I morgon ...

Men nu skulle ni se så fint ärret är.


... torsdag, då stundar sjukhusbesök.

Då ska knäet röntgas och kontrolleras.

Man kan ju hoppas på fint väder, eller i alla fall inte kyla och snö.

"Vid himlens utkant ..."

Så heter filmen som vi såg ikväll, pv och jag själv.

Dvd-omslagets framsida visar en hord av beröm .., det är getingar, stjärnor, biografstolar, små fyrar, filmklappor, plustecken och orden "Bästa Manus vid Cannes filmfestival".

Då förstår man ju.

I Svenska Dagbladet kan man läsa den här recensionen.

Men vi sitter där i mörkret och tittar och småpratar mellan varven och säger att ..."visst spretar den lite åt alla möjliga håll ...?" (säger jag) och ..."nog är det överspel ibland, så där som när hon kom ner i köket .., det tycker jag ..(menar pv).

Vissa scener är helt ljuvliga (exakt dom som SVD tar upp) och musiken passar perfekt.


Herr Kurtiz. Vattuman, född 1936. Jättebra, spelar han!

Bäst, utan tvekan bäst, tycker jag att mannen som spelar änkling i filmen är.

Den mannen, Tuncel Kurtiz växlar personlighet på ett suveränt sätt!



Regissören, Fatih Akim, är Jungfru, ( som synes försedd med helt otroliga ögonbryn och ja, det är i sammanhanget totalt oväsentligt, men ändå ... ) född 1973 i Hamburg av föräldrar som utvandrat från Turkiet.

Den här filmen var för övrigt Tysklands bidrag till Oscarsgalan 2008.



Hanna Schygulla (Stenbock ..., se där ...!) har också en roll i filmen och jag bara gapade när jag såg henne, för mig var hon fortfarande den här kvinnan .., men det betyder ju bara att åren går fortare än man tror.

Det totala betyget?

En 3:a från mig. (av 5).

"Ja, det blir inte mer än en 3:a från mig ...", säger pv som sitter i vardagsrummet och rättar matteprov.

Så var det med den filmen.

Vid elvatiden ...

.... allt medan regnet öser ner utanför fönstren, läser jag ut den sexhundrafyrtiosju sidor tjocka boken "Vad jag levde för", av Joyce Carol Oates.

Sexhundrafyrtiosju sidor!

Och det är ungefär som när man tittar på "Morden i Midsomer", egentligen bryr man sig inte så mycket om slutet och hur det till sist ska gå för mr Jerome Corcoran , nej, det är själva vägen dit som betyder nånting.

Sättet hon skriver på.

Det vimlar av könsord och beskrivningar av sex till höger och vänster och en kväll när jag ligger på soffan Ektorp och läser boken, säger jag smajlande till pv att .."ja, läs inte den här .., du kommer att bli evigt pilsk" och nej, det blir inte jag, men jag fascineras av hur författaren kan ändra språk så till den milda grad, det är som om hon har hur många personligheter som helst att välja på och hade någon frågat mig och jag inte hade en aning om vem som skrivit boken, hade jag satsat allt jag äger och har på att det hade varit en man.

Nej, jag förstår det inte!



Och här sitter författaren på sina knän .., och där är katten - med hängmage så där som pElle - och hade mrs Oates nu suttit mitt emot mig på Öresundståget så hade jag kanske gissat att hon vore hattmakerska eller bibliotekarie, det är vad jag hade gissat på, nej, hädanefter ska jag aldrig någonsin döma människor efter utsidan!



Och som yngre.


Och vad är det som gör att jag fullkomligt sugs in i hennes sätt att berätta?

Jo, jag vet.

Det är närbilderna; bokstavsnärbilderna.

Så här t.ex, som när författaren beskriver när Jerome Corcoran hittar ett råttbo i sin farbror Seans något bedagade hus.

