I det som en gång var mitt hem, sitter jag nu och äter tårta.
... frågar jag sonen om vi ska ta en promenad vid havet, ja, innan efterrätten?
Jo, det vill han gärna, men först vill han hem och hämta Meja, hunden.
Så jag gör honom sällskap och väl framme tittar jag in till mina barns pappa och hans fru och det blir en längre paus än vad vi har tänkt oss, för Karin bjuder på en
jättegod tårta som hon plockat fram ur frysen och så sitter vi där och småpratar och det blir mycket skratt.
Det finns människor - jag säger inga namn - som har tur när det gäller hästar och spel.
Men ingen vinst idag.
I soffan sitter Karins mamma Ingrid.
Det är hennes hand ni ser här ovanför.
"Å, vilken vacker hand du har!" säger jag och stryker lite försiktigt över den.
Alldeles len och mjuk är den.
(Ingrid är för övrigt nummer tre bland fyra syskon, höger tumme upp och Kräfta.)
"Är du från Västerbotten ..?" frågar hon leende när jag har surrat en stund och så är det ju.
Och det visar sig att Ingrid är född i Håsjö, Jämtland, men har tillbringat många år i Kiruna.
Ingrid fyller snart 90 år och har ett krånglande hjärta.
Snart, om Ingrid vill, vankas operation, men helt riskfritt är det inte och om det pratar vi också.
Vid en av alla badhytterna ligger en röd borste.
Sen blir det promenad längs havet och Anders kastar pinnar åt Meja (läs: en stock ...) och Meja skuttar hit och dit och vi möter en man som kommer cyklande och han hejar och säger att ..."ja, nu är det väl bara att göra upp eld ...", han menar att Meja har ordnat med veden.
Det är en helt underbar kväll.
Alldeles helt underbar.
