Onsdagsfönstret ...

... finns i Bequia där seglar-kjelle befinner sig.

Ser ni fönstret .., lite bakom mannen.

Så här lyder bildtexten som Kjell har skrivit:

"Mannen som hjälpte mig laga mitt roderhaveri.
Vi jobba i hop en hel dag - helt underbar -!

Nån slags insikt ...


Och så ringer pv hem.

Han berättar att det varit prat i fikarummet, så där om allt möjligt.

"Ja, det blev prat om dig också , att du kommer från Ystad och arbetar som kassörska och så ...", säger han.

Jaha, ja.

"Din sambo .., är det hon som är norrländska och pratar så mycket med kunderna ..?" frågar då en av pv:s kollegor.

Ja, det kan det nog vara .., svarar han, lite förvånat.

Och kollegan fortsätter:

"Ja, en bekant till mig som brukar hälsa på i Ystad berättade att hon hade handlat i en affär och där hade den norrländska kassörskan frågat om hon - min bekant - var chef, ja, kassörskan sa att .. ja, du ser ut som en chef .., och då hade kundens man sagt att ja, hon är i alla fall chef över mig ..!"

Då var det nog hon, säger pv.

Stackars liten.

Ryktet sprider sig från södra Skåne till landet Halland.

Ack och ve .., det är minsann inte lätt att få en sån pratglad madame till flickvän.

sigge retstickan ...

"Nä, men åååå, sicken skön fåtölj husse har ställt fram till mig!
Ryggstöd och allt .., ååå, så snäll han är!" tänker han nog.


Jag har sagt det förut och säger det om igen: alla som har eller har haft en katt i huset, vet precis hur dom är.

Experter på att leta upp solstråleställen att vila på.

Experter på att filur-retas om där finns någon att reta.

sigge nilsson är inget undantag.

Ännu en favorit från Eva ...

Hej igen!

Här kommer tavla nummer två.
En tavla som jag fick av en god vän för några år sedan.
Han hade köpt den på loppis för en liten kostnad.
Den hängde i hans hall men han tyckte att tavlan passade mig bättre.

Den har kommit att betyda mycket för mig och hänger alltid ovanför min säng, oavsett om jag bor här i lägenheten eller i stugan om sommaren.
Den ger mig en slags tröst och en vila.

Någon vakar över mig.

Kram Eva.

Vid frukostbordet ..

... sitter vi mitt emot varandra och pratar om (jag pratar, han lyssnar till P1) det här med favorittavlorna som kommer susande genom rymden.

"Tänk, bara tänk om man vore konsthallsintendent och finge bestämma lite .., då skulle jag upplåta stora utrymmen i den hallen och låta kommuninvånarna komma dit med sina älsklingstavlor och helst skulle dom också tvingas skriva eller i alla fall berätta (så kan min sekreterare skriva ut det hela) varför just den tavlan är så högt älskad och så skulle vi annonsera stort och säga "kom och titta! ja, du, jag är helt förvissad om att det skulle bli gott om besökare till detta!" säger jag.

"Säkert ..., folk är väl så egotrippade att dom gärna vill se sina tavlor i en konsthall ...", säger han mumlande, just som han kommer ihåg sin hjärttablett.

"Nä, inte alls bara därför .., jag skulle tycka att det vore intressant, verkligen intressant, ja, minst lika mycket som om en aldrig så känd konstnär skulle stå där!" säger jag.

Sedan rostar jag ännu en skiva bröd och siktar in mig på pl.marm.-09, den som är så himmelskt god.

Ambers favoriter ...

Hej Elisabet!

Vilken rolig idé med favorittavlan!

En av mina favorittavlor ser jag framför mig vid matbordet varje dag – den är rätt stor, 65x81 cm. Jag hittade den i ateljén hos konstnären, som heter Marianne Ågren.

Den fanns inte utställd bland de andra målningarna , utan min son Samuel som då var 7 år, bläddrade blad sådant som var undanställt.

Jag föll pladask för färgerna och de glada hundarna.

Konstnären, sade på bredaste skånska att ”Den heter Di små djuren”.

Samuel som redan då var en ordentlig ung man sa genast att det var fel, för på baksidan stod det Hundarna.

