Medan ägget kokar ...

Och medan frukosten fixas, lyssnar och slötittar jag lite på gomorron-tv.

En politiker med mustasch är inbjuden till soffan.

Det pratas skuggbudget.

Den mustaschprydde politikern må vara hur sympatisk som helst, men ibland låter han som en floskelmaskin.

Ja, det är han förstås inte ensam om.

Men just nu - i den här stunden -, tycker jag att han leder den tävlingen.

Dagens fönster ...

"Börjar så smått återvända till världen utanför våra fyra väggar.

Under en hel veckas tid har vi stått på huvudet i kartonger och funderat på hur vi vill ha det.

Eftersom vi flyttat till ett hus som är nästan dubbelt så stort som vårt gamla så borde vi ha gott om plats, men vi undrar istället hur vi fick plats på förra stället..

Nu väntar vardagen imorgon med jobb och dagis igen.
På kvällen kommer vi hem till vårt nya hem och då är det den här utsikten som finns utanför köksfönstret.

Man kan vänja sig vid sämre saker.

Puss.

Linda."

Ett kvällsfönster från Närke ...

Ni tittar väl i bildens nedre kant ...?

Ser ni så fina får där är?

Fönsterfångerska var ingen mindre än Ulrika - rallymadamen -.

Och så några listor ...

Här pratar vi Ordning & Reda, tror jag.
Fint i garderoberna.


Och här .., en äldre kvinna som lärde sig att hålla samman orden när man skrev skrivstil.

Utekväll med jobbet ...

Utanför teatern.

Först jobb från halv tio till kvart över fem och sedan raka spåret till Halmstad, där vi slöt upp på puben Bull, där större delen av styrkan satt och väntade på mat. Och på oss.

Det var tre olika alternativ: räkbomb (den största räkbomb jag skådat!), Ceasarsallad och hamburgare. Dom flesta hade valt hamburgare och så var det vin eller öl eller vad man nu ville ha till.

Mycket prat blev det.

Och sen promenad till Halmstad Teater som verkligen är v a c k e r och en fullsatt salong välkomnade David Batra till en nittio minuter lång eller kort - eller helt perfekt lagom - föreställning!

Så himla bra det var!

Intill mig satt Carina och det ska jag säga; att förlänger ett gott skratt livet, då kommer Carina att leva i evighet! Det är precis en sån människa man ska ha vid sin sida när man tittar på nånting roligt.

Efteråt skjuts ända till husknuten - Carinas man Inge körde butiksbilen med röd text Ankaret Haverdal på långsidan - och då hade även Lena, som bor i Steninge, lämnats av.

En verkligt trevlig kväll blev det!!

In i dimman ...

När jag igårkväll skulle köra (läs: moppa) hem från jobbet, hade dimman återigen lagt sig som ett täcke över världen. I alla fall över landet Halland.

Sikten var m i n i m a l; ett tiotal meter kanske?

Inte långt från Steninge stannade jag till och tog upp kameran, väl medveten om att det var mörkt för att få en riktigt bra bild, men det var själva känslan jag ville bevara.

Trädsilhuetter i allt det dimmiga.
Ett landskap som liksom hade försvunnit.

Vissa stråk var helt öppna och så - lika plötsligt - låg dimman tät igen och just där kom höstkylan svepande.

Och väl hemkommen hade pv lyckats hitta näten ute på havet och till middag blev det nystekt skrubba (nån slags plattfisk) och våra egna potatisar och morötter (små och knubbiga, men ack, så goda!). Nu är han ute igen och tar upp nät och själv ska jag göra mig klar för att arbeta till klockan fem, därefter väntar David Batra på Halmstad Teater, tillsammans med den övriga personalen.

En skön söndag önskar jag er alla!

Upphittat ....

Framsidan.


Och där bak.
Eller tvärtom.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Har ni också sommar idag?

Första oktober och det är som en sommardag här i Jämtland.
Vi har tagit en promenad på Andersön, en ö som ligger några mil sydväst om Östersund.
Det är ett naturreservat, inga bofasta men några sommarhus finns det där.

Jag stannade till vid ett av dem, ett gammalt timmerhus precis vid vattnet.
Tänkte mig hur det skulle vara att vakna upp där en sommarmorgon, ta sitt kaffe och sätta sig vid sjön och se ut över fjällen.

När jag gick runt knuten på huset såg jag att i ett av fönstren var inte fönsterluckan ditsatt.
Och se där, ett litet kök. En Gevaliaburk i plåt, där färgerna hade bleknat av solen. En termos. Nog hade det kokats kaffe där allt.

Köket var pyttelitet, en bänk med en kokplatta på, var det hela.
Jag, som inte hade tagit med någon matsäck och var så kaffesugen, kände kaffedoften ända ut där jag stod.
En hägring mitt i det Jämtländska landskapet.

Sedan blev det hemfärd, för där fanns det kaffe.

Varma kramar Eva."

//Se det var väl ett härligt litet brev till fönstret? hälsar Elisabet.

Eländes, elände ...

Å, vilken klåda harry har!

Det blir värre och värre.

Till veckan blir det besök hos veterinären Karin.

Sist vi var där sa hon: "ja, det är ett stort bekymmer hos labbar och andra raser, det här med allergier ...".

Och jag tänker genast på Lurvig och dig Mossfolk.

Upphittat ...

Ingen säng i korridoren ...

Så ska sjukhusen få böta upp till 1 miljon kronor om man ställer sängar lite här och där, ja, där dom inte bör vara, typ i korridoren eller sköljrummet.

Då tänker jag så här: det måste finnas en anledning till denna trängsel?

Förmodligen för många allvarligt sjuka patienter och för få sängplatser på olika avdelningar?

