And the winner is ....

Och se, så fin kvalitet det blir med den nya kameran!

Det är stor skillnad mot för den gamla, där jag ofta (eller alltid) fick klicka på nån slags automatisk redigering som fixade kontrasten - något som inte alls behövdes med den nya -.

Stooort grattis till vinnarna!!

Här och nu och lite framförhållning ...

Dagens tillstånd ....

Och så beslutar jag mig för att strunta i den dyrare blodtrycksmedicinen, den som jag mår så bra av, nej, det är säkert bara inbillning att det blir biverkningar, för alla Som Vet säger att det är "absolut samma innehåll".

"Men ska du verkligen ...?!" säger pv, som generöst erbjuder sig att betala dom där hundralapparna extra.

Fyra stycken. Om inte fem.

Men jag är bestämd .., jag ska verkligen  i n t a l a   mig att det är Cozaar som jag tar och om tro kan förflytta berg, så kan man säkerligen fixa detta också. 

I en veckas tid har jag nu tagit Losartan och tänk, att allt blir som förut .., det är som att gå på bio varenda natt .., det är drömmar som gör mig kallsvettig och drömmar som liksom aldrig tar slut.

Nåja, jag ska kämpa! 

Kanske är det övergående biverkningar? 

Måhända ska den dagen komma när jag inte vaknar ångestfylld och med svettlockigt hår?

Och pv:s hand börjar bli aningen "äldre"- ser inte längre ut som en tioårings hand -, svullnaden är på väg ner och idag ska han till distriktssköterskan och visa upp den .., ja, han är på det hela taget mycket piggare, har bara svårt (läs: det börjar pulsera våldsamt) när handen inte är i upprätt läge.

Eftersom jag aldrig använder resväska, utan bag, har jag den här gången införskaffat en ny modell, mer färgglad. Vis av skadan - från tidigare resor - då man står vid bagagebandet och ser femhundra svarta och nästan likadana väskor komma på rad, har jag tänkt att ..., nuuu, ska det var så mycket enklare att hitta sin egen väska!

Och jag skriver listor inför resan nästa vecka och det är det där med skor .., jag tycker om skor som är lätta och aldrig så sköna promenad-joggingskor blir på tok för varma och instängda för mig .., hur ska jag hitta några som känns bra? 

Hösten är här.

Mina tidigare så oerhört prunkande petunior börjar tacka för sig .., varmvattnet (som värms av solfångarna) räcker inte riktigt till - snart blir det till att elda -och jag tänker trotsa höstkänslan med att ta ett dopp i havet innan det är dags för sedvanligt kvällsarbete.

Fem arbetsdagar kvar.

Och i morgon börjar det nya och väldigt strikta arbetsschemat med timme-för-timme-vad-vi-ska-göra.

Sannerligen inte min cup-of-tea, men det kanske blir bra.

Dagens vindue ...

... finns i Danmark och det var Monica i Lysekil som agerade fönsterfångerska!

Nu undrar jag verkligen ....

... hur det är med Guy?

Inte ett livstecken sedan han fick besked om operationen.

Uppdaterat: jodå, han får lämna sjukhuset idag och komma hem till det nya huset.
Där har han tillgång till hela världen, ja, i form av internet, alltså.

Skönt att höra!

Smått och gott ....

Jobb från halv tre till kvart över nio.
Det var Anna från - egentligen från Helsingborg - och jag själv.

Allt är som vanligt.

Jag skriver ny skylt och gratulerar arbetskamraten Mattias som fått beröm i Hemköpstidningen och den artikeln klipps ut och tejpas fast på det stora blocket och många kunder läser vad där står och det finns nog ingen som inte håller med .., en mer serviceminded människa har jag nog sällan skådat!
Alltid - och då menar jag verkligen  a l l t i d - så vänlig och rar mot såväl kunder som arbetskamrater!

Och sen är det allt det andra då.
Frukt och grönt, mejeriet, göra i ordning brödvagnen, fronta hyllorna, kolla datum och fylla på det som går in av godiset som jag ställt på hyllan bakom kassan.

