Om att vara en fegis ...

Till höger på bilden: hon som var rädd för nästan allting som lillpiga.

I alldeles purfärska numret av tidningen Equipage, skriver Anna om det här med rädsla.

Helt ärligt ska jag säga att jag älskar den krönikan och ja, jag inser att jag - som mamma - är alldeles oerhört subjektiv, men ändå.

Och varför tycker jag så mycket om den?

Jo, jag tillhör nämligen själv fegisarnas skara.
Inte i allt, men när det gäller detta med arbetslivet.

Det finns människor som gladeligen skuttar mellan arbetsplatser och bara finner det hela utmanande .., ååå, så roligt att få nya arbetskamrater och hjälp, så kul att lära sig nya saker!

Själv reagerar jag precis tvärtom.

Jag är livrädd att inte begripa allt det nya .., jag är orolig att arbetskamraterna ska bli irriterade på mig och i fikarummet säga ..."å, den där nya, hon är ju rent hopplös!"

Sånt.

Jag är också rädd att inte bli omtyckt.

Det är sånt man knappt får säga.



Och när jag läser Annas krönika, då inser jag att hon - på pricken - har fångat även min känsla.

Det är precis så jag fungerar.

Om och om igen måste jag öva mig och känslan när jag begriper och förstår sammanhanget, är obeskrivlig.

En lättnad så ofattbar stor .., så där som att ha tappat ett ton rädsla.

Just så.

Och du som läser här .., vad är du rädd för?

Om du vill .,. får du mer än gärna berätta, så lägger jag ut det här.

sportigajenny sa...

Precis så känner jag just nu, vad gäller mitt sommarjobb. att de ska tycka jag är värdelös, då jag frågar samma sak typ 100 ggr. Men hellre att jag frågar en gång för mycket, och får det rätt, än att inte fråga och det blir fel!

Ruta Ett sa...

Jag är rädd för höjder. Om jag går upp i ett högt torn eller nåt och tittar ner, då känns det som om jag sugs neråt.

Evas blogg sa.

Jag är också rädd för höjder. Och allt som går fort (köra bil fort, slalom...). Jag är också rädd för att inte bli accepterad för den jag är.

Christina sa...

För mig var Anna den kavata, lite kaxiga, tjejen. Som med STORT allvar sade att hon inte kunde äta ketchupen, för att den inte var inköpt på ICA :o

(Men Christina (Berglund ...?): Anna har alltid varit modig och vanvettigt rak, men artikeln handlar om hästar och detta att man inte i hästkretsar pratar om rädsla).

bloggtant sa...

Jo du, det är mycket det. Fast mest är jag rädd för att tappa kontrollen över livet, att inte veta vad som händer härnäs.

AP sa...

Christina: Jag skrattar ju så jag gråter. Kommer till och med ihåg det där med Konsums ketchup. Kaxig kunde jag ju vara bland er - där var jag ju redan trygg från början :)

Ingela sa...

Här skriver en god vän om mod och rädsla.

Själv är jag inte någon som är särskilt rädd av mej.Jag gillar inte att flyga fast riktigt rädd är jag nog inte. Agressiva människor är nog det obehagligaste jag vet, så det kan man väl säga att jag är rädd för. Sen är man förstås alltid rädd/orolig att det ska hända de man älskar något tråkigt.

Agnetha (från Malå, men bor i Skellefteå .., vågade dock följa med till Grekland) säger ...

Hej Elisabet!

Jag är rädd för mycket men allra mest rädd är jag för att flyga vilket hämmar mig
mycket, måste avstå från saker bara för att jag jag är så rädd för att flyga.
Är också rädd att vara ute på vattnet, tycker inte om båtturer och så är jag förstås väldigt åkrädd när jag åker bil. Går bra när jag kör själv, tycker då att jag har kontroll.

Cecilia N sa...

Rädslorna varierar med orken tror jag. Fast höjdrädslan är ihållande.
Och ändå glömmer jag den för att jag vill se utsikten där uppifrån.
Tills jag kommit mig en bit och kommer ihåg: ja visst ja ...
Ormrädslan finns också ständigt även om den inte är aktiverad för jämnan.

Såja ...

Nu är det dags för arbete.

Nio till tolv.

Därefter tre till sju.

Idag vankas mejeribeställning och ordna med brödet och så är man rastavlösare i kassan.

På eftermiddagen är det kassan igen .., det är tidningarna (som nog Johanna tar hand om, hon har varit i Milano, ska bli intressant att höra om hennes utflykt ..) och posten, förstås.

