Insikt nr .....


Rensa avlopp i duschen .... = äckligt.

Maria på jobbet.

Tuuut-tuuut!

Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.

Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.

Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.

Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!

Tänka sig ....

... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.

Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.

Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.

Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.

I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.

Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.

Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.

I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.

Allt är som vanligt.

Och ändå inte.

Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.

Om några dagar ...

... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.

Anna med sin Micke och så Anders.

Och inte minst: lilla Nelly.

Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.

Fyra händer på Marinan ...

Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman

Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.

Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!

För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!

Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.

Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.

Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.

"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.

Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.

"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.

Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.

Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.

En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.

"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".

Sen tog orken slut.

Eller pengarna.

Och förhållandet.

Flera i sällskapet ler igenkännande.

Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!

Såja ...

Enjängd, var ordet.


... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.

Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.

När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.

En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?

Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"

För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!

Tänk, så nyttig den har varit!

Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest kaloririka ljufvliga wienerbröd .., och att sy egna kläder (jag hade litet a i sömnad, jag tror fortfarande att vår lärarinna måtte ha förväxlat mig med någon annan när det var dags för betygsättning ...).

Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.

Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.

Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.

Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?

Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?


"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.

En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!

Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.

Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?

När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.

Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.

"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.

Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.

Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.

Hej hopp!

Nytt liv ...


Å, alldeles förfärligt ovant känns det att inte behöva ställa klockradion på 06.00, även om jag alltid är vaken minst en timme innan dess.

Nu vaknar jag ändå och vet till en början inte om det är vanlig vardag eller semester?

Jaha, ja .., det är ingetdera, egentligen.

Och vid sjutiden går jag till Söderberg & Sara och köper det goda brödet och vi äter frukost med tre öppna fönster i mitt vardagsrum och en liten fläkt som oupphörligt sprider lite kyla, men bara lite.

Om en halvtimme börjar en ny fas i mitt liv.

Arbetsförmedlingsfasen.

Det ni.

Dagens fönster ...

... finns på färjan som går mellan Helsingborg och Helsingör.

Det var Fru Grå som hade med sig fönsterhåven under utflyktsdagen till systerlandet i väster.

Kväller och en massa insikter, ja, i alla fall en.

Det är pv som föreslår att vi ska äta middag på Marinan, som snart väl får räknas som vårt stamställe ..., så där som vår egen oas på livets savann.

Så vi går dit och där är mycket folk .., vi slår oss ner på utedelen där man kan få sand under fötterna och med havet inom dofthåll och vid halv nio blir det uppträdande av fem man som spelar en slags reggaemusik som är det bästa jag någonsin har hört och det är nu insikten drabbar mig.

Jo, så här är det.

Efter en halvtimmes spelande då man knappt kan sitta stilla .., reser sig några kvinnor upp och börjar dansa nån slags sensuell afrika-dans-fast-ändå-inte på golvet och det dansas i säkert två timmar närapå nonstop och bara nån enstaka man vågar sig upp, men kvinnorna .., ååå, som dom dansar och en av dem, hon påminner om något jag varit med om tidigare .., det var i Köpenhamn på en jazzklubb tillsammans med herr Akkurat & Morsomt och ett kvinnligt band som spelade och trummisen, en ung madame, när hon spelade kunde man tro att hon hade sex .., ungefär så såg hon ut.

Och likadant med en av kvinnorna ikväll.

Det är då jag tänker att människor som vågar sig upp så där när alla andra tittar och som vågar hänge sig totalt åt musiken .., såna människor har garanterat ett häftigt sexliv, det är jag övertygad om.

Såna människor tänker inte på om rumpan är stor eller brösten inte har alptopp-form, nä, dom bara älskar rakt av.

Så måste det vara.

För övrigt var det underbart hela alltet.

Intill satt två män och två kvinnor och jag fångade deras vänsterhänder som ni ska få se i morgon och det var också intressant, för hälften av sällskapet var från Island och hade mycket att berätta om det isländska kynnet, ja, kontra det svenska.

Och nu mot sängen .., hälsar hon som mest vickade på tårna där under bordet.

Då förstår ni.

Ps. Är det några ystadbor som läser här .., gå till Marinan imorgon, bandet spelar då också! Ds.

S e m e s t e r ...

Och vi cyklar österut, mot Nybostrand till ..., och vid tredje infarten till höger svänger vi av och hamnar på en bit av den långa stranden där jag nog bara har varit en enda gång tidigare; då med Bente och hennes son.