Jag föredrar det skånska Di små djuren.

Den andra är av samma konstnär och heter Hus med rött tak.

Den är fullständigt vansinnig. Jag blir självskrattande av att se på den.

Den har jag bakom ryggen när jag sitter vid matbordet, sonen tittar på den varje dag.

Exmaken kallade den en gång för en psykedelisk spya – det gjorde han aldrig om!

Färgstarka hälsningar!

Amber.

ab sa...

Vilka härliga tavlor, jag älskar färgerna i dem!

Man skulle kunna kalla dem "av den harmoniska van Gogh". ;)

Bloggmadamen sa:

Och själv ler jag. Pv tittade på tavlorna (jag hade precis högläst texten för honom) och sa, leende: "ja, jag är nog benägen att hålla med hennes ex-man."

Leinas favoriter ...

Hej!

Lyckas aldrig riktigt få tag i dig på telefon...
Får bli så här istället...

Jag har egentligen två favorittavlor och inget av de foton som jag har på dem är bra.
Orkar inte fota ikväll, det går förresten inte när man måste använda blixt.

En kanske du känner igen, det är du som tog kortet för snart 23 år sedan (den nedre), den andra är den bild som jag alltid använder på skolan för att känna igen min lärarkalender.



Försöker skriva med en katt som halvsitter på min arm, inte lätt...

Får försöka hitta av dig med telefonen någon gång igen...

Kramar Leina.


// Leina säger det inte, men konstnären namn är: Leina Sandström.
Och Leina var vår närmaste granne hemma i Malå.
Ingen lagar så god mat som hon!
Bilderna visar hennes barn, Bill och Belinda.

Någon fler som vill bidra med sin favorittavla?


I morgon är sista chansen.

På torsdag tänker jag ha hela raddan klar.

Vill du vara med?

Maila då en bild av din favorittavla till bisse151@gmail.com

Ja, vem bryr sig ...

... i det där med Vasaloppet?

Inte sigge nilsson.

Insikt nr 228 ...


Tycker väldigt mycket om.


Avstår helt ifrån.

Kvart i tio prick ...

Inga vänsterhänder, men väl två vänsterfötter.
Tandläkarens och tandsköterskans.
Birgitta och Maritas.
Båda två ett under av vänlighet.


... parkerar jag bilen på Hamntorget i Helsingborg.

Det är dags för tandläkarbesök.

Och jag promenerar den korta sträckan till Konsul Olssons Plats (ty där i ett brunt tegelhus finns tandläkerskan) och får sitta och vänta i tjugo minuter och det blir lite småprat med andra patienter som också väntar och utanför fönstret är det grått och isande kallt.

Tre stycken Svensk Damtidning hinner jag bläddra i.

Nu vet jag allt om Victoria och Daniel.
(För kännedom: ja, även om man tycker att det är fånigt med kungahuset och allt fjäskande, så kan man ändå finna det oerhört intressant att sitta och bläddra i en s.k. skvallertidning. Helt ärligt: jag inte bara slöläste .. jag f r o s s a d e , ja, jag slurrrrpade i mig allt om den så trevliga Maxima och dom vackra prinsessorna i Danmark och där var Beatrice från England som nu hade börja sporta - kanske tänker hon på det kommande Vasaloppet? - och hennes pappa hade minsann firat sin 50-årsdag och Caroline, stackars Caroline av Monaco, hon lär ha skippat den friskt alkoholpimplande maken Ernst-August, nu har hon en ny, men okänd man! )

Besöket i tandläkarstolen tar fyrtiofem minuter och idag är det bara trevligheter - ja, frånsett tandstensborttagning som får håret att resa sig i nacken - men för övrigt, jo, helt okej.

Bettskenan, som - hopefully - ska göra att pensionatets sängkammarliv håller i sig även efter några år, provas ut.

Det går bra det med.


När jag inte hittar något i klädväg, tar jag sikte på annorlunda skyltar.
Inet stämmer väl typsnittet på texten med själva uret, tänker jag.


Och så säger jag hej och tack, stegar iväg längs gågatan .., tittar in i några småbutiker, hittar inget .., tar bilen och styr norrut.

