.. tar jag en filt och lägger mig på soffan Ektorp.
Jag tittar på SVT, på UR.
Programrubriken är "Hälsa i Europa", men
egentligen handlar det hela om barnaga.
Tittaren får följa programledaren till Rumänien, till England och till vårt eget trygga Sverige.
En internatskolemagister - Simon Warr - propagerar för spöstraffets återinförande i brittiska skolor.
"Oh no .., tro inte att jag på
något sätt är våldsam av mig, inte alls!" säger mannen och blir rödbrusig om kinderna, men nu är det ju så att stryk verkligen kan få ordning på vanartiga elever.
Menar han.
Och barn i dom olika länderna vittnar om allt elände dom upplevt.
Där är en svensk mamma som nästan dagligen har misshandlat sina barn och en av dem, en blond dotter, berättar om skräcken när sommarlovet närmade sig .., eller fasan att i skolan få sluta en halvtimme tidigare .., den där eviga rädslan för att komma hem och vad mamman då skulle hitta på.
Och hon berättar om
lojaliteten, den som fick henne - dottern -, att i så många år, skydda sin mamma, ja, tills det inte gick längre.
På en parkbänk i England sitter en ung man och vittnar om samma sak .., men där är det
båda föräldrarna som har slagit honom och som under sonens hela uppväxt har talat om för honom hur icke-älskad han är.
Och dum.
Och värdelös.
Nu får den unge mannen hjälp i en grupp där vuxna människor
alldeles frivilligt stöttar barn som har haft det svårt hemma och den unge mannen säger att
en av männen i gruppen, han har blivit som en stand-in-förälder.
Som en Riktig Pappa.
Och där är Gustav vars far har misshandlat sin hustru, - Gustavs mamma - under alla år och Gustav berättar om skräcken att sova så hårt, så han inte ska kunna höra sin mammas rop på hjälp.
Det är Gustav som är på bilden längst uppe.
Och jag ligger på soffan Ektorp och har ont i ett knä och tänker att jag är femtiosex år och ååå
tänk .., om man hade ägnat livet åt ett
meningsfyllt arbete, i stället för att under nästan trettio års tid traggla med plu-nummer och skrapa etiketter och hålla koll på vilka extrapriser som gäller och "
hur ska vi få fler kunder?" och allt sådant som ibland känns så
totalt oväsentligt - ja, i alla fall sett i ett
större sammanhang -!
Att arbeta med något som är m e n i n g s f y l l t ....
Något som gör skillnad för andra människor.Det är vad jag tänker på, när nio år återstår tills pensionen börjar komma var månad.
