Hittade den här bilden i min fotomapp och tänkte direkt på dig, av två anledningar. Dels för att det kanske med lite god vilja kan passera som en fönsterbild och dels för det smarriga smörgåsutbud som det här caféet visar upp innanför glaset.
Tänkte att det kunde passa en gott bröd-älskare som dig Elisabet. Till och med jag som äter enligt LCHF-metoden blir sugen. ;)
Varma hälsningar från mig och "landet" Västergötland!
Har ni inte varit där, så har ni missat nånting helt fantastiskt!
Fönsterfångerska var lejonet och vännen Bente.
söndag 18 september 2011
Några timmar efter att pElle hade kastrerats och vi hade återvänt till min lilla 1:a i Ystad, då låg han så här i sin korg.
Totalt utslagen!
Det är väl ungefär så jag känner mig just nu.
Slut på.
Och i morgon stundar låååång dag i kassan - från att vi öppnar, tills vi stänger -.
Nåväl, två arbetsdagar återstår - måndag och onsdag -, dagen därpå blir det lillsemester, ty då åker vi norröver och ska hälsa på dr Böhlander med familj i Väsby, samt AP, Micke, Nelly och Taurus på Ekerö .., och så blir det Lidingölopp (inte för mig, om nu någon inbillade sig det, jaså, det gjorde ni inte ,,,? ) och barnbarnsmassage och lite annat.
"Soledgång speglad i grannens fönster vid Storavan. Det är kallt under nätterna nu, men solen värmer fortfarande dagtid och sjön är absolut full efter allt regnande under hösten."
Under promenaden på förmiddagen, möter vi Fanny och Pia som kommer cyklande längs den något leriga stigen på ljungheden.
Det blir lite småprat och vi får veta att dom har haft en liten picknik en bit längre ner, mot båthamnen till.
"Ja, min farfar hade en stuga där en gång, det var nästan där vi var, jag kan följa med och visa er ...", säger flickan som heter Fanny.
Och jag frågar vad hennes farfar hette?
"Han hette Einar och var håltagare", säger hon.
Håltagare?
Och så fortsätter hon och berättar att detta att vara håltagare, det kan vara ett livsfarligt jobb, ja, hennes farfar dog faktiskt på jobbet.
"Han var på en fabrik där dom gjorde cyklar och så råkade han hamna i något slags kar eller nåt sånt och så försökte han ta tag i en stång för att ta sig upp, men det var ström i den stången, så .., ja, han dog", förklarar Fanny.
Och vi går ner till den där kullen där håltagaren Einar Johansson en gång bodde och jag frågar Fanny om hon vill berätta, ja, om jag filmar?
"Javisst!" säger hon.
Och jag tänker att hennes farfar nog skulle ha varit omåttligt stolt över henne, tänk, att ha ett barnbarn som man aldrig har träffat och som för totalt främmande människor berättar om sin farfar.
För mig är det inget annat än hjärtevärme rakt av.
Och här är hon.
(Om jag låter lite forcerad, så var jag det. Jag skulle börja arbeta klockan tolv och hade inte riktigt kläm på vad klockan var. Dessutom var kamerabatteriet på upphällningen).
Måhända är jag inte den enda människan som inte vet vad en håltagare sysslar med.
// Och på samma gata som dr Böhlander bor på i Väsby, där står en firmabil med en dekal som alltid får mig att le. "Kunglig Hålleverantör", står det. Så himla finurligt. Och nu vet jag vad dom arbetar med.
"Ska vi ta en promenad innan du åker till jobbet ..?" frågar pv och det gör vi.
Det är då man får liv.
Det är då man får en slags ro i själen.
Och när vi har tagit oss in i hagen - som ju är en enda stor ljunghed - då är detta vad vi ser.
Kan man ha det bättre som häst?
Och vi möter två snart tonåriga töser som kommer cyklande.
Dom har haft frukostpicknik en bit längre ner på heden och en av töserna berättar att där, där dom satt och åt frukost, där bodde en gång hennes farfar, Einar Johansson.
"Han var håltagare .., det är ett farligt arbete", säger flickan som har luciablont och lockigt hår.
Och hon följer oss en bit ner mot båthamnen och pekar ut var hennes farfars lilla stuga en gång låg och vi får höra om det farliga med hans arbete och det fasansfulla öde som drabbade honom och jag frågar om jag får filma och det får jag och hon berättar.
Detta ska jag lägga in ikväll.
Överallt är det hästar ..., och luften är ljummen och det är varmt och skönt.
Alldeles lagom.
På en stor sten slår sig pv ner och harry gömmer sig bakom husses rygg, där är det tryggt. En av hästarna kommer fram och nooooooosar på den svarta - och inte just då - så värst svansviftande krabaten, och sen går vi ner till hamnen och pv ska ösa båten och harry springer glatt ombord och jag filmar .., men väljer sen att gå upp på strandbrinken.
Just då händer det som jag har väntat på: harry dråsar överbord!
Jo, jo.
Vad var det jag sa .-)
För övrigt tycker jag ....
... att Skavlans program igår var fullständigt lysande!
Och jag vet också varför.
