Hemma och borta ..., allt på en gång.

Och tänk .., att här var vi på besök i början av sommaren.

Hemma.

Längst till vänster i bilden .., alldeles vid vattnet, växte jag upp.

Lördagsfönstret ...

"Elisabet,

Önskar dig en fortsatt fin och skön sommar med detta fönster från Bornhoms konstmuseum.

Kram,

Smulan i Omsjö."

Bakom själva tattoo-arenan ..

... pågår hela tiden andra saker.

Det övas .., säljs kaffe och varm korv .., man kan köpa cd-skivor .., ja, det är som ett helt annat litet liv där bakom själva arenan.

I Lottakårens tält ser jag hur många kund-bekantingar som helst och en av kvinnorna säger att jag kan komma in och filma ..."kom här du bara .., titta, där sitter dom ...!" säger hon glatt leende.

Till Bente ...

Männen från Skottland med sina säckpipor .., skapar en alldeles särskild stämning.

Och vi som inte har biljetter .., får se dem komma ut efter genomfört program.

Sen blir det paus.

Besökare köper varm korv och starköl och passar på att ta sig en cigarett .., själva sitter vi på en kullerstenssluttning och bara tittar på.

En alldeles underbar sensommarkväll är det.

Hela tiden ...

... möter vi bekantingar från affären.

Åååå, mitt hjärta nästan svämmar över av glädje!

Jag verkligen ä l s k a r ystadborna.

Så är det.

Mannen vars namn jag inte uppfattade, heter Teuvo.

Han kom från finska Karelen hit till Sverige, som krigsbarn, får vi veta.

Alla dom här rara människorna är kunder i affären.

Kväller ...

Och vi får inga biljetter till Tattoot, vilket jag inte heller hade förväntat mig .., så vi strosar omkring lite "backstage" .., tittar genom staketrutorna på orkestermedlemmar som övar sig inför kvällens evenemang.

Där är en ung man i blå uniform som viftar med cymbaler .., en annan snurrar med trumpinnarna och trumpetarna fuktar läpparna.

Det är spänning i luften.

I ett av tälten står Ystads lottakår och säljer kaffe och lite annat smått och gott till såväl besökare som medverkande.

Pv bjuder på kaffe och wienerbröd och det är just då som tre stiliga herrar från Skottland kommer spatserande och då lämnar jag genast kaffemuggen ...

Glöm min bristfälliga engelska.

Bloggmadamen har en ytterst bristfällig utbildning, ja, hon har inte ens gått ut gymnasiet och då blir det som det blir, men hon pratar glatt på ändå.

Dagens fönster ...

Och fönsterfångerska var den här resglada madamen.

Ett nästan-natt-fönster ...

... som har kommit susande genom rymden från min kusin Barbro.

Barbro tycks ha nån slags alldeles omättlig energi .. ja, jag blir matt bara av att läsa om allt som hon hinner med.

Precis likadan var Barbros moster, min mamma.

Det är förstås nåt släktdrag.
(Dock är bloggmadamen helt förskonad från den egenskapen ...)

Så här skriver den energiska kusinen:

"Hej!

Kan inte låta bli att skicka en bild från mitt sovrumsfönster här i fjällparadiset.

Fönstret är inte så märkvärdigt, utan det är vyn med sjön och fjällen som gör mig lycklig.

Kram från Barbro."

Kväller ...

Och då blir det ett litet besök av fläskpannkaksätande son, samt insmorning av mitt eländiga höger knä - av min australiensyster har jag nämligen fått Elmore Oil - och det ska nu vara rena underverket, ja, man får pengarna tillbaka om man inte blir nöjd.

"Penetrates soothes & relaxes if you suffer from arthritis, neck and backpain .., and sports related injuries."

Det är väl det där sista som gäller för bloggmadamen.

Sports related injurires.

Och nu återstår bara imorgon ..., sen är det ledig helg.

Å, gudars .., så härligt!

I väntan på tågets avgång ..

Med en enda liten minut missar jag tåget till Ystad.

Det blir till att vänta på nästa.

Sitta på en bänk och bara titta rakt fram.

Eller åt sidan.

Ljud och mera ljud.

Oväsen.

Och jag låter tanken löpa fritt.

Ännu en insikt ...

I min pyttelilla arsenal av hudkräm, finns en flaska där man trycker ut krämen med en sån här liten pip längst uppe.

När jag nu på morgonen tryckte .., så kom absolut ingenting ut ur flaskan.

Jag tryckte och tryckte.

Noll.

Nada.

Ingen kräm.

Då tog jag den räfflade brödkniven och skar helt sonika upp flaskan på mitten.

Håhåjaja .., ni a n a r inte hur mycket vit kräm som finns kvar på botten!!

Och oj, så nöjd jag känner mig.