Här är vattnet klarare än i stan .., och det känns djupare .., och vi badar hur länge som helst!

Och jag ligger på mage och läser en Resebilaga som berättar om hur härligt det är på ön Naxos i Grekland, men just i den stunden känns Ystad lika bra.

PV cyklar iväg och kommer efter en stund tillbaka med såväl kaffe som Fritidsbarens delikata wienerbröd som är t u n g a och frasiga, allt på en gång.

Vid femtiden är vi hemma igen, efter att först ha hämtat tomma banankartonger på affären.

Utanför min port blir det prat med en man som jag inte har sett på ett tag och han frågar om jag är på väg att flytta och själv frågar jag var han har varit, "ja, jag har inte sett honom på ett tag ..?"

Ett tag .., visar sig vara sju år.

Så länge har han bott i Helsingborg och även i Ängelholm, men nu är det finito med kvinnan och han har återvänt till Ystad och tycker att livet är rätt trist .., ja, han har fått lägenhet i samma fyrkantskvarter som jag själv bor i .., det huset sitter ihop med "mitt" och han berättar att "ja, men minns du inte att jag bodde på andra sidan fyrkanten innan jag flyttade .., du har lite dåligt minne Bettan ...", säger han och det har jag verkligen, men har ingen lust att få det skrivet på näsan.

Det finns liksom en orsak till att jag då blir orolig.

Och nu .., Marinan.

Pensionatsvärden och jag själv.

Hoppas att det fläktar från havet, för inne i min lägenhet råder subtropisk värme och hur man ska kunna sova i detta, det övergår mitt förstånd?

Och i morgon stundar besök på Arbetsförmedlingen.

Andra gången på femtiofyra år.

Nej, tredje. När jag var sjutton år fick kompisen Eva och jag själv hjälp av arb.förmedlaren Bertil Hellgren hemma i Malå, som såg till att vi fick sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen i Göteborg.

Det var då det.

Då hade jag storlek 34 på mina byxor och levde mest hela sommaren på räkost i tub, samt barnmatsburkar till lunch. Ja, innehållet, alltså.

Hungrig var jag aldrig.

Såja ...

Nu har syster Nilsson tjänstgjort.

Köket blev undersökningsrum och där fick herr pv sitta alldeles stilla, medan syster med hjälp av en liten nagelsax, tog bort suturerna.

Lätt som en plätt, var det.

Och man hittar bilder ...

Mamma på bron i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och Linte-Pinte ..., ååå, vad jag kan sakna den hunden!



Gamla kort dyker också upp.

Pappa var ordförande i MIF, Malå Idrottsförening och här ska det mätas.

Vem mannen till vänster är, vet jag inte .., men sedan kommer alltså pappa iklädd shorts och skjorta .., (kan det vara därför jag tycker så mycket om skjortklädda män ..?) och så är det Sören Lundgren, legendarisk bagare hemma i Malå och innehavare av Lundgrens Konditori på Storgatan, nu förstås nedlagt sedan lång tid tillbaka.

Längst till höger står Mauritz Brännström.

Han hade sportaffär i samma huslänga som konditoriet och där inne doftade det läder (hundkoppel hängde på rad ...) och där fanns ett stort älghuvud uppsatt på väggen mot kondiset .., och tre galonklädda pallar som karlarna brukade sitta på .., där hämtade jag ofta pappa när det var dags för middag.

"Cykla till farbror Mauritz och se om pappa är där .., säg till honom att vi ska äta ..!" sa mamma.

Gissa, om det pratades älg, - och harjakt där inne!

Mauritz var pappas bästa kompis och hade en gång vunnit Vasaloppet.

När mamma en kväll 1975 kom till sitt arbetspass på sjukstugan, bad en kollega henne att ta emot en kvinna som nyss hade blivit änka, ja, hennes make hade hittats död i en bil i byn. Hjärtinfarkt, eller något sånt.
Och mamma mötte kvinnan och fick sitt livs chock; där stod Mauritz fru Gunborg och till Gunborg och Mauritz hade mamma och pappa varit kvällen innan och druckit kaffe.

Nu låg han död i kylrummet och hans stora gummistövlar stod där utanför, prydligt uppställda.

Ett år senare var även pappa död.

I den gröna lådan ...

.. hittar jag handlingar rörande mitt barndomshem.

Pappa och mamma har undertecknat.

Mamma, med sin lite hipp-som-happiga namnteckning, som i hennes ungdom lutade åt vänster, sedemera kom den att vinkla över till höger.