Jo, detta att inbjudna gäster får komma till tals - utan att det är planerat -, som när Benny Andersson helt plötsligt vittnar om sitt liv som nykter alkoholist och då öppnar sig även hans son och berättar om sin väg.
För att inte tala om den till synes så kloka och insiktsfulla My Skarsgård.
Och advokaten till "den norske gärningsmannen", han som inte en enda gång nämndes vid namn. Den senare, alltså.
Alla hade de något att berätta ochSkavlan är - enligt mitt sätt att se det -, mästerlig på att få människor att berätta.
Berätta med stort B.
Lägg därtill redaktionens förmåga att locka intressanta människor till programmet.
Och vännen Anna-Karin kommer på besök och överraskar med att ha, inte bara Frida med sig, utan även nytillskottet Hugo, en alldeles ljuvlig liten krabat som påminner om hemifrån-ingelas hundvalp!
Efter inmundigande av nybakad citronkaka och titt på bilder från New York, blir det promenad ner till havet.
Vilken dag det är och har varit!!
Längst fram på bilden springer Frida (golden retriever, 9 år), sen Hugo (5 månader, till övervägande del shih tzu ..., kanske det stavas ..?) och sist Harry med vit svanstipp.
Igår nästan storm och ösregn.
Idag = som den allra vackraste sommardag!
Och så här ser det ut när Anna-Karin kastar en pinne i vattnet ....
Pincett och förstoringsspegel ...
Och starkt solljus.
Ja, vid 57 års ålder är det bara att inse: man håller på att förvandlas till man.
Kanske lika så gott att man investerar i en bra rakapparat och lite after shave.
Den andra bilden på den första bloggen. Lintotten Emil på sitt livs första fotbollsträning. Från Anna i Sheffield kommer en liten utmaning. Sex frågor som ska besvaras.
Nu är det ju så att alla som läser här vet ju allting redan, men okej, jag ska göra ett försök.
1. Varför började du blogga?
Jo, jag har alltid tyckt om att skriva, allt från insändare till kåserier (numera kallas det "krönikor", men det är egentligen ett slags bloggande i längre format bara) till hemsidan i Malå. Däremot har jag aldrig närt en längtan att skriva en bok.
Jag var på besök hos helsingborgaren och testade att göra en egen blogg .., ahaaaa, var det inte svårare!! Och så skrev jag mitt allra första - väldigt försiktiga - inlägg. Det tog nog en halvtimme innan jag vågade klicka på "publicera-inlägg-knappen".
Och aldrig fick man någon kommentar, ååå, det var som att skriva för döva öron ,-)
Den första som förbarmade sig (förutom jag själv som testade ...) var vännen Leina; ja, jag hade förmodligen tvingat henne. Ulrika, som då gick under namnet "Ellis" var också rätt tidigt ute, liksom Bloggblad och Celia. Den 23:e september dyker Anna upp, hon som kallar sig eller kallade sig Mandalaya.
Den allra första bilden på den allra första bloggposten. Emil på sin första fotbollsträning. Redan då tyckte jag uppenbarligen bäst om huvudlösa bilder.
2. Målet med bloggandet?
Å, jag har inget mål alls!
Skulle jag i n t e skriva, skulle jag - och det är på fullt allvar - garanterat hamna på en psykiatrisk avdelning .., min hjärna skulle sprängas och gå itu.
Det är ett sätt att rensa hårddisken.
En slags dagbok.
Det jag tycker bäst om med bloggandet, det är det där utbytet av tankar som ibland sker. Och allra underbara människor man har fått träffa eller inte träffa.
3. Vilka bloggar följer du?
Jag tittar som regel in hos alla i min länklista som har uppdaterat sin blogg. Läser aldrig modebloggar.
4. Favoritfärg ...?
Vitt och svart, kanske?
5. Favoritfilm ...?
Här skulle man förstås vilja dra till med någon avancerad och kulturell historia, men se .., det går inte, för där finns en film som jag tycker mer om än någon annan.
En film som är så otroligt finurligt filmad .., med härlig musik och en hel drös med människor som man får följa på n ä r a håll.
Jag hyrde den på Halmstad bibliotek och vi satt i soffan Ektorp och såg den .., utan att säga knappt ett enda ord på hela tiden .., den var u n d e r b a r!
Och den här .., med den allra ljuvligaste (nu är alla superlativen med ...) filmmusik, komponerad av Ennio Morricone.
Och den här.
Ja, då får man nog en bild av vad jag tycker om för slags filmer.
6. Vilka länder skulle du vilja besöka och varför?
Tillbaka till Irland, bara för att det var så vackert och kändes som "hemma". Enkelt och icke-tillgjort.
Indien - för att det säkerligen inte skulle kännas som hemma -. Och för att jag ä l s k a r indisk mat.
Italien - för att där, i lilla bergsbyn i Aostadalen, där kände jag mig också hemma. På en gång.
Jag skickar vidare till alla som känner sig manade.
Det här är egentligen en "utmärkelse"/award ... men jag tycker att alla i min länklista är värda medaljer och utmärkelser, så hoppa på, den som vill!
