två små fiskar på en berlock ...) .., endabarn .., och trivs med sitt liv.

Dessutom har hon vänster tumme upp när hon knäpper händerna som till bön, men det gissade jag .., är man en hejare på sudoko borde man vara av det mer analytiska slaget.

Eva på Frösön sa...

Uppbrott, kan vara svåra och skrämmande.
Man tar ett jätteskutt ut i det okända.
Oftast blir det så bra.

Att våga ta språnget kräver mod, mycket mod.

Och jag är glad över alla dessa modiga människor som vågar göra något annat av sina liv, som inte stannar kvar i det gamla för de tror att de måste eller för att de inte vågar göra något annat.

Lycka till önskar jag alla modiga människor som vågar hoppa!

Annela sa...
Det kunde varit jag - fisk, enda barn och uppbrott i 50-årsåldern!


londongirl sa...

När min kära syster var 55 år så bröt hon upp från sitt jobb i service-branschen.

Hon hade arbetat i en liten trevlig tobaksaffär i massor av år. Hade en kundkrets som älskade henne.

Men plötsligt ville hon något mer... så hon gick kurser och började arbeta på ett dagcenter med handikappade människor.
Det visade sig att hon var som klippt och skuren för det jobbet! En naturbegåvning.

Hon såg sen till att halva vår släkt hemma i Nynäshamn blev kontaktpersoner till olika människor med handikapp. :-)

Hennes beslut blev till glädje för så många...

Det skulle det bli om du och PV verkligen satte igång med ett bed-and-breakfast också! :-)

Prat och prat

Dom två männen kliver på i Malmö och sitter snett vid sidan om mig.

Prick hela tiden pratar dom.

Och skrattar.

Det är nån slags ryska eller kanske är männen från något baltiskt land?

Arbetarhänder.

Jeans.

Var sin ryggsäck.

På väg ...

Nu är det som allra vackrast.

Blommande rapsfält och harpaltar som skuttar i raketfart över åkrarna.