tisdag 23 april 2013

Det bästa för Eva på Frösön ...


Hej Elisabet!

Det bästa i veckan var:

Lördagens besök i några kompisars verkstad. Alla satt och jobbade med sitt, jag dekorerade några krukor. Lugnt och fridfullt och mycket kreativ. Min värkande kropp blev som pånyttfödd.



Vårens första hundträning i söndags. Svåger med fru höll i träningen, de är duktiga på att lära ut. Otis skötte sig fint, han älskar dessa stunder, så även hans husse och matte.

Hoppas du börjar må bättre nu!

Kram Eva

Sallad varje dag i sommar ...


Förra året satte vi romansallat och fick en alldeles fantastisk skörd!
Vi åt av den sallaten till långt in på hösten!

Nu har vi satt från frö i var sin liten pluttbytta.


Nej, nu kommer jag ihåg .., först såddes fröna i en avlång låda, därefter i små byttor.

Här står dom misslyckade ....

När dom kommit upp lite, tog jag kanske tio stycken och flyttade dem till egna - mycket större - krukor, i akt och mening att dom skulle få bättre med utrymme.

Det fungerade inte alls!

När jag nu har flyttat ut egna-krukornas små skott (kanske 5 cm höga, lite mera på somliga), fanns där knappt något rotsystem, medan dom som vuxit i små byttor hade rejäla rötter, ja, det var hur stor skillnad som helst!

Jaha.

Nu var man den erfarenheten rikare.

Och ååå, så roligt det är! hälsar ännu förfärligt snuviga trädgårdsmästarinnan.

Julafton i april!


Det är inte bara paket från Dalarna som kommer med posten (eller: hämtas i Slöinge), nej, i brevlådan ligger ett brunt paket från södra Frankrike! 



Under det vackert inslagna papperet döljer sig boken "Sveriges nya landskapsrätter", som visar sig vara en present till Uppmuntringslotteriet.

Det är ju helt otroligt!

Nu finns det pyjamasar, småbyxor och en kokbok som väntar på att lottas ut och allt har kommit till det gula huset just idag!

Tack snälla, rara bloggvänner! säger jag.

Vid tjugotvå års ålder ...


... gifte jag mig och bytte efternamn, från Nilsson till Eikedahl.

Vigselringen var oerhört enkel och såg ut nästan exakt som den på bilden här ovanför.

I tjugosju år satt den på min vänstra hand.

Under alla dessa år var vigselringen mitt enda smycke, ja, frånsett enkla örhängen.

Likväl kände jag mig så alldeles oerhört naken utan ring på vänster hand .., och spåret efter den - och efter livet som Elisabet Eikedahl -, syntes i mer än ett år efteråt.

Men så fick jag av mina arbetskamrater i Ystad ett presentkort hos stadens silversmed och då beställde jag den här ringen, med initialerna från mina tre barn ingraverade på utsidan.

Och så, efter jul någon gång, glömde jag den hos mellandottern på Ekerö.

"Det är ingen fara mamma, jag tar med den till Sälen!" sa hon glatt.

Första veckan i mars fick jag tillbaka ringen.

Näst sista natten i den hyrda stugan vaknar jag av att händerna är fruktansvärt svullna, så jag tar - med visst besvär - av mig ringen och låter den sitta lite löst på ett smalare finger.

När jag kommer hem till landet Halland, kommer jag ihåg den .., och inser att den naturligtvis har ramlat av fingret och nu befinner sig i en hyrstuga i landet Dalarna!

Idag, den 23:e april, på Georgdagen, kom den åter; upphittad och hitskickad.

Det kostade mig tvåhundra kronor att hämta ut den.

Man kan beskriva det som återseendets glädje.

Verkligen.
Det bästa för Ann i Göteborg ...


Det bästa i veckan var när jag  träffade på en gammal elev i stan.
Jag var på väg till Knapp-Carlsson för att köpa lite sybehör och hör plötsligt någon ropa: – Aaaannn!
Jag vänder mig om och där står en kvinna med en liten pojke och ler som solen. Jag brukar komma ihåg de allra flesta av alla tiotusentals elever jag haft och visst känner jag igen henne – men namnet?

