I den nya hemmahamnen ...

Foto: herr kapten pv på väg mot Mollösund, som inte är min hemmahamn.
Fast .., bilden passade ju bra, tyckte jag.

Så blev då äntligen allting klart!

Klockan fyra kom fastighetsförvaltaren Martin och INSPEKTERADE lägenheten och plitade ner omdömen och kommentarer på ett block, men han var vänligheten själv och allt gick bra.

Den nya hyresgästen, en ung musiker, påstod sig vara den lyckligaste människan på jorden.

Och jag sade hej till ovanpågrannen som pussade på kinden och tackade för ett utmärkt samarbete under dom här sju åren.

Vid femtiden körde vi ut ur Ystad.
Jag ringde jobbet och Helene svarade och jag bad henne hälsa till alla arbetskompisarna och vi tankade och köpte Ahlgrens bilar och så lyckades vi spilla kokhett kaffe rakt i cd-spelaren/radion, som dock vaknade till liv i trakten av Malmö.

Och hur känns det?

Jotack, bra.

På väg hit halvsov jag i bilen och när jag vaknade så tänkte jag ..., "så underligt, är det inte svårare än så här ...?"

Och jag högläste ur mammas dagbok från Sydamerikatiden och vi gapskrattade åt hennes obändiga energi och ständiga förtröstan på hjälp från ovan och allt vände hon till det bästa.

Nu mellanlandar vi i sommarhuset och pElle och sigge har tagit emot med den allra största värme och pv har åkt till Halmstad (2 mil drygt) för att lämna igen släpvagnen och själv ska jag värma kycklingvingar så vi får något som liknar kvällsvickning.

Allt känns bra.

Lugnt och skönt.

Och eftersom jag tror att det finns en mening med allt, så tror jag att detta är meningen.

Så är det.

Ajöken, sa fröken.

(Förresten, idag besökte jag för första gången Trendklippet i Köpingebro, nån mil öster om Ystad. Fick ny, ljusare färg i håret, mera glans och det blev säkert 2 dm kortare och våldsamt lockigt. Hårfrisörskan var såååå rar och masserade mitt huvud länge och jag höll på att falla i gråt; åå, jag var så trött, så trött och detta var det bästa som jag hade kunnat göra. Efteråt fick hon en puss på kinden och jag sa hur oändligt mycket allt det där ompysslandet betydde. Jag rekommenderar salongen å det varmaste!)

Fredagsfönstret ....

.... är mitt.

Men inte länge till.

Fröknarna Pelargonia ska strax - ja, om några timmar - få åka bil till landet Halland .., själv ska jag besöka frisörskan i Köpingebro .., men först blir det frukostbröd från Söderberg & Sara och tänk, ikväll börjar mitt nya liv i landet Halland!

Kväller ...

Kontakt med landet Halland.

Sista kvällen i min lägenhet i Ystad, eller sista dagen, rättare sagt, blir en städdag.

Åååå, så vi städar!

Jag tackar min skapare att jag har bott på 31 kvm och inte i en stor etagevåning på 180 kvm och jättelikt förråd.

Mellan städvarven åker vi och badar i stora vågor.

Min störstasyster och hennes dotter kommer från landet utanför Hörby och bjuder på avskeds-lunch på Olof Viktors och vi är inte ensam om den idén .., halva eller kanske rent av hela Skånes befolkning och alla turister har kommit på samma tanke och kön slingrar sig långt ut på innergården.

Efteråt blir det ännu mera bad .., och glass på stan hinner vi också med, för är det nånting som pv och syrran har gemensamt, frånsett att dom är båda är jungfrur, så är det passionen för glass.

Nu har vi duschat och allt är nästan klart .., återstår någon timmes arbete i morgon - eller två - och sedan kör pv hem före mig och jag kommer med tåget.

Om en stund cyklar vi ner till Marinan.

Hur det känns?

Bra.

Jag är på väg ner från berget.

Ännu mera upphittat ...

I ett av köksskåpen hittar jag en liten plastram med innehåll och jag blir stående och läser och ler för mig själv .., ååå, nästan allt kommer jag ihåg!

Det här skrevs efter min allra första sommar som ensamseglare på livets stora ocean, mest för att jag inte skulle glömma allt det härliga som jag hade fått vara med om.

Där var kvällsbadet i Sävelången tillsammans med rara svägerskan .., där var mitt första restaurangbesök med en annan man än mannen som jag varit gift med ..., och så vanvettigt nervös var jag, att jag gick in i Tingsrättens hus på Kungsholmen och närapå spydde, ja, jag hade liksom ingen aning om hur sånt här gick numera .., det var trettiofyra år sedan sist.