(Nu är flaskan invirad i en tätslutande plastpåse och krämen räcker säkert i ytterligare ett par veckor ...).

Dagens fönster ....

... finns på Öresundståget mellan Ängelholm och Malmö.

Lika bra att köpa målarfärg, kanske ..?

Pensionatsvärd med väldigt låg puls.

I ett par timmars tid har jag haft sonen på besök.

Och Meja, den svarta hunden.

Meja vill absolut inte ligga på den röda filten - fast vi säger till med strängaste rösten -, nä, hon drar sig utåt och ännu mera utåt och till slut är det bara svanstippen som befinner sig på filten.

Och tillsammans med sonen sitter jag i soffan och tittar på fotbollslandskamp mellan Sverige och Finland och jag telefonpratar med Hedgren och med en trött pensionatsvärd och jag berättar för honom att människor som har så hög puls som undertecknad, löper fyrtiosex procent större risk av tuppa av i en hjärtinfarkt och femtioåtta procents högre risk att drabbas av hjärtsvikt, så det där rummet som jag ska få göra om precis hur jag vill .., ja, på pensionatet, det är väl knappt någon idé att man tar sig an det.

Å andra sidan ..,. kan man ju strunta i alla Farhågor och göra det ändå.

När nu livet tydligen inte ska bli så värst långvarigt.

För då, om någonsin, borde man såklart göra precis det man längtar efter.

Just så.

Och nu är klockan snart halv elva och vid elvasnåret brukar det bli stort fyrverkeri när tattooföreställningen är tillända, så jag väntar nog med att göra natt en stund till.

Ajöken, sa fröken.

Till Eva på Frösön ...

Inte en enda gång har jag lyckats redigera en film i kameran.

Men nu.

Nu har det hänt.

Den var helt enkelt för lång och kunde inte publiceras.

Nu är den betydligt kortare.

(Eva undrar i en kommentar om jag inte hade filmat dem på närmare håll ...).

Nu är det fest i stan ...

Att bo på Regementsgatan i Ystad, det har sannerligen sina avigsidor.

Det är skränigt, gapigt, bråkigt och stökigt och bilisterna kör som vore detta Mantorp Ring.

Hemskt är det.

Utom vartannat år.

Då är det nämligen Military Tattoo i stan och då är det bara så helt underbart att kunna öppna dörren och under ett par dagars tid få ställa sig på trappan och mötas av taktfst musik och stiliga män och kvinnor.

Och hela gatan är kantad av parkerade bilar vars ägare nu ska se föreställningen borta vid gamla regementet - 2 minuters promenad härifrån -.

Efter varje föreställning (ååå, ni måste klicka .., det är sååå vackert!) blir det ett hejdundrande fyrverkeri.

(Gissa, varför jag inte åker till landet Halland i helgen ..., jo, just det. I gengäld kommer den rare pv hit.)



Och så vänder jag kameran åt andra hållet .. mot regementet till.

I många fönster tittar människor ut och på trottoarerna går människor som har köpt biljett och nu är på väg till föreställningen som snart ska ta sin början.

Blir man jag glad av sånt här ..?

Jepp.

(Och tänk er då när hela gatan är fylld av olika orkestrar .., säckpipor och allt möjligt .., jag hade varit - det var för två år sedan - och handlat och kom just promenixande då det hände .., och så gick jag där bakom all musiken på väg hem till mig ....-)

Intill mig på tåget ...

... sitter en kvinna som tycks lite undrande, ja, hon frågar mig på engelska hur det blir med tågbytet egentligen ..?

Jag tänker att hon nog kommer från Tyskland.

Nej, det gör hon inte alls .., det visar sig att kvinnan, som för övrigt heter Helle, kommer från Jylland, i Danmark och jag frågar varför hon i så fall talar engelska?

Jo, det är för att så många svenskar inte tycks förstås danska, menar Helle.

Jaha, på det viset!

Men jag tycker att det känns hur fånigt som helst att prata engelska med en kvinna från grannlandet Danmark, nä, aldrig i livet .., så resten av surret blir på nån slags halvdansksvenska, från min sida sett.

Hur som helst har Helle nu i några dagars tid varit på besök hos sin 85-årige "onkel" i Fritsla ., ja, han flyttade redan som ung man till Sverige, gifte sig med en svenska och känner sig väl mer eller mindre som svensk .. men lite kommer han in i det danska språket när han får hemifrånbesök.

Det har "vatt deeeejligt att vara där ..!" säger Helle.

Femtiotvå år är hon, Tvilling .., endabarn och arbetar på posten.

Hon bor i radhus i Fredericia, det vi kallar Fredrikshamn (jättefina bilder från det som INTE är Fredericia, men väl Fredrikshamn, tack Annela som hojtade .., hittar man här ...) och när hon är ledig, ja, då tycker hon såå mycket om att arbeta i "haven" .., i trädgården.