"Corky hade faktiskt aldrig undersökt ett råttbo noggrant förrän han satt där nerhukad över det, förfärad men ändå full av beundran, och ju mer han tittade desto mer beundrade han det, för så häpnadsväckande det var: stort som en basketboll, skickligt, ja, kärleksfullt sammanfogat av alla möjliga konstiga saker, inte bara garn, snören, trasor och bitar av tidningspapper som man kunde vänta sig, utan här fanns fjädrar och glänsande ståltråd och julgransglitter och fem, sex knappar och färgade glas - och plastbitar och en del av ett barns Kalle Anka-docka av gummi och en illa fläckad silvermedalj på en tunn kedja och ett par trasiga glasögon med metallbågar och, mest förbluffande av allt, den metalliska självlysande tavlan till en väckarklocka som han och Pete hade haft i sitt rum.

---

När Corky bar ner boet för att visa det för sin farbror som satt och halvsov framför TV:n, satte sig Sean ivrigt upp och spärrade upp ögonen för första gången på länge. Och sedan fick han tårar i ögonen och hans lätt darrande hand drog fram den missfärgade medaljen på en kedja ur det tätt sammanfogade boet - en religiös medalj -, Jungfru Maria, som en gång hade tillhört Frances Corcoran, borta sedan länge."

För mig blev det här en m a g i s k bok.

Helt underbar!

Anita minns sin morfar ...

Ja, nog ser han spjuveraktig ut nog! tycker Elisabet.


"Mitt minne av morfar är att han var lite av en "spjuver", rolig och lätt originell.

Han satt gärna och "rökte" (sög!) på sin pipa intill spisvärmen, och tycktes sitta och drömma tillbaka till gamla tider.

Han drack gärna kaffe på fat med samma njutning och tackade ej heller nej till ett glas öl.

Och han var en fantastisk skidåkare och dansör också! Ingen svängde "sina lurviga" som han!

Han tyckte om sina många barnbarn och älskade när de skojade med honom.

Han tog gärna sin ryggsäck på ryggen och vandrade iväg på lite äventyr, om det så var till skogen för att fiska eller för att hälsa på någon gammal vän. Med tiden blev han tyvärr ganska döv men det tycktes inte bekomma honom så mycket.

Han hörde nog det han ville i alla fall... ;)

När vi hade flyttat till Stocksund 1963 kom morfar och hälsade på.

Mamma ville att jag skulle visa morfar alla fina båtar i hamnen.

Morfar blev inte ett dugg imponerad utan tyckte att båtarna liknade de flesta "gammbåtar" han tidigare sett! Så lätt gick det inte att imponera på en gammal skogsman och fiskare!

Tjurig och egensinnig var han min morfar, men jättemysig!"

Onsdagsfönstret ...

... kommer från Övertorneå i Norrbotten.

Det är vännen Ulrika som, på stickläger - just i Övertorneå -, lät garnet vila en liten stund och då passade på att ta fram fönsterhåven!

Tänka sig, att den hade hon med sig!

Det tackar man ödmjukast för.

Det bästa jag vet ....

... är detta.

Som på Forumbiografen ....

Ikväll blev det besök på Halmstad Bibliotek och det tog mig en kvart att välja ut tre filmer.

Å, sicken härlig helg som stundar!

Första filmen ut är den här.
(Som ni ser är jag fortfarande kvar på bokstaven A ...).

Nästa blev denna.

Och sist av allt - då hade det kommit en kvinna som också ville titta på A-avdelningen, så jag flyttade mig artigt till höger och kom då till bokstaven V.

Då blev det den här filmen.

När det nu blir filmvisning, ska vi även ha lite smågodis till.

Kanske till och med paus.




Efter biblanbesöket hälsar jag på hos Sonja och Gösta, i väntan på pv som har körövning.

Vi sitter i deras vardagsrum med tre eller fyra meters takhöjd och Nissan och Halmstad slott där utanför, och Gösta visar en film från 80-talet, från ett besök hos Gunvor och Viking som då hade köpt lägenhet i Spanien.

