vad vi pratar om ....

om orken som ibland tryter

och lusten

och engagemanget

vi pratar om om kick-off och kick-down

och tvättmaskiner och torktumlare

om känslan att vara oduglig pratar vi också

och om upplysning.se

allt pratet tar nog en timmes tid i anspråk

eller kanske fyrtiofem minuter

och just där på slutet

hinner vi även med det kulturella

så där som ...

clint eastwood, stellan skarsgård, sven wollter och inte minst: montalbano

om krister henriksson pratar vi däremot inte

efteråt

känns allt enklare

insikt och utsikt ...

på väg hem från Falkenberg

det är när jag har passerat Eftra kyrka och tittar ut över slätten där till vänster

i dalgången liksom

då tänker jag på det pv sa

att detta en gång var havsbotten

- tanken svindlar -!

tänk

att där jag nu susar fram i en silvrig saab

där simmade kanske torsk och spätta

och små och större sillar

sånt tycker jag är läckert

Den där pinnen ...

Ingenting är så roligt för en svansviftande liten krabat, som att hämta en ivägkastad pinne.

Då gömmer han sig i som en liten grop ute på ängen och kanske tror han sig där vara osynlig för matte ...?



Men titta, nu kommer hon!
Och han ligger där ihopkurad som en blåsvart boll, med pinnen mellan framtassarna.




"Sniff- sniff ....!!"

Nånting i luften är det som lockar honom ....?

Nästan hemma, vid parkeringen där naturreservatet börjar (eller slutar), kommer en vit, tyskregistrad bil körande.

Nu blir det tvärstopp!

Harry sätter sig bums och tittar bort mot bilen .., viftar lite på svanstippen .., och hur jag än lockar, vill han inte komma.

Det tyska paret blir kvar i bilen en stund .., tittar på Harry och ler vänligt.

Vinkar lite.

Och Harry viftar ännu mera på svansen.

Sen går vi hemåt.

Precis så här är det ...

... när man har självlockigt hår.

Då kan man hissa upp antennen och ta in nåt intressant program.

Ja, det är bara att välja.

Dagens fönster ...

"Nu håller jag på med slutredigering av mina husbilsresebilder.

Och när jag ser det här vackra huset i Toulouse med alla sina fönster så tänker jag: den bilden tog jag ju till Elisabet!

Så varsågod önskar Monet."

Nu är det så här ...

... att den här bloggmadamen är så intill döden trött, så hon orkar inte skriva en enda rad.

Möjligen två.

Nu blir det sängläge och återkomst i morgon.

Se där, det blev fyra.

Ett måndagskvällsfönster ...

"Hej Elisabet.

Hittade den här bilden i min fotomapp och tänkte direkt på dig, av två anledningar.
Dels för att det kanske med lite god vilja kan passera som en fönsterbild och dels för det smarriga smörgåsutbud som det här caféet visar upp innanför glaset.

Tänkte att det kunde passa en gott bröd-älskare som dig Elisabet.
Till och med jag som äter enligt LCHF-metoden blir sugen. ;)

Varma hälsningar från mig och "landet" Västergötland!

SoF."

Morgonpasset ...

Svettigast hittills på morgonen: att få på sig stödstrumporna.

Det är nästan så man får duscha efteråt.

Måndagsfönstret ...

.... kommer från Gudbrandsdalen i Norge.

Har ni inte varit där, så har ni missat nånting helt fantastiskt!

Fönsterfångerska var lejonet och vännen Bente.

Några timmar efter att pElle hade kastrerats och vi hade återvänt till min lilla 1:a i Ystad, då låg han så här i sin korg.

Totalt utslagen!

Det är väl ungefär så jag känner mig just nu.

Slut på.

Och i morgon stundar låååång dag i kassan - från att vi öppnar, tills vi stänger -.

Nåväl, två arbetsdagar återstår - måndag och onsdag -, dagen därpå blir det lillsemester, ty då åker vi norröver och ska hälsa på dr Böhlander med familj i Väsby, samt AP, Micke, Nelly och Taurus på Ekerö .., och så blir det Lidingölopp (inte för mig, om nu någon inbillade sig det, jaså, det gjorde ni inte ,,,? ) och barnbarnsmassage och lite annat.

Om jag längtar?

Oh, yes!

Ett kvällsfönster från ...

..... Norrbotten och Guy.

Så här skriver han.

"Soledgång speglad i grannens fönster vid Storavan.
Det är kallt under nätterna nu, men solen värmer fortfarande dagtid och sjön är absolut full efter allt regnande under hösten."

Det är väl det där med barfotalöpningen ...

... som har lockat alla äldre herrar att köpa kvällstidningens bilaga just idag.

Förstås.

Upphittat ....

Igår ..., på golvet i affären.

Och jag tänkte .., nog måtte väl ändå den som skrivit detta vara en harmonisk liten människa?

Fyra söndagsfönster från ...

... Västmanland, närmare bestämt från Striberg.

Ja, det är ju där stickmadamen håller hus allt oftare och det var där hon tog bilden.

Snart kommer medaljen, Ulrika!

Om Einar Johansson, håltagare.

Så här var det alltså.

