Facit ...

Rent obegripligt är det ju att man kan bli så trött av sju timmar på jobbet!
Men så är det.

Och sprängvärk i fötter och ben och ett knä.

Kommer hem till pv som fixar middag - det doftar himmelskt från ugnen - och nu blir det Melodifestival och ost och vin (jag skulle nog kunna leva på ost, särkild Bavaria Blue, Cambozola eller Saint Agur) och vinet är också gott (Santa Ines Reserva) och nu är jag ledig såväl söndag som måndag och det känns som b ä s t!

And the winner is ....

Hoppsan!

Min dator tog sig av daga precis lagom till en minut i elva ,-)

Nu är den på banan igen.

Och som vanligt ....

Dragning i Uppmuntringslotteriet kl.11.00 piiip.

Lördagsfönstret ...

Jo, fönstret hos Ecke, förstås.

Mitt älsklingsfönster.

Och i gula huset på kullen en bit därifrån, pågår frukostbestyr.

Äggröra med bacon .., nybakade scones .., pl.marm.-11, cheddarost, te och kaffe.
Och nypressad juice.

Äggröra och hundrastning står pv för .., det övriga har fallit på min lott.

Därefter stundar filminspelning och jobb från tolv till sju.

Ja, för mig, alltså.

Och så ett kvällsfönster ...

"Hej, här kommer ett fönster från vår hytt under vår resa i Kabirien.

Här kunde vi sitta och njuta och se ut över karibiska havet och Atlanten.

Kram från kusinen."

Och Niklas ...

... han är bara bäst!



Niklas i Skavlan, alltså.

(Den amerikanske författaren var som en relik från en svunnen tid. Man trodde knappt sina öron!)



anna of sweden lade upp sin niklas-favorit på sin sida.

Här ovanför är min.

Om vad vi minns ......

Steel City Anna minns sina morföräldrar.

Vilket fint inlägg!
Intressant vad man minns, man undrar ju vad folk kommer tänka om en själv när man går hädan :)
Jag säger ett minne från morföräldrarna istället för föräldrarna:

Min morfar minns jag med brun- och svart smårutiga skjortor med många små knappar, stora glasögon och ett milt lite roat leende. Jag minns allra bäst när jag och morfar var i köket och alla andra hade gått till nåt annat rum efter middagen och jag satt och ritade väldigt koncentrerat i flera timmar.

På hela den tiden kunde morfar säga "jaa, du tycker om att rita du" och jag svarade "ja, det gör jag". Det var annat än när det var föräldrar och mostrar och morbröder inblandade det, eller mormor för den delen, då sa morfar "nu hör jag ingenting, för alla pratar samtidigt".

Mormor minns jag mest med ett enda ord: oro.
Från när jag var yngre minns jag mormors pillemariskhet, men den liksom tonande ut med åren. Jag minns leendet där också, det pillemariska, och ögonen, de oroliga.


// Å, tack Anna! Det känns som om din morfar och mormor klev fram här och visade sig.

På Spåret ....

Ikväll har pv slagit personbästa ..., han har tagit nästan allt.

Dusty Springfield tog han bums och låten också förstås.

Uddevalla = full pott!

Genua tog jag på tio (men gissade) .., Sampdoria tog jag också, liksom mezzosopran, men han tog resten.

Rosornas krig tog han snabbt, liksom ekonomen som fått Nobelpris.

Andrea Doria klarade han, bulkfartyg och trial likaså.

Själv klarade jag burkslav.

Vem där?
Det tog jag före dom tävlande och före pv (halleluja .-)

Ja, ikväll är jag alldeles omåttligt impad av pv:s kunskaper

Fredagkväll ...

En utmattad mattelärare som slocknar redan innan klockan är kvart över sex.
Fem mil på cykel per dag och en hel drös med lektioner .., då ser det ut så här.
Och harry sover också.
Mätt och belåten är han.
Trivs nära husse.


