onsdag 13 oktober 2010
Och så ett kvällsfönster ....
... från vännen Gunnar i Jämtland.
Nu börjar snart fågelräkningstävlandet igen.
Hrrrrm.
Kommer ni ihåg vem som vann första omgången?
Jaså, det gör ni.
Det var bra det.
Vamos companeros!
Och hela dagen sitter jag klistrad framför datorskärmen.
Jag befinner mig i Chile.
Och jag tittar på den till synes alltid leende president Pinera och jag inser att detta är förstås super-duper-reklam för den mannen, men det kan ändå inte hjälpas, han tycks bry sig om prick varenda en av männen som dras upp från underjorden, i det som mest av allt liknar en rymdraket.
Och presidenten pratar med männens hustrur, fäder och småbarn och ibland ringer det i hans mobil.
Det är nästan så att jag tycker att vi är bekanta.
En av de instängda männen är bolivian och plötsligt uppenbarar sig Bolivias president, Evo Morales, han som gärna uppträder i sticketröja och har indianblod i ådrorna, och tillsammans står de båda presidenterna vid sängen där den unge bolivianske gruvarbetaren ligger nerbäddad och någon bekant till gruvarbetaren tackar för all hjälp och jag önskar att jag kunde spanska flytande, men det gör man ju inte.
Och vi pratar om detta med att vara landsfaderlig och skulle Reinfeldt kännas som en sådan som böjer sig ner och omfamnar män på löpande band .., nä, säger vi, men inte Sahlin heller, den ende vi kommer i närheten av är Göran Persson ("han ser ju trots allt jovialisk ut ...", säger pv) och Alf Svensson (säger jag).
När jag tänker efter, skulle jag också säga Margot Wallström.
Herr Morales, denne det bolivanska Folkets Man, är förresten stel som pinne.
Frånsett honom, tror jag mig aldrig - frånsett vid någon fotbollsmatch där Zlatan gjort mål - ha sett så många kramar utdelas som just idag.
Män kramar män .., stora, varma björnkramar och klapp-på-ryggenkramar och vida famnar som tar emot och där är bara så oändligt mycket glädje och där är gruvarbetare som faller på knä till marken och tackar Gud och där är hustrur och flickvänner som gör sig fina och rättar till håret innan det är dags att mötas och nästan alla har nagellack och jag tänker att om det hade varit pv som varit i gruvan, då hade jag varit den enda kvinnan utan nagellack och hur hade det känts?
Och ära vara SVT som upplåter nån slags kanal på webben och tänk, alla chilenare i vårt land, vilken glädje för dem!
I morgon ...
... är det VIP-kväll på Ica Supermarket i Ystad och jag är bjuden att vara med!
"Nä, men det känns ju bara dumt, jag har ju slutat ...", sa jag till chefen, men han tyckte att det spelade ingen roll alls.
"Kom du Bettan!" sa han så vänligt.
Förra gången hade vi bland annat en tipsrunda och hur roligt som helst var det att hitta på frågor som dels skulle röra affären, men även vara lite personliga ., så där så att kunderna får en chans att lära känna personalen lite mer än bara som någon i en röd tröja.
För någon tid sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att klura ut nya tipsrundefrågor och å, så glad jag blev!!
Det kunde jag alltså.
Igår ägnade jag halva dagen åt att tänka ut och därefter färdigställa frågorna, den här gången med bilder till.
Vilken lycka!
Nu har jag försökt få med information så att kunderna får en inblick i hur man har det i en butik, ja, liksom så man får ge credit till personalens kunskaper.
Min hals håller på att tacka för sig, men jag vill verkligen åka ner och vara med dom övriga, så det tänker jag göra .., och kanske övernattar jag hos sonen i Malmö .., eller så har tar jag in på hotell för en natt.
Gränslös glädje ...
På flygplanet ... |
Att börja en onsdagmorgon med att sitta framför en datorskärm och på svt.se kunna följa räddningsarbetet i Chile .., att se en gruvarbetares hustru och lille son stå och vänta på en äkta man och pappa .., ja, nånting mer effektivt för sköljning av tårkanalerna, det kan i alla fall inte jag tänka mig.
Tittar man på detta, bör man nog hämta ett badlakan först.
Dagens fönster ...
Christina på Stribergs Station, hon kommer minsann ihåg att humle är min passion.
Ja, i alla fall nästan.
Och så här gudomligt vackert väller humlen över fönstret i Västmanland.
tisdag 12 oktober 2010
Ikväll ...
.... börjar upphämtningen av de chilenska gruvarbetarna!
Ååå, så jag hoppas att det går bra!
Det hela visas på webb-tv och jag tänker sitta uppe i alla fall tills den förste - 31-årige Florencio Avalos - har kommit upp.
Nu håller vi tummarna att det går bra!
Ett kvällsfönster från ...
"Biskopspalatset i Porto är det som speglar sig i vattenpölen.
En riktigt ruskig höstnatt var det i fredags när jag tog bilden, fast just då var klockan bara runt nio och det var fortfarande livfullt och asiatiska turister som beundrade utsikten.
Men ett par timmar senare kan man tänka sig att ett eller annat spöke drog förbi, kan man inte?
Hälsn Anna."
"Nej, aldrig! Jag vill slippa ...!"
Det var under mitt första eller andra år i butiken och nu var vi på kurs och skulle lära oss detta med kommunikation och allt möjligt annat.
Kursledaren delade in oss i grupper om två och två.
En i varje grupp skulle lämna rummet.
Jenny gick ut - jag blev kvar -.
Och kursledaren sade att när vår grupp-partner kom tillbaka, skulle hon/han ombedas vittna om något trevligt från sin barndom, medan vi andra (vi som hade stannat kvar), skulle låtsas helt oberörda och totalt ointresserade av vad vår arbetskamrat berättade om.
