En alldeles underbar kommentar ...


Ellem sa:

En liten flicka som var på semester i Turkiet sa konstaterande till sin mamma:"Vad många asylsökande det bor här!"

Själv bor hon (den lilla flickan) på en liten ort med flyktingförläggning.

Kväller ...

Varför just den här bilden?
Jo, för att den glade mannen påminner mig om att tillvaron är så oändligt mycket större än just mitt lilla pjuttliv.
Och om femtio år .., är man ju ändå inte här.
Det finns helt enkelt ingen anledning att oroa sig.
Man får ta emot livet som det är.
Bilden togs av Kapten Kjelle i Söderhavet.


När man väl har meddelat arbetskamraterna att man tänker börja ett nytt liv, om än inte just nu, blir allt annorlunda.

Eller: det känns annorlunda.

På måndagsmötet funderar jag över om jag alls ska vara med?

Kanske borde hon som ska ta över mina arbetsuppgifter redan nu ta hand om alltsammans?

Det är ungefär som om man plötsligt står bredvid.

En annorlundakänsla är det, så där som när man efter lång betänketid bestämmer sig för att bli ensamseglare och så står man där - utan kompass - och vet inte riktigt hur det ska bli.
(Eller så har man en kompass, men nålen snurrar hysteriskt åt alla håll och man vet varken ut eller in ...).

Fast nu är det annorlunda.

Nu vet jag åt vilket håll kompassnålen visar.

Norrut.

Nordväst.

Mot havet till och mot ett gult hus på en kulle i ett annat land.

Det som heter Halland.

Och jag har beslutat mig för att dom sexton veckorna som återstår, ska bli bra veckor.

Allt det jag tycker om med Skåne i allmänhet och Ystad i synnerhet, ska jag ta vara på.

Har jag tänkt mig.

Just så.

Jaha .., på det viset!

Det var tredje raden uppifrån som jag funderade på ....


När jag idag har fru Grå framför mig i kassan, blir jag full i skratt och berättar att jag för mitt liv inte helt ut kunde tyda hennes inköpslista, den som jag hade här på sidan igår.

Då ler fru Grå.

Och när jag nu i eftermiddag kommer hem, finns i min inkorg ett brev från samma madame.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabet!

Kul att du inte kunde läsa min handstil, jag har fått "lida" för det hela livet - det är så illa att jag själv ibland inte kan se vad det står.

Toppnotering var förra veckan när jag på lappen hade skrivit soppa, o G o jag stod länge o valde vid sopporna men bestämde att vi behöver ingen.

Väl ute i bilen säger jag - jag glömde ju soya.

Skrev du inte upp det?, säger G.

Jo - det var det som tyddes till soppa.

Ojoj, o inte blir det bättre med åren.

Tack o lov för dataskrivande.

Nåväl, här är receptet på det du inte kunde tyda.


*Tarte flambée.*

Rätten görs främst i Alsace, Frankrike.

Jag har förenklat o försvenskat ett recept som vi tycker om.
Du kan ju testa på pv.

Börja med att sätta ugnen på 250 gr o lämna en plan plåt kvar som ska vara het vid tillagningen.

Ingredienser:

1 rulle färdig rund pajdeg
creme fraiche
gul lök
tärnad bacon

Lägg pajdegen på ett bakplåtspapper
Bred på ganska rikligt med creme fraiche
Förstek bacon i sitt fett och lökringar eller tärnad lök i baconfettet
Lägg blandningen uppe på creme fraichelagret

Dags för tillagning - ta ut den heta plåten, lägg på bakugnspappret med godsakerna o in i ugnen.

Tid: 5 - 7 minuter eller kolla att degen fått färg
Gärna ett glas rött till
Smaklig

Kram från Fru Grå."

Dagens fynd ...

Å, den här listan vet jag nog vem den tillhör.
Det är han som sonen bodde granne med, inte långt från min lägenhet.
En glad och trevlig man.



Och det är olika på listorna.
Själv har jag stor bokstav i början på det som ska köpas.
Här, är det konsekvent små.



Och här är det någon som gärna vill ha livet behåll.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Nu har vi nog liiite vår i Uppsala med!



Skickar fönster från Domkyrkan, Upplands museet där Fanny och Alexander spelades in - en favorit vy för mig - och ett annat hus som ligger nedanför denna vackra kyrka.

Har gjort staden idag och druckit årets första "uteöl" omsvept i filtar men soligt och skönt.



Nu är det bara att invänta blommor och blader som ska förevigas med den
nya systemkameran.

Kram Babsan."

Bild: Christer Nilsson ..., ni vet, "Björkäng ligger vid ...".


Halleluja för SVT!

Har ikväll tittat på först ett program från Sankt Görans sjukhus, det handlade om en avdelning för psykiskt sjuka människor.