Och det var Grinda och skärgården med Emil och Emma och senare, övernattning på ett hotell i Kristianstad .., och en utflykt till Stenshuvud som skulle visa sig bli ett nästan treårigt förhållande ..., och det var Marinan och Eva Cassidy och en moppetur till Brösarp.

En härlig sommar var det!

Och segelturen fortsätter på den där oceanen .., nu till en annan hemmahamn.

Näst sista natten i min lägenhet, med pv liggandes på en madrass på golvet och jag i sängen - och det är hett som i .... -, drömmer jag förstås att jag är på ett vanvettigt högt berg .., jag är i Nepal och står på toppen av berget och ser ut över hela världen tycks det och är livrädd.

"Jag kommer aldrig att ta mig ner härifrån!" säger jag gång på gång, i drömmen.

Tala om att min själ och mitt hjärta skriver ut tydliga meddelanden .., hälsar en smajlande madame.

Och nu är flytten igång.

Soffan, sängen och en massa banankartonger är på plats i släpen.

Människor går förbi och hejar.

Regn i luften. Och på marken.

Upphittat ...

När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.

Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.

Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.

"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.

Ska nu vaka i tre nätter.

Dikt till livet.

Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.

29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.

Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?

10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?

2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.

8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.

Allt är kanske inte som man tror ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag skrev nånting om att människor som lever ut sina känslor i dans .., så där helt offentligt bara .., säkerligen har ett häftigt sexliv, befriat från allehanda hämningar.

Det var vad jag trodde och tror.

Och Sven också, för den delen.

Sven sa...

"Haha, en fin analys av kvinnor som ger sig hän....
Jag tror att du har helt rätt.

När man läser om era besök i Marinan, så blir man nästan sugen att flytta till Ystad! Det ångar ju av sommar, romantik och härliga människor!
Det verkar som Ystad är som bäst just nu, precis när du ska flytta därifrån."

Men se norska Bente, hon sa på sitt stillsamma vis att ..."ja, det är ikke säkert .., det kan vara tvärtom .., detta är enda sättet att få ut sina känslor .." och så log hon genom luren.

Åååå, ja, så kan det ju också vara!

När det tar stopp ...

Vid tretiden får jag nog, då lämnar jag fönsterputs och dammvippa åt sitt öde, packar rosa strandväskan och susar iväg till havet.

Längs hela strandremsan, i flera kilometer, slingrar sig en cykelväg och det är ljuvligt svalt och skönt där inne i skogen och det doftar barr och här och där jasmin (jag vet .. med scher... men jag tycker att det låter bättre med a:et .-) och nästan berusad av salighet blir man.



Stranden är packad med människor och med färgglada parasoller, ja, aldrig har jag någonsin sett så många parasoller på en strand i Sverige!

Längre bort cyklar jag .., och ännu längre .., parkerar sedan vid en tall och går ända längst ner till vattenbrynet.

Där, lägger jag mig.

Badar l ä n g e.

D y k e r ..., känner svala vattnet mot pannan .., ser tång och sandbotten, men aldrig en enda fisk eller krabba.

Och sedan ..., ett par timmar på ett svalt påslakan .., mobilprat med sonen .., och jag somnar och faller i djup sömn och sover nånting så otroligt gott.

Vaknar .., badar igen .., somnar om .., badar!

Ligger och tittar på andra badgäster .., där är ett sällskap med sjalettprydda kvinnor och småflickor - svarta hilkor - å, gud, så varmt det måste vara .., och ingen badar (kanske kan man inte simma?), men barnen leker med en frisbee och några andra roar sig med en boll .., där finns hink och spade och det är ett stort sällskap, bara kvinnor och barn .., och vem är jag att tro att livet måste vara hemskt för att man bär sjalett runt huvudet?

Vid femtiden cyklar jag hemåt, omringad av doft av fläder och ännu mera jasmin .., där är kilometerlånga bilköer till och från stan .., nästan hemma träffar jag fru Grå .., och det blir mobilprat med Taurus och Nellys matte .., och med pv, som nu är på väg med släpen.

Allt känns bra.

Ingen ångest över morgondagens bohagsflytt.

På fredag är det min tur.

Ps. Jag hade dåligt batteri i min kamera, så jag länkar till andra som varit mer förutseende, så kan ni förstå hur härligt det är ...