Herr pensionatsvärden är, tillsammans med några kollegor, i Göteborg och träffar Skolinspektionen.

Här och nu ...

Det tog 45 minuter ...

Sen kändes det mycket bättre.



Och Gunnar ..., vi (ja, åtminstone en av oss ..) hinner nog stöka till det rejält innan du kommer, så får du en guidad visning i ett "rörigt" garage ...

All denna längtan ...

Tisdagsfönstret ...

... finns på övervåningen i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.

Om kommentarer hit och dit ...

"Ska jag ta den eller inte ...?"

Det finns inlägg där kommentarerna blir minst lika roliga som själva inlägget.

Kommentarer som jag kan gå och smajla åt långt, långt efter att dom publicerats.

En sån är från Christina .., bilden här ovanför hör till det inlägget och det är Christinas andra kommentar i det här inlägget som jag tänker på.

Det är nog mest det icke-inlindade stödet till den vacklande Eva jag tänker på och blir glad av.


En annan kommentar är från ett stickläger i Dalarna.

Där är - som alltid -, helt underbara bilder tagna av Ulrika .., och så den här då (den här ovanför) .., och när jag läste Mians kommentar (den näst sista) skrattade jag nog i en halv minut och jag gör det fortfarande.

Det är hennes sätt att se det hela som en film .., eller i alla fall får det mig att - tack vare kommentaren - se det hela som just en filmsekvens.

Varma, goa kommentarer, skrivna med värme till vänner man tycker om!

Och så kommer jag ihåg dom här kommentarerna.

Minns ni?

Filmlistorna som ni skickade (med era älsklingsfilmer) och så sammanställde jag det hela och satte till bilder och sist av allt, ett eget inlägg med era kommentarer till alltsammans.

Åååå, så roligt jag hade!

Och Eva och Ulrika..., jag norpade era bilder utan lov.

Om ni anmäler mig, så kom gärna och hälsa på i fängelset!

Jodå, det kan ni visst göra.

Jahapp ...

Icke-naturell-kvinna, född 1954.

Det löftet föll pladask till marken.

Att bli helt naturell.

Idag uthärdade jag inte längre .., detta att ha ett hår som är grå-orangefärgat, nätack.

Nu heter nyansen "Dark Mocca".

Sug på den ni.

Det var i London ...

Här hänger det.

... ni vet, kring första advent, som Jennie berättade om det äckliga duschdraperiet i sitt och hennes mammas badrum på hotell Capthorn Thara.

Det var knappt att Jennie ville duscha där inne.

Jo, vi hade också ett duschdraperi i vårt badrum, men det var inget jag hade reflekterat så värst mycket över .., själv blir jag aldrig stående särskilt länge i duschen och hann kanske aldrig ta mig en närmare titt.

Men efter den här resan, blev det annorlunda.

Nu började jag syna duschdraperier kors och tvärs, och allra mest vårt eget.

Idag - minsann -, hamnade det i tvättmaskinen, tillsammans med (blunda nu pv!) klorin.

Men rent och fint blev det och Jennie har fått ett mail med en bild på ett nytvättat draperi.

Och jag känner mig rätt nöjd.

Någon har ...

.... nog en hel del att syssla med framöver.

Tror jag bestämt.

Ensamvargen ...

Kl. 12.45 en måndag i maj.

Jag ser honom när jag passerar rumsfönstret.

Lille sigge nilsson ..., han som alltid vill vara för sig själv.

Som kommer in och jamar lite - jam-jam - liksom bara för att visa att "här är jag!" och sedan tar sig en sväng till matskålen och sedan letar upp ett eget rum.

En liten tiger på livets savann är han.

Storröjning ...

Igår hyrde pv en släp, ja, han skulle frakta bort alla säckar fyllda med rådjurshö och lite annat.

Jag tror dock att han glömde ta en titt i garaget.



Kontrasten blir än tydligare, när man har en Flitig Pensionär som garagegranne.

Här syns det nyligen dammsugade golvet.

Tidig morgon ...

Aj-M-F-chefen i mitten.
Något bister.

Ett fönster på glänt .., kraftiga björkgrenar vajar i vinden.

På kudden intill mig ligger pElle och sover.

Från radion hörs P1-prat.

Det handlar om IMF-chefen som, under ett besök i New York, anklagas för sextrakasserier.

Reportern säger IMF på svenskt vis.

Den pratglade SEB-mannen svarar på engelskt sätt ..."Aj-M-F".

Och där ligger jag under det blommiga täcket och tänker på hur underligt det låter .., med två så helt vitt skilda uttal i ett och samma reportage.