Hur intressant som helst!

Och nu .., ett solstråleprogram från Afghanistan!

En dokumentär som så småningom ska visas i sin helhet och som handlar om den afghanska versionen av Idol .., och om faran att ställa upp och sjunga .., ty detta är syndigt värre enligt talibanerna som nattetid utför razzior och genomsöker medborgarnas bostäder på jakt efter tv-apparater och datorer.

Tv-programmet Idol en tittarsuccé i Afghanistan - trots att deltagarna hotas till livet när de utmanar talibanerna.

Även i SVT2 22/3, SVT1 22/3 och SVT2 24/3

Tips till vännen i norr ...

Skriv ett meddelande!

Dagens i-landsproblem ....


"Nu tycker jag att ni får skärpa er .., se till att ni får hem färgade Wettex-trasor !" säger kunden.

Uppbragt.

Insikt nr 228 ....


"Men lägg dig och sov en stund ..!"säger pv när jag på lördagen kommer hem från jobbet och faller ihop likt en urvriden trasa.

"Nä, nä .. jag somnar aldrig mitt på dagen ...!" svarar jag tvärsäkert.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Och det är precis vad jag har gjort idag.

Ändrat mig.

Tre på en gång ...

Champix ., handlar om rökavvänjning.

Det finns dagar när jag älskar mitt arbete nåt så alldeles ofattbart.
Idag var en sån.

Då står nämligen herr Doktor framför mig och jag skymtar hans inköpslista och frågar om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Det kan han.

Det är den som är här ovanför och titta noga på den, för där är som en liten diskussion mellan vad jag tror är herr Doktorn och hans fru?



Och att vi har världens underbaraste kunder, det är ett som är säkert!

För utan att jag ens ber om det, så räcker nästa kund fram sin lista.

"Ja, fast den här är väl inget att ha ...?" säger hon lite försiktigt.

Jodå, det är det visst!

Kunden är den rara Fru Grå, som ofta brukar kommentera här.

Intill henne står Herr Grå och ler.

Han tänker nog att kassörskan Nilsson är alldeles tjollrig.


Observera att någon har visat hur osten ska se ut!

Och i andra kassan, mitt emot, där står Jennys pappa och packar i sina varor.

Det var Jenny som jag fick efterträda som kassaledare och denna rara och snabbfotade tös, hon är numera frisörska här på gatan.

Och när jag nu gullber herr Doktorn, då ser jag hur Jennys pappa smajlar filurigt och så kommer han med sin lista!

Det är det här .., dom här gullestunderna med kunderna, som jag tycker så mycket om!



Här är hon .., Jenny.

Å, så jag tyckte om att arbeta med henne.
Alltid rar och fin mot kunderna .., snabb och effektiv och GLAD.


Och titta här!

Eftermiddag ...

... och det har varit fullt upp i affären.

Jag är så trött och slut på, så jag orkar knappt sitta på stolen.

Och knäet ser ut som en vattenfylld ballong.

Dagens fönster ....

"Hejsan!

I Hyde Park i London fanns detta fönster.

Det satt på en liten stuga,den såg ut som en sagostuga man bara väntade att det skulle komma en liten gumma med en katt ut på trappan.

Och det växte fullt med snödroppar utanför och ingen snö fanns det , hur underbart som helst.

London är en härlig stad.

Hälsningar Gunbritt."

Lördagkväll ...

Och jag sitter i soffan Ektorp och tragglar Afrikas alla länder.

Eller inte alla, men Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Västsahara, Mauretanien, Mali, Niger, Tchad, Sudan, Etiopien, Eritrea, Somalia, Kenya, Tanzania och Mocambique.

Kongo också.

Nu återstår rad tre.

Det är alla småpjuttländerna som är som ett gytter; Elfenbenskusten, Togo, Benin, Kamerun, Liberia, Gambia och Senegal och säkert någon fler.

Det ska gå.

Sist av allt blir det södra delen.

Sa jag att jag älskar att sitta med en atlas i mitt knä?

Bilden visar vare sig Togo eller Benin, utan landet Halland.

Det kunde lika gärna vara Skottland.

På andra sidan gatan ....


... står ett mindre sällskap och väntar på skjuts.

På en buss.

Några av dem finns med på det här inlägget, andra stannar hemma.

Och ingen sol i sikte.

Här är regn och dis och grått.

Men det kan ju ändå bli en bra kväll.

Slump eller öde ... 5.

smulan sa...

Det största steget jag tagit är när jag vid 40 års ålder lämnade storstan, familj, vänner och ett intressant och roligt arbete för att bosätta mig i en liten by i Ångermanland.

Allt för kärleken.

Men det var inte svårt alls.

Egentligen!