Jag letar och letar i mitt numera vitfläckiga minne. 
Till slut blir jag tvungen att fråga...Sabine! Jamenvisst!

Hon är nu en vuxen kvinna med två små barn och är lärare – inspirerad av mig, sa hon. Jag nästan spricker av stolthet.
Hon hade det inte så lätt i skolan. En lite udda fågel, lite lillgammal, påstridig och med inte så hemskt många kompisar – men stark!

Och nu står hon här, 13 år senare, framför mig, och berättar glatt och stolt om sin man, sina barn, sitt jobb och jag blir tårögd.

Bilden visar omslaget till “Udda Person” av Else Fisher Bergman – en bok min mamma läste för mig när jag var liten och som jag genast kom att tänka på när jag tänker på Sabine.
Hälsningar från Ann.
(Elisabet säger: snälla, glöm inte att klicka på Ann-länken .., den lilla filmen om koltrasten i Göteborg, den är en hjärtevärmare av rang!)

Post från Dalarna ...!


Och så tar jag moppen och kör till Slöinge för att införskaffa en flaska Nezeril.
Pv har bilen idag, så det är bara att ta sikte på dom tio kilometrarna och det blåser friska vindar och jag har bylsat på mig, ja, så där som skulle färden gå till Antarktis!

I lilla affären - som jag alltid tror hänger på repet -, köper jag middagsmat till mig själv (husets herre har körövning ikväll och kommer inte hem förrän vid niosnåret), plus den där flaskan med nässpray.

Med mig har jag också en avi om stort brev, så det hämtas ut av bara farten.

Väl hemkommen (det blåser nåt otroligt längs vägen, nästan så att man blåser omkull ...och vid Ullarp har stora, raggiga kossor - eller tjurar -, fått komma ut och ligger i gröngräset och tycks njuta ...) brygger jag omedelbart en kanna kaffe .., brer mig en macka och öppnar det stora paketet från Dalarna.

Det är inte klokt!!
Däri finns - förutom ett häfte frimärken -, två barnpyjamasar och flera par trosor för såväl töser som pågar, samt en liten tygkasse!

Allt från Kerstin i Dalarna och avsett att användas som vinster i lotteriet!

Nu vet ni vad som ska utlottas nästa vecka!

Ett brev följer också med.

Handstilen är prydlig och sammanhållen .., det ser ut som en någon som har ordning på sig själv och tillvaron och är innehavare av ett positivt sinnelag.

T a c k  du snälla, rara Kerstin!

Instagram ...


Så här är det: jag tycker verkligen om detta med Instagram.
Små, korta meddelanden till en bild.
Tjopp, bara.

En av mina favoriter - alla kategorier - är liz_falcon.
Jag blir glad av hennes bilder ..., bilder som ofta visar vatten, fåglar och blommor.
Och båtar.

I en kommentar eller hur det nu var, skrev bloggvännen Monet att bilder på skor eller fötter, för henne var en slags brist på kreativitet.

Så är det inte för mig.

Jag kan inte nog säga hur glad jag blev av den här bilden!!

Nu på morgonen skrev jag ett mail till denna liz och frågade om jag fick lägga upp skobilden på bloggen och visa er andra?

Så här svarade hon:

"Hello dear ,

Thank you so much :) of course you can uploud this ."

Och nu är det gjort.

Jag rekommenderar verkligen hennes instagramsida.

I sjuksalen ...


För att pigga upp mig själv, lägger jag in några bilder som gör mig glad.
Bild 1. Nere vid havet.


Bild 2. Lilla Vera Hansson i Köpingebro.



Bild 3. Harry och Nelly tittar på varandra genom fönstret på altandörren.
Harry tittar mest.
Nelly funderar nog på om hon ska morra lite.


Dagens fönster ...


.... finns i Närkeskil och fångades av Ulrika.

En sak är säker: det här är mitt drömhus.

Vilka ljuvliga proportioner och färger.

Man blir  j o r d a d.

måndag 22 april 2013

Det bästa för Ingela i Ystad ...