Det blir till slut det enda jag fokuserar på.

pElle, han bryr sig inte ett dugg.

Måndagsfönstret ...

... kommer från lilla byn Le Castellet i södra Frankrike och enligt fönsterfångerskan, ingår fönstret i någon slags "fransk administration".

Här hittar ni Turistbyrån i Le Castellet.

Ja, om ni blir sugna på en resa just dit.

"Aj, aj, aj!"

Vänsterbenet är det som han fick kramp i.
Natten mot idag krånglade dessutom hjärtat.
Ordentligt med flimmer.


En kommer hem från affären och har hysteriskt ont i fötterna, en annan har någon timme tidigare sprungit fem rundor (Mian och Gunnar vet vilken runda det är .., grusvägen härifrån och mellan åkrarna, ner i hästhagarna och havet på höger sida och så hem igen ..,) -allt som allt 17.5 kilometer - och har fått kramp i ena benet och båda ojar sig och haltar fram.

Och ler.

Vi säger att det liknar mest ett ålderdomshem just nu, det här.

För pv:s del är det uppladdning inför kommande lördag - Göteborgsvarvet -, totalt 21 km och det lär han väl ska klara av?

Själv har jag arbetat från lite över nio till kvart över fem.

Bäst idag var mötet med den äldre mannen, kanske 75- 80 år, som stod framför mig och skulle betala.

"Från Norrbotten .., eller hur ..?" sa jag.

"Jovisst, men jag har bott här sedan 1954", sa mannen och log.

Precis all dialekt hade han kvar.

Det visade sig att han kom ifrån Örars Örarna utanför Luleå och om han brukade åka hem ofta ..?, nej, det är tre år sedan sist, sa han och så fick vi veta att hans syster skulle fylla 100 år när som helst och då tittar en lite tös på honom, - hon står intill och väntar medan hennes mamma packar i varorna - och så säger tösen:

"Vet du, min mormor är nittiåtta år och står på benen!"

Alla loooog vi.

Senare på dagen hade jag en kvinna och hennes man i kassan och kvinnan, kanske i sextiårsåldern, var så urläcker .., snygg och raffig hela hon.

"Gud, så snygg du är!" sa jag och kvinnan log hon också och då sträckte hennes stolte man fram sitt högerben och visade mig sina skor.

"Ja, men hör du, tycker du inte att jag har snygga boots ...!",, sa han smajlande.

Jodå, det hade han.

Tänk, så lite som behövs för att förgylla ens dag.

Några möten .., fyra, fem människor .., allt blir till en massa glädje.

Förberedd ...

Att ha städat badrummet, dammsugit hela bottenvåningen och plockat undan lite .., gör att det känns bra att komma hem från jobbet vid halv sex.

Och sen; den ljufvliga vetskapen att .. i morgon är man helt och hållet fri.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Närmare bestämt i en sängkammare.

Ett kvällsfönster från ...

.... madamen med det synnerligen goda minnet.

Cecilia N.

Nämligen.

På jobbet ...

Hemköp i Haverdal har i dagarna två firat 25-årsjubileum.
Igår var jag ledig, det var jag inte idag.


Utanför entrén fanns mängder med blomvagnar .., där bjöds på korv och annat ., det var godisregn, ballonger och gud-vet-allt!
Alla dessa vagnar ska dras in på kvällen .., jag kan lova att man har att göra!


Mattias och Chefen ordnar med plantjorden.
Fyra säckar för 60 kronor.
Och ja, vi har haft festhattar på oss idag.


I charken har det pyntats till fest.


Och chefens mamma Anna-Lisa städar innan vi öppnar.
Hon är en k l i p p a och alltid så vänlig!


Chefens svärfar heter Sven-Åke, det är honom ni ser på bilden.

Minns ni att jag, den första arbetsdagen, berättade att när jag - omåttligt nervös - kom in på lagret, så möttes jag av en glad herre som kramade om mig och hälsade välkommen?

Det var just Sven-Åke.
Man blir a l l t i d glad av att se honom!

Och nu är jag hemma och ska bara vila benen, ty i morgon stundar ny, lång arbetsdag och det är bara att dra djupa andetag och ta en timme i taget.

"Ta mig till havet ..."

Igårkväll.

Om vädret är någorlunda, hoppas jag att pv ikväll har ryggsäcken packad och så kan vi, när min arbetsdag är över, gå ner till stranden och lyssna till lilla bäcken som kommer porlande och alldeles av sig själv, hittar vägen ut till havet.

Till ett nytt liv.