DBFV för Eva från Tyresö ....

Lars Lerin

Den här veckan har TV satsat på Lars Lerin.

Film och intervjuer morgon och kväll.

Bäst var Sverige-intervjun tyckte jag .

Jag blev varm och gripen när jag förstod hur hudlös och öppen denne man är.

Mycket sällan svarar någon på det sättet på frågor.

Så berörande.

 Helt utan försiktighet eller försvar. Måtte han klara sig så sårbar som han är.

Mycket modigt.

Jag skickade honom ett varmt julkort med tack!

Men han förstår nog inte vad jag menar eftersom han ÄR sån. Tror jag.

Eva i Tyresö

Dagens fönster ...

Det var Kerstin i Skåne som fångade en massa takfönster i Dublin, närmare bestämt i S:t Stephen´s Green.

Tack och bock! säger jag.

DBFV för Ulrika i Västmanland ...

Tveklöst fredagskvällen, då ett gäng underbara vänner var här. 

Vi åt middag länge och väl och satt och pratade och åt glass till efterätt och ja, det var så himla mysigt! 

 

Vänner som dessa, som man kan vara sig själv med och där alla känner sig välkomna och bekväma och hemma med varandra, det är nog det bästa som finns.

 

Jag kunde vara med och känna mig med trots smärtan och det var så skönt att få annat att tänka på och att omges av så mycket värme.

 

Ulrika.

DBFV för Cecilia N i Härnösand ...

Det var nog att rida en hopplektion med "min" gamla trotjänarhäst (20 år) och att hon inte alls var så hoppovillig som hon fått ord om sig i höst utan glatt skuttade på.

Cecilia 

DBFV ...., en liten påminnelse.

Från en tidigare DBFV. Blommor utanför Turtlans dörr.

Så är det dags igen .., ja, vad var det nu som etsade sig fast från veckan som gått?

Fanns där nånting som värmde lite extra mycket?

I så fall - och om du vill dela med dig av den glädjen -, mejla gärna då ditt bidrag till bisse151@gmail.com, så lägger jag in som vanligt.

Har du bild till - kanon -!

Babels torn ...

I en intervju i tidningen DI Weekend, svarar Jessika Gedin på frågan vad som är bra och dåligt med att vara kändis.

Jo, det bästa är att hon, sedan hon blev "känd", ibland får åka gratis på bussen.

Inte visste jag att busschaufförer är så begeistrade i kändisar.

The End .., Fine .., Slut.

Såja.

Då har jag läst ut boken "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz".

Hur den var?

Jo, det var som att sätta sig i en slänggungekarusell som ökar i hastighet och efter ett tag blir hastigheten så våldsam så man kastas av - eller nästan kastas av - och man tar sig upp i gungan igen och så saktar den så småningom farten och stannar av.

Den var alldeles oerhört läsvärd.

Och jag tycker att Rosenbergs skildring av sin barndom och uppväxt i Södertälje är mästerlig - inget annat än mästerligt är det -,  och detta ..., ja, barnets sätt att tänka och fundera och inte förstå och ändå .., att se och komma ihåg och ana ögonblicken.

Vilken resa detta måste ha varit för författaren.

Nån är överlycklig över snöfallet ...

Och så ett eftermiddagsfönster ....

"Det stod praktiskt taget Elisabet på det här fönstret som jag gick förbi i den underbara tidiga eftermiddagssolen igår. Det är en konstnär som har utställningslokal där han också håller kurser, i mina kvarter. Det står ofta liksom Elisabet på hans fönster."

Så skriver den skånska madamen i Portugal.

Tretton noll-noll.

Eftermiddagskaffe i det gula huset.
På soffan ligger en trött hund ..., i loppisfåtöljen sitter hans matte.

Där ute är det yrsnö och det blåser friskt!

"Vägen till Falkenberg drevar igen nästan genast, åk då inte dit!" säger en kund i affären när jag är där och skriver en skylt om byskolans treor som ska lussa för kunder och personal på tisdag klockan två.

Huset herre har tagit första skidturen ute på åkern.
Han är överlycklig innan han har givit sig av .. , mindre belåten när han återvänder.
Svårt med spåret (som han själv får göra) och vips, så har det blåst igen.
Mellan varven bakar han bröd och tittar på slalom och snart ska han ut för en ny runda.

Själv läser jag Rosenbergs bok.
Början var - som jag skrev - UNDERBAR, särskilt beskrivningen av hans uppväxt i Södertälje och allt runt detta, i mitten blir det - enligt mitt sätt att se det - en massa förfärliga siffror och statistik, oerhört intressant, men då är det som om han byter fokus och blir nån annan och så är det ju också .., då känns det mera som om journalisten skriver en artikel och det är så hemskt, så man tror inte sina ögon, men vet att det är sant.
Att det hände.

Nu är vi tillbaka i Södertälje och då faller jag pladask igen.
G.R. har ett sätt att beskriva som är så helt otroligt.
Tycker jag.

till mossfolk ...

Det är inte ofta som jag känner mig tveksam till att ta fram kameran/mobilen och filma, men eftersom jag satt längst fram .., så kändes det aningen pinsamt och så lyste det ju från mobilen.

