Kefalonia i fjol.
Emma, som sitter på moppen bakom mig, tar bilden i farten.
Och jag pillrar lite med den i fotoprogrammet.
Väldigt tidig morgon.
Jag ligger i sängen och lyssnar till radion .., en landskapstävling .., och någon som heter Gunnar kan det mesta om Uppland .., i alla fall att landskapsblomman heter Kungsängslilja och att det i Skutskär tillverkas pappersmassa, om man nu kan kalla det för att "veta det mesta".
Gunnar och hans medtävlare Stellan hälsar på varandra och tackar sedan för god match.
Vänligt prat.
Och jag tänker att nu är det bara idag och imorgon kvar och vilken tur att all yrseln susade sin väg och ännu mera tänker jag på hur det ska vara för alla som har tappat talförmågan, så där som min mamma t.ex .., som inte kunde prata alls det sista året i livet och tänk om man då, i den sitsen, drabbas av våldsam tandvärk eller om man får just sån här yrsel och man vill lägga sig på sidan, men ingen förstår vad man menar.
I förrgår hade jag en äldre man i kassan.
Före detta lärare.
Kanske åttio år?
Den mannen är så rar och fin, men har tappat minnet alldeles och jag ser honom komma med sin rullator mot kassan och han går förbi hela kön och ställer sig framför mig och räcker mig en hundralapp, allt medan många där bakom himlar med ögonen .., "ja, typiskt pensionärer att inte kunna vänta på sin tur!"
Men mannen har inte handlat nånting, men
betala vill han .., och jag säger att det behövs ju inte .., det är alldeles tomt i rullatorskorgen och i plastpåsen också, men tack ändå.
Så går han in igen .., och efter en stund görs proceduren om .,. nu förbi
ännu en rad med köande kunder och några som himlar med ögonen ... och så står han där framför mig och jag tar emot pengarna, - nu har han handlat en flaska läsk - och alldeles lugn är han farbrorn och när jag ger honom pengarna tittar han på mig med sådan ömhet och säger ..."tack för att du har tålamod med mig."
En liten, liten stund av klarsyn.
Och jag tänker på mamma.
Det hade kunnat vara mamma.
