Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!

Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.

Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.

Dagens rehab ...

Samma promenad som igår.

Luften ljummen.

Vind från sydväst.



Så här är det Londongirl.
Ljusterö, Stockholm.

Det förklarar allt.



Jag går till första färisten och tar sedan paus på en skranglig bänk, eller mera som bara en ilandfluten stock.

Vågbrus och tång.

Högvatten.

Och all Trift som i somras översållade hedmarken och var så lila och fin, är nu vitblekgrå.

Äntligen!

Idag på morgonen mailade jag till det Optimala Telefonbolaget som tar fem dagar på sig för att reparera, ja, så lyder garantin, men om det då lagas den tredje dagen och inte fungerar igen efter två timmar .., så väntar måhända ytterligare fem dagar .., och nu höll jag på att bli galen.

Jag kände mig utslängd i yttre rymden!

Jag kände mig evighetslångt borta från barn och barnbarn (nej, ingen mobilkontakt här vid havet) och tänk, om pensionatsvärden skulle drabbas av våldsamt hjärtflimmer (igår flimrade det rejält under cykelturen, såväl till, som från arbetet ...) ., vad skulle jag då göra?

Sms:a efter ambulans?

Så när telefonen även i morse var stendöd, mailade jag till telefonbolaget.

På slutet antydde jag nånting om Sverker, ni vet, han i Plus.

En timme senare ringde telefonen.

Det var min svägerska som var pratsugen.

Allt fungerade.

Hääääälleluuuuja!

Dagens fönster ...

... kommer från Sydfrankrike och det är madame Monet som har hållit i kameran.

Natt

stjärnklar var natten mot idag

i flera timmar låg jag vaken i sängen och tittade ut mot himlen ...

vid tvåtiden vände jag mig om

- huvudet åt andra hållet -

för att kunna se månljuset bättre

på gränsen till magiskt var det

Också en insikt ...

Glädjen över att telefonnätet åter fungerar, blir kortvarig.

Ett par timmar.

Optimal Telecom utlovar service och reparation inom fem dagar.

Sedan börjar allt om från början igen.

Och från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga detta.

Det passar som allra bäst.

I alla fall låttiteln.

Dagens händelse ...

Pensionatet.
Det är nu snart två år sedan jag hyrde en bil .., låtsades att jag besökte ett vandrarhem och fick ligga i eget rum och bjöds på räkgryta.
"Jo, men jag kommer nog tillbaka och hälsar på!" sa jag till pensionatsvärden när det, dagen därpå, var dags att vända hemåt.
Tänk ., om man då hade anat ...

Livet på pensionatet blir ytterst begränsat, men det hade inte varit annorlunda i lilla ettan i Ystad.

Jo, annorlunda, men inte bättre.

Då hade jag förmodligen stått framför fönstret och tittat ut över gatulivet dagarna i ända.

Det är bättre här.

Så efter frukosten tar jag på mig sticketröjan och Dom Fotriktiga Skorna .., herr Canon vilar i byxfickan ..., herr och fröken Krycka i vardera handen.

Och så tar jag sikte på raden av postlådor en bit längs vägen.



"Göransson", står det på en av lådorna.

I morse kom herr pensionatsvärden upp till sängkammaren med post.

Post till m i g!

Åååå, sicken lycka!

Nu krånglar jag själv in ett stort kuvert i postlådan.



I vägkorsningen, alldeles intill postlådorna, ligger det lilla gula huset, vars fönster det här är.

På en livboj som hänger på väggen står det "Ljusterö".

Och lilla harpalten är snart försvunnen.

Uppäten.



Posten till bloggmadamen.

En sån glädje blev det .., att hjärtat slog extraslag!

Tack till den här madamen!


Och till den här raringen!

(Ibland ställer sig bilderna upp-och-ner och det har den här gjort. Jag får inte till den.)



Bakom postlådorna växer det jag kallar för blåbärsträd.




Titta, så fint!


Slånbär .., kanske?

Underliga nätter ...

Citodontabletterna dämpar inte enbart värken i det nyligen uppsprättade knäet, nej, dom orsakar också de mest underliga drömmar!

Precis varje natt kommer dom seglande .., ja, det är som att sitta i en SF-salong och titta på långfilm.

Ibland är jag på jobbet .., jag räknar kassaskåpet och får inte slutsumman att stämma och jag blir frustrerad och olycklig och där är ingen ordning alls.

Andra gånger har jag GLÖMT att jag ska arbeta och blir alldeles förfärad .., så var det i natt.

"Men ååå, här går jag hemma och stackars Maria Hansson har varit själv på jobbet sedan sju och vi som ska hinna så mycket en lördagmorgon och såklart har hon inte kunnat ringa mig, för telefonen är ju trasig!" tänker eller säger jag, i drömmen och skyndar mig att ta på jobbarkläderna och ila iväg.

Och så vaknar jag .., alldeles kallsvettig och orolig.

Ja, så är det, att varje natt blir ett äventyr.

Faktiskt ska jag idag skicka en handskriven faktura till min gotländske chef.

