GRATTIS !!

Bloggmadamen i sin ungdoms dagar.

Bara så ni vet: det här inlägget har gjorts av någon av döttrarna, bloggmadamen är helt oskyldig.

Mitt lösenord fick dom när jag bröt handleden och då trodde (hahaha .., vilken självinsikt ...) att jag inte skulle kunna blogga inom några veckor (det blev dagen efter att gipsen kom på ...).


"Ett stort GRATTIS till bloggmadamen själv, dvs en UNDERBAR mamma, svärmor & världens bästa mormor !!
56 år idag!

HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!

Kram från Anna, Micke, Nelly, Tarre, Maria, Peter,Emma, Emil & ättapjötten Anders!"


// Jo, det är födelsedag idag och jag har just öppnat två paket och när det ljusnar ska jag ta bilder och visa och i fönstret mot havet hänger nu en liten fin ängel .., på bordet intill ligger det allra vackraste örngott ni kan tänka er och på bordet i rummet står en inramad akvarell!

Och Emma: ditt sms, det värmer mormors hjärta i tusen år!

Att gå mot sextio .., ja, det är himla lajbans.

Inuti känner man sig som trettioåtta kanske, men råkar man passera spegeln, allra helst om man är klädd i nattlinne och kommer direkt från sängen .., då är det värre.

Betydligt värre.

Då kan man tro att man har mött sin egen mamma.

Och låren är sladdriga och gäddhänget frodas.

Ja, det är tur att man har fötts med ett gott humör och att herr pensionatsvärden måhända är lite skumögd.

Och som sagt .., det är ju insidan som räknas ...,-)

Fredagsfönstret ...

Det händer att jag längtar hem till min lilla etta i Ystad.

Till 31 kvm, ett skruttigt badrum och anskrämliga golv.

Men ändå.

Vid fyrtionio års ålder och nybliven ensamseglare, så blev den där lägenheten min hemmahamn.

Min absoluta trygghet.

Nu har jag kastar ankar i en annan hamn, i landet Halland.

Och dagens fönster .., ja, det skymtar där uppe till höger i bildkanten.

Och har det kommit post!

"Hej Elisabet!

Oss kattälskare emellan; här kommer ett slags fönster, eller snarare en glugg kanske, utan glas, men dock med inbyggd palm och katt (den senare mobil!).

Denna bedårande varelse kom till oss på besök vår första kväll på Gran Canaria,

Vi hade nyss kommit hem från affären med vår frukostmat och min vana trogen gav jag katten en mumsbit.

Nästa morgon satt den ute på terrassen, jag blev lite villrådig och tog kontakt med en guide för att höra om det var OK att mata den.

Fick klartecken, fick bara inte ge den alltför mkt (så att inte jaktinstinkten skulle försvinna).

Ut gick jag och köpte den bästa kattmat jag hittade.

Varenda dag under resten av vår semester så fanns kissen där vid 7-tiden varje morgon, den fick sin frukost och försvann därefter för att återkomma så fort den värsta hettan lagt sig.

Och för lite middag förstås.

Vi tog en timmes promenad varje kväll och alltid låg katten i detta fönster och väntade, oavsett om vi kom hem kl 20.00 eller 23.00.

Fullständigt ljuvlig var den, så försiktig och med det svagaste jam jag någonsin hört.

I övr dock väldigt ren och ganska välmående för att vara hemlös.

Efter ett par dagar hoppade hon upp i knäna på oss allihopa, precis som om hon ville vara alla till lags.

Ren och skär lycka, men det kändes jobbigt att åka hem och inte få se henne mer.

Men hon var nog en liten smart katt som tagit sin tillflykt till hotellet, där det säkert varit många som gett henne mat, vi såg en hel del katter ute på byn, alla magra och mer eller mindre vilda.

Kram från hemifrån-kerstin!"

Älsklingsmat ...

Sjutton kronor för sjuhundra gram ungnötslever .., inhandlat i "kort-datum-disken" på Ica Maxi, ååå, vilket fynd!

Så nu steker jag upp köttet och så blir det underbart god lunch eller middag vad det lider!

Kanske finns det småländska gener även hos bloggmadamen?

Surprise, surprise!

"Här .., jag har en liten present till dig ..!" säger pensionatsvärden och tycks så filurig.

Och så håller han handen bakom ryggen.

"Present ..?" säger jag häpet.

Jo, så är det.

Och så sträcker han fram handen och där - oj! - ligger en inköpslista!

Vilken lycka!

"Jag hittade den i kundkorgen ...", säger han leende.

Det kallar jag en omtänksam man det.

Efteråt ...

"Va? Ska du sitta här ute .., ååå, det var då underligt!" kanske sigge tänker.

... tar jag kaffekoppen med mig och en bit mjuk pepparkaka och så sätter jag mig ute på stentrappan, fast med ett litet fårskinn under rumpan.

Intill mig springer-hoppar-skuttar sigge nilsson.

Han slår ofrivillig kullerbytta från översta trappsteget ..., smyyyyger likt en spejande indian längs husväggen och leker tafatt med en liten kvist.

För sigge nilsson tycks livet vara ett enda stort äventyr.


Och solen mot min kind.

Mer behövs inte.

Januaridag ...

Fyrtio minuters promenad i flödande solsken.

Hela tiden hör jag småfågelskvitter.

Insikt nr 194 ...

Ja, men Sverige har i alla fall skickat två IT-tekniker till Haiti.