"Nej, fy så hemskt, jag vill inte!" sa jag.
Hur lätt som helst var det att tänka sig känslan hos motparten.
Men jodå, det var bara att spela med, sa kursledaren.
Och Jenny började glatt, ja, nästan lyckligt .., att berätta om en resa på en färja och om glädjen hon som lillflicka hade känt och hon berättade om sin pappa och mamma och sin bror.., allt medan jag själv tittade ut genom fönstret .., suckade och suckade .., och förstrött tecknade sol efter sol på ett anteckningsblock.
"Men Bettan, du lyssnar ju inte!" sa Jenny, nästan bejdande efter en stund.
"Jodå, jag lyssnar ...", svarade jag och fortsatte med tecknandet.
Och Jenny .., hon tystnade till slut.
Ja, så blev det för allesammans; alla som inte visste vad som pågick.
Alla t y s t n a d e och slutade att berätta.
Därefter blev det förstås utvärdering av det hela och då, om inte förr, förstod var och en vad det betyder att inte bli synliggjord.
Att på ett sätt ... inte finnas till.
Det var vad vi lärde oss.
Lappen med alla solarna, sparade jag.
På agendan ....
lillhallen |
Tålamod - med sånt jag inte finner så där värst intressant -, är inte min mest framträdande egenskap.
Målning av väggar (än mindre av tak) är definitivt nåt som jag inte finner särdeles intressant.
Men snart är det klart.
gästrummet, som också målades .... |
Mellan varven går jag in i gästrummet och tittar.
Så där för att peppa mig själv.
"Du ser, det blev bra till sist ...!" säger jag till mig själv.
Bokhyllan är min stora glädje.
Kvinnan i ramen längst till vänster, är min mammas mormor.
I mitten syns ättapjötten, numera Unge Herr Konstapel.
Och längst till höger pv:s underbare morbror, Gösta Pehrson.
och alldeles vitprickig är jag ... |
måndag 11 oktober 2010
Stajling hit och dit ...
Hinner man läsa, blir man nog allmänbildad. |
Idag tog jag mig an lilla hallen.
Eller lillhallen .., den som är som spindeln i nätet mellan vardagsrummet, köket, altanen (som ska bli ett innerum vad det lider och lider gör det...) och trappan till övervåningen.
Där har tidigare varit ljust turkosfärgade väggar, nu blir dom .. ja, just det, den här bloggen tillhör en enjängd madame, alldeles riktigt .., väggarna blir nu vita.
Så jag har stått med rollern och jag har använt pensel när det varit för trångt (där är fyra dörrar på det lilla utrymmet!) och sist av allt har jag stått bredbent med rumpan i vädret och med en trasa gnuggat på små, små, små vita färgprickar på golvet.
Det blir nog fint när det blir klart.
Pensionatsvärden kom hem (med bil) från jobbet ..., åt middag (stekt färsk rödspätta - himmelskt gott och Leinas enkla fisksås till .., 1 bytta creme fraiché + 1 fiskbuljongtärning .., värm upp så buljongtärningen löser upp sig ...) och stöööp sedan på soffan.
På tv är det Fråga Doktorn.
Eller "lekaren", som han kallas av programledaren.
Det pratas om sex.
Nåja.
Här är vi för trötta för sånt.
Tanken var ju god ...
Det var planerat att det skulle vara drogfritt disco på Grand i Falkenberg i fredagskväll.
Men det är ju inte alltid det blir som man har tänkt sig.
Det var planerat att det skulle vara drogfritt disco på Grand i Falkenberg i fredagskväll.
Men det är ju inte alltid det blir som man har tänkt sig.
Till den arme mannen ...
På Öresundståget. Det var tösens kamrat som hade gjort väskan. |
.. han, hantverkaren i England som åkte tåg och med sig hade en väska med antika fiolsträngar, värda flera miljoner kronor.
När mannen glad i hågen klev av tåget ..., låg fiolsträngalådan/väskan kvar på tåget.
Kunde man ha hoppats på.
Men sån tur hade han inte.
Dom var borta med vinden.
Detta hörde jag på P1:s nyheter i morse.
Och jag får nästan ont i magen bara jag tänker tanken.
Borde inte .....
... det där stora företaget vars logotyp man ofta ser på skor, ta kontakt med Annas häst Taurus?
En alldeles utsökt reklampelare skulle han bli!
Dr Böhlander agerade hovfotograf, med betoning på hov.
(Ryttarinnan är mellanbarn och Oxe. Dr Böhlander storasyster och Lejon.)
Måndagsfönstret ...
På Rua dos Arcos ..., i landet Portugal, där har madamen med rötter i den skånska myllan, fångat ett fönster.
Och ja, jag har länkat till ett inte-alls-färskt-inlägg av henne, men för mig spelar det ingen roll.
Och lite musik från landet långt i söder kan ni minsann också få, så här en helt vanlig måndag i mitten av oktober.
söndag 10 oktober 2010
Igenkänning ....
Sladdbarn och Kräfta. |
Augusti månad.
Malmöfestival.
Då ringer telefonen.
Det är vännen Torun och hon är glad och sprallig och bubblar nästan över av prat.
"Elisabet, du kan aldrig gissa vem jag mötte på festivalen ..., ja, jag tänkte att det MÅSTE ju vara din son ..., och till sist gick jag fram till honom och frågade och det var det ju och jag fick ta en bild av honom och ja, jag ska skicka den till dig, så får du se honom i uniform, jaså, det har du inte gjort?, ja, men då kommer bilden så småningom!" säger hon.
Och nu, just ikväll, har den kommit.
Och hon som är mamma sitter och smajlar mot datorskärmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)