Arbetar man nattetid, borde man sannerligen ha bra betalt.

Minst hundra procents påslag på lönen!

Jo, minsann.

Torsdagsfönstret ...

... finns på Café Lilla Marie i Skellefteå.

Hemma i Västerbotten.

Vännen Ellis agerade påpasslig fönsterfångerska.


/ Cafésugen ...? Här får ni tips!

I landet Halland ...

några flugor som irrar runt, runt i fönstret ...

skator som tjattrar nere vid grannens rhododendronbuskage

och på vägen .., just vid korsningen med det lilla huset . ..

en överkörd liten harpalt

Mitt på dagen tar jag en promenad ner till havet.

Min första.

Min första alldeles utan sällskap.

Bara bloggmadamen och kryckorna.

Och himlen är blå och solen skiner .., men där borta i väster lurar regnet.

Nästan ner till stranden går jag.

Sedan hemåt igen.

Stappelgår.

Vid ett enrise-snår blir jag stående och lyssnar till småfågelkvitter.

Och vid vägkorsningen, vid det där lilla gula huset, ligger en överkörd hare på vägen och håller just på att bli lunch till herr eller fru Skata.

En bra stund står jag böjd och tittar på den lilla harpalten.

Och så uppför backen och ..., hemma.

I flera timmar efteråt har jag sprängvärk i vaden och foten.

Och regnet har kommit.

En liten undran apropå debatten om vanvårdade grisar ...


Borde inte dom allra flesta besöken hos grisbönderna vara oplanerade?

Vad är vitsen med att först ringa och meddela att man tänker komma och titta ..?

Jo, jag inser att bonden kanske inte är hemma och att han eller hon har annat att göra .., men ändå.

Om det ska vara någon som helst mening med det hela, så måste ju besöket vara just oplanerat? tänker kassörskan Nilsson.

Världens bästa bloggvänner ...

Ja, tänk, vilken insikt dom har när det gäller detta med tårtbitars hälsosamma inverkan på knätillfrisknande.


Mian sa...
Jajamän, tårta är det det optimala för läkning av opererade knän.Milanokakor, då i större antal, kan i nödfall ersätta.

Rexxie sa...
Dessutom är det väl bra om grädden (som jag gissar är lite insprängd bland proteinerna) kan smörja den nya knäleden lite....

Turtlegirl sa...
Självklart är det proteinrikt!
Tårtprotein är ett mycket viktigt protein för läkning av just högerknän!
Så det så :-))

bettankax sa...
Tårtprotein är en urgammal väl beprövad metod som påskyndar läkning.
Till frukost kan man gärna byta ut fil, yoghurt eller gröt och starta dagen med tårta.

Eva sa...
Tårta är alldeles speciellt bra för läkningen!


S o F sa...
Underbart! ...och jag som trodde att protein fanns i kött och fisk...
Att det fanns nåt som hette tårtprotein (som Turtlegirl skrev) det hade jag ingen aaaaaning om. :)Men det låter väldigt väldigt gott!
Varma hälsningar!


Ellis sa...
Haha! Jag fnissar gott.Jag tror du skulle hitta "protein" i precis vad du än var sugen på, jag. ;-)Kram från vintervärlden :-)

Morgon på pensionatet ...

Bilden från i vintras.

... blir till liten promenad ute i vårvädret.

Åtta grader varmt .., sydvästliga vindar!

Jag kryckar mig fram ett par hundra meter och vänder sedan hemåt igen.

Intill mig en småpratande pensionatsvärd.

Det går bra att "stappla" fram.

"Borde du inte böja på högerknäet ...?" undrar pensionatsvärden.

"Kanske, men det går inte .., det är väl det som ska tränas upp ...?" säger jag.

Vinden mot ansiktet ..., ååå, en härlig känsla.

Efteråt ligger jag raklång på soffan Ektorp .., stryker lockiga håret från ansiktet .., känner hjärtat bulta ..,. och planerar nästa promenad.

Den får bli vid lunchdags.

Och glädjen över att telefonen vaknade till liv, blev kortvarig.

Det Optimala Telebolagets reparation varade i tolv timmar.

Ungefär.

Dagens fönster ...

.... finns i Egypten.

Tänk, så många härliga fönster som har kommit susande genom rymden!

Avsändare till den här bilden är vännen Eva på Frösön, hon som nyligen trotsade flygrädslan och tog sikte på varmare trakter.

Så här skriver hon.

"Jag skickar dig ett fönster ifrån kyrkan i Katarinaklostret.
Det ligger vid Mosesberget i Sinaiöknen.
Dit åkte vi en dag, tillsammans med sju andra.
I en minibuss där chauffören körde i snitt 140 km/h. Jag trodde min sista stund var kommen.
I Katarinaklostret bor och verkar 20 munkar.Klostret är öppet för allmänheten under vissa förmiddagar. Detta besök var en önskan jag haft sedan länge.
Tack och lov hann jag dit innan jag blev dålig.
Det var en fin upplevelse."

Kväller ....