Vid kvart över nio åker jag hemåt på moppen.
Då är det är becksvart ute och jag välsignar reflexvästen, men tänker att jag måste köpa en stor jacka, typ såna som vägarbetare bär .., man syns dåligt längs den smala vägen.

Och medan jag passerar alla småställena; Särdal, Backalyckan, Mannakull, Steninge, Glassvik, Stora och Lilla Skipås .., tänker jag på läkaren som jag hade i kassan just innan stängning. Hon hade inte sett pv cykla idag (själv cyklar hon friskt och bar en tajt rosafärgad cykeltröja) idag och jag berättade om hundbettet och vad som hänt.

Det skulle jag nog inte ha gjort; ty då berättade hon om faran med såna här bett - om än aldrig så små -.
En patient hade blivit riven av sin katt och inte mycket heller ., och väntade på tok för länge med att uppsöka läkare.
Resultatet: hon svävade mellan liv och död och fick se båda sina ben amputerade, samt en arm och även näsan!

Så kan det gå.

Jag lovar att jag var extrasnäll mot pv när jag kom hem.

Och nu börjar sista racet innan det bär iväg till London.
Arbete fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag (samt idag då).

Nu mot sängen!

Från sjuksalen meddelas följande ...

Jo, herr pv blev hemma från arbetet idag och har fortfarande ont i handen och svårt att röra den .., ja, ni kan ju se på bilden hur själva handen har "föryngrats" - nu ser den ut som om den kunde tillhöra en liten pojke -.

"Men säg att det är mycket bättre än igår i alla fall!" säger pensionatsvärden.

Han låter aningen hoppfull på rösten.

Bilden togs med min nya kamera, Canon Powershot SX220HS .., ja, det låter som ett raketprogram.
Enda fördelen hittills som jag hittat (jag har inte letat så mycket ännu) är att den fordrar bra mycket mindre ljus och det tackar man för!

Priset var kring 1700 kronor ungefär och det är samma pris som min förra kamera, som nu varit med i ur och skur, absolut varje vaken timme .., i tre års tid.

Dagens fönster ...

Det är inte ofta det kommer svartvita fönsterbilder susande genom rymden, men här finns en!

Fönsterfångerska var Ulrika som var på besök i Nora och tänk .., vad en människa gör mycket för en bild!

Från sjukavdelningen meddelas ...

Så här blir det: jag hämtar pv vid gymnasieskolan och ser genast att han inte alls är bra.
"Snälla, kör mig till akuten!" säger han och det gör jag.

Handen, ja, hela armen ..., är rejält svullen och han har svårt att röra den.

Själv åker jag hemåt.

Två timmar senare - då ligger jag på soffan och håller nästan på att somna - ringer telefonen.
Nu är han färdigbehandlad och får åka hem, så jag vänder kosan mot stan igen och svänger in mot akutmottagningen och där står han, den tappre pv och har plåsterlapp på armen och är alldeles eländig.

Det visar sig ha blivit en rejäl infektion i det nästan obefintliga såret och nu har han (feber också) fått penicillin intravenöst och en stelkrampsspruta ("hon var från Vara", säger han och jag tänker att han har nog påverkats av sin sambo ....,-) och han sätter sig på passagerarsätet och jag kör hemåt.

Pang i säng bara!

Själv har jag fortfarande miljoner myror i armarna, men det är ju ingenting .., det är inte ont på det viset och det enda jag kände efter den första timmens helvetesbrännsmärta, var att pulsen skenade iväg.

Här simmade jag.

Nu mår jag bra.
Och ännu bättre är det sedan jag för en knapp timme sedan tog sommarens längsta dopp i havet.
Inte bara ett dopp - en lååång simtur -!

På en klipphäll satt en man i min ålder och hade ett glas vin i handen, annars var vi ensamma.
Om det pratade vi - jag låg i havet och simmade och mannen satt där på klipphällen - och vi sa att det gäller verkligen att Ta Vara På, ja, det där sista av sommaren.

Sen moppade jag hemåt.

L y c k l i g.
Ja, just lycklig .., för - för mig - finns ingenting på jorden som är så underbart, som att simma långsamt under ytan.