Om hon vann tjugo miljoner?

"Aaa .., då skulle jag åka till Grönland och så skulle jag hålle upp med mitt jobb ...", säger Helle och ler så varmt.

På den där skalan mellan 1 och 10 .., om hur hon tycker att livet är just nu, svarar hon, efter lite betänketid ...., "jä, men det får bli 8".

Punkt.

Aningen bökig ..

Dom tyska flickorna.

... blir hemresan från landet från Halland.

Först tar jag bilen och svänger förbi hos Gunvor och pElle i Steninge.

På den inglasade altanen, på en vit pinnsoffa, ligger Gunvor och halvsover och i en alldeles egen fåtölj, tronar pElle.

pElle är inte längre bara "pElle" .. nej, han har mer som blivit Ers Höghet Pelle Nilsson ., ja, han är en herreman som tror att han äger världen och nu går han mest hela dagarna mellan fåtöljen och tomtgränsen .., ja, ibland tar han t.om en promenad till framsidan av sommarhuset och sitter där och stirrglor på grannens katt.

När jag kommer och hälsar på, tittar Ers Höghet Pelle Nilsson upp bara så där lite lagom och jag tar honom i famnen och frågar hur han har det och om han har varit i slagsmål?

Gunvor säger att nääää, han ligger mest och sover, ja, förutom det där bligandet på grannens katt då.

En liten stund sitter vi och pratar och jag stryker pElle över pälsen och tänker på hur mycket jag tycker om honom och hur oändligt mycket jag saknar att ha ett djur i min närhet .., men att ta hem en katt som har vant sig vid att få gå ut och in som han vill ., det är nästan på gränsen till djurplågeri, så nu blir han kvar först i Steninge och sedan hos pensionatsvärden, där han ju har det precis lika bra .. och när vi åker till Grekland, då ska Pelle tillbringa åtta dagar i landet Småland, hemma hos Gunvor i hennes lägenhet.

Om det pratar vi lite.

Och så tackar jag för mig och kör in till Halmstad.

Nu hittar jag.

Medan jag passerar slottet tänker jag på den rara Anna-Karin och jag hittar parkering inte långt från stationen och så bär det av hemåt.

Tåget är mer än överfyllt!

I lågvagnen där man sitter elva och elva mitt emot varandra, har tre tyska flickor slagit sig ner och med sig har dom tre cyklar med små släpvagnar.

Det är hysteriskt trångt.

Småbarn skriker.

Tågvärden försöker förklara kaoset med alla byten.

Och jag upptäcker katthår på mina byxor.

Ungefär så är det.

Pling i min inkorg ...!

Bilden visar min mormor, men hon var född Hansson hon.
Att bloggmadamen aldrig uppvisar puttinuttiga sidor .., aldrig är elegant och aldrig går i högklackade skor eller har bling-bling på sig .., det skyller jag helt och hållet på genetiska anlag.

"Hej igen!

Nu har jag varit inne på din blogg - sist var det när jag hittade min pappas namn i din blogg, du hade lagt in bilden med pappa och hans bröder i kökssoffan (från Borkan).

Denna gång upptäcker jag att vi är släkt på långt håll.

Tack vare ditt foto hittade jag fotoarkivet (Vilhelmina kommuns )med farmors album och en efter en har släktingar trätt fram och gjort sig kända.

Häromdagen hittade jag Per Erik Vesterlund som är min farmors morfar.

Farmors mor var Maria Vesterlund, gift Jonsson.

Jag kan inte sluta att leta, att ta reda på så mycket som möjligt om dessa människor.

Vilket av syskonen är du närmast släkt med?

Hälsningar, Lena."

I landet Halland ...

Ensam hemma.

Pensionatsvärden har cyklat till jobbet.

Duggregn.

Blåst.

Jag har inte varit här sedan i midsomras och det känns lite ovant.

Två hem har jag.

Eller kanske ett och ett halvt.

"Det finns nog björnbär nere vid havet ...?" säger pv, innan han ger sig av.

Ett fönster står på glänt.

Liten fågel kvittrar.

Hos doktorn ...

Igårkväll kollade pensionatsvärden mitt blodtryck.

"Det är nog skyhögt ... jag har haft sån huvudvärk ...?" säger jag.

Och så ligger jag där på sängen i sovrummet och känner hur det stramas åt kring högerarmen.

"137/84" .., säger pv, när det hela är klart.

Jaha ja .., ja, men det var ju inte farligt.

Min puls har genom åren alltid legat högt.

Pv:s däremot, ligger nästan på elitidrottsnivå.

Det visar sig, när vi jämför, att mitt lilla hjärta får slå tjugotvå tusen fler slag på ett dygn, än vad cykelmannens hjärta gör.