Efter dagens äventyr ..., det vill säga, åktur till Haverdal, åktur från Haverdal till Getinge och besöket hos distriktssköterskan och därefter det spännande besöket på Konsum och så till Pensionatet igen .., kan jag lova att den s.k. "fjädern", den seglade sin väg.

I flera timmar har bloggmadamen legat däckad på soffan Ektorp.

Man kan också säga ..., utslagen.

Mellan varven sprätter hon lite med högerbenet och försöker utföra nån slags träning.

Mellan varven, alltså.

Det har också hänt att hon har lämnat soffan för en kort promenad till kylskåpet.

Där, i en liten plastpåse, har det nämligen sedan i söndags gömt sig två tårtbitar från kalaset i Ljungby.

Ja, det var då som Pelles nya matte fyllde 82 år.

Så har bloggmadamen stått där och tittat lite på plastpåsen .., tvekat lite .., tittat igen .., men så plötsligt (halleluja!) ..., kom hon ju ihåg att herr Ortopedläkaren uppmanade de nyopererade patienterna att äta proteinrik mat, så här i läkningstider.

Och därom är madamen helt förvissad, att tårtbitar .., ja, just tårtbitar .., är en outsinlig källa för protein.

Så nu är det tomt i plastpåsen.

På besök i Getinge ...

Låret och det uppsprättade knäet.
Svullet, men annars helt okej.
Under det senaste året har min högerfot börat rotera utåt.
Man märker det tydligt .., och det är tydligen vanligt blev såna med knäproblem?


Å, hur roligt är det inte att komma ut och träffa lite människor!

Först hämtning av PV och därefter en timmes väntan hos Sonja och Gösta i Haverdal .., innan det är dags för Sonja att agera färdtjänst till lilla Getinge.

Vårdcentralen ligger mitt i samhället och är pluttigt och fint.

Det känns hemtrevligt.

Och distriktssköterskan blir så förvånad ...,"men du är ju så ung .., har du verkligen fått ett nytt knä ...?" och eftersom det inte är varje dag någon säger just de orden .., det där med "du är ju så ung ...", är det inte särskilt svårt att smajla glatt.

Såret är hur fint som helst och alla agrafferna sitter som dom ska.

Vips, så får jag ett nytt förband och ny tid för borttagning av hakarna, dom som gör att det straaaamar nåt så hemskt var gång jag tränar för att böja knäet.

Sist av allt blir det telefonnummer till sjukgymnasten och så hissen en trappa ner och lämna blod som ska analyseras (sköterskan heter Anna-Maria, hittar rätt bland blodkärlen på en enda gång och är vänlig och rar ...).

Provsvaret ska sändas till Hässleholm och herr Ortopedläkaren, han Sören.

Innan vi åker till pensionatet, ber jag Sonja att stanna till vid Konsumbutiken.

Ren och skär lycka är det att kunna vandra omkring och titta bland alla varorna.

Nygrillad kyckling för 39.90, får väl anses rätt humant?

I varukorgen hamnar ett stycke Svensk Damtidning .., en Kvällsposten och en naturell youghurt utan minsta lilla smaktillsats.

Och nu är jag hemma igen .., darrrrrrig och trött.

Men hemma.

Morgon på pensionatet ...

Ljust rosa-blå himmel mot havet till!

Ååå, man tror inte att det är sant!

Och idag vankas distriktssköterskebesök i lilla samhället Getinge, inte så långt från pensionatet.

Antingen blir det skjuts med pv:s underbara moster - Sonja -, eller med herr värden själv.
(Precis nu kommer ett sms .., det blir Sonja som hämtar och jag börjar nästan att gråta så glad blir jag! Sonja är f.d. sjuksköterska och en de vänligaste människor jag har mött.)

Nästa gång (sjukgymnastik ...) ska jag dock anlita Resam, nån slags färdtjänst.

Om man i vanliga fall tillbringar sina dagar bakom kassan på Ica och träffar hundtraals människor och det blir mycket småprat och gott om skratt .., ja, då blir detta att sitta ute på landet, utan tillgång till vanlig telefon (det s.k. "optimala" telefonbolaget har ännu inte åtgärdat felet ...) eller bil (och bil får man inte köra på flera veckor ...!) och utan mobiltäckning (annat än till sms) .., ja, då blir det kanske så att det känns lite ensamt.

Och såväl ikväll som i morgonkväll har pensionatsvärden körövning och kommer inte hem förrän vid halv tio.

Det blir en hel del tv-tittande .., det blir bokläsning och P1 och kryckpromenader runt, runt .., från vardagsrummet till lilla hallen, till köket, till matrummet och så om igen.

Och igen.

Och igen.

Och jag ska ta kikaren och sätta mig i soffan Ektorp och spana ner mot slänten till.

Kanske upptäcker jag herr eller fru Gröngöling?

Eller lilla Rödhaken ...?

Å, så jag längtar tills jag kan ta kryckorna och ge mig av ner mot havet till, men dit har jag ännu inte kommit.

Men den dagen kommer.

Den kommer ...!