Men vad blir då bättre av att man får enorma bötesbelopp?

Jag förstår det inte.

(Jo, jag fattar att detta ska sätta press på sjukhusledningen, men om jag kommer in allvarligt sjuk så ligger jag gärna på en säng i korrdoren, hellre än att skickas hem eller sitta i ett väntrum, bara jag har läkare/sköterskor inom någorlunda räckhåll. Och nya sängplatser är väl inte det enklaste att skaka fram? Och om patientantalet bara ökar och ökar ...? Och ja, jag inser också att det blir svårarbetat för personalen och om det skulle bli utrymning på grund av brand osv, men ändå .., jag tycker att det här resonemanget om skyhöga böter är helt obegripligt.)

Lördagsfönstret ...

... finns i smedens lilla hus (eller före detta ...) i Eftra, inte långt härifrån.

Där stod jag och kikade in genom små fönster och detta var - bland annat - vad jag såg.

Och alla dessa ljuvliga speglingar som blir utan att man tänker på det.

Som livet självt.

Står i köket ...

... och slänger ett öga ut mot havet till.

Det som inte syns från köket, men man vet ju att det finns där.

Upptäcker däremot världens solnedgång .., solen som apelsin där mellan björkarna .., och jag skyndar mig att hämta kameran, stänger dörren till köket (harry är sugen på köttfärsen ...) , iväg på moppen i bara blus och jeans .., rakt ner mot havet.

Ingen hjälm.

Och kyligt är det.

Men se .., när jag kanske trettio sekunder senare stannar vid första kurvan, då är det kört.

Solen har redan försvunnit.

Men så här såg det ut, innan jag kom dit.

Ungefär.

G l ä d j e ... och en larv.

En dag i slutet av september ...

Grannen Eckes klematisar har förvandlats till nånting som liknar "tuperat hår".


Och i vattnet simmar strån omkring .., och bildar mönster.


Blåstång simmar för sig själv ...


Och lite här och där upptäcker jag maneter som liksom andas ut och in och sakta seglar iväg.


Länge står jag och följer den med blicken.


Nej, någon "atoll" är inte detta, säger Bert från Norrbotten.
Ja, ja, men en liten ö, då ,-)

Idag, när det är högtryck och alldeles, alldeles vindstilla, har havet dragit sig ut från land.
Här finns verkligen ebb och flod - om än knappt märkbart, i alla fall för mig -, men just idag kan man tro sig vara i Frankrike eller England!

Plötsligt uppenbarar sig små "öar" eller "atoller" några meter från land .., sånt som i vanliga fall aldrig syns.

När jag har tagit av mig skorna och går omkring där i vattnet och ser små, små, små pyttefiskar som simmar i stim (och vips, kommer jag ihåg samma sak nere vid sjön i Malå .., hur jag som lillflicka gick i vattnet nära land och såg små abborrar och mörtar av minsta modellen som simmade hit och dit ...), tänker jag att den här lilla "atollen" är väl som fiskarnas ryamatta.


Efter en stund, när jag vänder mig åt andra hållet, rakt västerut - mot Danmark -, har ljuset förändrats.

Hela tiden denna föränderlighet.


Och det känns som om hösten har kommit på allvar.

Som om den stått och tvekat vid dörröppningen - så där som grannar som bara tvärtittar in i något ärende och tackar nej till kaffe, men sen ändrar sig och slår sig ner vid köksbordet -.

Precis så.

Medan jag står där med kameran, hör och ser jag björklöven falla till marken.

Dagens inköpslista ...

På det stora bordet där jag nu sitter och skriver, där ligger ofta pElle.

Mest för att han ska slippa den där envetne harry nilsson.

På bordet ligger även en drös med upphittade inköpslistor (ja, såna finns lite överallt här i huset .., vid mikron, på byrån i gästrummet - det vi kallar för Gunnars Rum -, i hallen och i bokhyllan .., ja, man kan hitta tillknycklade listor i min ryggsäck också .., och i lådan där pv förvarar sina recept!) och det var där, på den högen, som pElle hade lagt sig.

harry nilsson ...

I en timmes tid har han sprungit av och an på stranden .., hämtat pinnen som kastats långt ut i vattnet .., han har sett en manet och burit på en fjäder från en död fiskmås.

Vad gjorde matte under tiden?

Jo, hon satt på en sten och tittade ut över ett spegelblankt hav.

"Nää, jag skulle a l d r i g ha gjort det om jag bara visste ..!"

Om man är anställd inom hemtjänsten och stjäl pengar från en åldring, pengar som polisen har lagt dit, ja, liksom "gillrat", just för att där fanns misstankar om att pengar verkligen försvann, ja, då blir man inte fälld för stöld.

Ty, kvinnan som stal "visste ju inte att det var polisen som lagt dit pengarna och - håll i er nu -, i så fall hade hon ju a l d r i g tagit pengarna!"

Detta är svensk rättsväsendelogik.

Övertid ....

När såg jag senast så ofattbart många spindelnät, som nu på morgonen?

Har Hallands alla spindlar varit uppe hela natten och arbetat?

Lediga-dags-fönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Och den lille kissen, som aldrig blir så värst mycket större, heter sigge nilsson.

Han är den mest egensinnige katt jag har haft.

Bara vid frukost eller middag kommer han inhoppande genom fönstret, annars vill han bo för sig själv - oftast ligger han på guldbrokadsoffan på den inglasade altanen - och var gång han kommer in nooooosar han och harry på varandra och hälsar lite försiktigt, sen tackar han för sig och går ut igen.

(Men det är klart, har man vuxit upp tillsammans med tretton eller fjorton andra katter, då kanske detta har satt sina spår? Då kanske man verkligen vill ha lugn och ro.)

Bilden togs för tio minuter sedan.