Och tidigare i dag.
En ihopkrupen pElle ovanpå soffan.

Och livet är fortfarande gott ...

Testar om det blir en större bild.

Tretton-noll-noll.

Syrien och Kenya och människor på flykt.

Jag betalar hundra kronor till kvinnor i Palestina och läser DN från första till sista sidan.

Dricker kaffe, sittandes ute på stentrappan.

Telefonpratar med min storasyster.

Lyssnar till fågelkvitter.

Från köket hörs ännu mera nyheter.

Kris i Grekland!

I landet halland är himlen ljust, ljust blå.

Hackspetten arbetar ihärdigt.

Jag tänker att jag borde plantera om min avocadoplanta.

Såja ...

... nu är antennen ute.

Nu kan jag ta in vilken kanal som helst!

Hullerombullerlivet ....

Gammel-pElle på köksbordet ..., vilande på solstrålarna.

pElle som numera ofta dråsar i golvet när han ska hoppa upp på arbetsbänken.

Kanske är det synen som sviktar och därför brister det i avståndsbedömningen?

Men till solstrålar tar han sig lätt som en plätt ....



På jobbet.
Vid mitt schema sitter ett litet urklipp och jag förstår på en gång vem den skyldiga är.
Jodå, i charkrummet står hon och formar köttfärsbiffar och ler filurigt.

Anne-Marie - som nog är eldigare än undertecknad - och jag själv har dåliga knän, ja, det är nog det hon tänker på ....

Frånsett lilla Fridhems Livs i Ystad, har jag nog aldrig arbetat i en affär med mer tillsammansglädje än här på Ankaret ..., och ibland tänker jag på det här med hur lite som behövs - i alla fall för mig -, ja, för att jag ska trivas.

Att mötas av leenden .., av arbetskamrater som alltid hälsar eller säger hejdå när dom går .., att få en klapp på axeln eller en varm kram (och ge, förstås, det också!) ... att mötas av förståelse om man råkar göra ett misstag ..., allt sånt.

Den uppmärksamme ser på schemat ett diagonalt streck över fredagen.

Det strecket betyder ....... l e d i g d a g.


Och en kvarglömd inköpslista.


Och en till.
Ebba som har skrivit ett meddelande.

Dagens fönster ...

... visar utsikten från badrumsfönstret.

Alla björkarna ..., pv:s trädgårdsstolar som i antalet skulle räcka till en uteservering .., utspridd aska på frusen mark (inte från någon begravning, utan från pannan) och långt borta .., vägen till Falkenberg.

Och idag: ledigt.

Gomorron-tv .. DN ..., nybryggt kaffe .., mejl från Australiensyster som skriver om hjärtundersökning och underligt väder .., glasögon på vardagsrumsbordet .., harry på soffan .., syrien-syrien-syrien-dödochelände-prat och prat.

Och lyfter jag blicken: talgoxar i lilla eken.

Om en utflykt ...

Torsdagkväll.

Ligger under täcket och lyssnar förstrött till P1-prat.

Trailers för kommande program.

Alltid dessa trailers.

Intill mig en sovande pv och vid fotänden - harry -.

Och så blir det Dagens Dikt, ikväll med Jesper Svenbro.

"Dagens dikt ..." tänker jag.

Och herr Svenbro läser eller berättar .., eller kanske både-och, och det handlar om en resa till fjällen i hans barndom.

En resa som ska bli av.

Han berättar om all längtan och om ryggsäcken uppe på vinden och om utrustningslistan som han skriver på.

Två månader innan det är dags för avresa, drunknar författarens pappa under en kajaktur och av den efterlängtade fjällturen blir förstås intet.

Det är en dikt, alltså.

Efteråt kan jag inte somna.

Mest hela tiden ligger jag och tänker på Jesper Svenbro och hans pappa och om vad som hände på fjället många, många, många år senare.

Det var nästan magiskt.


// Om Jesper Svenbro kan man läsa här.