Hej ack du förkylda vän,
Hoppas att du snart mår bättre.

Jag har dagen till ära i solsken efter jobbet inhandlat billig trall och lagt golv på balkongen.
Två spaljéer fick även de följa med hem. Samt ett snyggt balkongbord som passade till trallen. Penséerna som var väldigt billiga de får åka i jorden imorgon......

kram
Ingela i ystad

Vikten av storasystrar ....


När min ena dotter kom in akut på ett av Stockholms sjukhus och där fick höra sin storasysters röst i korridoren, berättade hon hur överlycklig och lättad hon blev!

Ååå, vad det kändes tryggt!

Idag har jag legat pall precis hela tiden och fått feber och känt mig förfärligt bedrövad.

Då ringde jag till min störstasyster, hon som bor i Skåne, men där var inget svar.

Och jag ringde och ringde och ringde.

Njet.

För en stund sedan fick jag tag i henne - jo, dom hade varit i Lomma och målat en lägenhet -.

"Men ååå, hur du låter! Kära värld! Är dusjuk!" sa hon på en gång.

Sen var hon bara underbart tröstande och snäll och jag tänkte att .., ååå, så bra det är med storasystrar (som dessutom är sjuksköterskor) och som säger snälla saker och låter ömsinta på rösten.

Det var precis vad jag tänkte på.

Och sen kom pv hem med djupfryst pizza och kanske att man överlever den här dagen också.

Kanske.
Det bästa för mossfolk i Örebro ...

Elisabet säger: vilket foto!

Hej Elisabet!
 
Det bästa förra veckan kan ha varit lördagens tur till Trystorps Ekäng och fotograferandet av alla blå- och vitsippor. 
 
 
Det kan också ha varit gårdagskvällen när vi begav oss upp till Kilsbergen, tände en brasa, lyssnade till koltrasten och blickade ut över sjön strax efter solens nedgång. Alldeles alldeles stilla.
 
Ja det bästa var förstås också att den magsjuke hunden blev bättre!

Ha en bra vecka!

Nu kanske den är läsbar ...?


Jag tog fram min lilla Canon ... och klickar ni upp bilden, kanske det går att läsa?

Tillbaka till diktaturen ....


Visserligen sitter vi runt köksbordet och pratar om vad vi skulle göra om vi hade vunnit dom där tvåhundratrettiosju miljonerna, men DI är ingen tidning jag kastar mig över; mest beroende på att jag inte har något kapital att förvalta.
Inga miljoner.
Och så tycker jag väl att den är tämligen ointressant.

Men nu på morgonen när jag inte kan sova och bara hostar och snyter och precis har gjort mig en stor kopp (Anna-Karin i Halmstad: den koppen är  u n d e r b a r och skänker mig så mycket glädje!)  med kokt vatten, flytande honung och där små blad av pepparmynta seglar runt i det lilla kopp-havet, då råkar min blick falla på en krönika skriven av Jan Scherman.

Så den läser jag.

Och tänker att det var bland det mest tänkvärda jag läst på länge, länge, länge.


Dagens fönster ...


"Nu är vi i Hyde Park.

I förgrunden en lattemamma som jag har lärt mig heter yummy mummy på engelska.

De var två med helt synkroniserade bebisar och vanor.

Hälsningar annannan."

söndag 21 april 2013

Kväller ...


Fyra och en halv timme bara på jobbet och jag är så förkyld och hängig, så det är inte sant.
Och jag ber om ursäkt till kunder och arbetskamrater och säger till chefen, när han kommer, att är det så här i morgon, då blir jag hemma.

Och vi säger hej och tack för idag och det är nästan överjordiskt vackert att ha havet på sin vänstra sida och solen är på väg ner .., så i Steninge svänger jag vänster och kör ner till stranden, i akt och mening att fånga ögonblicket. 

Eller kvällen.














Och se, där kommer en kund från affären - en så rar och trevlig kvinna - och hon blir ståendes en stund och småpratar om detta att ha havet så nära och hur vackert det är .., och vi pratar också om detta att ha hund (hennes är en finsk lapphund vars namn jag redan glömt) och vi pratar om skilsmässor, katter och jo, förvisso blir man ganska rejältså bunden om man har ett husdjur - men så finns där ju också om glädjen, den där innerliga glädjen över att känna sig så älskad -!