Ååå, jag är så innerligt lycklig där jag sitter och rattar bilen och från radion hörs Dinah Washington sjunga om någon som är oförglömlig och jag sjunger med .., allt medan jag ser omgivningen susa förbi.

Efter en stund känner jag inte igen mig.

Och se där .., där är en skylt till Örkelljunga och där är annan skylt där det står "Skåneporten!"

Aha.

Jag har glömt att svänga av och har nu i stället siktet inställt på självaste hufvudstaden, ja, men det är ju himla trevligt .,. och jag tänker att det löser sig .., jag svänger väl av mot Laholm vad det lider och det gör jag, efter att först ha passerat små samhällen där det plaskar på vägarna och snön smälter så det är rent otroligt!

Väl framme i Halmstad struntar jag i Ica-Maxi, jag kör till lilla Hemköp i Haverdal i stället och köper varma revbensspjäll, en bukett tulpaner och som pricken över i: två semlor, allt med tanke på herr Skidåkaren.

Sista milen hem f l ö d a r vårsolen!

Och där sitter jag i bilen och tänker varma tankar och i min anoraksficka vilar en Anthon Berg marsipan som jag ä l sk a r och himlen är blå och jag känner mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär så.

Christina Alvners favoriter ...

Det är sannerligen inte lätt att ta ett foto på en tavla med glas.

Jag har flyttat runt den, och försökt på alla möjliga vis, men nu ger jag upp och tar en bild från sidan på väggen där den hänger istället.

Det tillkommer två andra konstverk som bonus.

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh, samma konstnär som har illustrerat Kerstin Ekmans fantastiska bok "Hunden".

Bladet heter "Kurragömma".

Längst ner till höger sitter en liten oljemålning av Silja Rantanen, som även har utsmyckat Arlandas flygtrafikledningstorn och är en av de stora finska konstnärerna idag.

Jag och Silja gick på en konstakademi i Nice tillsammans när vi var mycket unga, och den här målningen fick jag av henne som tack för att jag hjälpte henne att hänga sin första separatutställning i Helsingfors i tidernas begynnelse någongång.

Det är en målning som jag tycker väldigt mycket om.




Den lilla träskulpturen till vänster är en vävstolsdetalj från Elfenbenskusten i form av ett djurhuvud, inköpt på loppmarknad i Paris.

Jag hade ingen aning om vad det var för ett slags bruksföremål förrän jag kom på den goda idén att visa den för en pratglad afrikansk taxichaffis i samma stad.

Han blev alldeles lyrisk, för han kom just från den delen av Afrika, och berättade om de dekorerade vävstolarna i hans hemtrakter.

Två favorittavlor - gamla och nya frun väljer -.

Det är eftermiddag i maj år 1993 och nästkommande dag ska jag ta tåget till Skåne.

Någon vecka senare kommer ättapjötten och hans pappa med flyttlasset.

Nu står jag i köket hemma i Malå och plötsligt ser jag genom fönstret hur en skara människor kommer promenerande i sakta mak längs Ringvägen och jag undrar vad som är på gång .., och böjer mig fram och tittar ut.

Men ååå, där går ju alla grannarna och somliga är finklädda, tant Margareta (som alltid kommer att få heta tant Margareta ..) har tagit på sig sin fina kappa och där är Granvalls och där är alla dom andra och ingenting förstår jag.

Så svänger sällskapet in på vår infart och jag lämnar mina sysslor och går ut på bron och där står dom alla, lite förlägna .., ingen vet riktigt vad som ska sägas .. , och någon börjar lite trevande att säga så där att .."ja, nu när ni ska flytta ..., ja .. vi vill överlämna ett minne .." och jag börjar gråta alldeles hejdlöst ., det är som all sorg/glädje kommer farande likt en mental tsunami.

Minnet som överlämnas, det är en akvarell målad av dottern till en före detta granne, hon heter Ohlin i efternamn och nu har jag glömt förnamnet.

Och så här ser den ut, tavlan.

När vi blev ensamseglare, mina barns pappa och jag själv, fick tavlan vara kvar i huset och där är den ännu och igår skrev jag ett mail till hans rara fru Karin och berättade och frågade om hon kunde ta en bild av den och det gjorde hon så gärna.