Gösta är den som filmar, han är duktig på den biten .., där är vardagsbilder från själva området .., murare som arbetar med nya hotellkomplex .., där är bilder från livsmedelsaffären och från ett påskaftonsfirande tillsammans med andra svenskar och ett par från Norge .. och där, i det spanska köket, dansar en kvinna från England, hon har flirtig blick och är på gränsen till utmanande - "hon söp ihjäl sig så småningom", säger Gösta så där apropå - och det blir ännu mera dans och allsång .., Sonja står och diskar och ler mot herr filmaren .., det är på den tiden när människor röker inomhus och i ena hörnet av den spanska altanen - och med eftermiddagsljuset mot sitt silvervita hår - sitter Viking och sjunger glatt och Gunvor är solbränd och ser glad ut .., det är en helt annan tid och nu, tjugo år senare, är allt annorlunda .., många av festdeltagarna som ser så glada ut den där påskaftonen, är nu förvandlade till aska och ligger i minneslundar .., någon har drabbats av Alzheimers och någon har lämnat sin fru, en annan har sålt sin lägenhet och köpt hus i södra Frankrike .., och där är förstås bilder från stranden och havet, havet som är turkosfärgat och ser så härligt ut.

Detta är första gången jag ser pv:s pappa på film och framför allt: hör hans röst.

Vilken oerhört stilig man! tänker jag.

Turtlan minns ...

Min morfar och farfar har jag inga egna minnen av för jag var 2 år när de bara med någon månads mellanrum gick bort.

Men från mormor och farmor finns många många minnen.

Mormor bakade den ljuvligaste och snyggaste sockerkaka jag ätit och nånsin sett.
Djupfrysta bullar de tinade hon i en gryta på spisen på låg värme, inte i ugnen. Den Micro hon fick användes nog inte många minuter.
"Ett modernt påfund".

Eller när jag skulle reda ut i telefonen om styrka på tabletter:

Hon ringde och undrade varför en Alvedon var på 500 mg och sömntabletten var på 5 mg?

- Inte undra på att jag inte kan sova när den bara är så svag som 5 mg....!

Men när hon tog en Alvedon på 500 mg på kvällen... ja då sov hon så gott så.....
Jag försökte reda ut det hela men jag undrar om hon köpte det?
Ingen större skada ta en Alvedon på kvällskvisten och perfekt om hon somnade med hjälp av den .

Farmor hon sov middag i hammocken på sommarstugan och än idag är det som om man förväntar sig att hon ska ligga där när man kommer runt hörnet där hammocken står.

Farmor och farfar reste mycket ut i världen ( = Europa) på 50 och 60 talet. Farfar hade en liten resebyrå på sidan om sitt vanliga jobb. Det är kanske därifrån jag fått min resekärlek?

De var helt olika som personer men det var och är bara roligt.

Turtlan

När postbilen kommer ...

... blir det nästan som lilla julafton!

Där är boken som beställdes bara häromdagen (och just som jag hade klickat iväg ordern, hittar jag den ena negativa recensionen efter den tredje, nåja ..), men där är också ett så fint kuvert, adresserat till sigge nilsson.



Å, det är från Alicia, dotter i huset där sigge tillbringade sin första tid i livet.

Tretton katter fanns där då .. några kattmammor och en massa kattungar!

Kanske någon kattfarbror också?

Det är måhända därför - att där var så många syskon och kusiner och att han aldrig fick vara i fred - som sigge numera vill ha lugn & ro?

Ofta hittar vi honom uppe i det som var Hildas rum .., där ligger han timmavis för sig själv.

Eller i gästrummet.



Och sigge får ta del av brevet från Alicia, där hon berättar att hon har varit hos tandläkaren och att tandsköterskan, Winnie, förklarade att tandtrollen hade gjort hålet i tanden och Sofia, tandläkaren, skulle ta bort dem, ja, Sofia hade en duschborr som skrämde bort alla tandtrollen och sedan fångade Winnie dem finurligt i sin sugslang!

Att sigges syster Mysis och hans mamma mår bra .., och att Alicia har börjat på en danskurs, det får han också veta, och så skickar hon en fin teckning som hon har gjort, bara till sigge nilsson.

Se det var ett trevligt brev från en liten madame i Benestad, inte långt från Ystad.

Om en farfar ....