Men den här sången tycker jag så mycket om .., så den fick komma med.

N ä s t a n   hela.

Av tjugo körmedlemmar bar sexton glasögon.

Räknade jag ut ,-)

En lördag i december ...

Filmen: pv säger att när det här sjungs - kören står på läktaren -, då är det MAGISKT.
Att vara körsångare, alltså.


Klockan 17.00 konsert i vackra kyrkan i Åled (fast prästen säger Enslövs kyrka, ja, så heter församlingen) och i ena hörnet där framme står en stor klocka (ungefär som en Moraklocka) och   t i c k a r   så där så man hör den .., aldrig har jag sett något sådant och det är så härligt hemtrevligt, ja, låter som när man sitter vid ett köksbordet och känner värmen från en järnspis.

Konserten är trivsam och pv står i mitten där bak och jag tittar på alla körmedlemmarna och funderar över vad dom kan tänkas att arbeta med .., "kvinnan där nere till väster är säkert lärare!" tänker jag och "jaha, han är väl läkare av nåt slag .., och mannen längst till höger, tja, är han inte jordbrukare, så är han nån slags affärsman?"

Den mannen är i 70-årsåldern och står väldigt rak i ryggen .., han har stora, nästan grova händer och vickar lite fram och tillbaka på kroppen när han sjunger.  Fyra tenorer är dom.

Ibland vänder sig dirigenten (som heter Hans och nog är till åren kommen han också ) sig om och dirigerar även oss i publiken och eftersom jag sitter nästan längst fram och närmast herr dirigenten  - bänkarna framför är tomma -, får vi ögonkontakt och han ler så filurigt, så där så man blir glad långt in i hjärtat.

Mest av allt tycks han så förvånad.

Efteråt kör vi hemåt, men först förbi Halmstad och i korvkiosken nära järnvägsstationen köper vi var sin korv. Mannen som äger korvkiosken visar sig komma från Libanon, men har tillbringat fem år i vårt land och med tanke på detta så talar han en fantastiskt bra svenska.

Vi får veta att han är 46 år, har bott i Stockholm, är singel, heter Josef, hans pappa - som är död - hette George och drev någon slags restaurang och hans mamma (som fortfarande bor i hemlandet), heter Carmen.

"Jaa du Josef, då får du se till att hitta nån Maria ..." säger jag lite på skoj.
Eller mycket.

"Å, det heter min syster", säger Josef leende.

Sen önskar vi Josef en trevlig helg och så åker vi hemåt.

 

Det är ingen direkt sommarvärme ute ..., och i Gullbrandstorp ligger kalldimman över vägen.

Nu eldas det för fulla segel, allt medan det gestikuleras hejvilt i SVT.

Från bilens cd-spelare hörs den här musiken. 

Jag sjunger med så gott jag kan.

Dagens fönster ...

Hej Elisabet och alla bloggläsare!

 

Här kommer det ett "decemberfönster" från Lysekil.

 

Synd att man inte kan skicka dofter!

Hyacintdoft är en av de mest "Juliga" dofterna som jag vet om.

 

Det är en del personer som är allergiska.

Jag tror att man därför har manipulerat blommornas doft.

De blå doftar mest, de rosa doftar lite, och de vita doftar ingenting.

...stämmer det jag skriver här??

 

Jag menar att alla hyacinter doftade i min barndom.

 

Hälsningar från Monica i Lysekil.

Nån gång i slutet av åttitalet ...

.. råkade jag lyssna till en f.d. koncentrationslägerfånge som berättade om sitt liv i radio.

Några dagar innan hade min yngsta dotter kommit hem från skolan och i sin tur berättat om en magister som vittnat om mobbing i någon form och dottern var upprörd; det här hade verkligen gripit henne .., och jag tänkte, att om en enda människas vittnesmål kan betyda så mycket, då ska jag göra mitt till .., och jag kontaktade mannen som hade suttit i koncentrationsläger och undrade om han kunde komma till skolan i Malå och berätta om allt detta, men det kunde han inte - han var upptagen -, men jag fick ett namn och ett telefonnummer, ja, till mannen på bilden, herr Sioma Zubicky, som hade varit med om samma sak.

Med hjälp av Folkpartiets underbare Carl-Olof Sjölund - och skolan förstås -, lyckades vi få denne herr Zubicky till Malå och det var en kväll med hockey på tv och jag tänkte att ingen lär väl komma och lyssna, när herr Z berättar om sitt liv och vad han varit med om.

Aulan blev helt fylld och vi fick hämta extrastolar! 

Nästa dag besökte han några skolklasser och vittnade för dem om detta med förintelsen.

När jag idag sitter i soffan Ektorp och läser Göran Rosenbergs bok som handlar om pappans liv och om det mest fasansfulla man kan tänka sig när det gäller mänskligt beteende och utrotning och gaskammare och godstransporter och ..., ja, när jag vänder blad efter blad efter och knappt kan göra nånting annat, då är jag evigt glad för att jag en gång för tjugofem år sedan ringde till herr Zubicky.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Mitt vardagsrumsfönster och balkong vetter mot söder.
Så här års när solen står lågt så kommer solens strålar in först när solen passerat grannhuset mittemot.
I fönstret hänger julstjärnan jag köpte i Göteborg för några år sedan och farmors gamla adventsljusstake.