Och ytterligare några kvällsfönster ...

"Här får du två fönsterbilder från vår lilla by.

(Detta är den första, hälsar Elisabet).

Den ill-lila färgen har jag bara sett härnere men på något konstigt sätt passar den faktiskt in.
Föreställ dig den färgen på en svensk stadsgata!

Kram från Monet."

Till Monet: jodå, det kan jag föreställa mig! I Ystad har nämligen en frisör en ill-rosa-lila (mer rosa än lila) ytterdörr till sin salong och om denna dörr var det ett fasligt spektakel innan den blev godkänd.
Om den blev/är vacker?
Nej, det tycker jag inte.
Men andra kanske har en annan åsikt ,-)

Massor med kvällsfönster från Göteborg ...

"Hej Elisabeth!

Idag när daghunden Addis och jag var ute på långpromenad gick vi förbi Härlandafängelset och då passade jag på att fixa lite fönster till dig.
Här är fönster så det räcker och blir över.

Fängelset byggdes 1907 och jag hade en kompis, som på 70-talet satt inspärrad här i två omgångar för vapenvägran.

Genom de pyttesmå, gallerförsedda fönstren satt fångarna och längtade ut.
Men de hade inte så rolig utsikt på ena sidan huset. Det var nämligen Östra Kyrkogården de såg.

Numera huserar stadsförvaltningen här och huset har döpts om till “Härlanda Park”, men i folkmun är kommer det nog alltid att vara “Härlandafängelset”.

Det roliga är att det byggts till och nu finns det även ett kulturhus där och det heter “Kåken”. Jaja, Göteborgshumorn lever...

(Det senaste är den långa, ringlande, röd målade bron som byggts för att förbinda E6 med E45 – “Röde Orm”, fast myndigheterna har döpt den till Marieholmslänken.)

Här kan man läsa mer om fängelsets historia om man vill.

Bamsekram från Ann."

Apropå vad vi minns ....

Lisa sa...

"Ja så är det verkligen för oss syskon också, som att vi växt upp i olika familjer när det gäller minnen alltså.

Jag är äldst, tre år yngre en bror o 6 år yngre ytterligare en bror.

När vår pappa hade dött för 20 år sen skulle vi sälja huset (mamma dog för 30 år sen, 65 år) våra föräldrar byggt o vi växt upp i.

Jag o min yngsta bror sov över i huset när vi tömde, fördelade allt mm.

Vi satt o pratade sent på nätterna om allt.

Min bror som jag skötte som en liten mamma när jag var 6 o framåt mindes helt andra saker än mig.

Inte att han var allas vår lilla älskling, mest mammas o min.

Han överöstes som minsta gullungen av kärlek men hans minnen var dystra tyckte jag.

Så sorgligt när jag bara minns ljus o lycka.

Undrar hur det kan komma sig.

Ska fortsätta o läsa bakåt, har hunnit till Elvis, ohh Elvis!! och hur har jag kunnat glömma Emile Ford!! som jag tom har LP-skivor av i stugan i Norrland.

Elisabeth i Västmanland."

Ruta Ett sa...

"Jag minns min moster, som hette Rind Sara Gunnel Yvonne med glädje.

Jag kände ingen annan som hade så många förnamn och ingen som hette Rind.

I mina öron hette hon Mosterrind.

Hon var min mammas storasyster närmast i ålder.

Jag tror det skilde 3 år och hon var för mig den tjusigaste dam man kunde tänka sig.

Hon var allt som min mamma inte var - Hade tjusiga högklackade skor, fina kläder, stooora hattar och stoooora handväskor.'

Hon var ogift och hade inga egna barn, så hon blev lite extra mamma för mig.

Mosterrind var den som svepte mig med till Köpenhamn.

Vi åkte färjan från Malmö, vi åt i restaurangen och stod på däck och såg ut över Langelinie när vi närmade oss Köpenhamn.

