torsdag 5 november 2009

Åke Sörlins bilder ..


Karl Anders Isaksson Vilhelmina.
Son till verkstadsägaren Gottfrid och hustrun Gundla Isaksson.
Familjen bodde i korsningen Kyrkobergsvägen - Bondegatan.


Daniel "Danke" Jonsson tar sig en kaffeslurk.
Året är 1951.


Värmebölja!
(Björneståls flicka).

Jag har sagt det förut och säger det återigen: Vilhelmina kommuns fotoarkiv är en GULDGRUVA för den som tycker om gamla bilder!

Och nu på morgonen sitter jag och scrollar lite förstrött bland fotograf Åke Sörlins bilder.

Helt underbara är dom .., i alla fall bilder tagna utan blixt.

Och helt uppenbart hade denne herr Sörlin ögon för det lilla i tillvaron.
Titta bara på "Björneståls flicka" som sitter där på trottoaren och kämpar med skosnöret!

Eller bilden längst uppe .., pojken som tittar fram och uppe i slänten står ett gäng pojkar och tittar neråt!

Om denne Åke Sörlin kan man läsa mera här.

När man är på vift ...


Vykortsskrivande i Grekland.
Men våra rumsgrannar var tystlåtna av sig.
Det var ju norrmän.

... kan man få vara med om både det ena och det tredje.

Man kan till exempel åka till Paris och där, häpet .., få lyssna till vad grannarna har för sig.

Det är precis vad Joanna har gjort.

onsdag 4 november 2009

Ett nytt liv.


Westerlundare och Hanssöner och alla från Dikanäs.
Släkt. Min släkt. Skriver jag och ler.

När man inte längre har några föräldrar .., ingen mamma eller pappa som ringer för att höra hur man har det eller hur det är med barnbarnen ..., och ingen att hälsa på .., då inser man hur tomt det blir.

Det blir som ett eko, bara.

Om man då bor långt från sin övriga släkt, då kan det ibland kännas riktigt tomt, så där som vore man ensam i öknen.

Men tänk .., i somras när vi åkte hemöver och hälsade på hos moster Lisbet i Vilhelmina och där var hennes dotter Inga-Lill med man och där var kusinbarn och kusinbarnbarn ..., och i Dikanäs, några mil bort, där fanns morbror Olaf och hans Gunhild och sonen Peder och allt vara bara värme och ännu mera värme och jag var så lycklig.

I Vilhelmina dök även kusinen Barbro upp.

Hon är nånting så oerhört energisk, ja, jag blir matt bara av att läsa om allt det hon sysslar med.

Är det inte att sätta upp vävar, så är det att ta nya universitetskurser och samtidigt arbeta!

Men nu .,. har hon börjat ett nytt liv.

Barbro är arbetslös.

I varje fall var hon det idag.

Om sitt nya och annorlunda liv utan arbete, skriver hon här.

Avkoppling ...



När Nellys matte och husse är på resande fot, så där långt borta, får Kapten Lintott och hans storasyster vara hundvakt under en tid.

Så här mysigt kan man då ha det.

Och Nelly är en madame med väldigt mycket integritet, så hon ligger bara så där lagom nära.

På nätterna sover Nelly hos Emma.

I smörbyttan ....



För kanske sju, åtta år sedan, deltog jag i en kurs i livsmedelshygien.

Föreläsare var en man anställd av Livsmedelsverket och så kom vi in på detta med olika livsmedel och mannen berättade att efter att han med egna ögon bevittnat hur s.k. lättmargariner framställs, så åkte allt sådant ut från hans eget kylskåp.

Aldrig i livet att han ville ha med dylika livsmedel att göra!

"Det är rena kemikalieindustrin i såna margariner!" sade han.

Då, brydde jag mig kanske inte så mycket.

Men efter att ha läst olika inlägg hos den här madamen, så ändrade jag själv förhållningssätt till just sådant som Lätta och Becel.

I mitt kylskåp finns numera endast Riktigt Smör eller Bregott.

Och efter att ha läst detta .., så kommer jag aldrig att ändra mig.

Avprickat ...



Okej.

Detta är gjort.

* Ringt Statoil om släputhyrning - hyr här, men lämna där -, vilket visade sig finnas endast på två ställen i Skåne .., i Staffanstorp och Arlöv. Och dyrt är det.

* Och så har jag kontaktat hjälpmedelscentralen i stan och pratat med vänlig kvinna (var är du ifrån .,? Ångermanland ? jaså, Hälsingland .., men har bott tjugo år i Vännäs i Västerbotten ....? jo, men du sa ju att "du far uppför backen ..." och då förstod jag genast ..., i Skåne far man ingenstans ..., ja, jag kommer från Malå ..., å, det vet du var det där .., jaså, det hörs, jo, jag vet ....) om lån av kryckor.
Nu vet jag var jag ska hämta dem. Det blir på fredag det, efter besöket på Folktandvården.