Ute är det en gnistrande vacker decemberdag. Vi har varit på Julmarknad och är nu hemma röda om kinderna. Termometern visar på - 7 C.

Ett här och nu fönster från Turtlan."

  
(Och är det inte små sköldpaddor som promenerar omkring på fönsterbrädan ...? undrar Elisabet).

Med vid femtiden blir det konsert ...

Alldeles oavsett rubriken i Dagens Nyheter, så ligger jag nu raklång på soffan Ektorp och tar mig fram längs sidorna i den här boken som heter "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz".

Den är faktiskt alldeles, alldeles underbar.

Nån har gott om tid ...

Till Eivor och mossfolk ...

 Å, jag har inget riktigt recept, utan gör det bara på en höft.

Det här behövs:

Mandelmassa

Valnötter

Nougat

Mörk eller ljus choklad. (Jag väljer mörk .., en gång i världen hade Ica mörk choklad med mintsmak .., å, det blev himmelskt gott!)

Först smälter jag chokladbitarna i vattenbad .., gör en liten boll av mandelmassa som jag plattar till och i mitten lägger jag en bit nougat som jag skurit i små, små fyrkanter.

Så formar jag till en boll - som en mini-minipalt -!

När chokladen smält, så lägger jag i varje boll för sig .., en och en bara, sen på bakplåtspapper och direkt på med en liten valnötsbit. Det är viktigt att ni gör det bums, annars hinner chokladen stelna.

Förr om åren hade jag färgat strössel på, det blev jättefint, men jag tycker nog att valnöten är snäppet bättre!

Kommentarer från ett tidigare inlägg ...

Monet sa...Tänk vad det är konstigt. Man glömmer inte dödsdagen hur många år som än går.

I juni i år var det 52 år sedan min pappa drunknade och lämnade min 35-åriga mamma ensam med fyra flickor, jag äldst, 15 år gammal.

Varje år, dagarna innan den 18 juni har jag som oro i kroppen, har lätt till alla känslor och när jag vaknar på morgonen på årsdagen är detta det första jag tänker på.

Monica i Lysekil sa...

 

Ja, det finns många historier i många familjer: 

 

Min mormor blev ensam med sina två döttrar några år före hon blev 30. Mamma var bara 4,5 år och hennes syster (min moster) var ca 3 år. 

Mormor var tvungen att börja arbeta, och de bodde ett tag "på nåder" hos släktingar här i närheten av Lysekil. Mormor arbetade på gasmaskfabriken i Brastad tills den la ned 1945 vid krigets slut. 

Då flyttade hon till Vänersborg och arbetade där på "Kirruds" syfabrik. 

 

Systrarna hade "barnflicka" när mormor arbetade, och mamma har berättat att barnflickan bland annat var så duktig på att steppa - det uppskattades! 

 

Mormor levde ensam i alla år och blev efter vad jag förstår lite bitter på mannen som "lämnade" henne. 

Hon hittade aldrig någon ny livskamrat. 

 

Min egen pappa dog 22. juli 2010, och hade då varit på sjukhem i flera år på grund av Parkinson. 

 

Så han dog under ett år före det att min mann dog 12. juni i fjol.

Kramar från Monica.

 

Bilden: geriatrikavdelningen i Ystad. Och mamma, drabbad av Alzheimer.

  

Turtlan sa... 

 

Så fint Ni skriver. Jag blir berörd och tänker på min pappa.

Jag sliter med känslorna numera om att jag har min pappa kvar men har ändå inte det. 

På utsidan är han sig ganska lika på allt annat är borta.

Allt annat!!!

Pratar helt fel och ser saker. Förtvivlat att se.

Mamma är helt knäckt och sörjer stort. Ibland kan hon ha en bättre dag men mest grått och nästan svart.

Förlora någon är tungt!
Se någon bli så här är också tungt på ett annat sätt.

Pappor är något visst.

Evas blogg sa...

 

Känner igen. Årsdagen är så speciell. Minns varenda liten stund av den dagen pappa dog.

 

SoF sa...

 

Likadant gör jag på min mammas dödsdag som var härom dagen.

 

Bettankax sa ...

 

Fina minnen och livsöden. Själv tänker jag nån stund dagligen på min Far. Den 7:e november var det sex år sen han dog. Upphör aldrig att förundra mig över tiden. Lång och kort på samma gång. Jag är tacksam över att jag har mina minnen i behåll(än så länge?). 

 

Ingela sa ...

 

Jag har min pappas dödsdag framför mej, strax före jul. Farmor dog på julafton och det lägger en skugga över julen, tror den varar för alltid.

Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen. 

Full fart i chokladfabriken ...

Såja.

Nu är såväl mandelmasse-valnöt-nougat-godiset som trillingnötterna klara och färdiga för leverans till landet Wärmland.