Mossfolks farfar med barnbarnet, mossfolks lillebror.
Titta sån fin medalj den lille gossen har runt halsen!

mossfolk minns ...

Oj vad mycket man minns när man tänker efter. En massa små minnen som dyker upp i olika vardagssituationer.

Jag minns hur farfar ägnade timmar sittandes i sin skinnfåtölj i vardagsrummet med morgonkaffet och dagens tidningar.

Och jag minns hur han satt på terassen och visslade på fåglarna som hämtade ost ur händerna på honom. Talgoxar och blåmesar.

Och när han hängde upp hängmattan mellan fruktträden i den stora trädgården.

Och jag minns hur han sade "Aja du" på bredaste skånska med ett utdraget u.

Det var liksom gångbart i alla situationer och sades, beroende på betydelsen, med lite olika glimt i ögat.

Mera minnen ...

Evas pappa på balkongen.
Bilden från hennes blogg.

Eva minns ...

Jag minns min pappas visslande.

Han visslade jämt på någon oidentifierbar melodi.

Och hans sätt att ropa när vi ringde på dörren, "JAAAA!", ropade han (och ville att mamma skulle öppna).

Jag minns hans varma och pliriga blick, så glad och kärleksfull.

Barbro minns ....

"Mamma .., jo, men hon var ju så social och kreativ och otroligt generös, ja, hade hon bara, så kunde hon ge bort sina sista slantar till någon gamling.

Ja, omtänksam, det var hon verkligen.

Du kanske kommer ihåg Elisabet hur vårat hus var, det var så otätat och dragigt, så när man gick i säng om vinterkvällarna, då brukade mamma lägga vedträn i ugnen och sen lurade hon in dom i tidningspapper och lade det i sängen, vid fotändan, så blev det varmt och skönt!


Moster Gunvor, Barbros mamma, gjorde tavlor av ull som hon färgade.
Ull och mossa och ..., ja, ser ni lappgubben som sitter böjd vid elden, där nere till vänster?
Den här tavlan satt på väggen i mitt barndomshem, jag förmodar att det var mamma som målat ramen i grönt - hon hade såna perioder - allt blev grönt eller blått.


"Nåt annat som verkligen var mamma .., ja, du vet, vi hade ju getter och killingar och alltid lyckades dom hoppa över hagen, det var omöjligt att hålla dom på plats och då hörde man mamma som ropade att vi skulle ut och fånga in dom!"

(När moster Gunvor dog, skrev en av hennes syskonbarn en helt UNDERBAR nekrolog, som avslutades som så att ... var någonstans, om inte hos moster Gunvor, fick man ta in en liten killing i huset, bada den i badkaret och sen ställa den på köksbordet och föna pälsen med hårtork!)



Och Gunvors signatur.
Gunvor Fjellström.
Moster Gunvor var Tvilling.




Morbror Joakim, Barbros pappa och Lothas morfar, var - i mina ögon - en tusenkonstnär.
Av björknäver tillverkade han kaffekoppar (innerglaset har tyvärr kraschat), ölsejdlar, snapsglas .., ja, han var fantastiskt duktig!
Jag undrar hur många malåbor som har såna här koppar i sina skåp?
Var gång mamma åkte till Dikanäs, till morbror Olaf, mormor och moster Gunvor, hade hon i bilen med sig en stooor kartong fylld med näveralster som skulle levereras till olika kunder.

Barbro fortsätter.

"Och pappa, Joakim ...?

Å, han var en sån naturmänniska, tog ofta med oss ut i skogen. En gång (Barbro skrattar gott vid minnet) skulle vi fiska och vi stod där länge och inte ett enda napp blev det. Då sa pappa smajlande att nu ska vi tjyvfiska och så gick vi till en annan sjö och tror du inte .., vi fick fisk direkt och pappa kokade den i en kaffeburk, du vet, såna här som fanns förr .., och så la han en smörklick i ..., ja, det glömmer jag aldrig!"

Lotha minns sin mormor ....