Hon tog med mig på Tivoli och vi åkte hemska karuseller och åt glass och...och...allt var underbart.

Mosterrind talade inte bred skånska.

Det lät fult tyckte hon och hon närde en dröm om att bli sångerska.

Hon tog sånglektioner och fick av sina syskon utstå mycket spe för det.

Man skulle inte förhäva sig.

Men åh...vad jag beundrade min Mosterrind hela hennes liv, för att hon var så rebellisk och levde som HON ville och inte som "man borde" !

Nu blev det kanske för långt, men det som tjoppar upp är att hon var en sån tjusig dam!"

Någon fler som vill berätta .....?

Ska vi inte hjälpa till ...?

Cecilia N har vidarebefordrat följande brev.

Någon som vill vara med?

Faddrar önskas till skolprojektet "Kunskap är Ljus" i Tulkarem.

Först, ett stort tack till alla faddrar 2011 och till er som tidigare skänkt pengar varje månad till
Skolprojektet i Tulkarem.
Vi har kunnat skicka 3000 kr i månaden under hela 2011 och även om det är en liten summa så har det hjälpt till att hålla skolan igång.

I den senaste lägesrapport från Abla, vår kontaktkvinna, berättar hon att vårt lilla bidrag är det
enda som håller skolan flytande. Ibland måste hon själv betala någon utgift när kassan är tom.

Den ständiga knappheten på pengar gör att lärarna ibland slutar helt plötsligt vilket
naturligtvis ställer till problem, och de undermåliga lokalerna gör att de inte kan genomföra
önskade föreläsningar och möten.

Trots detta fortsätter man med läs- och skrivklassen för
kvinnor och fortsättningsklasser i engelska, matematik och arabiska. De har också klasser för
mindre barn i arabiska, engelska, naturkunskap och matematik.
I examenstider fördubblas deltagarantalet och de måste ge lektionerna i omgångar.

Förra sommaren ordnade de en liten examensfest när kvinnorna i läs- och skrivklassen fick
sina intyg. De genomförde också en gemensam utflykt för alla elever till en park i Tulkarem
som livligt uppskattades.

Abla betonar hur tacksamma de är för vårt stöd och hur viktigt det är med möjligheten till
skola och kunskap i flyktinglägret. På sikt bidrar det förhoppningsvis till självförsörjning, fred
och demokrati. Kunskap är ljus!

Vi i arbetsgruppen i Härnösand vill verkligen fortsätta att stötta projektet.
Vi får regelbundet kvitton från Abla så vi har koll på att pengarna används som avsett. Därför hoppas vi att du vill vara med som fadder ytterligare ett år och gärna försöka att hitta fler faddrar.
Har du någon kompis som vill vara med? Det handlar om 100 kr per månad under 2012.
Även andra sätt att samla in bidrag är bra. Vi förmedlar gärna ett tips från en av våra
fadderfamiljer: nästa gång du har en liten fest så uppmana gästerna att lägga en slant till
skolprojektet istället för gåborts-present eller blommor. Sen kan du enkelt skicka in pengarna
till projektets konto.

Vi kan inte längre använda stiftets konto utan vi har öppnat ett eget konto för förmedling av
bidragspengarna.

Nu sätter du in pengar på bankgiro 835-5075 Kunskap är ljus och kom
ihåg att skriva avsändare!

Om du vill/inte vill fortsätta som fadder så är det bra om du svarar
på mailet så vi får koll på hur många vi kan räkna med.
Pengarna kan du betala i omgångar
eller på en gång.

Förhoppningsfulla hälsningar från arbetsgruppen i Härnösand!
Kvinnor för fred Kvinnor i Svenska kyrkan

Det här med minnen och så en fråga ...

Om man frågar ett antal syskon om deras minnen från sin barndom, så kan man - jo, så är det verkligen -, få för sig att barnen har vuxit upp i helt olika familjer!