* Tre tomma skåp nu i köket. Har gått tre rundor till soptunnorna på innergården.

* Återstår hyresvärden i Svedala, som jag inte fick fatt i. Nytt försök i morgon.

* Pratat med glad väninna från Staffanstorp, men på jobbet i Lund.

* Tänt ljus och ännu flera ljus.

* Dragit igen fönstret ordentligt.
Insikt nr 163 ...

Ja, kan man köpa semlor i Stockholm i november, då kan man minsann lyssna till julmusik innan första advent.

Så jag tänder ett ljus .., röjer vidare .., dricker micro-uppvärmt kaffe och mumsar på överjordiskt god mjuk pepparkaka.

Och lyssnar till musiken.

Och så tänker jag på hur mitt liv just nu liksom står och vippar på en bräda.

Jag packar alltså.

Det är vad jag gör.

Och nästa helg kommer pv och hämtar min soffa och en massa fotografier och lite tavlor och en drös med cd-skivor och lite annat.

Och alla blommorna.

Och min dator.

I flera månader ska jag vara i landet Halland.

Och detta är alltså vad jag lyssnar på.

Tack ellis .., skivan är från dig!

Lite senare: nu vet jag precis vad pv kommer att säga .. jo, "jaså, men igårkväll frågade du ju mig om jag inte blev döless på att öva julsånger redan nu ... ? och när jag sa att det blir jag inte alls, det är bara helt underbart!, så lät du så förvånad". Just det, pv. Jag hade fel.

Ännu mera upphittat ...


På kortets baksida har mamma skrivit:
"Anna, det här är alltså Annjärd som du hör i bandspelaren.
Kram till dig Anna och pappa och mamma och Maria från mormor!"

Ett brev daterat den 15/3 1979.

Då bor mamma fortfarande i norra Argentina, ute i djungeln.
Femton mil till närmaste stad, som är Tartagal.
Inga riktiga vägar finns.

Så här skriver hon bland annat:

"Förra måndagen hämtade vi med Jonssons bil en fru som bor 2.5 mil härifrån.
Klockan ett på natten hade hon fött sitt nionde barn. Klockan sex på morgonen, när de sände två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp, hade placentan inte lossnat.

När hon väl var här, hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som har studerat medicin i 3 år - och som praktiserat att lossa placentan på sin svägerska -, att komma och hjälpa mig.

Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två blodstillande direkt och inget hände.

Kvinnan har legat här en hel vecka pga blodbrist och infektionsrisk.

I vanliga fall brukar jag ge patienten mat, men dessa "Chakenjer" föredrog att laga maten själva. Som zigenare, så var det full folksamling.
Där var moder med nyfött barn .,. som vårdare hade de tagit med en grannfru som själv hade en 1-åring med sig .., så var tre av de övriga nio barnen också här hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och får injektioner samtidigt.

De lagade maten ute på camapamentet, framför "sjukstugan" (ett enda litet rum som mamma använde som mottagning .., det var sjukhuset det. / Min anmärkning.) och ni kan tro att det var bökigt.

Men oj, så snälla och rara de var mot mig!

De kom med kött och ko-ost och bjöd mig på the, på indian-manér, alltså en trägrej med en stålsug i - så suger alla, undan för undan -.

Eliza, jag kände mig som en riktig Chako-indian när jag tog min del ur flaskan.

Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chakobor som dragit runt och stannat här.

Jag tittade i min dagbok för att se vad jag till äventyrs gjorde i fjol detta datum, men då var det skollov, så jag hade inget skrivit.

Just nu är det alldeles tyst här i Puntana.

Klockan är 17.15 .., bara någon enda liten fågel piper till och långt i bakgrunden hör jag barnen leka.

Karlote, kattrackarn, som fött 3 små, söta ungar inne en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var bortrest, ja, hon sussar nu så sött i fåtöljen, glömsk av allt elände som blev för henne pga denna nya kull.

Nu har jag beslutat mig för att ÄLSKA Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna ...
Så kan det gå.

Hälsningar från mamma - mormor och svärmor."

Och så, mitt i alltihopa ...


.. medan man röjer i skåpen, blir man sittande i soffan Ektorp och bläddrar bland prassliga brev, skrivna för nästan trettio år sedan.

Brev från min mamma som då hade tillbringat sitt första år som hjälparbetare i Argentina.