Elisabet säger: moster Gunvor i växthuset .., för mig var hon blommor, skratt, värme och en som pratade lika fort som jag själv och det vill inte säga lite. Och så var hon lite rödhårig och en otrolig djurvän. Man kände sig alltid älskad av henne.


"Hej Elisabet!

Du har säkert en alldeles egen minnesbild av din moster, som var min mormor.

Min mormor var mjuk och go att krama.

När jag var mindre minns jag hur hon sparat alla klädeskataloger så när jag väl kom och hälsade på, satt vi och valde ur dem, vi klippte ut och gjorde egna klippdockor.

Hon hade rosiga kinder och vi gick utomhus och hon ropade den vackraste rop-sången efter alla fina små getter.

Alltid klädd i förkläde och hilka.

Vi hittade ofta ägg-svamp som blev till vardagsfest på det vackra köksbordet.
Mjukmackor med smörstekt svamp! Än i dag är det Mormorsdoft!

Men ett av de käraste hjärtvärmande minnen ja ghar, var när Mormor flyttat upp till änkestugan, upp i backen, nära lillebror Olaf.

När jag kom så fanns där nästan alltid nybakt sockerkaka ur vedspisens varma inre. Och fanns det inte, var den snabbt fixad, sen när kaffet var kokt och sockerkakan stod på bordet, så satte jag igång stenkakan med Arne Qvicks "Rosen" och sen sjöng vi för full hals, fikade och skrattade!

Lotha."

Farmor Gunvor pratar med pElle.

Joanna minns sin farmors sås till laxen ...

Haha, en rolig sak med Farmor som jag alltid tänker på är hennes goda sås som vi alltid åt till lax (som vi alltid åt på midsommar).

Det här receptet var nog ganska komplicerat från början med mycket kryddor och så där, men allt efter att tiden gick (och efter att Farfar gick bort) så blev det mindre och mindre viktigt.

Mina systrar (som farmor var "låtsasfarmor" åt) älskar den här såsen och en gång ringde Mamma upp Farmor för att få det exakta receptet.

"Jaså den såsen?" säger Farmor. "Ja det fanns ett recept en gång i tiden, men nu har jag insett att det funkar lika bra att blanda grädde och ketchup" Haha!

Vonkis minns...

Minnena av mormor är fortfarande för färska för att de ska gå att sortera. Just nu känns det som att jag minns allt.

När jag känner doften av träslöjdsalen brukar jag tänka på morfar och hur roligt det var att vara med honom i han verkstad och hur noga han var att vi skulle vara försiktiga runt maskinerna. På hur han alltid glömde bort att slå av blinkersen i gammSAABen efter att han hade svängt.

Och hur han kunde börja prata med vem som helst som han mötte. Och den där gången när jag sprutade vatten i baken på honom, hur vågade jag? Jag sprang in ingen fortare än kvickt och morfar stod kvar och skrattade. Eller när han låg på soffan och tog igen sig, hur löständerna alltid ramlade ner en bit i munnen och liksom glappade på utandningen.

Såna där hårda fyrkantiga fruktgodisar får mig alltid att tänka på gammelmormor. Vi fick alltid såna när vi var och hälsade på. Hon hade några granntanter i 80-års åldern som hon brukade passa när hon var ung. När hon på gamla dar skulle gå och hälsa på dem sa hon alltid att hon skulle gå över till småflickorna :-)

Och farfar. Hur han for med munnen när han rakade sig med rakapparaten. Alltid satt han vid köksbordet, under klockan. Och den där tummen som var skadad. Vi fick aldrig veta vad han hade gjort med den. "Jag slogs med en björn" var det enda han sa.

Kring jul brukar jag tänka på Anders som jag trodde var Lasse Berghagen när jag var liten. Han hade en bonad som satt uppe året runt i köket "Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken".

Käre värld vilka minnen du väckte med det här inlägget :-)

Tisdagsfönstret ...

.... hittade Fru Grå i Hamburg, nu i helgen som var.

Ett bagerifönster.

I den lilla dubbelsängen ligger ett bröd .., på stolen ett annat.

och pv minns .....

