Den rara Eva på Frösön målade. Det är väl Pelle till höger?
Och mina fönster mot husväggen.
Idag är vi ovanligt få i väntrummet .., där är några kunder från affären som hälsar så vänligt och undersköterskorna som står i den inglasade buren, dom nickar leende .., ja, så har det blivit ., helt otroligt är det ., att man känner sig lite hemma på vårdcentralen.
Och doktorn tar i hand och hälsar och känner igen .., - en gång bodde han inte långt från bloggmadamen - så vi pratar om buslivet på gatan .., om alla bilisterna som kör likt galningar .., och jag får veta att herr doktorn är nyligen hemkommen från ett år i Kosovo och då pratar vi lite om det .., om skillnaden mellan livet här och där ..., och jag berättar om mamma som, när hon hade tillbringat ett tiotal år bland indianerna i Bolivia, sa att "ååå, vad vi har mycket att lära av naturfolken när det gäller mediciner och ååå, vad svenskarna gnäller för småkrämpor!" och lite känner jag mig just då som en "småkrämpa", ja, när jag tänker på Kosovo och allt annat elände i vår värld.
Efter pratet blir det till att lyssna på lungorna och ta blodtryck (för högt .. "konstigt, jag har alltid högre tryck hos doktorn, hos distriktssköterskan ligger det bra!" säger jag häpet .. och då förklarar den vitklädde mannen att det är vanligt .., det finns t.om. ett begrepp för just detta .., vita-rocken-syndromet eller nåt sånt) och jag får berätta om hostan som håller på att göra mig galen.
Men allt låter bra.
Och så sätter sig herr Doktorn vid sin dator och tittar på mina mediciner och jag berättar om njurstenen och att jag kräktes så våldsamt av den smärtlindrande sprutan och lite sånt prat blir det och så säger han plötsligt ..."nä, vet du vad Elisabet, vi sätter ut din blodtrycksmedicin och tar en annan, en dyrare variant, jag tror att det är medicinen som ger dig en sån förfärlig torrhosta!"
(Jag har öht svårt med mediciner. Av värktabletter som Citodon eller Voltaren, kräks jag rakt av! Morfin är inte ens att tänka på! Det är likadant med alkhol; jag tål ytterst lite .., en snaps så blir jag mjuk i benen. Inte ostyrig, men lite ljum-mjuk. Och mina barns pappa brukade alltid skratta och säga att ..."när läkemedelsföretagan ska prova ut nya mediciner, då borde dom testa dom på dig, du får ju direkt biverkningar!")
Just så blir det.
Det finns inte ord för hur glad jag blir!
Inte för medicinen i sig, utan för att det kanske finns en så enkel lösning på problemet.
Sen cyklar jag hemåt.
Jag har på mig en rosalila kjol och den lilafärgade jackan och solen flödar och jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden!
I cykelkorgen vilar Apotekspåsen med den nya medicinen.
Tänk .., bara tänk .., om det vill bli bra nu!
(Min störstasyster är ju en f.d. sjuksköterska. Så smart av henne! "Jaha .., du hostar inte på nätterna alls ...? När tar du blodtryckstabletten ...? På morgonen ...? Ja, just det .., det är väl därför du hostar mest på eftermiddagarna då .., sen har den liksom inte samma effekt, alltså, om du inte tål den.)