Och jag läser och läser och det känns som om mamma sitter intill mig, där i soffan.


Och ett bolivianskt id-kort hittar jag också.

Brevet är daterat den 23:e november 1980.
(Till saken hör att var månad spelade jag in band där döttrarna fick "prata med mormor".
Det fungerade jättebra och vi fick tillbaka minst lika många band och nej, dom är inte kvar och ja, det är alldeles hemskt!)

Så här skriver mamma som just då bodde i ett litet vitrappat hus mitt i ute den argentiska djungeln. Två rum och ett litet kök, allt så spartanskt så det går inte att tänka sig. Elektricitet, någon timme per kväll, fick hon via ett aggregat drivet av en våldsamt brummande dieselmotor.

Utanför huset fanns en liten trädgård och så ett stort antal rishyddor där indianerna bodde.
Grisar och getter sprang omkring på campamentet .., mamma slog ihjäl giftormar med sina träskor och drog ut tänder och förlöste indiankvinnor på löpande band.


Det är inte bara äldsta dottern som är "doktor" (Böhlander).
Nä, lillpigan kunde minsann också och ordinerar blodtransfusion till sin mamma.

Men nu till brevet.
(Ja, det blev en lång omväg till brevet .-)

"Har just bandspelaren på och lyssnar till ett kasettband från den 12/12 1978, där Anna samtalar med sin mamma. Stammar väldigt gör lilla damen. Och barn i magen har hon och jag undrar verkligen om ni själva har några sådana band hemma? Det måste vara väldigt roligt när de själva blir vuxna / om vi hinner dit / att lyssna till sådana konversationer.

Oj, så go hon låter!

Man hör från band till band hur språket utvecklas och jag hoppas att det ska vara på samma sätt med mina språkförsök. Bättre och bättre dag för dag ..

Ipland heter min man Tommi ..., säger hon nu.

Hoppas att du har tillfrisknat fru Eikedahl. Jag hör på bandet att lilla Anna, som just då leker doktor, säger att mamma behöver PLOD ...".

Brevet fortsätter.

Numera är det ett litet äventyr att gå på toan på nätterna.
Det sitter nämligen nästan alltid en liten hoppgroda under sitsen. När man så lyfter på locket, så hoppar den högt ...
Den annars så tuffe Felipe (en pojke i 6-årsåldern som mamma tog hand om) törs inte sätta sig när det finns en sådan liten rackare där inne.
Jag har skaffat en tång som jag nyper fast den med - sedan gör det ont ner i hjärtat när det lilla livet nu och då - skriker till.
Livet är hårt även för grodor.

Hälsningar från á Mor."

På farmen ...


Först en titt på min bondgård .., därefter guidad visning hos en rar bondgårdsgranne vid namn Bettankax.

Har man inget annat att göra på sin lediga dag ..., eller för den delen på kvällar, nätter och tidiga morgnar, så kan man bli skrivbordsbonde.

Eller bondmora.

Hur jag lurades in i detta, det har jag ingen aning om, men förmodligen kan jag skylla på Bettankax.

Under sin sjukskrivning ägnade hon sig - med delikat framgång - åt jordbrukarlivet ..., och nog lyckades den damen locka in även bloggmadamen på detta äventyr.

Om jag säger som så .., så kan man nog med fog påstå att vi äro besatta.

När vi numera språkas vid, rör pratet sig mest om våra skördar och våra husdjur.

Det är prat om pumpor, belle-peppers, vindruvor och getter och det surras om xp-poäng och coins och när man får råd att köpa sig ett hus?

Dessutom ..., speglar dom olika lantgårdarna sina ägares personligheter.

Bloggmadamens bondgård är inte så där väldigt strikt (läs: inte alls ...) ordnat .., staketen är inte av samma färg och där är träd lite här och där och det där med pengar är inte så viktigt.

Att klappa djuren är däremot himla roligt.

Går man in till bettankax, faller man baklänges, så impad blir man!

Där står alla djuren på parad och höbalarna ligger ordnade efter färg (ja, på Farmville kan höbalar ha olika färger ...) och där är så prydligt och fint, så det är inte sant!

Säger det något om denna tjusiga sjuksköterska?

Ja, det tror jag.

Hon är en som vill ha s t r u k t u r i sin tillvaro.

Och min egen bondgård ..?

Vad säger den om ägarinnan?

Jo, möjligen att där är lite hött-om-bött-planerat och inte så noga och odlingslotterna ligger inte i rad, så där som dom förstås borde.

Det säger nog också en hel del.

Men ni ska veta hur roligt det är!

Såja, nu kan ni klicka er in och hälsa på alla djuren!

Varmt välkomna.