... sin far Viking .., jo, det kan han säga på en gång ., han Viking var ju så musikalisk;  kunde spela både banjo, dragspel och mandolin ..,  och klinka lite på piano, gitarr och cittra, och så sjöng han alltid när han arbetade, ofta "hittepåmelodier" som kom till så där i stundens ingivelse, säger pv.

Och Gunvor då?

Den yngste sonen funderar och funderar.

Men jag vet .., det mest typiska för mig - med Gunvor - var hennes goda humör.

Hon var en gladlynt och lättsam människa och nästan alltid när vi tittade in i sommarhuset hos henne (eller för den delen i lägenheten i Ljungby), så sa hon "ja, här har varit jordbävning, minst 8 på Richterskalan" och så smajlade hon och visade på det hon tyckte vara en salig röra.

("Men det var bara dom sista åren,  Så länge far levde han hon koll på läget, då var det ordning och reda ....", säger pv och skrattar gott.)

agnetha minns ...

(Jag mailar Agnetha på jobbet (hon arbetar som läkarsekreterare) och frågar om hon har några minnen ..., å, så svårt mitt i alla stressen, men liite kommer hon ihåg så där på stört ...).

Det är klart att man har många minnen, det poppar upp saker vid olika tillfällen, men när jag ska sätta det på pränt så står det helt stilla, vet inte vad jag ska skriva.

Minns hur pappa brukade stänga in sig för att spela på sitt dragspel (stängde alltid in sig i sovrummet för att han tyckte att han spelade så dåligt, ville inte ha publik), men jag brukade sitta utanför och lyssna, jag tyckte jättemycket om att lyssna när han spelade.

Och hur han, när vi åkte bil och han körde, alltid sjöng "Närmare Gud till dig" och man undrade om det här var sista resan ...?

När det gäller mamma så minns jag faktiskt mest henne framför symaskinen, hon sydde alltid.

Hade skräddarutbildning , så hon sydde kläder åt folk.

Agnetha

cruella minns sin mormor ...

Jag minns massor av min mormor, men mest sånt omtänk som att hon rensade sardinerna till mig när jag skulle få smörgås - och även om sardinerna i tomatsås hemma hos mig är utbytta mot makrill så ÄLSKAR jag och min lillunge fortfarande just den mackan:-)

Och så hade hon alltid karamellskål i ett skåp och när vi kom för att hälsa på så SPRANG vi ungar upp för att hinna få karamell innan våra föräldrar hann med att säga nix;-)

När man sov över fick man ett vinrött tungt vaddtäcke över sig och överlakan. Och mormor sov bredvid i bäddsoffan.

// Elisabet säger: vaddtäcket .., vilken nostalgi!
Och känslan av svala, manglade lakan mot benen, då, innan påslakanens tidevarv hade anlänt.

Och cruella minns sin morfar ...

Min morfar var född 1897 och drabbades av tidig Alzheimer så i hans ögon blev jag aldrig mer än så där två år.

Att hälsa på honom på den gamla sortens långvård var ganska hemskt för han hade liksom ingen koll.

Men jag minns en gång när jag hade en ny röd toppluva, någon gång i mellanstadiet, och hur han plötsligt glimtade till och satte den på sitt eget huvud och gjorde en liten skidcharad med stakning där i sjukhusrummet.

Ulrika minns ....

- apropå inlägget här under -


Några saker av det jag minns bäst av min älskade mormor är

att hon alltid visslade på Drömmen om Elin medan hon, t.ex., lagade mat eller virkade.

hennes alltid hopplöst korta byxben som hon blev galen på - hon var lång och hade svårt att
hitta byxor med tillräckligt långa ben.

hennes slitna, blommiga förkläde (som jag har sparat).

hennes varma, lite rynkiga och oerhört mjuka händer.

Hälsingedialekten.

världens godaste rotmos.

när hon läste böcker för mig när jag var liten och jag satt nära nära henne och kände, och visste, att hos henne var jag alltid trygg och säker.

glädjen i hennes ögon varje gång jag klev innanför dörren.



// Åååå, och det där med byxbenen får mig att smajla, Ulrika!