Dessutom skickar Karin med en bild av sin favorittavla och så här skriver hon:

"Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.

Tycker så mycket om färgerna och formerna i hennes målning.

Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig."

Karin är född i Kiruna och är, som ni förstår, en riktig friskus.

Får man presentera ...

... Kajsa Göransson, med startnummer 18392 i Vasaloppet.

Det var hon som kom i mål fem minuter före sin farbror - herr pv - och därmed såg till så att jag fick min behålla min hundralapp.

Tack för det, Kajsa!

Bilden togs i bussen av herr skidåkaren.

Dagens fönster ...

"Hej,

Vill du ha en fönsterbild igen?

Den här är från ett av våra mindre sidofönster och där hänger den klassiska Provencegardinen. Snibbformen ser man överallt, som här gärna avslutad med en liten tofs.

Den här är extra vacker, i beige linne och med vackra handsydda broderier - så som mycket av det sydfranska inredningsmodet i vitt/beige/ljust brunt är idag.

Vi har samma typ av gardiner i fönstren i våra badrum och toaletter och som dubbeluppsättning i köksfönstren.

Det här är samma känsla som du talade om när det gäller de tyska vita tyllfönstren. Man vill inte ha insyn härnere heller och har man inte fönsterluckorna stängda så ger de här gardinerna insynskydd men också ljus.

Kram från Monet."

Och så är herr reaktormaskinisten hemma igen.


Plötsligt visar temp.mätaren i pannrummet på 100 grader.

Det har minsann inte inträffat sedan i fredagsmorse, då bloggmadamen blev ansvarig för eldning.

Och vi gör på precis samma sätt.

Jag fattar det inte.

Men ååå, så skönt att ha honom hemma.

Insikt nr 227 ....

Ja, självklart borde kungahuset avskaffas!

Absolut!

Vad då ..?

Vad jag tittar på för tv-program just nu?

Jaa ., det råkade bara bli den kanalen när jag slog på tv:n.

Vad det handlar om...?

Om ni nu nödvändigtvis vill veta .. så tror jag att det är en repris från något bröllop.

Och nu har jag inte tid att sitta här längre.

Joms favorittavla ...

Staden Hoi An i Vietnam är känd för sina många konstnärer.

Deras ateljéer och gallerier ligger nära varandra i en del av staden nere vid floden.

De vänder sig till turister och de flesta har motiv som liknar varandra. Unga flickor i den traditionella dräkten Ao Dai eller vackra solnedgångar osv.

Men en konstnär hade en alldeles egen stil och jag köpte denna lilla målning av honom. Den stoppades in i ett plaströr, och jag skickade iväg rullen tillsammans med kläder och annat i ett paket som skulle sändas landvägen till Sverige, medan jag fortsatte min resa till de norra delarna av landet..

Det dröjde så lång tid innan paketet dök upp att jag hade räknat med att det var försvunnet.

Därför blev det en glad överraskning när katten med musen dök upp.

Jom.

Min egen favorit ..

Det är en tavla som hemifrångrannen Leina har målat.

En akvarell.

Frånsett att jag tycker att den är så vilsam och vacker, så påminner den alldeles omåttligt om stranden där hemma.

Jag anar doften av sälg .., jag hör rasslet från asplöven .., jag ser Kung Karls Spira som växer mellan buskarna nära vattnet ., och jag kommer på pricken ihåg hur sälghängena kändes, dom som jag lade i en gul emaljerad gryta och gjorde middag av till mina dockor.

Och jag kommer ihåg hur det kändes att vada ut i vattnet .., den där sörjiga bottnen som trängde upp mellan tårna .., och jag kommer ihåg småabborrarna - ynglen - som simmade i stim nära stranden, men aldrig någonsin lät sig fångas.

Allt det ryms i tavlan.

Det är den som sitter längst till höger på bilden.

Jag har en annan favorit också, men den sitter hemma hos mina barns pappa.

Kanske får jag en bild av den och då ska ni få se nåt vackert!

Bara så ni vet ...

Här ryms hur många fler .....