Jodå ....

... dom var kanske bara ute på en liten övningsrunda, svalorna.

Eller tornseglarna.

Jag kallar dom svalor.

Idag satt dom uppradade på den gamla telefontråden och putsade fjädrarna.

Hjärtat värmdes.

Inställd lotteridragning - pv på akuten -.

Handen som kom i kläm under hundslagsmålet - han påstår att det är från fallet med cykeln - har nu svullnat upp rejält och han har så ont, så han kan knappt röra den.

Jag skjutsade honom till akuten och så får vi se hur det går.

"Hur känns det annars då?" frågade jag.

"Jag känner mig matt ...", sa den annars tappre mannen.

Mitt eget förra-veckans-bästa ...

I närheten av Båstad läser jag DN ....

Det var såklart resan till Köpenhamn och hela dagen tillsammans med pv och mina barns pappa och hans fru och Anders förstås, som lagtävlade, hela den biten.
All glädjen!
Och att vi kan skratta åt samma saker - det var väldigt gott om självironi den dagen -.

Och så söndagkvällens middag hos pv:s kusin Maria och hennes man Roger i Harplinge.
Där var också Rogers föräldrar från England - Judith och Richard -, samt Sonja och Gösta förstås.

Bilden visar Richards vänstra hand.
Jag gissade på vilka yrken han och hustrun hade haft (båda är nu närmare åttio) och sa att jag var helt förvissad om att Richard hade varit någon sorts arbetsledare och så var det också; han hade arbetat på Heathrow flygplats under många, många år.

Titta på hans klocka!
Var gång jag ser en sån, tänker jag på dig Ulrika .., du tycker ju att stora klockor är så manligt ,-)
Efter mer än femtio års äktenskap gifte Judith och Richard om sig igen - i kyrkan -!
Fyra barn har dom; tre söner (en i Perth i Australien, Roger i Sverige och Nigel i England) och en dotter.

Under middagen pratar vi om namn .., hur många och vilka namn vi har.
Jag är den enda som bara har ett.

Alice - Roger och Marias jackrusselmadame - var förstås också med.
Hon är ungefär lika kärvänlig mot Harry som vad AP:s Nelly är (likadan ras).., dvs, mest vill hon visa hur jättefina tänder hon har ....,särskilt i överkäken ..., och Harry blev lätt stirrig av detta bemötande och tackade för det hela genom att helt sonika lyfta på bakbenet och pinka en skvätt i hallen!
Ajabaja!

Jungfru. Jag tror att även hon hade vänster tumme upp.

Och här är Judiths hand.
Jag gissade att hon hade arbetat antingen i en fin butik eller som sekreterare och det sistnämnda var det rätta, även hon på Heathrow.
Vilka underbart rara och trevliga människor!

Här står mr Aldrigde och tar kort!

Och han och Judith bjöd Emma och mig att hälsa på, ja, om vi nu ska åka till Brighton t.ex, så bor dom bara halvvägs och det är bara att slå en signal! sa Richard leende.

Middagen var delikat!
Först lättkokta rödbetor med chevréost och pinjenötter .., därefter ljufvligt god lammstek i skivor, potatis, sallad, mintgelé och nåt annat med mynta - allt hemgjort - och efterrätten en slags kladdkaka med valnötter i och så vispad grädde eller glass och inlagda plommon och jordgubbar till.
Ååå, hjälp ...., så smarrigt! 

Jo, jag tror att jag ....

... ska be pv att han fixar en ny trappa till/från husvagnen, så där så man inte ramlar pladask och nästan slår ihjäl sig och inte kan åka till London.

Och framför allt att man inte dråsar rakt ner i ett snår med nässlor.

Inte trodde man väl ...

Så här var det till en början.
Inspirerad av Monica (Anna i Sheffields mamma) som lottade ut nånting, tänkte jag att åååå, så kul, vilken rolig idé! 
Ett litet pjuttlotteri som skulle vara i ett par veckor, ja, men helt perfekt!

Några veckor, ja..
Här går en vinst till härs och tvärs i Medelpad.

 

Och det växte och växte och växte ....

