Hittade den här bilden i min fotomapp och tänkte direkt på dig, av två anledningar. Dels för att det kanske med lite god vilja kan passera som en fönsterbild och dels för det smarriga smörgåsutbud som det här caféet visar upp innanför glaset.
Tänkte att det kunde passa en gott bröd-älskare som dig Elisabet. Till och med jag som äter enligt LCHF-metoden blir sugen. ;)
Varma hälsningar från mig och "landet" Västergötland!
Har ni inte varit där, så har ni missat nånting helt fantastiskt!
Fönsterfångerska var lejonet och vännen Bente.
söndag 18 september 2011
Några timmar efter att pElle hade kastrerats och vi hade återvänt till min lilla 1:a i Ystad, då låg han så här i sin korg.
Totalt utslagen!
Det är väl ungefär så jag känner mig just nu.
Slut på.
Och i morgon stundar låååång dag i kassan - från att vi öppnar, tills vi stänger -.
Nåväl, två arbetsdagar återstår - måndag och onsdag -, dagen därpå blir det lillsemester, ty då åker vi norröver och ska hälsa på dr Böhlander med familj i Väsby, samt AP, Micke, Nelly och Taurus på Ekerö .., och så blir det Lidingölopp (inte för mig, om nu någon inbillade sig det, jaså, det gjorde ni inte ,,,? ) och barnbarnsmassage och lite annat.
"Soledgång speglad i grannens fönster vid Storavan. Det är kallt under nätterna nu, men solen värmer fortfarande dagtid och sjön är absolut full efter allt regnande under hösten."
Under promenaden på förmiddagen, möter vi Fanny och Pia som kommer cyklande längs den något leriga stigen på ljungheden.
Det blir lite småprat och vi får veta att dom har haft en liten picknik en bit längre ner, mot båthamnen till.
"Ja, min farfar hade en stuga där en gång, det var nästan där vi var, jag kan följa med och visa er ...", säger flickan som heter Fanny.
Och jag frågar vad hennes farfar hette?
"Han hette Einar och var håltagare", säger hon.
Håltagare?
Och så fortsätter hon och berättar att detta att vara håltagare, det kan vara ett livsfarligt jobb, ja, hennes farfar dog faktiskt på jobbet.
"Han var på en fabrik där dom gjorde cyklar och så råkade han hamna i något slags kar eller nåt sånt och så försökte han ta tag i en stång för att ta sig upp, men det var ström i den stången, så .., ja, han dog", förklarar Fanny.
Och vi går ner till den där kullen där håltagaren Einar Johansson en gång bodde och jag frågar Fanny om hon vill berätta, ja, om jag filmar?
"Javisst!" säger hon.
Och jag tänker att hennes farfar nog skulle ha varit omåttligt stolt över henne, tänk, att ha ett barnbarn som man aldrig har träffat och som för totalt främmande människor berättar om sin farfar.
För mig är det inget annat än hjärtevärme rakt av.
Och här är hon.
(Om jag låter lite forcerad, så var jag det. Jag skulle börja arbeta klockan tolv och hade inte riktigt kläm på vad klockan var. Dessutom var kamerabatteriet på upphällningen).
Måhända är jag inte den enda människan som inte vet vad en håltagare sysslar med.
// Och på samma gata som dr Böhlander bor på i Väsby, där står en firmabil med en dekal som alltid får mig att le. "Kunglig Hålleverantör", står det. Så himla finurligt. Och nu vet jag vad dom arbetar med.
"Ska vi ta en promenad innan du åker till jobbet ..?" frågar pv och det gör vi.
Det är då man får liv.
Det är då man får en slags ro i själen.
Och när vi har tagit oss in i hagen - som ju är en enda stor ljunghed - då är detta vad vi ser.
Kan man ha det bättre som häst?
Och vi möter två snart tonåriga töser som kommer cyklande.
Dom har haft frukostpicknik en bit längre ner på heden och en av töserna berättar att där, där dom satt och åt frukost, där bodde en gång hennes farfar, Einar Johansson.
"Han var håltagare .., det är ett farligt arbete", säger flickan som har luciablont och lockigt hår.
Och hon följer oss en bit ner mot båthamnen och pekar ut var hennes farfars lilla stuga en gång låg och vi får höra om det farliga med hans arbete och det fasansfulla öde som drabbade honom och jag frågar om jag får filma och det får jag och hon berättar.
Detta ska jag lägga in ikväll.
Överallt är det hästar ..., och luften är ljummen och det är varmt och skönt.
Alldeles lagom.
På en stor sten slår sig pv ner och harry gömmer sig bakom husses rygg, där är det tryggt. En av hästarna kommer fram och nooooooosar på den svarta - och inte just då - så värst svansviftande krabaten, och sen går vi ner till hamnen och pv ska ösa båten och harry springer glatt ombord och jag filmar .., men väljer sen att gå upp på strandbrinken.
Just då händer det som jag har väntat på: harry dråsar överbord!
Jo, jo.
Vad var det jag sa .-)
För övrigt tycker jag ....
... att Skavlans program igår var fullständigt lysande!
Och jag vet också varför.
Jo, detta att inbjudna gäster får komma till tals - utan att det är planerat -, som när Benny Andersson helt plötsligt vittnar om sitt liv som nykter alkoholist och då öppnar sig även hans son och berättar om sin väg.
För att inte tala om den till synes så kloka och insiktsfulla My Skarsgård.
Och advokaten till "den norske gärningsmannen", han som inte en enda gång nämndes vid namn. Den senare, alltså.
Alla hade de något att berätta ochSkavlan är - enligt mitt sätt att se det -, mästerlig på att få människor att berätta.
Berätta med stort B.
Lägg därtill redaktionens förmåga att locka intressanta människor till programmet.