Så har det ibland varit för oss tre systrar.
Nu är åldersspannet oss emellan relativt stort och det är säkert en orsak till att man minns så olika .., föräldrarna har då blivit äldre och agerar kanske på ett helt annat sätt med det yngsta, än med det äldsta barnet.

Det är som om det är vissa saker som etsar sig fast hos olika syskon.

Just så är det ju förstås också med andra människor, inte bara ens föräldrar.

När jag tänker på t.ex. Ingelas pappa, då ser jag framför mig en alltid leende man (läs: kund i affären hemma) som rör sig med en slags självklar pondus. En som är trygg i sig själv. Men det är leendet jag minns.

När jag tänker på grannfrun Margareta - hon som arbetade på biblioteket i Malå - är det hennes inåtvridna fot som jag minns .., och sättet hur hon låg på knä på med rumpan i luften .., ja, när hon rensade i rabatterna.

Tänker jag på grannen Gustav, så ser jag honom sitta på farstutrappan av trä ..., och där sitter han och tänder sin pipa och tittar ut över trädgårdslandet.
Där är det ett slags oerhört rofyllt lugn som jag förknippar med honom.

Lekkamraten Leifs mamma - tant Marianne - hade stora bröst och ett förkläde.
Jag tyckte att hon såg ut som drömmamman personifierad.

Märta från trakten av Umeå, hon som gifte sig med vår granne - han, den evige ungkarlen (trodde vi) Gunnar Persson -, var inte bara underbart snäll och rar, som lillflicka tyckte jag dessutom att hennes läppar var så ovanligt stora och vackra ..., och tänk, sedan dess tycker jag nästan alltid omedelbart om människor med just stora läppar!

Det är oftast det till synes så .... oviktiga, som man kommer ihåg.
Inget storslaget .., inget hjältedåd.

Ett av förra veckans fönster visade jägmästarbostället i Malå och jag berättade då om mina minnen från det huset .., mest om bidén (tala om oviktigt minne) som jag trodde var en slags fot-tvätt.

(Här hade jag skrivit något om Gunilla som - genom sin man - kände till familjen Magnusson, men jag tar bort det, eftersom jag hade för bråttom och skrev utan att tänka mig för. Är det ovanligt? Svar: nej)

Och helt ofattbart hör jägmästar-dottern av sig via mail ..,. och nu kommer jag till det som egentligen det här inlägget skulle handla om; det här om vad man minns.

Ty i ett mejl skriver hon (som var sex år när familjen flyttade från Malå till Småland) att hon minns vägen ner till vårt hus .., hon minns mitt rum på ovanvåningen .., stövarna .., hon minns min pappa Ivar vid matbordet och minns hans röst .., hon minns att hon fick palt med sirap och smör och att hon låg sjuk på vår soffa i vardagsrummet och tappade rösten, det var just i den vevan när familjen skulle flytta från Malå.

Men så kommer det där på slutet .., det som gör att mina tankar om vad vi egentligen minns, sätter igång.

Så här skriver hon som var sex år när flytten gick söderut:

"Din mamma minns jag mycket väl med värme, hon tröstade mig ofta när jag var ledsen, jag minns hennes händer och hur det var att hålla henne i handen. Hon var trygghet för mig som jag minns det, och den som förklarade för mig var det var att flytta."

Om allt detta hade jag absolut ingen aning!
Som tonåring tror man väl heller inte att ens (som många tycker: töntiga föräldrar) ska ha någon som helst betydelse för andra människor och allra minst för andra barn eller ungdomar.

Tack som berättade! säger jag.

Och nu frågar jag er: om ni tänker på er mamma eller pappa, eller någon annan människa som har fastnat i ert minne, vad är det första som då tjoppar upp i er minnesbank?

Om ni vill .., får ni mer än gärna berätta!

Jag gör som jag brukar .., lägger upp era kommentarer allt eftersom, ja, om det nu kommer några.

(Kvinnan längst till höger på bilden är min mamma. Då bildens tas är hon 20 år.)