Och fortsätter ännu! 

Jag undrar jag vem som har roligast; bloggmadamen eller bloggvännerna som är med i dragningen.

Följande ligger i alla fall nu och skvalpar i träskålen: 

Anna-Lena How i Tumba

Biggan B i Hudiksvall

Turtlan i Karlstad

Eva på Frösön

Cecilia N i Härnösand

Gunnel i Lund (har läst länge på bloggen men aldrig tidigare kommenterat = varmt välkommen!)

Ulrika i Kopparberg

Eva från Tyresö

Mossfolk i Örebro

ellem i Skellefteå

Åsa / Pralinen - också ny i lottunnan - härligt! 

och sist av allt

Ann /STORARTAT i Göteborg.

Det blir dragning ikväll och vinsten är alltså örhängen designade annaofsweden. 

Ett tröstpris blir det också.

Förmiddag ...

Vilken oerhört lockande rubrik .. jag förstår att den drar horder av lystna läsare till bloggen ,-)

Men så här var det.
Som på bilden, alltså.

Blå himmel och hög, klar luft.
Inte en enda svala syntes till, däremot satt mängder av måsar och duvor på åkern och kalasade på spill från säden.

Vid "polska ambassaden" hördes motorsågsljud - nån fällde björkar -.

Och snart ska jag ta mig ner till havet för ett morgondopp.

Dagens fönster ...

Den tjugonde augusti skrev Turtlan så här:

Hej!

Under tiden som tvättmaskinerna snurrade ikväll så gick jag en promenad.
På min tur kom jag förbi en liten herrgård som finns i mina trakter.

Stannade till och konstaterade att gaveln på huset borde heta "Tre fönster och en dörr".

Så fick det bli.
Så får den heta.

Fångade gaveln med telefonen och gick sen vidare i den ljumma kvällen hemöver.

Nu är gaveln på väg söderöver till ett gult hus, hälsar madamen i Värmland.



// Och tänk, häromkvällen när jag låg och lyssnade till Karlavagnen, vad hör jag då, om inte namnet på fröken Sköldpadda, vars inlägg programledaren läste upp! Kul!

DBIV för Ann i Göteborg ...

OK här kommer veckans bästa!

För att göra en längre historia kort:

 Efter att ha passerat ett stort gäng punkare i sta’n, lösgör sig en tjej, springer efter mig och säger:

-Jag måste bara säga till dig att jag tycker ditt hår är såååå häftigt! Det är såååå kul att se att någon som är lite äldre inte ser ut som alla andra!

Jag kramade henne precis där och då och svävade lite bort mot spårvagnen.

Tänk så många okända, som kommenterat mitt hår och alla har bara varit positiva

hälsar företagsledningen

 

STORARTAT!
Ann Bergström
N.Gubberogatan 23 a
41663 Göteborg

DBIV för Åsa ....

Var nog att jag fick ändan ur vagnen och sålde möblerna som blockerat förrådet på vinden. 

Passade dessutom på att rensa ut kläder som numera inte används och lämnade dem till Röda Korset. 

Luftigare på vind, klädkammare och byrå - känns faktiskt befriande.

Hälsningar Åsa.

Här och nu ...

Det känns som om sommaren står i dörren och tvekar, så där som en gäst som är på väg att gå sin väg, men ändå inte och några små-ord till ska man väl hinna med.
På gamla telefonledningar sitter svalornas barn och tar paus mellan flyglektionerna.
Snart bär det iväg till Afrika.

Tisdagkvällen är ljummen och jag tar sommarens längsta dopp i havet.

Vi träffar två tyska familjer - den ena familjen bor i Auckland på Nya Zeeland - men alla är från forna Östtyskland och det blir mycket prat om allt möjligt och pv frågar om dom kanske vill komma på kaffe, ja, dom bor spartanskt på parkeringen alldeles innan naturreservatet och jodå, det går bra - med kaffet -.