Och pappas.

Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och det tycker jag nog märks.

Känslig och vacker är den.

Inutimjuk, som pappa själv var.

Flyttstädning pågår ...

Men det går långsamt just nu .. jag hittar brev från mamma lite här och där.

Så här skriver hon i januari 1988.

"..... den stackars R (24 år) han har det jobbigit med sina laster. Det är inte många nätter han kommit hem nykter.

En natt var han så stupfull, så jag höll inte på att få honom uppför trappan. Väl uppe, så kunde jag ha spöat mig själv för att jag alls hade släpat dit honom! Nu var jag tvungen att stanna kvar och lägga mig på golvet framför hans dörr, så att han inte skulle dråsa nerför den branta trappan.

Stackars R! Stackars hans fosterföräldrar! De älskar utan gräns och är så förtvivlade för hans skull. Själv har jag alltid varit svag för grabben och lider med föräldrarna. Men för Herren finns inga hopplösa fall, säger Edin på LP-stiftelsen.

Han (Edin) var själv i människors ögon just ett hopplöst fall.

Julen har för övrigt varit het.
Fyrtio grader i flera dagar!! Kvavt i luften och svetten har runnit i små bäckar. Just nu fläktar det riktigt skönt. Fåglarna kvittrar, hibiskusen ståtar med röda, härliga blommor!
Hundratals ljusgröna fjärilar svävar i luften - gräsmattan talar sitt trista språk -, ja, att det är dags för klippning.
Det är inte en vecka sedan jag klippte den sist, med en el-klippare och lång-lång sladd.

Apelsin och grapefrukt och pomeloträden dignar av stora, men ännu gröna frukter.
Rosorna är utslagna och allt är en våldsam kontrast mot er snövita och rimfrostiga jul.

Nej, inte längtar jag till vintern, men väl till er på Ringvägen 29 - för åtminstone ett kort besök och att få se er och fika med er en stund!

En hjärtevarm kram på födelsedagen!

Mamma. "

Syster Nilsson berättar ...

Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.


Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.

"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.

Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?

"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.

Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.

Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.

Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!

Men vad var alternativet?

Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.

Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.

Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.

Måndagsfönstret ...

Och när fönsterfångerskan synar håven, upptäcker hon en hel drös med fönster!

Fönster i olika former och storlekar .., fönster från Gallejaur, Bergnäsudden och Arvidsjaur!

Det här är ett av dem alla och det kommer susande genom rymden och landar elegant i pensionatvärdens lilla dator.

Och att Fånga Dagen .., den allra första "semesterdagen" .., är inte särskilt svårt.

Halv sju ringer nämligen väckarklockan.

Tvättstugan är bokad.

Och ute faller ett stilla regn.

/Det finns för övrigt många sätt att fånga dagen på ...

Och så ett kvällsfönster ...

.. från Bergnäsudden i Norrbotten.

Fönsterfångerska var madamen som flyttade från Västmanland till Norrbotten och som tycker att paradiset på jorden, det är tydligen där.

I Arvidsjaur.
Och Gallejaur.
Och vid Storavan.

Strax efteråt kommer regnet ...

Det blir som ett nytt liv.

Bilden är klickbar.

Och plötsligt är man i Amerika ......

Så snart jag kommit hem från stranden, kommer regnet.

Ett veritabelt skyfall och äntligen, äntligen .., går luften att andas!

I ugnen värms kycklingvingar .,ååå, jag är vrålhungrig .., och i väntan på kvällsmiddag, reser jag västerut.

Ja, med nätets hjälp kan man göra nästan vad som helst.

Och jag läser ...

..."Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt.
M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten.
Även om hamnområdet är turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar."

Eller så här.

"Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows."

Hur intressant som helst är det.

Här kan du läsa resten.

Kväll 1 ...

... cyklar jag ner till stranden och mest hela tiden ler jag.

Byter om ute på bryggan.

Bryr mig inte nämvärt i att den bara och omfångsrika rumpan kanske syns.

Klättrar nerför stegen .., dyker rakt ner i vattnet..., som är underbart svalt, utan att vara kallt!

Simmar länge .., det är rejäla dyningar ..., fram och tillbaka åker man.

Mörka moln på himlen.

Cyklar hemåt, genom Sandskogen.

Hela tiden doft av schersmin!!

Berusande, ljuvlig, underbar doft!

Och fågelsång.

Och värme.

Och glädje.

Och tacksamhet.