Slump eller öde .. 4.

annannan sa...

Jag antar att jag tog ett stort steg och släppte taget när jag flyttade till Porto.

Men jag tog det steget i små steg och i en ålder då det fortfarande var ett steg efter det andra av utmaningar och tagsläppande.
Och inte alltför mycket eftertänkande.

Det är stort att ta sådana steg när man har kommit in i eftertänkaråldern - men så vitt jag kan utläsa av din mammas historia så har du en föregångare!

Slump eller öde ... 3.

pralinen sa...


Själv steg jag av skutan vid 38 för att hjärtat sa stopp...

Kunde bara inte vara kvar, trots det fina huset, alla resorna, trevliga umgänget... allt var bara ett skal där jag inte hörde hemma.

Lämnade allt utom kläder och lite konst, in i en relativt hemsk lägenhet...

Det blev mitt avstamp med barn var annan vecka, så småningom ny kärlek...

Ångrar mig inte :-)

Slump eller öde .. .2.

Anna-Lena sa...

Efter en jobbig skilsmässa tvingade mina arbetskamrater mig att registrera mig på SprayDate.
En engelsman boende i Dalarna kommenterade och sade hello.

Vi började prata och prata och prata och efter någon månad ringde han upp och vi tillbringade kvällarna i telefon.

När vi så småningom vågade träffades kändes det bara som en bekräftelse.
Efter ett halvår hyrde han en andrahandslägenhet och flyttade han ner till Stockholm. Jag tror att han sov där två nätter på hela året han hade lägenheten, men vi ville ha en möjlighet att backa lite - för mina barns skull.

För att göra en lång historia kort så frågade han efter ytterligare något år barnen om det var okej att vi gifte oss. De blev jätteglada och nu har vi varit gifta i snart 4 år och har en hel drös med barn och barnbarn.

När vi samlas är vi 22 stycken och har fantastiskt roligt.
Det går nästan inte en dag utan att vi kommenterar till varandra hur bra vi har det och vilken tur det var att vi vågade.

Slump eller öde ...

cruella sa...

1991 var jag precis nästan klar med mina universitetsstudier och hade väldigt vaga planer på framtiden. Inte var jag ett dugg stressad heller, tänkte säkert att det skulle ordna sig - eller så kunde jag kanske fortsätta plugga.

Så tänkte jag säkert. Singel var jag också sedan fyra år.

En lärare tipsade under ett seminarium om att något företag sökte språkfolk. Jag uppfattade att det låg här i Stockholm, men var i tankarna redan på väg till England dit jag och en kursare bestämt oss för att åka tre månader och chilla, som det heter nu för tiden.

Därför sökte jag aldrig något jobb.

Men efter någon vecka blev jag uppringd av en människa som ville att jag skulle komma och träffa henne för en intervju om ett möjligt jobb i Dublin!

Jag var mycket fundersam över allting, hur visste hon vem jag var, mitt namn, mitt nummer... ja, sånt. Men jag cyklade dit, blev intervjuad och fick göra ett översättningsprov, för det handlade om att översätta programvara på Microsoft.

Gulp. Men jag tänkte inte så noga på det, jag hade ju siktet inställt på Englandsresan och tre månader var länge på den tiden.

För att göra en lång historia kort fick jag erbjudande om jobb, tackade helt kallt nej till att börja förrän senare eftersom jag ju skulle ut och resa. "Då kanske det inte blir något", sa intervjuaren. Nä, må vara hänt då, tänkte jag.

Men jobbet fanns kvar ett halvår senare, och den 17 februari 1992 anlände jag till Baíle Atha Clíath:-)

Och ytterligare ett halvår senare hade jag träffat en skåning och efter bara någon månad till väntade jag vår lille A som föddes där borta sommaren 1993.

Långt senare fick jag veta att rekryteringstanten hade ringt FEL PERSON - hon trodde jag var någon helt annan.

Det är fortfarande ett mysterium.

Lördagsfönstret ...

"Hej Elisabet.

Här kommer "Vira" flygandes genom syberrymden.

Oj, oj, oj va glad jag blev när jag läste i din blogg om att du flyttar till PV-Thomas, pElle och Sixten.

Visst, det känns säkert pirrigt att fatta ett så stort beslut som att säga upp sig från ett s k "fast jobb" och dra vidare i livets krumeluriga vägar.

Jag själv har bara en och halv vecka kvar att jobba.

Sen börjar för mig en ny del av livet, nämligen pensionärslivet.

Det känns också lite "pirrigt" men väldigt lockande och spännande.

Ha det så bra - vi höres...

/gunnar i vaplan/"


Ps. Men Gunnar! Inte heter pElles kompis Sixten inte .., han heter ju sigge nilsson! Aja,baja! Ds.