... och slänger ett öga ut mot havet till.
Det som inte syns från köket, men man vet ju att det finns där.
Upptäcker däremot världens solnedgång .., solen som apelsin där mellan björkarna .., och jag skyndar mig att hämta kameran, stänger dörren till köket (harry är sugen på köttfärsen ...) , iväg på moppen i bara blus och jeans .., rakt ner mot havet.
Ingen hjälm.
Och kyligt är det.
Men se .., när jag kanske trettio sekunder senare stannar vid första kurvan, då är det kört.
Solen har redan försvunnit.
Men så här såg det ut, innan jag kom dit.
Ungefär.
6 kommentarer:
Du är rolig du! :)
Modern konst!!
Ha en fin helg, kram!
ab: men du förstår så vacker det var!! Nytt försök ikväll ,-)
Helen: javisst!
Ha ha ha .....:-) Hur många gånger har jag inte tänkt just sådär. NU ska jag ut och fånga det där ljuset och så är det plötsligt borta...
Tänker ofta att man skulle ha en kameralins innanför ögonlocken så man bara kunde blinka till när man ser det där ögonblicket. ;-)
Tankevågor: det förunderliga var att det gick lika fort som när vi var på Rhodos och skulle fånga solnedgången!
Solen liksom bara daaaalade ner i havet ,-)
Men din idé om linsen är finurlig ,-)
I somras lyckades jag jaga iväg mamma på solnedgångsskådning i så god tid att vi hann se den sjunka i havet.
Den hade ungefär den där färgen.
Skicka en kommentar