Under promenaden på förmiddagen, möter vi Fanny och Pia som kommer cyklande längs den något leriga stigen på ljungheden.

Det blir lite småprat och vi får veta att dom har haft en liten picknik en bit längre ner, mot båthamnen till.

"Ja, min farfar hade en stuga där en gång, det var nästan där vi var, jag kan följa med och visa er ...", säger flickan som heter Fanny.

Och jag frågar vad hennes farfar hette?

"Han hette Einar och var håltagare", säger hon.

Håltagare?



Och så fortsätter hon och berättar att detta att vara håltagare, det kan vara ett livsfarligt jobb, ja, hennes farfar dog faktiskt på jobbet.

"Han var på en fabrik där dom gjorde cyklar och så råkade han hamna i något slags kar eller nåt sånt och så försökte han ta tag i en stång för att ta sig upp, men det var ström i den stången, så .., ja, han dog", förklarar Fanny.

Och vi går ner till den där kullen där håltagaren Einar Johansson en gång bodde och jag frågar Fanny om hon vill berätta, ja, om jag filmar?

"Javisst!" säger hon.

Och jag tänker att hennes farfar nog skulle ha varit omåttligt stolt över henne, tänk, att ha ett barnbarn som man aldrig har träffat och som för totalt främmande människor berättar om sin farfar.

För mig är det inget annat än hjärtevärme rakt av.

Och här är hon.



(Om jag låter lite forcerad, så var jag det.
Jag skulle börja arbeta klockan tolv och hade inte riktigt kläm på vad klockan var.
Dessutom var kamerabatteriet på upphällningen).

Måhända är jag inte den enda människan som inte vet vad en håltagare sysslar med.

Här får man veta.

// Och på samma gata som dr Böhlander bor på i Väsby, där står en firmabil med en dekal som alltid får mig att le. "Kunglig Hålleverantör", står det. Så himla finurligt. Och nu vet jag vad dom arbetar med.

Små och stora möten ...

"Ska vi ta en promenad innan du åker till jobbet ..?" frågar pv och det gör vi.

Det är då man får liv.

Det är då man får en slags ro i själen.

Och när vi har tagit oss in i hagen - som ju är en enda stor ljunghed - då är detta vad vi ser.

Kan man ha det bättre som häst?


Och vi möter två snart tonåriga töser som kommer cyklande.

Dom har haft frukostpicknik en bit längre ner på heden och en av töserna berättar att där, där dom satt och åt frukost, där bodde en gång hennes farfar, Einar Johansson.

"Han var håltagare .., det är ett farligt arbete", säger flickan som har luciablont och lockigt hår.

Och hon följer oss en bit ner mot båthamnen och pekar ut var hennes farfars lilla stuga en gång låg och vi får höra om det farliga med hans arbete och det fasansfulla öde som drabbade honom och jag frågar om jag får filma och det får jag och hon berättar.

Detta ska jag lägga in ikväll.


Överallt är det hästar ..., och luften är ljummen och det är varmt och skönt.

Alldeles lagom.


På en stor sten slår sig pv ner och harry gömmer sig bakom husses rygg, där är det tryggt.
En av hästarna kommer fram och nooooooosar på den svarta - och inte just då - så värst svansviftande krabaten, och sen går vi ner till hamnen och pv ska ösa båten och harry springer glatt ombord och jag filmar .., men väljer sen att gå upp på strandbrinken.

Just då händer det som jag har väntat på: harry dråsar överbord!

Jo, jo.

Vad var det jag sa .-)

För övrigt tycker jag ....

... att Skavlans program igår var fullständigt lysande!

Och jag vet också varför.

Jo, detta att inbjudna gäster får komma till tals - utan att det är planerat -, som när Benny Andersson helt plötsligt vittnar om sitt liv som nykter alkoholist och då öppnar sig även hans son och berättar om sin väg.

För att inte tala om den till synes så kloka och insiktsfulla My Skarsgård.

Och advokaten till "den norske gärningsmannen", han som inte en enda gång nämndes vid namn. Den senare, alltså.

Alla hade de något att berätta och Skavlan är - enligt mitt sätt att se det -, mästerlig på att få människor att berätta.

Berätta med stort B.

Lägg därtill redaktionens förmåga att locka intressanta människor till programmet.

Morgonhälsning ...

Äntligen har vi fått harry att förstå att med sigge nilsson måste man ta det lugnt.

Och nu, när sigge tittar in och sitter i husses knä, så är den svansviftande krabaten sååå försiktig och noooosar rent av ömsint mot den lille tigern.

Och ja, jag vet, det här har utvecklats till katt, - och hundbloggen.

Lördagsfönstret ...

... speglar sig i väggklockan, den som finns i vardagsrummet.

Kompisar ...

Nu Ingela, kanske du ser lite bättre?

Så där enormt stor och yvig tycker jag inte att Fridas svans är .., det måste bero på vinkeln mot kameran ,-)

Och den som kan läsa av hundars kroppsspråk, ser att harry väldigt, väldigt gärna vill busa med lille Hugo som just har druckit vatten.

"Ja, ja ... men låt mig få dricka i fred!" tror jag att han tänker.