På väg hem (det blir bråttom, jag ska baka en sockerkaka!) ser vi dem sitta vid sin campingvagn och småprata och en av männen har en stor hund och just då tvärstannar harry som är i koppel och slinker ur halsbandet .., han går försiktigt fram till hunden och sen är det färdigt ..- i ett huj kastar sig hanhunden över harry och sätter käftarna i harrys huvud och jag slänger omkull mopeden och rusar fram bara i baddräkten och en tunn skjorta och pv har kastat cykeln åt sidan och nu kämpar vi, tre personer, för att få loss den till synes galna hunden och harry skriiiiiiiker som vore han nära döden och det blöder från pv:s hand!

Någon försöker få upp käften på hunden, allt medan jag nyper honom i nackskinnet allt vad jag bara kan och jag skakar som ett asplöv och ÄNTLIGEN får vi slut på det hela och till vår förvåning ser vi inget blod - bara från pv:s hand som blöder rätt rejält - och det visar sig att harry numera har hål i örat och kan ha örhänge!

Å, vilken fasa detta var, men det var ju vårt fel, eftersom harry kom loss.

När vi kommer hem frågar grannen Göran vad som har hänt?

"Jag sa till Gun att nu måste det vara på liv och död (ja, åtminstone ett rejält slagsmål ...) mellan några hundar ...", säger han.

Och vi konstaterar att hundslagsmål kanske - åtminstone ibland -, ser värre ut än vad det egentligen är.

Här står Göran.
Deras hus är det vackraste jag vet och inte målat i någon färg alls .., mer naturellfärgat, så där som jämtländska gamla trähus kan vara (ja, eller som dörrens insida, längst till höger på bilden), men det fungerar inte .., varje sommar måste träet återigen behandlas mot alger och annat elände, så nu ska det målas på riktigt.

Efter många om och men ..., faller valet på en mjuk vit färg.

Och sen blir det kväll och två tyska män och en trettonårig dotter (fruarna ville vila) kommer på fika och vi sitter ut i timmar och pratar om arbetslöshet och presidenter och Angela Merkel och drottning Silvia och om fiske och vad torsk heter på tyska.

Den trettonåriga flickan - som heter Klara och är Tvilling -, får låna min dator och sitter och knattrar på Facebook och jag ser hennes uppenbara glädje! Hela tiden hör jag chatt-pling från hennes vänner!

Männen har med sig en gåva, en flaska vodka.

Och nu är det tisdag och snart på pricken en vecka tills jag lämnar landet Halland för landet Uppland och därefter flyger iväg till London.

På bordet ligger en lista med sånt som ska inhandlas i morgon, vilken är min enda helt lediga dag innan det bär iväg.

"Ny kamera" .. står det på en av raderna.

DBIW för Anna-Lena How ...

Det bästa den här intensiva veckan var nog när jag, tillsammans med de andra bykkärringarna från Skansens byalag, stod på Skansen hela lördagen och tvättade på gammalt vis.

En fantastiskt fin sensommardag med många besökare från hela världen som var mycket intresserade av vad vi gjorde.

Hälsningar Anna-Lena.

Dagens fönster ...

Dagens fönster kommer från Monet och det ska ses som en hälsning till henne! 

Precis som med Guy (som seglade iväg till Thailand, kasade omkull med sin motorcykel och nu ligger opererad på sjukhus och ska ha gipsat ben i två månader ..!), så har även Monet drabbats av elände och hamnat på sjukhus, men - enligt senaste blogginlägget - fått återvända hem.

Det här får bli en krya-på-dig-hälsning, Monica! 

Och så här berättar hon om bilden: 

I det här huset, mitt i centrala Torekov, precis vid parken och med 50 meter till "Morgonbryggan" har jag och min familj tillbringat många barndomssomrar. 

Vi hyrde det här huset med en liten innangård i många år på 1950-talet då Torekov var ett litet sömnigt fiskeläge utan den Stureplansstatus det fått idag.

Till Torekovs försvar ska sägas att allt ser nästan likadant ut i de centrala delarna som när jag var barn. 

Några fler restauranger och lite chica boutiker för Östermalmsdamerna har tillkommit men i övrigt känns det som att vara 10 år igen när jag går arm i arm med min syster genom gränderna och ner till hamnen.

Monica.