Och  nä, jag har ju sagt till Monet att är det nånting jag inte gillar, så är det solnedgångsbilder.
Gissa, vad som nästan varje kväll hamnar i min Iphone.
Just det.

Man ska akta sig för att vara kategorisk.




Det bästa för ellem i Skellefteå ...


Hej !
 
Jag har just skickat iväg (hoppas jag) ett foto från min Iphone. Jag har inte lärt mig den riktigt än....
 
Trots att Skellefteå AIK blev svenska mästare i veckan och att det gladde många, är det inte det bästa för mig. Jag är mycket måttligt intresserad.
 
Nej det som glatt mig mest denna vecka är att det mesta av snön är borta på vår gräsmatta och att den tidigaste julrosen redan har tittat upp. Det är på fotot du förhoppningsvis har fått. 
 
Och igår tvättade jag lakan som fick torka ute och sen bäddades med. Och talgoxarna verkar ha tagit fågelholken i besittning. 
 
Vi har klarat av vintern och nu är det vår!
ellem
Det bästa för Ulrika i Västmanland ...


Denna fantastiskt duktiga fotograf, tillika stickmadame, ja, Ulrika alltså.
 Veckans förstapris ....


Det tar sig .., nu börjar vi röra oss i nobelpriskretsar, minsann ,-)

Så här skriver veckans sponsormadame:

"Hej!

Jag har läst en fantastisk bok nyss. Den heter “Vitlöksballaderna” och är skriven av Mo Yan. Det var han som fick förra årets Nobelpris i litteratur.
Den är inte svårläst, men hemsk och vacker på samma gång. 

I motiveringen till priset står det att han skriver med hallucinatorisk skärpa och det tyckte jag lät så konstigt. Men nu efteråt förstår jag varför det skrev så – han står liksom utanför och iakttar och beskriver alla händelser, hemska som underbara, med detaljer som gör att man både luktar, hör, känner och ser romanen.

För mig blev det en stor läsupplevelse som jag vill dela med andra.
Därför tänkte jag donera min bok till uppmuntringslotteriet, men för att spara porto för oss båda, så föreslår jag att du meddelar mig vinnarens namn och adress och så skickar jag direkt från mig istället.

Låter det som en bra idé?

Puss och kram Ann."

Och så här skriver NP, herr Gösta Pehrson, om ovan nämnda bok:

"En intressant historia skriven av 2012 års pristagare. den är helt läsvärd men en hårdkokt och rå historia.det var nog ett litet helvete att vara en fattig vitlöksodlande bonde efter kulturrevolutionen.guskelov och pris att man fått fötts i Sverige och fått växa upp i detta härliga land.nästa vecka är notarien redo för dragning igen kram på Er  Gösta och Sonja."


Och här är andrapriset - eller tröstpriset -! 

En hel svärm med gratulationskort av alla de slag, allt sponsrat av Ingela i Ystad!

Tack snälla, både Ann och Ingela!

Söndagförmiddag i tre bilder ..


Lakan som hänger på tork.
Spillkråkans tjut från grannens slänt.
Och harry som förvånat följer en humla med blicken.

Några rutor är ännu inte ifyllda. Men ska bli.

I väntan på jobb ..., gårdagens korsord i DN.
Nästan allt klarar jag själv, förutom det längsta ordet som tillhör bilden.
Det är likadant jämt .., just den biten är pv:s specialitet.
Och så rättar han mig.
"Nä, det ska vara dragharmonika, inte dragspelerska ...", säger han.



Och jag är hysteriskt förkyld och sitter ute i solen, allt medan pensionatsvärden - som nu piggnat till efter sin vända - kämpar med växthusgrunden.

Vid husses sida finns harry.
Alltid, alltid.

Och medan svensktoppsljudet hörs från det öppna köksfönstret, frågar jag om den hårt arbetande pv vill ha kaffe och kanelbulle?

Det vill han.

Och om två timmar är det dags att moppa till jobbet.