Det får man ändå tänka på.

sigge nilsson tar siesta ...

Vid fågelbordet ..

En sak är säker: när jag blir stadd i kassa .,. då ska här inhandlas en riktig kamera med rejält objektiv.

Så länge får min herr Canon Ixus duga.

Och så får jag fråga alla kunniga bloggvänner .., vad kan detta vara för liten krabat som alldeles nyss gjorde pensionatet den äran?

Måhända en Stenknäck?

Om det är rätt, tänk .,. då har jag lärt mig att känna igen för två för mig tidigare helt obekanta fåglar inom loppet av två dagar.

Nötväckan och så denna.

Absolut en insikt .....


Och jag looooog så här mycket när jag hörde detta på radion i morse.

Morgon ....

Frukost.

Ett perfekt kokt ägg.

Från tv-rummet hörs morgonnyheter.

Haiti.

Fasornas fasa.

Och jag tänker på underjordsmullret från jordbävningen i Skåne .., glasklirrrret och knaaaket i tegelväggarna och då var det ändå ett ynkligt litet skalv, i jämförelse med Haiti.

Man behöver inte ha oceaner av fantasi för att förstå.

I landet Halland är allt lugnt.

Eld i pannan.

Värme.

Och sigge nilsson, han jamar och vill komma ut till det spännande livet i syrénbusken.

Torsdagsfönstret ....

.... kommer från madamen som under gårdagen åkte på utflykt till Gallejaur.

Jag undrar jag om det inte var just där som min störstasyster brukade åka på logdans .., ja, på 60-talet någon gång?

Insikt nr 193 ...


Halvligger på soffan Ektorp och läser Peter Robinsons "I djävulens sällskap", vilket innebär att jag återknyter bekantskapen med överkommisarie Alan Banks och kollegan Annie.

I vanliga fall tycker jag väldigt bra om mr Robinsons deckare, men se den här .., den faller mig inte alls i smaken.

Här tycker jag att människorna förvandlas till någon slags schabloner.

Det är långa ben och fylliga läppar och Annie som blir berusad och får en toyboy.

Mot slutet, på sidan 360 (av 426) inser jag att totalt har tappat tråden.

Ja, men vem var nu Jack Grimley?

Nåja.


Mr Shute. Min favorit.

Boken ska läsas ut.

Men plötsligt längtar jag alldeles förfärligt efter mr Shute.

Ibland har man tur .....


Bäst som man har fått upp flåset på motionscykeln och pulsen ökar,

ja, då ringer telefonen.

Och sen ..., ska man ju ändå laga mat.

Och så blir det ...

... promenad ner till havet.

Fyrtiofem minuter allt som allt.

Fyrtiofem minuter, inte mera.

Ändå hinner man se så mycket.



Där är en nästan helt tom anslagstavla.

Och där är gräsänder som simmar i lilla bäcken, den som ännu porlar så glatt .., och där är spår av hundtassar i snön .., och vid dikeskanten ligger fågelfjädrar och små fläckar med blod .., och man anar en strid på liv och död.



Vid det gula huset stannar jag till och tar några bilder.

Ja, just det.

Det var där jag i höstas fångade de två männen, de som ägnade sig åt att rensa 160 kg färsk sill.

Nu, i mitten av januari, råder vintervila.

Som jag har funderat ...

... över vilken fågel det är som så ofta besöker fröautomaten här utanför.

Den där lilla filuren som kan gå nerför ekens stam med huvudet före .., och som har ett svart band längs huvudet.

Nu, nu vet jag vem det är.

Det är herr eller fru Nötväcka.

Och vill man lyssna hur den låter, så kan man göra det här.


// Favoriten bland alla fåglarna, det är för mig den här krabaten.
Och tänk, vilka underliga saker man kan minnas!
I ett annat liv, för kanske tio år sedan eller mera, satt jag utanför min dåvarande mans arbetsplats och väntade på att han skulle sluta för dagen.
Jag satt i bilen och lyssnade lite förstrött till "Efter tre", med Olle Stenholm, denne gudabenådade journalist.
Olle Stenholm avslutade (om jag minns rätt) ofta sitt program med en liten .., ja, som en liten betraktelse .,. och det gjorde han den här eftermiddagen också.
Bland annat berättade han om hur vackert Rödhaken sjöng utanför familjens hus.
Och jag minns hur jag .., berördes av hans prat om den lilla fågeln.

Och tänk att Nötväckan kan bli upp till femton år, medan Rödhakens liv är kort och intensivt, ibland inte mer än ett enda år.

Det verkar som..

.. en viss madame har en hel del tid till bloggande numera...;=)

Glöm inte den mycket viktiga rehab-träningen!

Kram Dr Böhlander


Svar: det är nog dags för mamman att byta lösenord här ,-)

Rehabträningen fungerar utmärkt, pensionatsvärden mår som en prins!

Och funnes inte bloggandet, då hade Dr Böhlanders mor legat på psykavdelningen för länge sen.

Tjugo minuters småprat ...

... med arbetskamraten - hon som jag alltid arbetar kväll med - och ååå, så glad man blir!

Mer behövs inte.

Och nu blir det kaffe och mjuk pepparkaka.

En liten farbror ..

När jag lägger in sigge-filmen, hamnar den bland en massa andra små snuttfilmer.

Den här, till exempel.

Och när jag tittar på den, blir jag alldeles inutivarm.

Kanske kan madamen i Portugal översätta?

(Men jag tror att det är en hälsning till någon?)