Här, t.ex .. och här ..., och här.

Överraskning ...

Det är när jag kommer hem igen från återvinningscentralen i Hedeskoga, en bit utanför Ystad, med härligt böljande fält runt omkring .., som jag upptäcker flyttbilen från Halmstad.

En släpvagn, hyrd i Tylösand!

Och med en vit soffa som står på plats där innanför.

Ingenting förstår jag, för pv ska inte komma förrän ikväll!?

Men det visar sig vara grannen i porten intill som också ska flytta till Halmstad och nu är hennes föräldrar här och hjälper till med flytten och dom frågar var jag ska bo .., "ååå, i Stensjö? men det blir ju fint, där är så vackert nära havet!" säger kvinnan och önskar lycka till.

Och nu blir det ännu en sväng till återvinningen.

Ajöken, sa en svettig fröken.

Såja.

Har varit på affären och fått låna Karinas lilla bil, nyputsad och tjusig värre.

Bilen, alltså.

Därefter Söderberg & Sara och mitt älsklingsbröd.

Aldrig ska jag klaga på värmen!!

Att arbeta som bagare i en fullkomligt s t e k h e t lokal ..., med solen rakt in genom fönstret .., å, nåt så gräsligt hemskt!

Men brödet är övermåttan ljufvligt och nu ska jag strax åka iväg till Lions Loppis med diverse överblivet.

Ju fler tömda skåp ., desto mer som hamnar i "nä-det-här-sparar-jag-inte-högen!"

Och jag har tänkt massor på dig Annika, som tömde din mammas bohag och det var ju inte lite det.

Efter loppisen blir det fönsterputsning, med hjälp av en gul microtrasa.

Ikväll kommer riddaren från landet Halland med släp och rubbet. Å, halleluja!

Här och nu ...

Tisdagsfönstret ....

... finns på min innergård.

Det var fönstret som var motivet, men så kom något annat i vägen.

Medan ...

... jag cyklar fram och åter till återvinnings-containrarna och slänger plast och glas, gör funktionären här utanför sig redo för att träda i tjänst.

Ikväll ska det tävlas i Wallanderloppet.

Exakt halv nio går starten för alla som ska springa 6 kilometer.

Likt ett dån av elefanter på savannen hörs det när hundratals löpare - män och kvinnor -, rundar hörnan av Marigatan - Regementsgatan!!

Själv står jag på trappan och hejar.

Allra mest hejar jag på en man som kör rullstol.

"Heja, heja!!" ropar jag och mannen smajlar tillbaka med filurig blick.

Och äntligen, börjar hettan ge med sig.

Insikt nr .....


Rensa avlopp i duschen .... = äckligt.

Maria på jobbet.

Tuuut-tuuut!

Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.

Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.

Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.

Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!

Tänka sig ....

... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.

Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.

Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.

Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.

I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.

Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.

Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.

I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.

Allt är som vanligt.

Och ändå inte.

Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.

Om några dagar ...

... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.

Anna med sin Micke och så Anders.

Och inte minst: lilla Nelly.

Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.

Fyra händer på Marinan ...

Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman

Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.

Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!

För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!

Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.

Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.

Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.

"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.

Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.

"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.

Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.

Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.

En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.

"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".

Sen tog orken slut.

Eller pengarna.

Och förhållandet.

Flera i sällskapet ler igenkännande.

Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!

Såja ...

Enjängd, var ordet.


... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.

Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.

När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.

En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?

Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"

För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!

Tänk, så nyttig den har varit!

Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest kaloririka ljufvliga wienerbröd .., och att sy egna kläder (jag hade litet a i sömnad, jag tror fortfarande att vår lärarinna måtte ha förväxlat mig med någon annan när det var dags för betygsättning ...).

Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.

Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.

Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.

Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?

Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?


"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.

En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!

Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.

Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?

När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.

Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.

"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.

Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.

Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.

Hej hopp!

Nytt liv ...


Å, alldeles förfärligt ovant känns det att inte behöva ställa klockradion på 06.00, även om jag alltid är vaken minst en timme innan dess.

Nu vaknar jag ändå och vet till en början inte om det är vanlig vardag eller semester?

Jaha, ja .., det är ingetdera, egentligen.

Och vid sjutiden går jag till Söderberg & Sara och köper det goda brödet och vi äter frukost med tre öppna fönster i mitt vardagsrum och en liten fläkt som oupphörligt sprider lite kyla, men bara lite.

Om en halvtimme börjar en ny fas i mitt liv.

Arbetsförmedlingsfasen.

Det ni.