Kommer ni ihåg den här ...?




Å, jag tyckte att den var så himla rolig .., och så befriande!

Idag ska jag köpa en Trisslott.

Lediga-dags-fönstret ..


.... finns i Båstad.

Bilden togs när det var sol och sommar.

Idag, den fjärde november, lär snön ska komma till Skåne.
Jagad ....

Vill ni titta på lite vardagsdramatik, fångad i det det rätta ögonblicket?

Det vill ni?

Okej.

Klicka då här och glöm inte att klicka upp bilden och låt blicken glida till bakgrunden.

tisdag 3 november 2009

Kväller ....

... och Ragnhild, 94 år, ringer till Karlavagnen och berättar vad hon skulle göra om hon hade mycket pengar.

Jo, hon skulle bjuda barn och barnbarn och barnbarnsbarn på sitt födelsedagskalas den femtonde juli .., det är vad hon skulle göra.

För övrigt deltar den nittiofyraåriga Ragnhild i två studiecirklar i litteratur och ja, hon har själv varit ledare för en cirkel, då gällde det matlagning.

Och Ragnhild berättar att hon har fem döttrar och alla har skött sig och blivit till bra människor och hon som bor i Paris ringer nästan varje kväll och dottern i Kina ringde nu på morgonen.

"Och jag ligger i sängen och lyssnar till dom som ringer hit till Karlavagnen ..,det är trevligt ..", säger Ragnhild.

Själv ligger jag också i sängen och lyssnar och alldeles varm i hjärtat blir jag av den här kvinnans prat.

Varm och lycklig.

Ragnhild låter som en härlig människa och 44.25 minuter in i programmet, där hör ni henne.
På agendan ...

I helgen susar jag iväg till landet Halland.

Och har man inget annat för sig när man är där på besök, så kan man ju alltid åka och titta på ett hus.

Ett rödmålat hus med punschveranda.

Typ.

Minns ni ...?



... den där ordverifikationen som tjoppade upp när jag hade skrivit ett inlägg för bra länge sen?

Jag minns.

Och jag minns hur snopen jag blev och att ingen skulle tro mig om jag berättade, så då hämtade jag kameran.

Herr Pentax, tror jag visst att det var.
Kanske ett tecken ...?


Gissa, vem som pingade samtidigt som bloggmadamen.

Jaså, ingen aning ...?

Vill ni veta ..?

Inte det.

Ja, då slipper ni.

Men ..., om någon nu vill .., så kan jag säga att den bloggen handlar om är en i vårt land välkänd herre.

Snygg.

Eller .., ja, ser charmig ut.

Väldigt charmig, till och med.

Med betoning på väldigt.

Filurig blick.

För att inte säga ... "gäckande".

Politiker.

Fyller år två dagar före bloggmadamen.

Stenbock, alltså.

Hans pappa var präst.

Ingen som vet ..?

Här är han.
Lagen om alltings ....

När man är gravid, ja, då vimlar omgivningen plötsligt av andra gravida kvinnor!

Överallt ser man stora magar och det är artiklar om att föda barn och hur man hittar den bästa barnvagnen.

Hela tiden samma sak.

När man ska ut och resa och just har bokat flygbiljett, då vet man precis vad som kommer att hända.

Då meddelas nämligen på tv:s nyheter att det ena planet efter det andra har störtat mot marken och har dom inte störtat, så är där i alla fall den ena incidenten efter den tredje.

Måsar på landningsbanan och sååå nära att hamna i flygplanets motorer!

Sånt.

Och när man om mindre än två veckor ska lägga sig på operationsbordet, då vet man ju också vad som väntar en.

Detta

Och så kommen en kommentar som blir som lök på laxen ..., det var liksom bara det som fattades.

Dubbelörn sa...

"Detsamma har hänt mig, under mitt andra kejsarsnitt.
Ryggmärgsbedövningen tog inte som den skulle.
Det är en operation som jag aldrig någonsin glömmer.
"

Bäst av allt ...



... är tisdageftermiddag när man vet att hela morgondagen ligger där som en pralin och bara väntar på att ätas upp.

En helt ledig dag!

Alldeles nyss pratade jag länge-länge med underbara bettankax.

Hon avslutade samtalet med dom insiktsfulla orden ..."alla dagar ovan jord är bra dagar".

Precis så är det.

Och just därför ska jag om någon minut fira den här dagen ovan jord med en kopp Zoegas kaffe, lite mjuk pepparkaka och två ännu inte lästa Dagens Nyheter.

Ååå, sicken källa till glädje!
Om promenader och utflykter ...


Och ett alldeles ljuvligt inlägg är detta.

Bara så ni vet.